Sanremo Storico 8-9/4-2005
Att Sanremo ligger en bit hemifrån hör man nästan på namnet. Icke förty har den italienska staden en hel del svensk anknytning. Förutom de svenska och självklart finska rallyframgångarna i Sanremo rallyt har framförallt den svenske dynamitarden Alfred Nobel satt sina spår.
Alfred ändade sina dagar i en "villa", läs dryga 1.000 kvm boa med tillhörande park, just i Sanremo. Nobels plånbok var minst sagt sprängfylld, då han var värd ca 90 MSEK i dåvarande penningvärde, vid sin död 10 december 1896. I sitt testamente instiftade han Nobelpriset, samt donerade sin "villa" till staden San Remo. Denna ligger strax öster om centrum och benämns fortfarande Villa Nobel.
Vidare är San Remo trakten känt för sina blomster och grönsaksodlingar och det har funnits/finns en stor export till Sverige från området. Allt detta och mycket mer fick vi lära oss av vår nyfunne vän Roberto vilken är född och uppväxt i Sverige men har italienskt påbrå. Mer om Roberto senare.
Sanremo rallyt gick första gången 1928, men på allvar drog man igång 1961. Då var det känt som "Rally of the Flowers", med hänvisning till ovan. Från 1973 har Sanremo Rallyt funnits med i mästerskapskalendern, det är dock värt att notera att det inte var förrän 1997 som rallyt blev en ren asfalttävling.
De svenska och inte minst de finländska framgångar i det "riktiga" Sanremo rallyt har varit stora och i vissa fall karriäravgörande!
Mest tänker vi väl på Björn Waldegård som vann rallyt 1975 och 1976 med Lancia Stratos. Alla kommer väl ihåg dramatiken då Björn, 1976, fick stallorder att vänta i 10 sek på startlinjen så att förutsättningarna för vinst skulle vara desamma mellan honom och stallkamraten Sandro Munari. Björn vann ändå och gick sedan, med flaggan i topp, till Ford.
Först ut av de svenske på segerpallen var faktiskt Erik Carlsson/Gunnar Palm som vann redan 1964. Även på andra plats kom det en SAAB för där placerade sig fru Pat Moss-Carlsson/Val Demleo. Detta var ju före Feministpartiernas krav på totalt jämlik fördelning på allt mellan man och hustru.....
Även året därpå fanns det svenskt på pallen med Jansson/Liljedahl på tredje i en R8 Gordini. Sedan följde två år 66-67 med Ove Andersson, Lancia Fulvia, på tredje plats. Det var under den här perioden Ove fick sitt smeknamn "Påven", eftersom Vatikanen ägde en stor del av Lancia. 1966 delade "Påven" bil med svenske Dahlgren medan brittiske legenden John Davenport var codriver 1967.
1968 var ett spännande nordiskt år i rallyt. Pauli Toivonen/Martti Tiukkanen, Porsche 911T, vann före Pat Moss-Carlsson/Liz Nystrom, Lancia Fulvia HF med Ove Andersson/John Davenport, Ford Escort TC, på tredje plats. Året därpå, 1969, hade vi Harry Källström/Gunnar Häggbom, Lancia Fulvia HF etta med Rauno Aaltonen/Henry Liddon, Lancia Fulvia HF, som tvåa. Även tredje platsen belades av Lancia Fulvia HF. Detta år myntades också begreppet "bilen som har allt utom bra motor" om Lancia Fulvia HF.
1970 var Harry Källström/Gunnar Häggbom, Lancia Fulvia HF, inklämd på andra platsen mellan två Alpine A110. Ove Andersson/Tony Nash, Alpine-Renault A110, vann 1971 och det var troligen mumma som karriärbränsle för "Påven". Att vi har haft en fabriksförare som hetat Lindberg vet kanske inte våra yngre läsare, men så var det. 1972 kom Håkan Lindberg/Eisendle, Fiat 124 Spyder, på en tredje plats i rallyt.
