Marknadsnatta 2011

2011 avslutades den Historiska Rallycupen med rally i Skänninge och ett traditionellt avslutningskalas med Cupens prisutdelning i Vadstena.

Västra Östergötlands Mk påbörjade det historiska rallyårets avslutning med att bjuda på en storstilad rallytävling, Marknadsnatta. Klubben hade lagt ned ett formidabelt arbete med organisation, funktionärer, roadbooks, vägar och inte minst prisbord.

Dessutom verkade det som om de flyttat en bit av Småland till Östergötland. Smala, luriga, krokiga vägar kantade av jättelika stenblock som lämnats kvar när inlandsisen drogs sig tillbaka. Visst låter det väl som om ortsnamnen skulle sluta på –måla eller –boda? Obildad som jag är trodde jag att Östergötland präglades av feta fina jordbruksbygder, med öppna vägar av trivsamt västgötasnitt, men icke......

Skälet till att jag, som ju slutat med rally, fanns på plats var Anders Hedström och Joakim Rudholm. Anders hade brukat bilen i MSR2011 och då totalt dömt ut vägegenskaperna. Därför gick bilen direkt till Joakim Rudholm för hjulinställning. Den gode Rudholm konstaterade att bakvagnsinställningen var av typ "snöplog" med massiv toe out, vilket en händig dalslänning, alltså Rudholm, genast ordnade. Nu skulle allt vara finfint! Escorten stod nu inne i garaget och bliggade på mig med sina pigga strålkastarögon, som en glad hund som vill rastas. Jag var också lite frestad att prova den nya inställningen. Så när första Karsten M Svensson erbjöds sig till högerstolen, var det bara att plocka fram kopplet och skicka in anmälan.

Som vanligt gick tiden blixtrande fort och rätt som det var blev det torsdag. Just den torsdagen som föregick den fredagen då vi skulle åka till Vadstena. I garaget stod pärlan, klappad och klar, med nyinställda hjulvinklar och glänste på nästan nya Kumo 195/70 13" monterat på 7" fälgar. Det såg snyggt ut, men eftersom Hedström, som brukat bilen senast, åkt på 15" jättehjul var bakaxelutväxlingen enbart 5:37. Efter att inventerat det sorgliga däcksförrådet, och jämfört höjderna på 195/70 13" och 185/70 15" bestämde jag mig, återigen, för att välja en Kajsa Varg. "Man tager vad man haver" och slipper dessutom åka land och rike runt för att köpa nya däck. Det är ju bara ändå på kul! 

"Gå i Kloster, Ofeila", lär danske prinsen Hamlet ha utropat och det stämde nästan på oss. Karsten M Svensson är dansk, men tyvärr ingen prins, var min följeslagare på resan och jag kör emellanåt som en kärrring och vi bodde på klostret i Vadstena.

Pytt i pannan smakade finfint och då vi hade Tom Axelssons Team som bordsgrannar fick vi lära oss lite om ekonomi. Av Tom fick vi lära oss att traktamente till servicepersonal och kartläsare bör hållas på en, minst sagt, rimlig nivå. Speciellt nu då lågkonjunktur stundar och alla kostnader bör hållas på lägsta möjliga nivå. 

Redan vid incheckningen förstod man att detta skulle bli bra.
Besiktningen gled som en het kniv i smör under överinseende av Peter Fornander och Klassikernas egen kontrollant Tommy Book. Däremot kan man undra vad de stackarna som stått i smörjgropen, och sett underredet på 180 rallybilar, gjorde på kvällen. Troligen grejade de inte med sin egen rallybil. Tankarna går osökt till gynekologen från Askim.

Vår bil gick inte riktigt bra, det kändes redan vid åkturen mellan besiktningen och starten, men den annars så sparsamme Tom bestod oss med fyra bättre begagnade tändstift, så vi hade gott hopp om förbättring.  

I försnacket talades det om att tävlingen skulle bli mycket tuff. Kanske var det därför som Tom Axelsson passade på att kasta in handduken redan på transporten ut till SS1, kanske för att skona bilen eller självförtroendet till framtida äventyr. Våra gamla klasskamrater från MSR, Ling och Göransson, var instuckna bland Amazonerna och satsade värre än värst, men med liten utdelning. Vi förstod också att det skulle bli svettigt då vi "liftat" med en målad polisbil ut till ss1. Om man förutsätter att lagens långa arm kör enligt gällande hastighetsbegränsning, alltså mestadels 70 km/tim, och att detta var en utomordentlig fart för oss, på femmans växel, kunde man ana hur det skulle låta när farten blir fri ute på ss. Efter en hel del huvudräkning kom vi fram till att vi skulle slå huvudet i varvstoppet runt 140 km/tim och det var väl i klass med Söderqvistens Hunnabo.     

