30 Trofeo Aci Como

Rally di Como 2011

Bella Italia!
Få länder har väl en så positiv aura, bland oss svenskar, som just Italien. Klimatet, kläder, historien, kultur, människorna, design, bilarna, vinet och inte minst maten,. Allt sammanfaller i en läcker Symphony av färger, intryck och dofter, draperat i en kakofoni av ljud. Italienare är högljudda, människor såväl som bilar. Ljudet från signalhornet i en FIAT 500 kan få en Scania Vabis att darra. Vi har en romantisk, och kanske idealiserad, romantiserad, bild, men svenskar i gemen älskar Italien!

Klicka på bilden!

Home of the Brave, Land of the Free!
I alla fall vi som är födda på 50-talet är också, vanligtvis, positivt inställda till USA. Få är väl de 50-tals pojkar som inte, med stort nöje lekt Cowboy och Indianer och drömt sig bort till oändliga prärier befolkade av Longhorn Cattle, snabba hästar och Bystiga Blondiner på ruffiga, dammiga salooner. Eller senare i livet drömt om en riktigt rå amerikansk muskelbil. Ja, det finns ju undantag förståss, men det tror jag mest är en attityd för att verka spännande och vänsterintellektuell. Den som upplevt smaken, storleken och mörheten hos en riktigt välhängd Prime Tender T-Bone Steak eller draget och ljudet i ett gott Detroit-järn kan inte göra annat än älska USA!

Klicka på bilden!

Nu skulle vi, Söderqvisten och jag, få möjlighet att uppleva det bästa från dessa två världar, precis som Evert Taube i visan, men vi i ett rally. Kombinationen var, gudskelov, inte en FIAT 500 i ett amerikanskt prärierally, utan en 5,7 liters Chevy Monza i ett italienskt bergsrally, på asfalt. 30 Trofeo Aci Como eller Rally di Como ingick i det norditalienska mästerskapet för moderna bilar, men de hade också en liten historisk avdelning.

För dig som undrar var staden Como ligger rekommenderar jag dig att ta en titt på kartan nedan eller söka information på annat sätt. Men enklast kan det beskrivas som att staden ligger vid den imponerande Como-sjön, omgivet av lika imponerande berg, strax söder om Schweiz och endast xxxx km från Göteborg. Historien bakom att vi hamnat här, i färd att åka rally, kan du fördjupa dig i här (följ länk). Men en kort rekapitulering ger vid handen att Bacchus och Midnattsolsrallyt var inblandat. Detta var alltså Alex Beelers återbetalning för lånet av, den högst tvivelaktiga, SAAB 99:an han disponerat i MSR2011.
Como är en uråldrig civilisation, med anor sedan bronsåldern, har ca 70- 80.000 invånare. Efter det att staden annekterats av Romarriket, kom den att flyttas ner från bergen till sjökanten, där den numera ligger. Flytten initierades av Julius Caesar. I Göteborg är Como mest känd för att en fotbolldspelare från det legendariska IFK Göteborgs UEFA-cup vinnande laget 1982, Dan Corneliusson, spelade mellan 1984-1989 i stadens fotbollslag, Como Calcio 1907.

Söderqvisten och jag planerat flyga till Milano, med vidare befordran via hyrbil till Como. Vi skulle då anlända i god tid till träningen och hinna, nogsamt, dokumentera sträckorna före start. Nu blir det ju inte alltid som man planerat och i samband med krig och rally verkar det som om det ALDRIG blir som man planerat. Tvärtom! Innan vi visste ordet av satt vi i bil med GPS låst på Bellagio, vilket var den lilla ort utanför Como där vi skulle bo. Att vi skulle komma ner en dag senare, än beräknat, och därigenom missa halva rallyts noter spelade ingen större roll, var vi överens om. Vi brukar sällan hitta ut till de ss vi skall skriva noter på ändå. Dessutom hade vi, via Alex, fått reda på att det var servostyrning på vår rallybil och enligt Stig Blomqvist vinner man mellan 1-2 sek/km ss med servo kontra köra utan och det är ungefärligen vinsten med noter. Våra konkurrenter hade, oss veterligen, ingen servohjälp så det skull ju så att säga jämna ut sig.......

Grabbarna har inte servo, men noter......!