Sedan var det inget kul förrän Waldegård vann 75-76 och Markku Alen/Ilkka Kivimaki 1978, även de i en Lancia Stratos HF. Blomqvist vann med Audi Quattro 1982, men den verkliga sensationen var Michele Mouton/Fabrizia Pons vinst med en Audi Quattro 1981. Detta är den hittills enda segern i ett VM-rally av en kvinnlig besättning/förare.
Fram till att Sanremo förlorade sin VM status 2003 finns det mycket folk som stavar sina namn med dubbla "k" och badar mycket bastu bland topp tre. Det ser ut som överallt annars alltså, men den perioden avhandlas säkert på någon annan hemsida......
Det historiska rally gick i år för 20-onde gången, men hittills har det inte varit nordiskt på toppen. Detta trotts att bland annat de svenska "stjärnorna" Åke "Bryggarn" Andersson, Jerry Larsson, Magnus Wigren och norske WRC-Jensen varit på besök. Närmast har kanske Historiska Europamästaren Mikael Dahl varit med en andra plats. Det är inte helt enkelt i Sanremo Storico! Bland nordborna tror jag att Hasse Sellberg är den som har flest starter.
Som vi tidigare påpekat är god planering A och O i rallysport. Det gäller inte minst inom den Historiska delen! För att verkligen understryka seriositeten i vår satsning drog nyinkallad co-driver Ulf Storm och undertecknad ner till Sanremo redan på söndagen. Bidragande orsak kan ha varit den fördelaktiga prissättningen på Malmö Aviations flygresa, Snålskjutsen Göteborg - Nice, vilken bara går på söndagar och onsdagar. Att Påven låg på sin dödsbädd var inget vi tänkte på just då, för det har ju inte vi svenskar lagt någon större vikt vid sedan Gustav Vasas tid.
Vi hade dryga 120 km SS som skulle notas och då var det bäst att starta i god tid för ingen av oss hade ju varit på plats tidigare och vi hade ju aldrig tidigare åkt tillsammans förut. Däremot var öronen fyllda av "goda råd", från tidigare tävlanden. "Gör inte si och gör inte så..." var det som mest hördes. Ulf hade däremot lyckats med ett dubbelt 1.a aprilskämt! När vi kom överens om att åka tillsammans var det 1:a april, stora lurardagen alltså.
Samma dag berättar Ulf att han skall åka rally i Sanremo för en kamrat vilken då genast berättar detta vidare till Ulf´s rallyåkande bror Lars. Lars, som är åkare till professionen och därmed troligen luttrad i vad som är sant och vad som inte är sant, påpekar då för berättaren att det är 1:a april idag. "Du har gått på en blåsning", säger Lars varvid berättaren drar sig tillbaka med röda öron. När sedan Lars förstår att Sanremo var rätt ...... ja Du anar själv vilka öron som var rödast!
Vi satte genast igång med träningen och förstod direkt att de "goda råden" vi fått var inga aprilskämt. Redan på transporten ut till första SS svängde det i serpentiner uppåt berget. I vissa vägkorsningar kunde man till och med utläsa av roadbooken hur man skulle svänga. Det hela var lite Monte Carlo, alltså hasardartat! När vi sedan letat upp sträckan påminde den i bredd om en sämre cykelbana. Den minnesgode läsaren kanske drar sig till minnes arrangörsnoterna från Safarirallyt? DNC och fallskärmar? Alltså Do Not Cut och inget under mer än luft. Så var det också här bitvis. Försäljare av avbärarräcken torde gå en gyllne framtid till mötes i denna del av Italien.
Eftersom vi aldrig åkt tillsammans tidigare så försökte vi hitta en samstämmighet i notskrivandet. Det gick riktigt bra! Det eventuella problem som fanns var att Ulf ville ha med mera information än jag önskade. Troligen beroende på att han är van vid mer komplexa vägbeskrivningar och mer kompetent förare. För min del är noterna bra om de varnar för "avåkarställen", i övrigt vill jag gärna se vägen för att satsa fullt. Dessutom är det ju svårt att lita på någon med rötter i Värmland och som dessutom är reklamman, så det är allt säkrast att se vägen.... Trots min sparsamhet på angivelserna fick vi ihop massor av sidor/km SS.