SS1, som tydligen använts i MSR 2008 men då åt andra hållet, startade med en raka som sträckte sig till horisonten.  Ingen höjdare för den som är dum nog att åka 5:37 och 13”! Redan efter några meter blinkade shift light glatt på 5:an. Vägbyeten kunde tas på 3:an, men bilen kändes absolut seg. Karsten var definitivt inte imponerad av prestanda, då han senast suttit i en 3-liters RSR Porsche och jämförde med den. Efter dryga milen kom de uthålliga i mål.

SS2 var en kort rackare på bara några km. Det svängde helt tokigt och en bit in på sträckan fanns ett överfall som gjort gamle Geronimo grön av avund. Diket och skogen runt omkring hade haft mera trafik än vägen. Den månghövdade publiken hade maskerat sig med granruskor, så ingen som helst varning fanns att få. En nyrullad Ascona A missprydde avkörningsplatsen när vi passerade. Vill komma ihåg att den annars, nästan, givne Historic segraren DKW-Bäckström rullade sin 4-krafsare som om det varit en PV.

Servicen var en höjdare! Vi hade, mot ytterst ringa vederlag, tillgång till Bosse Sundins service och när man upplevt den så förstår man bättre Dalslandsexpressens exempellösa framgångar. Det hävdas ju att rally är en teamsport och om så är fallet har vi hittat förklaringen till att vi är skyldiga Sundin minst en middag på Riksrasta i Brålanda. Skillnaden mellan service och lättare renovering av tävlingsbilen var hårfin. Den tekniska delen var alltså Erste Klasse, som tysken säger, även om näringsdelen lämnade en del övrigt att önska. Vi provade åka utan luftfilter då symptomen var densamma som när vi bröt på Alesvängen 2009 med igenbeckat luftfilter- Inte hjälpte det..........

SS3, Vår bil uppträdde avsevärt stadigare med 2 kg i ringtryck än med 3 kg och det behövdes. 3:an var också en lurig men en tidvis mycket snabb väg som ringlade genom den djupa skogen. Även här garnerades sträckan av färgglada vrak.

SS4 var ”långsträckan” på hela 13 km eller 43% av tävlingens totala ss. Inte heller den här dagen hade vägmästaren varit nykter, utan vägen slingrade som en bakfull boa genom skog och mark mellan de jättelika stenblock. Tidvis var ormen väldigt mager! Strax före mål stod det, bland andra bilar, en hundkoja med en varningstriangel på taket. Man kom direkt att tänka på historien om mannen med en groda på huvudet……. Men vi tog oss lyckligt i mål.

Mest frekvent märke bland segrarekipagen var Volvo med fyra klassegrar, följ av Opel med två och SAAB, BMC och Ford med varsin.

Vinnare fanns många och det i en rad olika märke, för vinnare var alla som njutit av denna härliga höstdag, i en till Östergötland utlånad del av Småland. Vinnare var nog också arrangören, som med sin goda glada organisation och kluriga vägar kommer att locka tillbaka merparten av de tävlande plus en rad nya. Inte minst prisbordet, som förutom pokaler, dignade av Kamasa Tools verktygssatser utgjorde en utmaning för andra klubbar. 

För min del var tävlingen en ”skuffelse”, som min codriver för dagen, Karsten M Svenson, skulle ha uttryckt det. En liten skuffelse eftersom lättjan, återigen, segrat över fliten, och fick mig att åka gamla 13” istället för att köpa nya 15”, samt att motorn inte gick riktigt. Men den största besvikelsen var utan tvekan att mor Svenson inte skickat med sonen några av sina berömda pannbiffar! De hade verkligen gjort resan värt besväret och de tekniska problemen hade då kompenserats av njutningar å gommens vägnar. Hoppas alltså på bättring tills nästa gång, om det blir någon nästa gång vill säga………………..

Väl i mål kunde det också konstateras att Victor Karlsson/Filip Wernefur hade blivit 5:a totalt bland alla klassiker. Nu tävlade de gudskelov i ”klassen utan körkort”, Ungdomsklassen. För oss som haft körkort nästan lika länge som Karlsson och Wernefurs sammanlagda ålder är detta ännu ett bevis för att ss-tider har väldigt lite att göra med ålder och visdom, utan handlar mera om ungdomligt övermod och svag konsekvensanalys!

Den som vann vår klass, klass 8 upp till o m 1975 var lokala Opel Kadett GTE åkarna Mikael Brodd/Karl Frisk. Vi landade mitt i, 10:a, bland 23 startande.

Senare fick vi redan på varför bilen var så slö. Avgaskammen hade helt gått ner sig och insugsidan var inte så värst mycket bättre. Efter att Professor Ryrlén satt i nya kammar, av värsta sorten, går den blå/gule numera som ett riktigt spjut och du milde vad den låter! Kanske borde man prova den någon gång........