Copenhagen Classic

Näst efter att bli invald i Svenska Rallyförarklubben, torde den största äran, en medioker Rallykalle kan uppnå, vara en styrning i någon av Team Tidö´s Porschar.

Så döm om min förvåning då det, strax före sommaren, kom ett samtal från riktnummerområde 021, med en artig förfrågan om jag var intresserad av att köra en 911 i Köpenhamns Proffs/Amatör (Pro/Am) tävling. Vem som bilen skulle delas med, var då oklart men att jag skulle inta AM-sitsen var självklart. Anbudet låt avsevärt mer lockande än att försöka lura de sista magra makrillarna i Bottnafjordens redan utfiskade vatten, så jag slog till direkt!

Det blev definitivt inte mindre lockande då det stod klart att Team Tidö´s förarkader bestod av Björn Waldegård, Stig Blomqvist, Janne ”Flash” Nilsson, Thomas Johansson, Magnus Wigren, Roger, undertecknad och givetvis Teamchefen själv, David von Schinkel. Till förfogande stod en Porsche Carrera RSR och tre Porsche Carrera RS, alla RS:arna kom i rallyutförande och de två vita kom direkt från Midnattsolsrallyt. Om jag inte missminner mig så gick den blå RS:n även den ett tidigare år i MSR med Stig Blomqvist som kusk. . Vidare deltog David även i tävlingen i klassen upp till 1981 med en Porsche 911 Turbo, även den i kom direkt från MSR..

Nu hade både bilar och chaufförer bytt image. Chaufförerna från stinkande, svettiga, dammiga T-shirts till väl deodorantade bländvita tenniströjor och bilarna från grovmönstrade grussprättardäck till mjuka sugande asfaltspuckar.
För den som inte tänkt på det är det en avgrund i image, inställning och utförande mellan ursprungligt rally och racing. Om rally är jakt så är racing skeet. Vid första påseendet har de stora likheter. I båda är det, företrädesvis, män i rutiga skjortor med stora bössor, men ju närmare du ser desto mera framträder skillnaderna. 
En jägare, som vanligtvis svettat sig igenom oländig terräng är lerig, svettig och varm. När tillfället dyker upp måste han fånga ögonblicket och göra en snabb bedömning utifrån en mängd data som inte är exakta. Avstånd, målets vinkel, hastighet, rörelsemönster, risk för vådaskott, etc. Beslutet att trycka av skottet baseras alltså på en mängd antaganden, en form av sannolikhetskalkyl kombinerat med pressen att detta tillfälle kanske inte återkommer på länge, men om det blir tokigt kan konsekvenserna bli riktigt otrevliga.  
Skeetskytten har parkerat sin bil på bekvämt avstånd från skjutbanan och äntrar arenan sval, nykissad och oklanderligt klädd. När hans tur kommer har han alla fakta på hand sedan långt tidigare, exakta fakta. Avståndet är givet, hastigheten, rörelsemönster likaså, en perfekt miljö för träning. Vid ett bomskott är ingen större skada skedd, det är bara att ropa fram ett nytt offer.   Någon risk för vådaskott föreligger inte, alla data finns på plats och de är exakta. Det är bara att brassa på!

Jägaren med sin sidebyside har troligen aldrig tagit två skott som är helt identiska, även om oräkneliga skott hittat rätt. Skeet-skyttens hela framgång ligger i att upprepa skjutrörelsen intill perfektion, med sin halvautomat.  Medan jägaren får improvisera fram en lösning för stunden, har skeet-skytten redan alla fakta på bordet sedan länge.    

Copenhagen Classic Grand Prix är ett osedvanligt sympatiskt arrangemang, för att vara en bantävling!
Förutom att det har kunglig glans genom HKH Prins Hans-Joakim, själv historisk racingförare, har evenemanget även glans från olika Bilsportkungar. I år fanns det förare som hade, inte mindre än, 14 Le Mans segrar mellan sig. Mest framträdande var danske Tom Christensen, med åtta. Därtill kom, även i år, två Rallyvärldsmästare, dessutom folk med massor av nationella mästerskap, i varierande klasser och sporter. För den som är intresserad av historiska tävlingsbilar bjöd tävlingen och depåerna på allt från Ford GT40 och 7-liters Corvette till 500cc Alfa/Dana JAP. Alltså "Etwas fur jeden", som tysken säger.
Banan är en ren stadsbana och löper alltså på gator inne i centrala Köpenhamn. Strax bredvid ett sjukhus(!) faktiskt. Sjukhuset är också det som drar den ekonomiska fördelen av evenemanget, då allt överskott doneras till detsamma och överskottet brukar ligga i mångmiljonklassen, eftersom evenemanget är mycket välbesökt. Med tanke på väntetider på t.ex. akutmottagningen på Sahlgrenska i Göteborg, MAS i Malmö osv., borde detta initiativ givetvis mana till efterföljd även på vår sida av sundet.