Notskrivandet gick långt över förväntan och vi körde första delen såväl som andra delen av slingan. På morgonen brukade vi starta med att gå till Rallykontoret för att se om där fanns några nya PM. Det gjorde det inte!
Däremot träffade vi Roberto där, vilken var anmäld att åka Regularity tillsammans med en lokal kartläsarstjärna. Regularity går i princip ut på att åka samma bana som rallyt men på en idealtid. Denna tid är satt så att de flesta, alla, bör klara av det om man inte kör fel. Däremot är det av största vikt att man kommer EXAKT på sekunden över mållinjen, för där mäts avvikelser och den som har minst avvikelse har vunnit. Tävlingen samlar stora mängder oerhört vackra bilar, med och utan tävlingshistoria, som på detta sätt "luftas" av sina ägare. Det är en stor teater där ägarna satsar i någon enstaka böj på SS men "flat out" i baren.
Hur som helst så erbjöd sig Roberto att vara vår guide för dagen, vilket vi tacksamt accepterade. Dessutom bestämdes det Roberto och kartläsare skulle följa med oss upp i bergen för att träna och äta lunch. Vi åkte tillsammans i vår hyrbil, en BMW 320 diesel, med våra nyfunna kamrater i baksätet. På väg ut till sträckan får vi veta att den här tävlingen är premiär för Robertos kartläsare och att Roberto hyser somliga tvivel om dennes kompetens för uppgiften. Det visade sig strax vara ett högst rimligt antagande för på stora landsvägen blir den blivande kartläsaren så till den milda grad åksjuk att vi måste stanna. Det positiva var att ingen i bilen längre var sugen på lunch! Vi fortsätter upp mot bergen, med regelbundna pauser, för att äntligen letat oss fram till den sträcka vi skall träna.
Här börjar det riktiga eländet! Som Du vet så åker man första gången väldigt sakta för att noga se och bedöma vägen. Nästa gång åker man lite fortare, men fortfarande med gott mått för eventuella möten, etc. Gamla §32 i vägtrafikförordningen skall fortfarande efterlevas då det är öppen väg, "Vägtrafikant skall iakttaga omsorg och hänsyn...." Redan i §32 tempo exploderar illamåendet för den italienske kartläsaren in spe. Det blir inte mycket till träning men vi får titta en hel del på utsikten och som väl var så spydde han i alla fall inte inne i bilen. Efter sträckan lyckas våra vänner stoppa en buss, vilken efter fyra timmar hade fått dem tillbaka till staden.
Notandet gick som en dans! Vi tränade fredags etappen, vi tränade lördags etappen och vi hittade fantastiska lunchställen. Dessutom fick jag lära mig massor om Svenska Rallyt, vilket Ulf torde åkt minst ett 50-tal gånger i alla fall om man skall döma av mängden historier. Spårval på spårigt is och snöunderlag var kanske lite irrelevant för Sanremo´s asfalt, men det var verkligen underhållande och intressant. Någon gång när jag känner mig väldigt rik så vore det kul att åka Svenska. Rik bör man nog vara med tanke på den omkostnadsnivå som historierna indikerade. Bara däckskostnaden motsvarar den totala prislappen på minst två Historiska EM-tävlingar på asfalt.
På onsdag eftermiddag var vi som vanligt uppe i bergen och skulle precis ge oss i väg på fredagens 2:a sträcka då vi får se Team Sellberg. De ser väldigt lediga ut där de spankulerar runt och fotograferar. De kan också upplysa oss om att fredagens etapp var struken! Påven skulle nämligen begravas på fredag så alla sportaktiviteter var inhiberade. Detta hade de fått reda på av någon vänlig medtävlare. Vi som däremot varit på rallyts kontor varje morgon hade inte blivit upplysta om det. Efter att snabbt kollat med kontoret, via telefon, får vi bekräftelsen. "Si, of course no rally friday. Papa dead!". Detta förklarade också varför det varit så klent med andra träningsbilar ute!
