Kong Christian Rally 2005-04-23
Kristianstad MK kallade till klassiskt rally uppkallat efter en dansk kung. De borde egentligen veta bättre! Bättre måste man däremot säga att deras beslut var att trots "Gudrun" köra tävlingen. För det finns gott om folk, vilka har avsevärt större röstunderlag än tävlingskommittén Kristianstad MK, som har backat för "Gudruns" härjningar i andra sammanhang.
Hela 44 km SS fördelat på 5 sträckor vad det som bjöds, och som det bjöds! Arrangören hade verkligen satt "axeln till" för att baxa fram underbart väder, läckra vägar och en hel del publik. Att evenemanget blev en publik och sportslig succé tror jag mig veta, då väldigt få tävlingar i Sverige nuförtiden samlar långt över 200 startande. Vad man kan hoppas på är att det också blev en ekonomisk succé för de tuffa arrangörerna. Hit kommer vi väldigt gärna igen!
Men det började långt tidigare!
Närmare bestämt när Kung Karl X Gustav gick över isen på Stora och Lilla Bält med 7.000 man, i januari 1658. Då satte dansken smörrebrödet och "den lille" i vrångstrupen. För att vara riktigt sanningsenlig så gick väl inte den manligt byggde Karl, utan han skjutsades i en släde. Dessutom var han omgiven av 200 stycken Hakkapelliter, alltså finska elittrupper. I den efterföljande freden i Roskilde "övertog" vi bland annat Skåne. Under en tid fördes en hopplös kamp av gerillasoldater, Snapphanar. Dessa hade sitt kärnområde i de mer otillgängliga delarna av det nya landskapet, troligen i trakterna där SS gick, norr om Kristianstad. Detta trots att de som nyblivna svenska bönderna troligen hade lite bättre villkor än de haft om de fortsatt vara danskar. Danska bönder var nämligen livegna på den här tiden.
Direkt efter freden startade den största "etiska rensning" som Norden dittills (och hittills) sett, men den gällde främst adliga personer, jordägare och tjänstemän. Vidare grundades universitet i Lund, som ett lärosäte för svenskinfluerade högre studier och man satte också in grundlig utbildning även i breda folklager, den första och största i Europa. Allt för att höja "svenskheten", kompetenshöjning skulle vi nog kalla det idag. Denna bildningsinsats verkade vara bortkastad på Kristianstad MK vilka fortfarande, 347 år senare, framhärdar med danska kunganamn och dansk stavning. Vi anmälde oss i alla fall till rallyt trotts den danska stavningen, är vi med i EU så är vi!
Med vi förstås, i denna skröna, Ulf "Sanremo" Storm och undertecknad inklämda i en alldeles nyrenoverad Ford Escort MK1. Ulf och jag hade två veckor tidigare gjort vårt första rally tillsammans i Sanremo Storico. Där åkte vi 911 och där var det noter, vilka vi skrev själva. Trotts bristen på noter lät Ulf sig övertalas att inta högerstolen. Den direkta utbudskonkurrensen på lördagsnöje bestod i att han annars tänkt åka Mopedrally, troligen utan co-driver. Huruvida han kände att han valt rätt eller ej undvek jag noga att fråga under hemresan!
Då detta var den fjärde VRC-tävlingen för året kunde jag bara inte med att inte starta. Dessutom bestod startfältet av idel ädel Veteranadel. Kungen borträknad, men han är ju enbart tveksamt historiskt korrekt med sitt joggande och fiberätande så han räknas ju egentligen inte! På startlinjen kunde man återfinna namn som:
- Stellan Östling/Jan Sernheden, BMW 2002Ti, tillsammans har de stora delar av den samlade svenska Alpine A110-kompetensen och bilinnehavet. Hade Alpine-klubben varit ett företag hade de aldrig fått åka tillsammans, utan blivit satta i var sin bil för att sprida risken!