Mycket har förändrats under den tid man levat och allt är inte till det bättre!
Ta bara som exempel långkörningar med bil, som t.ex. Göteborg - Italien. Idag förflyttar sig de flesta, vi inkluderade, i en tempererad, näst intill ljudlös bubbla. Att ta sig från Göteborg till Rödby, via Helsingör, är inte stor skillnad mot förr, men sedan genom Tyskland tycker jag definitivt förändringen blivit till det sämre. Jag tänker inte på den tilltagande trafiken, tågen av långtradare, myriader vägarbeten och ideliga STAU, utan på snåla dieseldrivna personbilar med jättetank. Med en snittförbrukning om 0,7 liter/autobahnmil och 75 liters tank kommer alltså första naturliga tankstoppet, fikapausen, kisspausen, strax 10 mil söder om München, räknat från Puttgarden!!
För att klara det bör man förberett sig med urindrivande tabletter i en vecka. Det blir liksom inte samma känsla att stanna bara för att man är sugen på en wurst eller bara "måste gå" om man inte tankar samtidigt. Det känns som ett lite onödigt stopp, enligt Luthers anda

Förr hade man bensinbil med 40 liters tank, vilken gladeligen stoppade i sig 1,2-1.5 liter/mil i Autobahn tempo. Följaktligen kunde man pausa, med allt vad det tillhör, efter ca 3 timmars körning. Rekordet, för mig, var när jag som tjänstebil hade en Volvo 240 Turbo, vilken det svårligen gick att pressa ur 20 mil på en tank eller drygt 1 timmas körning. Så även om man körde som en biltjuv, blev medelhastigheten, tankstopp inräknade, jämförbara med familjen Svensson när de drog sin Cabby på semester. Den bilen döptes till 240P, där P stod för Prostabesvär. Förutom räckvidden var bilen en ren katastrof som Autobahn-järn betraktat. Den tålde illa att belastas under längre tid, så det gick åt minst en Turbo om man åkte t.o.r. Frankfurt, i drygt styrfart. Även överväxlar var en förbrukningsvara. Men om tillkortakommanden på Volvo 240T bör man inte tala alls i Ingenjör Söderqvists närvaro, ty enligt honom är denna bil ren, felfri och ouppnåelig, ett slags bilarnas jungfru Maria ..............

Bellagio, som var vår etableringsort, ligger ett kort stycke från rallyts huvudort Como. Det ligger dessutom oerhört naturskönt ute på en udde i Como-sjön. Själva staden bör upplevas, tycker jag, och den har det mesta en liten vacker italiensk stad bör ha. Arkitektur verkar vara gjord av Disney och man förväntar sig nästan att hundarna Lady och Lufsen skall komma promenerandes och att restaurangägarna skall utbrista i sång i de trånga gränderna. Följ länken och utforska staden.

Vi etablerade oss i ett hotell, precis i strandkanten, så man kunde fiska från balkongen om man låg åt det hållet. I övrigt var detta som ett Mini San Remo, restaurangerna, hotellen, barerna men också vägtyperna var desamma, om än lite mera kompakt. Menyerna innehöll inte lokalt fiskade Seafood, som skaldjur och räkor. Istället kunde man få Friterad Gädda, vilket faktiskt inte alls var dumt, nersköljt med en sval Riesling. För övrigt är den enda rallyort, belägen vid en insjö, jag besökt som erbjudit "lokalt fångade räkor" är Lahti, Finland. Räkorna var dessutom djupfrysta så de måste ha fångats under vintertid. Men de är lite luriga HakkaPellarna!

På plats fanns Alex med komplett Team, Monzan och en outsägligt ful liten framhjulsdriven Peugeot med vilken han och Natascha skulle åka. Servicen skulle vi dela på och med en central serviceplats så var det säkert inga problem. Nu återstod det bara för oss att ge oss ut för att skriva noter!

