Midnattsolsrallyt 2011

Västerås

Klicka på bilderna

Alla vet ju nästan hur fort ett år går?! Då kan jag berätta att ett halvår går mycket, mycket fortare, för att inte tala om ett kvartal!!!!

Drygt ett halvår efter Midnattsolsrallyt 2010 är jag högtidligt inbjuden på kaffe till Ingenjör Söderqvist, på hans vuxendagis i Billdal. Det var vinterlördag, snön gnistrade av duggregnet utanför fönstret, men kaffedoften låg hemtrevligt inbjudande i fikarummet. Bordet var städat och där fanns allehanda delikatesser. Finska Pinnar, med minst 36 månaders hållbarhet!
Redan nu borde man anat oråd!
Ingenjören själv går på om hur fantastiskt roligt det varit ute på det senaste rallyäventyret. Har man låtit så? De hade tydligen lagt Hundkojan på taket, men men det var inga problem alls. De hade, nästan, lyckats få tillbaka den på hjulen själva. Hade det inte varit så halkigt, så att bilen for runt på vägen som en smörklick i en stekpanna, fortfarande på taket, hade det säkert gått finfint. Reparationen var en "kakbit" och efter lite rikt och lack skulle Hunkisen vara som ny igen, kunde inte gå på många tusen..... Tur hade de haft, sa han. Men det beror ju på alternativet, försökte jag. "Om alternativet är att jobba i verkstaden, och fakturera 900 kr/timma plus moms, torde väl detta haft menlig inverkan på resultaträkningen, eller hur?" Men det avfärdade han med en dämpad morrning. "Det hade ju varit så kul, så kul"!

Så kom han äntligen till ärendet. det hade pågått operation "övertalning till rally" sedan bilarna lastades i Västerås efter MSR2010, efter att jag bestämt påstått att nu skulle det vara slut. Nu kom han återigen smygandes med förslag på rally, och inte vilket rally som helst. Midnattsolsrallyt!
"Men snälla du, det är ju först till sommaren", protesterade jag och tittade ut på  rododendronbuskarna som dignade under sin snötyngd. "Det är snart sommar, det går fortare än du tror", sa han som de första och enda sanningsenliga orden den dagen. "Självklart åker vi ihop, jag i Kojan och du i Escorten, så får det bli", slog han fast med en chefs självklara pondus. "No, no aldrig mera MSR", protesterar jag, "jag har åkt på varvstoppet och skyfflat grus tillräckligt i den tävlingen och dessutom blev jag sjuk förra året. Förgiftad!"
"Byt bil och ät inga bufféer, det är hur enkelt som helst", domderar han skoningslöst. "Rota fram någonting i garaget och anmäl dig! Förresten har inte du en E-type längst in, bredvid pallställen? Ta den, jag har komplett uppsättning av tumnycklar! Det är ju dessutom Jaguar E-types 50-års jubileum i år. Det hade varit något!"

Det är nu det kommer in att ett halvår kan "kännas" långt. Jag hade ju bara kommit för att i trivsamt sällskap, fördriva några timmar av en gråmulet deprimerande västkustlördag och inte alls förväntat mig Ardenneroffensiven, Light. "Ja, ja, vi kan väl se", säger jag fegt och tar ännu en Finsk Pinne, med lång hållbarhet.
"BRA, då anmäler jag så snart det öppnar", vrålar han, "då är det klart. Team Cats and Dogs kallar vi oss, det är ju passande med ett Hunnabo och en Jagg Vill du ha mera kaffe?". Jag åkte direkt hem och drog täcket över huvudet. Vad hade jag gjort?!

Ja, så välplanerad var mitt, preliminära, startbeslut i MSR2011 och värre skulle det bli!