- Karl-Olov Ölmin/Johan Larsson, Volvo Amazon, är alltid snabba med sitt lite udda, men otroligt historiskt korrekta, bilval. Det fanns många, många Amazoner i hetluften under tidsperioden. Mest känd och snabbast var kanske Per-Inge Walfridsson.
- Leif Alge/Hans Kristiansson, SAAB V4, från de på SAAB så livaktiga Stockholmarna och Svenska SAAB-klubben.
- Mats Andersson/Daniel Nilsson, Opel Ascona A, snabba smålänningar från ett aktivt Veteranområde i Ryds MK: Härdade i Bilsport Cup
- Fredrik Turesson/Marcus Håkansson Opel Ascona A, som ovan
Bild saknas! Kan någon hjälpa mig?
- Tore Eriksson/Mikael Eriksson, Volvo 142, smålänningar från Gullabo MC
- Håkan Pettersson/Anders Pettersson, Opel Ascona A, en lurig far/son kombination där man aldrig blir klok på vem som egentligen körde..
- Mikael Ring/Andreas Karlson, Volvo 142, riktigt, riktigt snabba, men lite ojämn 142-man från Nybro som lär ha ett helt förråd av 140. Det är troligen en god strategi med tanke på skicket på den som gick i Kongen.
- Jan Hagberg/Mats Skanse, Opel Ascona A, Boråsare benämns ofta som ekonomiska, trotts det går väldigt fort men absolut inte snålt.
- Erik Uppsäll/Sören Dahlin, SAAB V4, snabbåkande Avis-sponsrad bilhandlare med segeraspirationer och många stora nationella meriter från gamla Standard B.
- Roger Roth/Kjell Larsson, SAAB V4, Sveriges mesta rallydebattör är inte bara snabb och brutal på tangentbordet. Dock otursförföljd, men brukar tydligen komma i mål när Ericsson Motorsport är på plats...?!!
- Per-Åke Forsman/Lars Andersson, BMW 2002, den vi tävlat mest med av Veteranerna. Alltid pålitligt snabb och brukar komma i mål.
Så såg alltså startfältet ut i Skåne! Enbart Forsman och Östlingh hade den goda smaken att sticka ut, i övrigt var det bara Ford och GM bilar med SAAB V4 som en "cross-over".
Vi var som sagt beväpnade med gamla FJT392, en Ford Escort Mk1 i nya kläder. Hela bilen är i grunden klar för att homologeras som en RS1600, men har ännu inte kommit inför besiktningsmannens argusögon. Tills dess måste vi också byta motor för bilen är numera homologerad som en RS2000 med Pinto-motor. Motorn har hängt med några år, men har inte gått många mil SS, sedan den byggdes hos JPM i Helsingborg. Den har också haft en egenhet som är klart irriterande. På träning/bus går den som ett spjut och säkert som en falsk Rolex, men så snart det är tävling är det något problem och det verkar alltid vara samma problem. Den går fett, väldigt fett!
Som om det inte var nog med att komma till halvdanska Skåne så träffar vi Ericsson Motorsport direkt på parkeringen när vi skall lasta av. När Ericssonarna är på plats brukar vi alltid bryta. Direkt när de visat sig börjar också problemen. Bilen vägrar att starta! Efter att ha övertalats, via bogserlina och dragbil, slår den igång men bara på tre burkar. Bingo! Ericssonsyndromet har redan brutit ut i full blom.
Tyvärr måste vi säga, för man kan inte annat än uppskatta Herrar Redaktörernas arbete! Deras hemsida Ericsson Motorsport har utvecklats otroligt under de år de har jobbat med den. Det är ju också så, nuförtiden, att vi rallyentusiaster har blivit bortskämda med all rapportering och bildmaterial som finns på nätet via olika hemsidor. Annat var det förr när Claes Uddgren var näst intill den ende som rapporterade om rally, via IB. Men då skrevs det ju i alla fall om bilar i IB......