I arla morgonstund, nåja det var gott och väl ljust, drar Söderqvisten och jag ut i jakt på någon SS att nota. "Gräv där du står" är ju ett gammalt gott ordspråk så vi beslöt oss för att börja med de ss som låg ute på vår halvö. Beväpnade med kartor, roadbook och GPS gav vi oss in i virrvarret av småvägar. Efter en hel del letande hittade vi i alla fall en lovande väg och den beslöt vi oss för att skriva anvisningar om. Det gick alldeles lysande!
Men när vi skulle leta oss tillbaka för att köra en koll om våra noter stämde, var det som om vägen försvunnit. När vi för femte gången passerade genom en liten by, som hade en läcker liten Trattoria, beslöt vi oss för att ta en paus i allt flängande. Det var ju långt efter lunch! Redan när Secundo Platti kom påminde vi oss ännu en gång om Stig Blomqvists visdomsord: "man vinner mellan 1-2 sek/km ss med servo kontra köra utan och det är ungefärligen vinsten med noter", så vi beslöt att lägga ner noteriet för åka dem till hotellet igen och kolla nivån på servo oljan, i tävlingsbilen, istället och dricka kaffe.

Lördag morgon var det full fart!
Först skulle bilen besiktigas och sedan skulle vi ge oss ut på en shake-down. Om det första gick bra så skulle det bli spännande att få prova bilen i "skarpt läge". Det här åkdonet påminde inte direkt med en BDA Escort, eller något annat jag kört på tävling. Däremot hade jag i min glada ungdom nöjet att ha muskelbilar som Camaro Z28 som gatbil. Detta var på den tiden en ung framåt man skulle ha sammetsbyxor, högklackade boots, sidenskjorta och kort skinnjacka, sommar som vinter. Amrisarna hade heller inte hunnit förstöra sina bilar med avgasrengöring och oljekriser. Men några repor på en shakedown sträcka skulle nog göra gott, om inte annat för att friska upp minnet från vilda färder till dansen med Bystiga Berit och Gulliga Gunnel utförda i Z28:an.
Efter shakedown, strax efter lunch, skulle de tävlande samlas i närheten av torget i Como för att slussas ut på första SS. Sedan skulle sträckorna komma i rask följd, varav de sista skulle gå i mörker. Sedan var det Parc Ferme och ny start på söndag för de avslutande sträckorna. Varav en var den som vi hade noter på, så där hade vi ett litet trumfkort!

För dig som inte kan specifikationen på en Chevy Monza, i klassen upp till 1975, kan det nämnas att Monzan var Chevrolets snikmodell för familjer på 70-talet. Kan alltså, i det hänseendet, jämföras Ford Falcon. Vår Monza var bestyckad med en 350cui V8-motor, alltså 5,7 liter, fyrväxlad tätstegad M22 (?) låda, en 12-bultad diffad bakaxel, riktigt bra bromsar, Bilstein underställ och en amerikansk "snabb" servo.
Hela paketet vägde strax över 1200 kg, vilket kan tyckas var en saftig bit, men det kompenserades med en ljuvlig motorn om 375-400 bhp och med ett vridmoment om ca 450 nm. Det hela rullade på de fetaste 15" Michelin däck jag sett på länge. Inte minst bakhjulen var monstruösa, men trots detta fick jag stränga instruktioner att inte starta med bakhjulsspinn. Om man gjorde det skulle bakdäcken vara slut efter SS2, var bilägarens kommentar. Även en rad andra instruktioner, där de flesta andades förmaningar, skickades med på väg ut till shake down sträckan!

Redan på vägen ut till Shake Down noterade vi att växellådan hade en känsla från en äldre Scania. Det var så hårt och tungt att byta tagg att t.om. en ZF låda skulle ha känts smidig i jämförelse. Kopplingen hade ett slag på nästan en halv meter och krävde ett stabilt tryck. Servostyrningen var, som i alla äldre USA-bilar, anpassad för en späd kvinna svala händer och inte en medelålders bondpojks grova labbar. Det räckte att tänka sväng höger, så hade man halvt utslag på hjulen. I övrigt noterade vi att bilen var väldigt hårt satt, det verkade diffen vara också samt att vi hade en överväldigande frambroms, men tyvärr ingen bromsvåg.

Shake Down sträckan gick, enkelt uttryckt, uppför en par kilometer lång backe och slutade till vår stora förvåning i vår lunchby. På väg upp fanns det större antal serpentinsvängar, med mellanliggande korta rakor och enklare kurvor. Vi var långt ifrån ensamma om att prova redskapen innan tävlingen. Det var kö fram till sträckan och när man gjort sin "resa" fanns en genväg tillbaka till starten och det var fritt att prova hur många gånger man ville, men man fick bara åka tre gånger, enligt det officiella programmet. Lite italienskt alltså!