Av oss svenskar anses danskar oftast som ”laid back people”.
De tycks fördriva dagarna med att dricka öl, ta en lille en och vräka i sig wienerbröd med chokolade, medan vi svenskar sliter i vårt anletes svett, äter 6 grova brödskivor och dricker buteljerat vatten, det senare i bästa fall kolsyrat.
Så är det kanske, men vi får inte glömma att danskarna också är högst konkurrenskraftiga inom många områden. Det märktes inte minst på Copenhagen Classic, jag har sett det på danska asfaltrallyn, men det syns också inom en rad andra områden.
Grekerna, t.ex., blev  totalt överrumplade när danskarna seglade upp som världens största exportör av, den grekiska paradgrenen, Feta-ost. Nu var det väl mera Ost än Feta, eftersom fårskötsel inte är en dansk paradgren, men danskarna har genom att ”töja lite” på reglerna totalt slagit ut grekernas fårost, innan de hunnit säga så mycket som "Heureka":

Så för att kunna klå ett så slugt gäng krävs det en god strategi och stabila verktyg, då Team Tidö´s målsättning givetvis var vinst! En god strategi bör ju, som du vet, baseras på ett starkt inslag av verklighet. Men samtidigt bör det finnas ett kalkylerat riskmoment, vilket om/när det slår in totalt knäcker konkurrenterna. Skickar upp dem på läktaren, bildligt talat. Den kloke bör även ha en plan B enligt riskspridningsdoktrinen eller "inte alla ägg i en korg", som vi sa på landet.

Så Teamchefen, David, satte sig ner för att studera aktuella förhållandena.
gen gick alltså på en stadsbana, avstängda gator inne i Köpenhamn. Den smala banan var omgärdad av stabila betongsuggor vilket gjorde att de inte var överdrivet breda gator, men ojämna,  gatorna var ändå smalare. Fläckvis var det riktigt, riktigt snabbt, trots det delvis skumpiga underlaget. Lägg därtill att sommaren 2012 dittills varit en sjusärdeles våt historia, i västra Skandinavien, så faller korten ut som en vacker Straight Flush. Team Tidö går, nästan, ”all in” med ett regnkoncept.
Om det blir regn, för vilket sannolikheten var stor, så kommer den hala, smala, skumpiga och snabba banan bli en väldigt svårkörd. Speciellt med hårt satta och spetsigt högvarviga banbilar. Banåkarna gillar heller inte fasta hinder som betongsuggor utan föredrar mer generösa grusplaner som avåknings zoner.
Att då istället ha mjuka bilar med gott bottendrag rattade av två världsmästare, vilka har vunnit sina titlar på att ratta bilar, på smala slippriga vägar utan avkörningszoner, i svindlande farter borde, bokstavligen, skicka upp konkurrenterna på läktaren. Om det mot alla odds inte skulle bli regn kunde ju Teamet alltid falla tillbaka på de två STCC vinnarna Janne och Thomas. En plan B, smart eller hur?!

Nåväl, före lunch på lördagen var det två pass träning, i vad som såg ut som ett strålande sommarväder. Det bestämdes att ”träningen” skulle köras av Am, medan till den därpå följande ”tidsträningen” skulle Pro äntra fordonen. Allt i mening att åstadkomma en bra tid för bästa startposition. Tacksamt togs detta emot av de församlade AMarna!

Min lycka var stor då jag fick förmånen att krypa in i ”min gamla bil” SGA481. Hur mycket av den som numera är kvar av ”min gamla” bil kan säkert diskuteras, men det var ändå ett kärt återseende. Inte mindre glad blev jag av att min Pro var Örebros stolthet, vänsterbromsarnas okrönte kung, Stig Blomqvist. Senast bilen varit ute i elden var på Midnattsolsrallyt (MSR) där ordförande i Rallyförarklubben B. Waldegård burit den till målet i Västerås på en 6:e plats, 10 sek bakom Mäster Blomqvist i en annan av Team Tidö´s 911:or. Sedan MSR verkade det som om bilen fått en tvätt och asfaltdäck. Doften av svettig rallyförare hängde fortfarande tung kvar i kupén.

I ”line up” såg jag till att komma sist ut, bland annat av de enkla anledningarna att jag inte åkt Porsche på 5 år, aldrig åkt banan i Köpenhamn och inte åkt en endaste bantävling, förutom under ett kundevent på Gelleråsen 1998. Då i en modest trimmad Golf, vilken ju ändå tillhörde samma bilimportörfamilj som Porsche. Under dagarna före Köpenhamn hade jag pluggat flaggor och dess betydelse, men just då och där var det enda jag kunde komma ihåg var att en svart flagga, med bilens nummer bredvid, betydde att man genast skull avbryta. Tyvärr kom jag inte ihåg numret på just min bil. Huven, där numret fanns, på Porschen sluttade negativt, så hur mycket jag än sträckte på halsen kunde jag bara läsa reklamen för Klarsynt och Eriks Såser, upp och ner.

Men när de andra bilarna rullade iväg gjorde jag detsamma, hack i häl på Magnus Wigren i den blå Porschen. Huvva vad de drog iväg! Min strategi var enkel, först försöka hitta runt banan. Sedan sortera ut olika bandelar för att hitta ett bra spår och sedan lappa ihop alltsammans till ett bra varv.