På tre burkar hankar vi oss till anmälan och besiktning, vilket man för säkerhetsskull inte lagt på samma ställe. Besiktningen gick som en dans, förutom att ljudtestarna rynkade allvarligt på pannorna över misslåten. Den lät verkligen inte vackert! Efter att kommit ut med "rena papper" passade vi på att byta tändstift och under över alla under nu gick den på alla fyra, i alla fall inne i stan. På väg från besiktning tillbaka till parkeringen och starten tvärnitar bilen framför mig. Jag hugger då också på bromsen varvid jag får full broms, men tyvärr bara på bakhjulen. Det var inga goda nyheter, men vi får väl försöka skruva på bromsvågen så att även frambromsen tar. Under tiden fram till start skruvas det åt alla håll, efter goda och ännu bättre goda råd från den församlade sakkunskapen. Så kan det vara när man inte provkört före start......
På parkeringen får vi också en hel del synpunkter på vårt manliga däcksval, framförallt väckte bakdäcken berättigat uppseende. Inte minst från förare av framhjulsdrivet vilka sällan åker bredare än 145... Som allmänt bekant så är Kajsa Warg min husprofet, "man tager vad man haver" - konceptet lever starkt i mitt hjärta. Hemma i garaget låg ett par rätt oanvända Pirelli däck som jag köpte "inskrubbade" för 4-5 år sedan. Det var goda nyheter att återse dessa! Den dåliga nyheten var att de var 205:or, men det löstes genom att de monterades på 7" fälgar. De fick dessutom plats i hjulhusen och var inte farligt slitna. Varför förstod vi först senare, men då var det så dags. Fram hade vi, enligt samma Kajsa, ett par Michelin som var Safari-left-overs med mera normal dimension.
Nu står vi klara att dra iväg från första SS med följande utrustning:
En blänkande vacker Ford Escort MK1
Bakdäck stora som hus
Bara bakbroms, men grymt bra bakbroms den låste direkt!
Motor som hackade på på mellanvarv, men gick fint över 6.000 rpm och halvbra på tomgång
Lite glapp i styrningen
Bra intercom, för jag hade kopplat rätt den här gången, men inga noter
Ulf såg lite förstämd ut och längtade antagligen efter grillad special, tvåtaktsos och Puch Dakota!
SS1 6,6 km
Finfin grusväg som gick i snabba partier inne i en skog, avslutning var bökig i utkanten av en grusgrop.
Vi drar iväg med våldsamt hjulspinn från dragvilliga 6.ooo rpm, som om vår sista stund kommen. In i skogen och nu börjar det gå fort, alldeles för fort tycker jag, då bilen är över hela vägen. På fyran in mot en svag vänster som försvinner i i skogen, jag nuddar på bromsen men kunde lika gärna ha dragit handbromsen. Bilen står på tvären direkt med låsta bakhjul. Nu är vi i alla fall ordentligt vakna.... kryssar oss "stillsamt" genom skogen på mellan 6-8.500 rpm med våldsamt hjulspinn och en underbart vrålande motor, utom i de partier där vi "tappat varvet" för där låter det och går det nästan ingenting innan Pinton käkat sig ren. Fram mot en härlig K-höger i ett uppförslut och här tvärställer sig bilen igen, efter ett nuddande på bromsen. Puh, tack för quick-rack! Brakar över mållinjen med ett pust! De bakdäcken hade inte mycket grepp, är de av bakelit?
Det här var en väg för de som vågade! Störst "cojones" hade Uppsäll tätt följd av Boråsar´n, mellan vilka det inte skilde mer än 1,9 sekunder. Vi passerar flera Veteraner på sträckan, men det berode inte på vår höga fart utan att på de hade fått stopp av en eller annan anledning. Om jag inte räknade fel så hade redan tre stycken fått stopp.
SS-vinnare: Uppsäll 4.05 min. Snittfart 97 km/tim
Action på SS1 ca 6 MB Action på SS1 ca 1,2 MB (annat format samma sväng)
SS2 11,71 km
Ännu en gång presentade arrangören oss med en jättefin väg. Smal, hård, jämn och med löst grus. När vi åkte genom skogen så såg man var stormen helt oplanerat skördat skogen. Delar av sträckan gick som i bobsleigh-bana, där stenmurar kraftfullt markerade vägsträckningen. Toppen!