Starten skulle gå till så, enligt Alex, att när startsignalen gick skulle man släppa upp kopplingen på drygt tomgång. När bilen börjat rulla så skulle man tycka gasen i botten och vips drog man iväg. Lite ovant för någon som inte haft startvarv under 7.000 rpm på flera år, så första starten gick med rykande bakhjul. Du milde vad det rök om däcken!
Efter ha lagt franskt gummi, nog till en årsproduktion av kondomer för Malmskillnadsgatan, stack vi iväg fram mot första hårnålen. Fantastiskt väggrepp runt böjen och ut på den korta rakan. Det vrålar mäktigt under huven och inte lugnar det sig för att vi lägger in ännu ett par växlar. Accelerationen är bedövade! Snabbt, onödigt snabbt, dyker en ny hårnål upp. Bromsar hårt, växlar ner och styr in, styrningen är fingerlätt. Bilen går som på räls, inte en krängning. Alex hade varnat oss för att svängradien på Monzan var stor, så tipset var att gå på gasen hårt tidigt i kurvan så att rumpan skulle styra ut. Trånga hårnålar skulle tas på ettan, medan det i mer öppna skulle åkas på tvåan. Det var då inga problem att få ut rumpan med ettan i, ut ur svängen växlar jag upp till tvåan men får in fyran. Inte spelade det någon större roll. Det bar iväg som bara den även på direkten, i den starka uppförslöpan.
Vi åker några gånger och noterar att vi av tiderna att döma börjar få fason på Muskelbilsåkandet! Det är nog tack vare servostyrningen!

Den formella starten gick inne i Comos imponerande stadskärna med medeltida katedraler och ett torg omgivet av uteserveringar. Körning över ramp med åtföljande interljuv. Den var enkel, för mannen med mikrofonen talade enbart italienska så han ställde sin frågor på italienska och jag uttömde hela mitt italienska ordförråd. "Si, No, Perfetto och Bella Donna". det verkade inte hindrande på kommentatorn vilken gick an som den värsta Ola Strömberg, på Midnattsolsrallyt, i högform.

PS1 Alpe Grande

Start i en lite by, över en kort bro och sedan hårnål höger. Asfalt, ganska smalt men jämn beläggning. Uppför, uppför och sedan en bit på flack mark var sträckningen. Den i San Remo obligatoriska utförsavslutningen fanns inte med.

Vi drar iväg med ett imponerande muller som sista bil i fältet. Före oss finns det enbart ett par 911:or och tillsammans utgör vi hela det historiska fältet. Ändå mera före finns det massor av framhjulsdrivna bålgetingar och fyrhjulsdrivna bilar. De senare både smäller och inte smäller så vi har dragit slutsatsen att de representerar flera olika klasser. Allt löper på finfint. Monzan går gudomligt och det var väldigt länge sedan det var så här kul att åka rally. Mycket hårnålar är det och eftersom vi inte har några noter, men servostyrning, kollar co-driver Söderqvist noga på vägen och dess omgivningar. Under den ss vi tränat hade det varit flera chikaner på de annars så beskedliga rakorna. Nu börjar co-drivern ropa "Chikan" så snart vi kommer ut på en raka. Stor förvirring utbryter. "Vad då Chikan?" "Chikan!!", är svaret. Vi drar vidare men inga chikaner dyker upp. Efter ett tag kommer vi på att det den utomordentligt uppmärksamme co-drivern menar är "Hårnål" och det finns det massor av. Fortfarande uppför. Vi börjar känna oljelukt. Kan vi alltså närma oss någon av Höfläktarna?! bilen underbar, det löper ovanligt bra. fast Monzan är bökig i de mest trånga hårnålarna, då svängradien är sämre än på en SAAB V4. Diffen är stenhård så den plogar om man inte är bestämd. Så plötsligt ut ur en av alla hårnålarna börjar det slamra otäckt från de bakre regionerna. Samtidigt känns det som den inte drar riktigt längre. Vi tar det försiktigt för att komma till sträckmålet, med drivning på ett hjul, men tack vare den hårda diffen, tar vi oss över mållinjen även om vi i de trånga hårnålarna fick backa och ta om. Slut!