Direkt märkte jag att bilen gick som ett skott! Långa härliga växlar med ett bottendrag som en, BDA-förstörd, bilist bara kan drömma om. Körde ett par varv och sedan lade jag på ett litet extra kol. Den jättestora hastighetsmätaren uppmonterad vid målet visade strax under 200 när man passerade. Sedan en hårnål, 2:an, liten raka och in i en vänster-höger, kombination, 3:an, som ändade i en liten raka och K-vänster, 2:an. Liten vänster, sedan direkt K-vänster och ut på långa start- och målrakan igen. Varvet var knappt 2 km, som en ordinär rallysprintsträcka och minst lika trångt, men med avsevärt mera trafik.

In på 3: je varvet började det stå klart hur banan såg ut. Provade olika alternativ med högre växlarna, för jag tyckte den bilen var orolig i kurvorna. In på ett nytt varv och efter den hårnålen i slutet av målrakan skulle jag prova 4:an, istället för 3:an genom vä-hö kombinationen för att se om det var lugnare. Då ”dog” bilen. Kändes som om den inte fick bränsle, slog på och av bränslepumpar, men det hjälpte inte, så jag drog in i avkörningsfältet.

Så snart bilen stannat så uppenbarade sig Young Master Tuthill, från Porscheikonerna Tuthill Motorsport. Han lade huvudet, professionellt på sned och tittade förundrat in under bakluckan. Det var som om det övergick hans förstånd att en boxersexa från Stuttgart kunde sluta gå. Medan de andra bilarna fortsatte att surrra runt varv efter varv kom det mera publik för att beskåda den döende SGA 481. När träningen var klar var strax likvakan komplett med de sakkunniga Tuthill, Magnus, Björsa, närmast sörjande bilägare David samt Stig, som nu stod utan bil. Det var någonting inne i motorn som gett upp och hade man en väldigt tur så skulle det gå att fixa utan att klyva motorn, men då måste man ha tur i Lotto-klass, tyvärr. Allt enligt den församlade 911:a expertisen.

För min del har jag alltid satsat på kärlek, så någon större tur i spel, Lotto inräknat, har jag aldrig haft. Så självklart hittade man inte alla delarna även om Björsas, med kamrater, gjorde sitt allra yttersta med att rota runt inne i motorn i blindo.

Hur gick det då för de andra?
Jo, första dagen verkade strategin slå in till 100%. När AM (amatörerna) åkt, och gjort riktigt hyfsat ifrån sig, så samlades tunga regnstinna mörka moln omkring banan. Och strax före starten skulle gå började det dugga så stilla över banan. Vad tror ni de luriga danskarna gjorde då? De förklarade inte "wet race", alltså på med regndäck, utan de ställde helt sonika in racet! Jämför vår förvåning med grekernas, när de upptäckte att någon töjt reglerna och översvämmat kyldiskarna med komjölksbaserad Feta-ost. Vi kände oss väldigt grekiska!

På kvällen var det middag för Pro/Am och delvis må väl arrangören förlåtas sitt tilltag att ställa in racet, men enbart p.g.a. den fantastiska chokladmoussen som serverades till dessert. Om Teamchefen tyckte detsamma framgick inte, men han tallrik var i alla fall helt ren........

Söndagen bjöd även den på race och även då agerade jag åskådare.  Tillsammans med racingkunniga kunde vi konstatera att di Svenske nog bet bra ifrån sig, men materialet räckte inte riktigt på det kruttorra underlaget. Enda riktiga ljuspunkten, men den var strålande, var faktiskt David själv som åkte hem segern i klassen upp till 1981 med en Porsche 911 Turbo.

Efter att nu då fått smaka på racinglivet kan man konstatera att formen är spännande men långsam. Inte för att det går sakta, tvärtom, utan att det är väldigt långsamt att vänta. Och väntar gör man! Om du jämför med rally så åker du alltså en dryg ss sedan väntar du i flera timmar innan du sätter iväg på nästa. Sedan åker man till hotellet och övernattar för att åka ännu en ss nästa dag, efter att ha väntat halva dagen. Finske F1 världsmästaren Mika Häkkinen tillfrågades vad som var hans största tillgång som förare och då svarade han "tålamod".

Nu förstår jag precis vad han menar!  

STORT tack till Team Tidö och Davis von Schinkel för inbjudan

Stort tack till mina Teamkamrater, ingen nämnd ingen glömd, för trevligt sällskap

Stort tack till arrangören för middagen och inte minst den fantastiska chokladmoussen

Samt stort tack för lån av bilder från eventet

Denna skröna innehåller minnesluckor, förtränganden, förvränganden, förvanskningar och felaktigheter så varje möjlig likhet med verkliga händelser kan uteslutas. I det fall så inte verkar vara fallet är det ett rent sammanträffande och för dessa tar författaren inget som helst ansvar!

Copyright råder på allt material!