Precis före start kommer stockholmarna insvängandes framför oss med sin V4:a. De hade fått fart på den efter stoppet på SS1, men det lät värre än vad t.om. SAAB brukar göra...
Återigen gör vi vårt bästa för att spruta ner bakomstartande Petterssons! Återigen är vi över hela vägen, återigen har vi ett helvete med motorn, återigen motorbromsar vi in mot kurvorna, återigen kör vi bredare (men avsevärt långsammare) än Roger Roth.... Värst var det återigen på raksträckorna där vi absolut inte vågade sträcka ut.
På sträckan har Boråsarna Hagberg/Skanse genomfört en odramatisk parkering med motorproblem. Ännu en Veteran ute ur leken. I övrigt så flyr Uppsäll snabbt ifrån det övriga fältet, medan Forsman kör jämnt med Roth.
SS-vinnare: Uppsäll 8.18 min. Snittfart 85 km/tim
Service
Eftersom Ingenjör´n övergivit oss i Sanremo får Ulf och jag klara oss själva. Så var i alla fall planen, men den förbättras avsevärt när Forsman förbarmar sig över oss och tar med en bensindunk och två par däck i sin servicebil. Följaktligen har vi servicehjälp! På servcieplatsen beslutar vi oss för att byta våra inskrubbade monsterdäck mot ett par "Safari-left-overs även på bakhjulen. Så får det bli och undan går det för Hightech har kommit även till Dals Rostock i form av batteridrivna muttermaskiner. En sån skall jag bara ha.......
SS3 9.22 km
Se detta var en grann sträcka! Sydsverige när det är som bäst, i alla fall tror jag det. Omväxlande, krokig, lite lurig men rätt harmonisk. Stenhård väg och trevliga människor i TK. Vi förstod nästan allt de sa!
Vill Du tjäna pengar i oljebranschen så håll Dig i närheten av Ring! Precis före start uppstår ett akut behov av extra smörjmedel för hans 142:a. Då vi brukar ha en liter extra med i bagaget får han gärna ta, men det var ju inte meningen att han skulle betala 200 kr/liter, vilket han gjorde! Jag bjuder på fika nästa gång!
Nu höll sig Petterssonarna på väldigt behörigt avstånd, för de hade brutit! Synd, för då fick de inte se vad ett par mer normala bakdäck kan åstadkomma i starten! Vi drar iväg med vad som känns som en helt ny bil. Det går att köra rakt fram, det går att svänga, det går att kontrollera sladdar... för att vi inte skall förhasta oss så har vi kvar mäktig bakbroms och en motor som inte är så samarbetsvillig, men ändå. det här var ju kul! Vad som däremot inte var så kul var när vi passerade en Amazon som stod inkörd i en timmervälta. Att de inte var skadade såg vi eftersom de föredömligt satt ut sin OK skylt, men strax efter ett par backkrön var vi ki på växlar! När vi gick från tvåan till trean så fanns det ingen hemma. Bara att rulla in på ett uttag i stenmuren och parkera. Sedan var det 3-4 km att promenera i det fina vårvädret fram till målet på SS.
Uppsäll visar att de två tidigare sträcksegrarna inte var någon tillfällighet och vinner sträckan. Forsman håller farten, medan Roth rotar i ett vägbyte och tappar den tid han hoppats hitta. Den ställningen håller sig sedan in i mål där Uppsäll/Dahlin vinner totalt. Forsman/Andersson blir tvåa och de har Roth/Karlsson några sekunder bakom. Två SAAB och en BMW på pallen i en mycket trevlig tävling, som måste ha varit så nära perfekt man kan komma om man åker SAAB V4 med 6:35 SP2- utväxling.
SS-vinnare: Uppsäll 6.55 min. Snittfart 80 km/tim
Eftersom Gud alltid ser efter de tokiga, fanns det en serviceplats precis vid målet på SS 3 så vi slapp bli strandsatta. Den användes också för att ge service efter SS4 så där fanns det gott om "gammel-service". Det var väl värd ett besök!