Söderqvisten kastar sig under bilen och konstaterar på något av sina magiska vis att det är slutåkt. Sällan, eller rättare sagt aldrig, har jag varit så glad för att bryta!
Bakgrunden är lika enkel som logisk. När Alex var i Sverige för MSR hade han problem från dag 1 med SAAB 99:an, trots Peter och Jans heroiska mekaniker insats. Bilen var helt enkelt för dålig för att klara ett helt MSR. Efter det debaclet kändes det oändligt skönt att även på hans tillbakabjudning blev problem och stopp. Dessutom ett stopp där jag absolut var oskyldig! Udda var helt plötsligt jämnt igen och livet kunde gå vidare.

Då målet låg på sträckans högsta punkt frihjulade vi, på Alex uppmaning, utför den väldigt långa utförslöpan ner till en liten by som var någon form av knutpunkt i rallyt. Där ställde vi Monzan på gatan utanför ett kaffe för att invänta vår service. Poliserna grymtade lite, men efter vi bjudit dem på Espresso och ordentligt med Grappa var det bara glada miner och sällan har väl en havererad tävlingsbil haft bättre skydd av lagens långa, men något ostadiga, arm.

Nu tror du kanske äventyret är slut? Men icke, mera elände fanns kvar i påsen för oss eller "utmaningar" som det heter på nysvenska!

Efter att intagit, ännu en, bättre "brytarmiddag", sovit ut och ätit frukost skall vi dra oss tillbaka mot äran och hjältarnas land, Sverige. Om man är i Bellagio startar färden med en kortare färjetur i osannolikt vackra omgivningar. Inte så vackert var det däremot när några vänliga medpassagerare på den lilla färjan påpekar att vi har punktering på höger framhjul! Punktering, förr i världen, när man hade tank och kisstopp varannan timma, var inget större problem. Det var bara att ta fram reservhjulet.
Nuförtiden hittar man i bästa fall en liten flaska, med okänt innehåll och en kompressor. Vi hittade ingetdera. I bilens handbok fanns under avdelning Punktering, enbart en uppmaning att, utan dröjsmål, ta kontakt med närmaste märkesverkstad. Det telefonnummer som angavs verkade däremot ha upphört. Men, Rallykallar, låter sig sällan nedslås, så vi hjulade försiktigt in på en mack, köpte lagningsgoja och fyllde på luft. Det såg finfint ut så vi drog vidare på småvägarna in i Schweiz. Efter ett tag verkade det som om vi började bli tomma på lufttryck igen så vi svängde in på en liten gummiverkstad. Det var i alla fall vad skylten utanför uppgav. En mindre skylt uppgav tyvärr också att den var stängd. Schweizarna tar seriöst på både vilodagen och lögardagen. Men som genom ett under uppenbarade sig tre tonåringar som skulle spola av några crosscycklar. Efter en formidabel övertalning gick de med på att starta kompressorn så vi kunde få fylla luft. Vi drar vidare och vid nästa, öppna, bensinstation köper vi mera "goja" och fyller på ännu mera luft.
Nu var allt frid och fröjd, vi stannade ett par gånger och kollade men allt verkade finfint. Vi hade också kommit ut på motorvägen och stävade i makligt tempo norrut.

Precis vid ingången till San Bernardino tunneln smäller det till!
Söderqvisten kör ut på vägrenen och vi hör båda vad det är som är fel. Efter att ha besiktigat eländet kryper vi sakta fram till avfarten och in på bensin-/servicestationen. Det var lördag eftermiddag så den var bemannad, det var den goda nyheten. den dåliga nyheten var att bemanningen bestod av en ung dam i övre tonåren som verkade mer begiven på att tugga tuggummi och krafsa på sin iPhone än att bistå äldre herrar med punktering. Dock, undrens tid var inte förbi så efter ett tag dök en bärgningsbil upp. Föraren steg nådigt ur sitt slitna ekipage och besiktigade höger framhjul, med dyster kännarmin.
På obegriplig Schweizertyska, blandat med italienska, förklarar han att vi hade punktering och det finns inget att göra åt det däcket. Vilket ju inte var någon nyhet för varesig driver eller co-driver, vad vi ville var ju att köpa ett nytt. Med kontanta medel, i värsta fall! Bärgarens rotvälska flödar fritt vidare, nu också kompletterat med ivriga huvudskakningar, där vi tror att han säger att inget kan göras förrän på måndag, "Lunedi". För att ytterliggare förstärka sitt ointresse pekar han på sitt armbandsur och gäspar stort innan han hoppar in i sin loppiga bärgningsbil för att dra vidare. Troligen hem till sängen av gäspningen att döma.