Redan på onsdagskvällen anlände tävlingsbilen. Ingenjör Söderqvist hade åkt i konvoj från Göteborg till Sanremo med Värmlands-Åke och Kolbäcks-Perry. Konvojen bestod av två bilar med SGA481 och WRC-Jensens (se Ypres 2004) vita Carrera RS. Visa av skadan från Ypres hade vi lånat ett täckt släp att ha SGA i. Nu fick det vara nog med tappade rutor.
Herrskapet kom fram lagom till sängdags på onsdag. På torsdag skulle bilarna besiktigas och vi skulle ställas inför FIA:s reglemente uttolkat av italienska besiktningsmän. På plats fanns också vår gamle belgiske kompis Monsieur Meny, med vilken vi hade en dust i Lahti 2002 (se länk) . Belgaren var på strålande humör! Han kom fram redan i kön och frågade illmarigt om det fanns något fel på bilen. Då vi bedyrade att så inte var fallet upprepade han frågan och vi fick med rodnande kinder tillstå att kanske, kanske kunde vindrutespolningen vara lite feljusterad. Med det lät han sig nöja och drog sig tillbaka efter det han informerat om att efter besiktningen väntade ett förarmöte på vilket man kunde/borde ta upp saker som kunde förbättras. Vi lade detta på minnet och närmade oss sakta slaktbänken.
Väl inne i tältet, vilket utgjorde besiktningshallen, översvämmades vi av italiensktalande besiktningsmän. De ställde floder av frågor och vi svarade "Si" på det mesta. Bilen undersöktes på så sätt att man kollade att stolar och bälten hade korrekt FIA-märkning. När jag öppnat motorluckan kom besiktningschefen fram och frågade vad det var för motor. Efter att han fått det sparsamma, men korrekta, beskedet att det var en Porsche med boxer sexa, lommade han nöjt iväg.
Nöjd var också FIA-märkningskontrollanten! Han hade nämligen uppdagat att min overall hade passerat "bäst före datum" samt att stoppningen på buren saknade korrekt FIA-märkning. Här hade alltså FIA förlorat pengar, huuuuh hemska tanke! I övrigt var bilen ok, eller den var TROLIGEN ok för resten kontrollerades inte.
Däremot backade man inte en millimeter avseende märkningarna så det var bara att ta sig till Sparco-butiken i Sanremo för kompletteringsköp. Som tur var materialiserade sig vår lokale vän Roberto vilken både skjutsade oss till butiken, såväl som skötte förhandlingen med den lokale och italiensktalande Sparco-återförsäljaren. Stoppning var inga problem för det är samma storlek på bilarna i Italien som i Sverige. Det gäller tyvärr inte för de som köper overaller! Att ha min storlek på lager torde vara en synnerligen dålig affär i ett land där medellängden är avpassad för en Alfa Romeo. Jag lyckades i alla fall tränga mig in i en storlek 54, det var inte vackert men FIA godkänt!!!
Vi var klara för start!
Sedan drog vi oss tillbaka för att sätta på nya tävlingshjul, samma sorts Michelin som vi använt i Ypres, och fixa de sista detaljerna på bilen.
På fredagseftermiddag surrade det i Sanremo av tävlingsbilar. Sammantaget 150 historiska rallybilar skulle in i Parce Ferme. Av dessa deltog ett 70-tal i det direkta rallyt, medan ett 80-tal åkte Regularity. Enkelt och Dubbelt Rödvinsrally, som WRC-Jensen kallade det. I det "Enkla rödvinsrallyt", där vi deltog, dracks det rödvin efter målgång, medan i det "Dubbla rödvinsrallyt" dracks det rödvin både under och efter rallyt. Bra teori, men den stämde inte fullt ut!
På bilparken kunde man se att vi var långt från Säffle! Inte en Volvo i sikte mer än Sellbergs vackra PV. För övrigt var det mesta rikligt representerat, men med en tonvikt på Porsche. Alfor fanns, FIAT i olika utföranden, Lancia? javisst Fulvia, Stratos och 037 plus lite annat, BMW, Escorter, Alpiner, Opel, etc, etc.
