”Det stora äventyret”, del 1
”Jag vill mycket som jag helst skulle vilja att jag inte ville”,
sa en gång den store svenske författaren Hjalmar Söderberg. Det är bara att hålla med!
En av de saker jag alltid önskat göra är att åka East African Safari Rally eller ”Safari”, som vi svenskar kallar det. I botten ligger en skräckblandad förtjusning. Ungefär som att hoppa fallskärm.
För detta äventyr känner jag mig ovanligt väl rustad då jag på omvägar hört att framförallt två (2) egenskaper kännetecknar en ”Safari-vinnare” (med Safari-vinnare menas en som tar sig hela distansen). Dessa egenskaper är förmågan att åka på obefintliga eller okristligt dåliga vägar samt förmågan att hålla hög och jämn fart utan att, i onödan, slita på materialet.
Den första förmågan/erfarenheten är jag uppväxt med, mer eller mindre. Detta då vägunderhåll var och är ett okänt begrepp i den avkrok av Dalsland där jag växt upp. Stora tjälskott, alltså HÅL, vilka möjligen var utmärkta med en granruska, av någon vänlig medtrafikant. Oräkneliga är de gånger jag dundrat rakt över ett sådant med fars gamla Amazon, på väg till dansen, men ändå tagit mig vidare i tid till ”damernas”.
Den andra förmågan har jag tränat upp under 20-30 års ihärdigt flackande på vägarna. Du som kör med mager milersättning vet vad jag talar om.... Det skall ju gärna gå fort men det får inte bli för dyrt i drift eller material....
Dalsländskt Handelsresandetempo alltså:
Safari, here we come!
Men som vanligt började det långt tidigare och som vanligt är det inte ”mitt fel” utan allt kan skyllas på ”det dåliga sällskapet” Magnus Wigren, Eugen Damstedt och Hans-Åke Söderqvist!
Magnus inblandning är, om än perifer, direkt avgörande. Det var nämligen han som ”lurade” in mig på utlands starter i Historiskt Rally i allmänhet och Lahti Historic Rally 2002, i synnerhet.
Genom denna illistiga taktik kom jag, en sen sommarnatt, att hamna i en finsk bastu. Denna värmdes troligen av glödande lava, så varmt var det. Bastun fanns på gården hos finske rallykamraten Eugen Damstedt.
Efter att det svenska fläsket slutligen var färdigbrynt kom avsvalning på en underbar sommarterrass med full nattlig utsikt över en trolsk äng, fylld av slöjdans, troll och vättar. Där kom Eugen med det goda förslaget att vi, tillsammans, skulle anmäla oss till East African Safari Rally 2003.
För den som suttit i en helfinsk bastu, ”and lived to tell the story”, syntes inte 10 dagar i Afrika som oöverstiglig utmaning, så jag klippte till med en gång! Natten tillbringades sedan med att gå igenom de olika bilmodeller som kunde vara aktuella. Optimal uppladdning för Lahti Historic Rally 2002, alltså!
Då East African Safari Rally är en historisk tävling föreskrev Reglementet att bilarna fick vara från 1971 eller tidigare. Vi hade dessutom att ta hänsyn till att rallyt omfattade ca 5000 krävande afrikanska km.
Om detta kanske var ett hastigt beslut så hoppades jag på att Söderqvisten skulle ställa allt tillrätta. Han har ju i alla fall åldern inne för att ha besitta avsevärd visdom. När planen presenterades för Västra Frölundas svar på Prodrive så kastade han sig över uppgiften med stor entusiasm! Självklart skulle vi åka Safari och han skulle bygga bilen!
Återigen hade fällan slagit igen med mig inuti!!!
Efter noggrann undersökning kom vi fram till att stora delar av startfältet skulle bestå av Porsche 911, Ford Escort Mk1 och Datsun (1600SSS och 240Z).
Att åka Porsche såg vi mer eller mindre som uteslutet eftersom Eugen och jag är sammantaget nästan 4 meter långa och vissa har ett BMI därefter, minst. Dessutom hade Eugen klagat över Porsches bristande åkkomfort under det förhållandevis korta Tjeck-rallyt vi redan gjort tillsammans. Större baggageutrymme skulle dessutom krävas, för att härbärgera reservhjul, vattenflaskor och reservdelar. Alltså en större och stryktåligare bil skulle det bli, kanske Ford?