Eftersom kvällen närmade sig med stormsteg framstod inte bärgarens tanke om säng som helt förkastlig! Vi sökte oss ner till byn för att hitta ett hotell. San Bernardino är en liten ort som ligger till höger om tunnelöppningen, från Schweiz räknat, och lever framförallt på snöturister. Vi var alltså helt "out of season", men hade tur som hittade byns enda öppna pensionatet. Ägaren hade antagligen samma känsla, av tur, över att ha fått två gäster, utan större valfrihet, levererade på tröskeln. Extra försäljning, är givetvis inget okänt begrepp ens i Schweiz!

Eftersom pensionatet även hyste samhällets enda krog var det en hel del folk i lokalen, vilka satt tyst och uttråkat hukade över sitt dryckjom. Men äntligen hände det något! Trottoaren utanför fylldes strax av lokala förmågor vilka alla ville se och med egna ögon konstatera att utlänningarna hade punktering. Då det var överstökat drog de sig tillbaka till sina glas, men vi översköljdes av goda råd. Dessa tystades snabbt ner av pensionatsvärden, som ju för allt i världen inte vill tappa omsättning. Det låg ju minst två övernattningar och medföljande konsumtionskostnader i potten!

Så, återigen, följde vi min gamla mors råd när saker och ting är riktigt illa: "Ta och ät något pojk".

Med detta var vår värd mycket hjälpsam. Han rekommenderade en förrätt bestående av lokalt producerade korvar och skinkor. Eftersom urvalet var starkt begränsat och vi ville hålla oss väl med vår värd så slog vi till. Snabbt fick han fram en karta och visade vilken gård som hade stått fadder åt grisarna. Som huvudrätten föreslog han hjort och vi fick oss förevisat på kartan exakt var han skjutit den och hela historien runt jakten. Av tiden det tog att berätta storyn torde jakten ha pågått bortåt en vecka. Imponerande! Som dessert förslog han den tårta som hans fru bakat och självklart sa vi ja även där, fastän hälften torde räckt långt, som middag, till en familj på sex personer.

Med magarna på helspänn drog vi oss tillbaka för att begrunda vårt läge. Vi satt alltså i Schweiz på lördag kväll, med bara tre fungerande hjul på en bil som bara drog 0,7 i autobahntempo, räknat med fyra fungerande hjul. Hela Schweiz verkade tillbommat till på måndag morgon, enligt strikt kalvinistisk tradition. På måndag skulle en av oss vara i tjänst igen och det fanns bokade mötet och allehanda åtaganden som då skulle fullföljas.
Söndagen hälsade oss med en strålande sol och en överdådig frukost, den senare lokalt producerad. Vi hade via Alex kollat det lokala Blocket, i hopp om att kunna köpa ett komplett hjul till bilen, men det närmaste fanns 400 km från vårt tillhåll och då behövde man dessutom köpa fyra stycken. Värre än Tjeckien alltså (läs om Tjeckiska däcksäventyr här). Vad som återstod var då sightseeing, i avvaktan på att gummivärlden åter skulle bli tillgänglig. Alltså behövde vi en bil. Sagt och gjort ringde vi Avis och damen som svarade levde verkligen upp till Avis-devisen "we try harder". Då hyrstationen var belägen i en stad 30-40 km från vår by erbjöd hon sig, via sin man, att skicka upp bilen till oss mot en ringa tillägg, om vi lovade skjutsa honom hem igen. Vi slog till i ren desperation.

Strax uppenbarar sig en glad man i en skinande VW Polo. På väg tillbaka ner mot Avis-mannens hem konverserar vi artigt och glatt. Gladare än gladast blev vi då det visade sig att han var stolt innehavare av en mindre gummiverkstad. Vi styrde till verkstaden med Polomotorn på varvstoppet. Jodå, längst in bland alla begagnade däck hade han vår dimension. Alltså fälgstorlek och bredd, men profilen var 70, då däcken suttit på en Landrover. Strunt samma det får duga!
Snabbt som vinden pipar Polon åter uppför alla backar för att hämta det trasiga hjulet som demonteras och förpassas till bakluckan. Snabbt ner igen och in i verkstaden där Söderqvisten och verkstadsägaren, med gemensamma krafter, förberett för däcksbytet. Ja de hade i alla fall druckit massor av kaffe.