De som riktigt stack ut ordentligt var den finländska Trabanten och en Schweiziska Corvette. Den senare körs av Alex Beeler, vilken är synnerligen snabb på både asfalt och språk. Alex deltog även i Lahti 2004, där han åkte i en Chevy Monza. Som Schweizare hedrar han sin landsman Chevrolet, grundaren av bilfabriken med samma namn.
Man kunde också se att Historiskt rally ändrat tyngdpunkten, om nu Sanremo var signifikant. Tidigare har startfälten dominerats av 60-talsbilar, men nu hade denna dominans övertagits av 70-talare, dessutom var piloterna yngre. Solbrända män i 35 årsåldern, med tjocka guldhalsband, nationella rallymeriter och pågående karriärer, stod i klasar och hängde på sina potenta tävlingsåk. En del av dem åkte hyrbilar andra var inhyrda som besättningar av trim- och renoveringsfirmor.
Bland Porscharna var det RS och RSR som dominerade. Snyggast Porsche hade givetvis vår tröjbytande bekanting från Mexico (se länk). Till och med WRC-Jensens vita Porsche Carrera RS såg tam ut i jämförelse med Stroscheks nybyggda, fläckfria, 330 bhp, 910 kg äkta Porsche Carrera RSR. Det fanns ett helt gäng likadana, men alla var inte lika välbyggda och de flesta var heller inte mer äkta än en Rolex på höstmarknaden i Dals-Ed.
Italienarna har troligen andra (inga?) regler beträffande avgasljud än vi har, så ett vanligt avgassystem på 911 var att de sex piporna gick ihop i en ett 6-8" rör rakt bak. Värst var en röd Stratos, för den hade en megafoner på avgaspiporna. Vilken sång!
I förhandssnacket var WRC-Jensen och Beeler starka utländskt kort tillsammans med tidigare vinnaren Stroschek. Att Italienarna inte hade tänkt lägga sig raklånga förstod man av uppställningen med bland annat en relativt nyvorden italiensk F2-mästare på startlinjen. Ett helt gäng vassa Pasta-Kamikaze, med god lokalkännedom och meriter från Super 1600, väntade också på att få ge sig i kast med bergsvägarna.
Efter att bilarna var vederbörligen parkerade startade förarmötet. Tyvärr avhölls det utomhus och tyvärr stod vi ett icke helt historiskt korrekt regn. Där lyckades vi i alla fall framföra önskemål till de höga FIA-representanterna om förändring i reglementet för skyddsburar. Önskemålet är givetvis att få ha "riktiga" burar med mer än sex (6) infästningar i karossen. Kanske väl så viktigt som "bäst före datum" på overaller....
Förslaget mottogs ljumt av bland annat en tysk FIA-gubbe vilken genast hävdade att det skulle ge ännu bättre väghållning i bilarna. Men för att citera vår svenske FIA-representant Gunnar Elmgren: "Har du någonsin hört om nya säkerhetsdetaljer, som minskar bilens prestanda ?"
Vidare framförde vi önskemål om att slopa den nuvarande märkningen för grusdäck. Som det är nu så skall däcken ha speciell märkning, samt det får inte vara däck "for competition use". Kvar finns då egentligen bara regummerat, vilket ju alls inte är bra, speciellt för motorstarkare bilar. För asfaltdäck finns det däremot ett bredare utbud av däck med korrekt märkning så där är det inget problem, men grusdäck har ju internationellt sett ett mycket smalare produktutbud.
Italienarna engagerade sig inte i någon av frågorna. Antagligen så har de redan helsvetsade burar med stöttor i stötdämpartornen och grus skulle de troligen aldrig komma på idén att åka med sina fina asfaltracers.
Med detta drog vi oss tillbaka för att begrunda våra synder samt för att hårdbanta så storlek 54 skulle passa den 189 cm långe och 100 kg tunge föraren. Gärna redan till påföljande dag! Det blev tuffa tider på kvällens middag, bara Primo och Secundo Platte. Ingen dessert!!
I morgon startar racet!
Häng med!
Rörliga (röriga) bilder utlovas!
