”Teori är när man vet allt och ingenting fungerar. Praktik är när allting fungerar och ingen vet varför. I detta hus förenas teori och praktik. Ingenting fungerar och ingen vet varför.” Citat från Italiensk bilbyggare, men det behöver inte nödvändigtvis gälla i Västra Frölunda....
För att köra Safari måste man vara del i ett väl fungerande team! Själva ”körandet” är ju kanske den minsta och enklaste delen av hela äventyret. Att hålla bilen igång under 5 000 tuffa kilometer är kanske en större utmaning?!
Detta uppdrag tog Söderqvisten med kollega Teo på sig. Till sin omedelbara hjälp skall de ha finska Teamchefen Ritva. Båda dessa herrar torde vara väl meriterade då de ju inte är några ”duvungar” inom servicebranschen i allmänhet, ej heller några duvungar i synnerhet skulle man kunna tillägga…..
Söderqvist har, förutom att ha designat bilen, även varit involverad i alla steg av byggnationen. Teo har tidigare åkt service för storheter som Mazda och Ingvar Carlsson, samt dessutom tagit stor del i byggnationen.
Samarbetet inne i bilen måste även det fungera utan onödiga störningar. Jag tror att det är lite skillnad att tillbringa en sommar lördag, på kända vägar, gentemot att sitta i samma skumpiga bil under tio (10) dagar i följd. Att dessutom miljön är helt ny gör det hela troligen inte enklare. Om vi förutsätter att medelhastigheten, väntetider/transport och SS sammanräknat, är 50 km/tim kommer Eugen och jag att under dessa tio (10) dagar tillbringa etthundra (100) timmar tillsammans. Som tur är skall vi sitta i en Volvo 142, vilken enligt Svenska Volvo 140-klubben är "Bekväma Långfärdsvagnar". Det är nästan så att man hör Gyllenhammar själv, med sin nasal dialekt, i den meningen!
Hundra timmar, sammanhängande och i vaket tillstånd, är mera tid än jag spenderat tillsammans med min fru sedan semester 2003, tyvärr.
För att utröna om vi ”passade för varandra” satte Eugen och undertecknad av till Rovaniemi och Arctic Historic Rally tidigt i januari 2003. Vid första påseendet kan det tyckas som om Finska Lappland i januari (-32) är en ganska olikt Kenya i december (+35), men båda tävlingarna har absolut en gemensam nämnare. Exceptionella förhållanden råder på båda platser, sett ur ett Göteborgsperspektiv. Att tävlingen gick finfint kan Du läsa om på annan plats på hemsidan (klicka för länk Arctic) och därför cementerades planen på Safari i ett snövitt men kolsvart Nordfinland
Men det började som vanligt långt, långt tidigare med billbyggande…
Grundplan var lika enkel som genial, tyckte i alla fall vi!
Ett par rallyfärdiga 142: or skulle införskaffas. Den bästa karossen skulle väljas till ”åkebil” och den andra skulle slaktas som ”donatorbil”. Härigenom skulle vi slå två flugor i en smäll och samtidigt hålla kostnaderna nere. Så var planen, så på de tävlingar som vi deltog ägnade vi stort intresse åt alla de Volvo 140 som deltog. Det var ingen uppbygglig syn.......
Redan tidigt hade Afrikakunniga olyckskorpar kraxat att lappade och lagade bilar göre sig ej besvär i Safari! Dessa skulle med största sannolikhet spricka i plåten p.g.a. de extrema påfrestningarna.
Då kom det i IB en annons som fick det att vattnas i munnen.
”Fabriksny 140-kaross, inkl. Safariframvagn” till salu.
Affären gjordes upp på direkten och grunden var satt för Safaribygget. Till detta köptes ännu en bil som donator.
Skall man få riktigt bra snitts på grejorna måste man jobba med proffs! Så är det bara. Därför kontrakterades Rallyprodukter i Vålberg för att göra säkerhets bur och karossarbetet. Bilarna släpades till Värmland och arbetet påbörjades.
Efter ett kort tag ringde alarmklockorna från Vålberg i form av Wikströms glada röst!
Någon, Volvokunnig, hade noterat att karossen var från en 1974 års modell. Denna 1974 bakvagn skiljde sig avsevärt från 1971 års modell. Stort Pow-Wow (indianskt rådsmöte) sammankallades!
Vi bestämde oss för att inte kompromissa eller tumma på reglerna eftersom tävlingens reglemente föreskrev 1971 års modell. Alltså beslöts det att ”ny” kaross skulle skaffas fram. Åter dammsögs Svedala på rally-140: or till salu. Inte heller den här gången lyckades vi hitta ett felfritt exemplar, men samlingen av halvbra Volvo ökade påtagligt ute på gården.
Nytt Pow-Wow och den här gången var planen att en perfekt gatbil skulle byggas om till tävlingsbil. En sådan hittades också uppe i Värmland, hos de rallymeriterade Walfridssonbröderna vilka troligen är/har varit Sveriges snabbaste 140-åkare. Bilen bytte ägare enbart efter att vi, på heder och samvete, fått lova att det skulle bli en tävlingsbil. Äntligen kunde vi komma igång!