Att åka Ford i Safari bedömde vi som klokt ur flera aspekter. Fords klassiska vinst i Safari med finsk/svenska Mikkola/Palm var ju uppmuntrande. Dessutom dräller det av Escort delar hemma i verkstaden. Men kunde vi tillräckligt om Ford? Var de lättmekade? Visst var de väl lite för vanliga?! Fords klassiska vinst i Safari (Mikkola/Palm) hade dessutom gjorts möjlig via kraftigt fabriksunderstöd, enligt den tidens mått. Vi kunde, trotts att Söderqvisten skulle sköta service, kanske inte riktigt påräkna samma massiva servicesatsning som Mikkola/Palm med Stuart Turner i ryggen?
Datsun har ju alltid varit en vinnare i Afrika. En 1600SSS har jag redan haft så det var ju ett alternativ, de lär ju dessutom vara näst intill oförstörbara. Men var i herrans namn få tag på en trippel S här hemma i grannskapet?
En Datsun 240Z har länge stått på min, samt troligen många andras, önskelista! Dessa erbjöds också, Safariklara, direkt från Z Farm i UK men till ett vördnadsbjudande pris av 50 000 £ så det var bara att slå ur hågen.
En Ford alltså?
Mja, det blev nästan en Ford, för vi bestämde oss för en VOLVO 142! ”En gammal dj-a Volvo”, för att citera Svenne Rubins orkester!
Valet föll alltså, efter moget övervägande, på Hisingens stolthet. Volvo 140, den svenskaste av alla svenska bilar och troligen högeligen ovanlig i det afrikanska rallylandskapet.
”If you can´t beat them, enjoy them”
Varför Volvo?
Speciellt som Eugen och undertecknad har ju sedan länge tillhört den underjordiska rörelsen inom Historiskt Rally “Våga Vägra Volvo”. Söderqvist däremot är en varm förespråkare för märket. Inte minst därför att han på 80-talet tog hem ”EM i Standardvagnar” med Volvo 240T. Nästan egenhändigt, om man skall tro berättelserna framåt sena natten...
Här krävdes eftertanke och analys. Som gamla marknadsmänniskor använde vi, för oss välkända, analysmodeller. Vi fastnade direkt för den mest klassiska av alla klassiska modeller, de ”fyra P”.
4 P
- Pris
- Plats
- Produkt
- Promotion
Pris
En Volvo torde kunna byggas till en fraktion av det pris en Datsun, Porsche eller Escort skulle kosta. Så var i alla fall planen...
Plats
I Safarirallyt har få, kanske ingen, så goda meriter som ”privatanmäld” som Volvo. Joginder Singh har, förutom vinsten i Volvo PV 1966, tagit en 142:a till pallen, helt utan aktivt stöd från Hisingen. Sverige är dessutom ”rätt plats” att bygga en historiskt korrekt Volvo 142, trodde vi...
Produkt
142: an är slitstark och lättmekad med sitt klassiska koncept. Den är dessutom rymlig och har gott om stuvutrymme. Motorn, ja kanske hela drivlinan, är ju en riktig pärla. Så är det bara, i alla fall om man skall lita på Söderqvist! Och det kan man nog, i det här fallet...
Promotion
Hellre bli sist i en bil som vi var ensamma om än komma i sist med en bil som ”alla” åkte. Vi kommer i alla fall att märkas. Så resonerar äkta marknadsnissar!!!
Nu skulle byggandet starta och därför införskaffades alla Volvo 142 homologeringshandlingar. De som var daterade 1972-01-01 och framåt gick i papperstuggen, men det blev en försvarlig lunta kvar. Dessa mixades med reglementet för tävlingen, East African Safari Rally 2003. Här skulle läsas.....
Följ då den spännande fortsättningen enbart i denna kanal!
Men bada aldrig bastu och planera tävlingar, samtidigt, det är dagens råd till Dig!