In kom bilar i olika grader av förfall, med besättningar i olika grader av upphetsning vilka skulle tröstas, hjälpas, repareras men framförallt behandlas varsamt. Mitt i detta organiserade kaos fanns det en lugn och trygg klippa i form av Stallägare/Stallchef Norrlund. Hela den prydliga Norrlundska uppsättningen var på plats för att serva en av teamets Lotus Cortinor. Den andra verkar numera ha flytt Sverige. Istället gör den, med Tony Jansson vid ratten, livet surt för våra finska kamrater i deras Historiska Mästerskap. Ett börstips kan jag dela med mig. Köp Minilite-aktier! Det ryktas att Linköpingsteamet kommer att placera en större order hos engelsmännen. Norrlund själv var på plats i nyvaxad JEEP Cherokee, med massor av blanka verktyg samt en overall med oklanderliga pressveck. En sådan fru skulle man ha!
En som troligen inte har någon sådan fru är PR-chef Roth! Han löpte runt och förhörde sig om SS-tider med dubbel-solglasögonen uppfällda. Till sin förtvivlan kunde han konstatera att Dals Rostock Expressen hade gjort en bra sträcka och att nu skulle det sitta hårt inne att få två SAAB i topp. Men han såg ut som om han ändå tänkt försöka, alla beklagade hans kartläsares oblida öde.....
Vi krokade självklart på "vår" service och fick lift av en ung Dalslänning som gav en omfattande och initierad uppdatering på nöjesvärlden i Dalsland av 2005. Det har hänt en del på 30-35 år och allt verkar inte vara till det bättre. Lägga ner Folkparken i Bengtsfors och Granbacka, hur skall det sluta...??!! Dagen hade i alla fall artat sig riktigt väl. Förutom att få kört en trekvarts-SS med något som liknade en rallybil, hade vi fått lärt oss massor om umgängeslivet på Dal. Inte för att den senare informationen kan omsättas i praktiken, men det är alltid kul att veta. För att bli framgångsrik måste man antagligen förändra en del inställningar och basfakta. Detsamma gäller troligen för rallybilen....
Vi får lift tillbaka för att hämta dragbil och släp och med det ekipaget drar vi ut för att bärga bilen. Där träffar vi paret Dambergs vilka ägde den Amazon som också stod på sträckan. De hade haft en rysansvärd upplevelse då en kulbult släppt på Volvon, varvid styrningen var noll, så de hade följaktligen agerat enbart som passagerare när de drog rakt in i timret. Efter en stunds trevlig väntan tillsammans med Jårs, släpps vi in med ekipagen för att rensa skogen på bråte. Det är trevligt med folk som har både passion och pension!
DÅ, där mitt i skogen på ett backkrön kommer en gammal j-a Volvo i ren VOC-fart och med släpvagn efter. Som om inte det var nog så är han mötande!! Maradona talade om "Guds hand" och jag är böjd att hålla med honom om detsamma, för på något outgrundligt sätt lyckas vi få vår S60 att klättra av vägen, över en massa stenar och stubbar och dra trailern med sig. Genom 4-hjulsdriften klarar vi oss undan en oundviklig frontalkrock. Den "livströtte" skåningen fick inte stopp förrän i höjd med hjulen på vår biltrailer, som då stod upp i lingonriset! Se det var ett riktigt "moment" det och en jätteblunder av arrangören att släppa in mötande bilar. När vi stillsamt påpekar, för den mötande, olämpligheten att köra fort och dessutom i "fel riktning" får vi bara en massa obegripliga okvädningsord till svars och till tröst för att fronten på S60:an är stukad. Det fanns inte mycket till folkvett, hyfs eller bildning där inte!
Frågan är om inte utbildningspaketet för skåningar, som lanserades 1658, var totalt bortkastade pengar?!
Ett stort TACK till Ericsson Motorsport för lån av bild material!