Till projektet var nu knutet allehanda kompetenser. Projektledare var Söderqvisten, vilken till sin omedelbara hjälp hade Rallyprodukter i Vålberg. Vidare hade Söderqvisten letat fram en massa olika kontakter/personer med erfarenheter från Afrikanska tävlingar i allmänhet och Safari i synnerhet. Med hjälp av dessa byggdes designen upp.
”Inga kompromisser”, blev lösenordet!
Självklart vore det eländigt att åka hela vägen till Afrika för att bryta på en ”sniksak”. Dessutom är ju tävlingen, enbart i distans, lika lång som 20-30 Minirallyn här hemma och alla vet ju hur mycket reparationer det är under två, tre säsonger..??!! Att vägarna därtill är avsevärt sämre gör ju inte ekvationen enklare.
Karossen togs ner till rå plåt, med vattenblästring som sista metod. Därefter sattes karossen i gigg och förstärkningssvetsades. Sedan var det dags för buren.
Den byggdes upp med massor av strävor och stag för att tåla en ordentlig smäll. Det är långt mellan sjukhusen i Afrika, kan man ana, och vi vill inte besöka något av dem p.g.a. en ”snikbur”. När allt detta var gjort gick karossen på lack och hemkommen därifrån kunde vi äntligen skönja vad det skulle bli.
En Volvo skall givetvis vara vit med blå rand! Denna rand byggdes därefter på med en gul stripe på vänster sida och en vit stripe på höger sida för att symbolisera den svenska och finska flaggan. Denna designidé hade kläckts redan under konvalescensen från finska bastun, så den fick stå sig!
Understället byggdes upp kring den Safariframvagn som vi redan hade. Till detta lades extrema bultar för bärarmarna, hårda rallyfjädrar samt Sellholms dämpare. Samma sättning användes bak, plus massor av förstärkningar. Vi monterade också de största klassade bromsarna samt bromsvåg och hydralisk handbroms. De senare var ett avsteg från FIA regler men tilläts av Safarireglementet.
Drivlinan baserades självklart på en lågkomprimerad B20, helt i stål. Motorn byggdes i Motala och gav modesta 137 drivhjuls hästar. Designen var tänkt att kunna gå på 91 oktan. Komponenterna i stål valdes därför att motorn skall tåla långa sträckor med högt varv. Stor kylare samt oljekylare, från SETRAB, med fläkt kompletterade motorrummet. Till detta kopplades en växellåda från en Volvo Valp, vilken har låg etta och är rakskuren men har synkringar. Bakaxel förstärktes och vi valde Sellholms rakskurna och diffade 4:88 utväxling.
Inredningen var givetvis bortskalad förutom Volvos original instrumentbräda med original Sportinstrument samt en tidstypisk Halda TwinMaster. Bra stolar kompletterades med 3” sexpunktsbälten. De obligatoriska brandsläckarna sitter som vanligt framför stolarna. En smart snabbkoppling på högerstolen gör det möjligt att vika denna framåt, därigenom kan vi ha två reservhjul på baksätets plats. Allt för bättre viktfördelning och åtkomlighet.
Bagageutrymmet uppfylls nästan helt av en 120 liters säkerhetstank, två bränslepumpar, massor av bränslefilter, två spadar, en domkraft som lyfter nästan 1m, en vajertalja, en 40x40 cm plywoodskiva, två 25 meter långa rep, snabblänkar (nej, nej, vi tror inte på snö..), några spännband och två IKEA mattor. Allt elektriskt är nydraget och isolerat mot fukt och damm.
Hela härligheten vilar på 15" Minilite fälgar, skodda med franska Michelin däck. Dessa däck har rekommenderats av Michelin bland annat för att de har en däcks sida som knappt går att hugga igenom med en vanlig vedyxa. Förvånande nog är slitbanan inte tvärhård. Denna sättning skall gälla i vått som torrt. Grovmönstrat ? Jawohl!
Vidare är tävlingen upplagd så att om man bryter på en dagsetapp, men lyckas reparera och ta sig till starten för nästa etapp, så får man starta igen. På den etapp man bröt får man då max. tid och eventuellt något tillägg. Man får lov att byta ALLT utom motorblock, därför har vi ALLT nedpackat i lådor utom just motorblock!
Vi SKALL komma i mål och det för egen maskin. Målsättningen är att bli bästa svensk/finska ekipage, En klasseger där skulle i och för sig kunna förklaras av magert motstånd, eftersom vi är de enda deltagarna från Norden. Men det är ju egentligen inte vårt fel, eller hur..??
Tyvärr har Björn Waldegård, vilken var anmäld tillsammans med Mattias i en Porsche 911, kastat in handduken. Troligen fick han kalla fötter efter han sett byggbilderna på vår Verkligt Vassa Volvo. Det sistnämnda är helt vår egen tolkning, skall väl tilläggas.
Men nu är vi i alla fall på väg..........
East African Safari Rally
Hakkapelle!
This message was brought to you with the help from our sponsors:
SETRAB Oilcoolers - Kylare
Söderqvist Racing Service - Design, färdigställande och projektledning
Classic Volvo Parts - Volvodelar
samt
Totalreklam - Sockor