I över en timma höll vi på att, med gemensamma krafter, försöka få luft i det väldiga däcket så att det fastnade på fälgen. Verkstadens kompressor var helt enkelt för klen, den producerade inte nog stor volym luft, för att slå ut däcket mot sidorna. Efter att försökt allt lyckades vi, med hjälp av en gaffeltruck, få däcket luftfyllt. Glädjen var stor!
Snabbt tillbaka uppför backarna igen och på med hjulet. Det var inte enkelt, men efter att ha slaktat ett par plaststag fick det plats, om man inte gav för mycket utslag på ratten.
När domkraften togs bort så det hela lite kul ut. Tre hjul med 40 profil och ett med 70 profil gjorde att enbart tre hjul nådde ner till asfalten, samtidigt. När motorn slogs igång och vi rullat några meter blinkade alla varningslampor som i ett galet flipperspel Men bilen rullade lätt, vilket var en klar förbättring. Vår plan var att köra tillbaka till staden, återlämna hyrbilen och sedan ta oss in i det mer rationella och söndagsöppna Tyskland med vår Monstertruck. Där kunde vi säkert få tag i ett korrekt framdäck. Så var i alla fall planen, men det drog ut på tiden, så även tyskarna gick in i söndagsdvala innan vi nådde in i landet. För att göra en lång historia kort, så fungerade vårt Landrover hjul alldeles utomordentligt hela vägen till Göteborg. Om man bara lade en tidning framför varningslamporna gick det alldeles utomordentligt att köra. Den av oss med åtaganden hann i god tid, så inga värmekraftverk, i Sverige, behövde stoppas av på grund av utebliven service.

Så kommer man till den oundvikliga frågan! Var resan värd mödan?
Svaret är nog, trots alla bekymmer, JA. Inte minst då vi fick förmånen att besöka den fantastiska orten Bellagio, vilken var något alldeles speciellt. Hit återvände jag under en sommarvecka 2012, men utan tävlingsbil. Jag lyckades även tubba en god vän och kamrat att åka dit, senare på sommaren. Vi var båda mer än nöjda!
Rent sportsligt, rallymässigt var det en väldigt dålig kalkyl, om man jämför antalet vägkilometer med antalet ss-kilometer. Men om man jämför med t.ex. en backtävling i Torsby så blir kalkylen inte helt olik faktisk. Då måste man också ta in i beaktande att friterad Gädda, troligen, inte går att få i Torsby. Ännu bättre blir kalkylen om man tar som exempel när en god vän åkte en vintertävling för några år sedan. Start och mål var i Strömsund och han åkte endast 2 km (du kan fördjupa dig i ämnet här).

Dessutom var det fantastiskt skönt att Alex återbjudning blev en lika stor katastrof som min MSR-bjudning. Nu är vi på samma nivå igen och jag behöver inte skämmas, fullt lika mycket, för 99:an.
Vidare är det alltid kul med nya motorupplevelser, det tycker i alla fall jag! Att få prova på en riktigt "manlig" bil var vansinnigt kul. Det är givetvis en sådan här bil man skall åka. med kraft i överflöd samt med ett ljud som är adrenalinframkallande i övermått. Nu när man uppnått mogen ålder krävs det nästan 400 bhp, plus, för att det skall killa lite i sittfläsket. En BDA Escort är mera en ilsken liten Terrier och en Porsche är, i jämförelse, som CIA:s beskrivningen av Carl Bildt, "En medelstor hund, med en stor hunds attityd". Upplevelser som den här gör att man faktiskt kan tänkas ompröva sitt "sluta-med-rally-beslut".

Ja se, det var återigen ett riktigt bra Rallykalle äventyr, om man ser det som en backtävling!

Stort tack till Söderqvist Engeneering AB för lån av Co-driver och trevligt ressällskap

Tack till Nilssons Rallyfoto www.nilssonsrallyfoto.se

Tack till www.portaledicomo.it

och

Tack till Alex Beeler för att man fick känna sig ung på nytt!

Denna skröna innehåller minnesluckor, förtränganden, förvränganden, förvanskningar och felaktigheter så varje möjlig likhet med verkliga händelser kan uteslutas. I det fall så inte verkar vara fallet är det ett rent sammanträffande och för dessa tar författaren inget som helst ansvar!