Tidigt på våren brukar San Remo Historic gå och så var saken även i år. Eugen ringde och föreslog att vi skulle träffas där för att tillsammans titta på rallyt. För den som bott eller varit på besök i Göteborg under mars är det enkelt att förstå att jag slog till. Det skulle dessutom finnas nordiskt deltagande så vi hade alla skäl att åka.
Väl på plats visade det sig det hänt en del i den Historiska EM Cirkusen. Tidigare hade begränsningen av bilar varit upp till 1981, men nu deltog även upp till 1986 och dessa nya bilar bestod i princip bara av den tvåhjulsdrivna grupp B bilen Lancia 037. Sex stycken stod på startlinjen och det är troligen fler än som startade samtidigt i Sanremo rallyt på den tiden som man nu försöker återskapa. I en av 037:orna återfanns multipla EM mästarna Jensen/Pedersen från Norge. Enlig Jensen var 037:an som en gocart att köra. Vägegenskaperna mycket bättre, men motorn inte fullt lika kraftfull som en 911 RSR. Mats Myrsell var också där med just en RSR och övriga teamet, Bergqvist och Magnusson, med egna fruar, och ett antal finnar med Porsche Veikkanen och numera Berlusconi-Heikkila, Lancia, i spetsen. Vi noterade, ja i alla fall jag, att det skett en generationsväxling på de år som jag varit borta. Många nya ansikten fanns på plats och hårfärgen på deltagarna hade mörknat betydligt.

Första dagen släpade vi med oss en svensk flagga och drog ut i bergen. Hittade ett fantastiskt trevligt ställe där vi kunde luncha och sedan gå några 100 meter för att titta på fartfantomerna. Flaggan hängdes upp och vi slog oss till ro.
Men snart brakade det loss! Klicka på länken nedan! Spetsa ögonen vid ca 1.13 då kommer Myrsell/Juntilla, samt var beredd vid 4.13. för då kommer något rött som har bäring på den här skrönan.

http://www.youtube.com/watch?v=xVlMUBVhDxU

Detta är ett event som inte bör missas om man är det minsta intresserad av rally, mat och kuliga bilar. Är man dessutom fantast av äldre Porschar, F och G modellen, torde detta vara Mecka. Ett litet guide för att särskilja 911:orna: Breda bilar med stor bakspoiler är troligen RSR (1975), som Myrsells, alltså 3 liter, dubbeltändning, etc, etc. De breda med ankstjärt och stor framspoiler är SC Grupp 4 (1981), 3 liter, enkeltändning, etc, De breda utan spoiler bak är troligen ST (1971), 2,5 liter dubbeltändning, etc, Medan de lite smalare, eller nästan samma bredd som ST med ankstjärt är RS (1975) 2,7- 3-liter och skulle du till äventyrs se någon smal utan spoilers så är det troligen en 2 liters (1969).
För att enkelt besöka det här eventet flyger man för en spottstyver till t.ex. Bergamo, med Ryan, eller till Nice med Norwegian, Ta en hyrbil och saken är biff!

Nåväl, efter Mats och de andra som behövde hejas fram passerat drog vi hem.


Dagen därpå gav vi oss på nytt ut till en bra utsiktsplats, med vår flagga. Nu kommer bilarna i seedad ordning, efter gårdagens resultat. Vi roar oss med att se på vilken plats det kommer en bil man kan köpa för €25k, eller mindre. Det dröjde intill plats 18, vill jag minnas, sedan var det tomt en stund igen.
Men döm om vår förvåning om inte där Herr och Fru Beeler, från Schweiz, dyker upp. Det är de som du såg i videon ovan vid 4.13. Då åkandes en röd C3 Corvette med imponerande lång nos. På gårdagens senare ss hade nosen blivit avsevärt kortare, då de satt i den, hårt, in i en stengardister. Därför var de nu åskådare. Efter att sett oss mätta på rallybilar gjorde sig hungern åter påmind. Beelers, vilka är förutom att vara Rallykallar även är stora matälskare, föreslog en speciell restaurang i nästa dal så vi tog oss dit.


Ingen skylt eller annat påvisade att det var en krog inrymd i den gamla kvarnen. Ingen meny att beställa från fanns det heller, men det var inga problem. Mat och dryck strömmade förbi i en, till synes, aldrig sinande ström. Det var kallskuret, svamp, pasta, risotto, fisk, fågel, kött, ostar, desserter och frukt. Samtalet flödade lätt och det gjorde vinet också.
Efter att tvingats lyssna, på Beeler, om alla fantastiska vingårdar och rallyn i norra Italien och Eugens ohemula skryt om finska rallyvägar kändes det ju lite som det var dags att bita tillbaka och framhålla Moder Sveas tillgångar. Men i det här gänget kunde man inte gärna skryta om svenska finesser som jämställdhet, pappamånader eller LAS, utan här gällde det komma med tyngre grejor. Midnattsolsrallyt!
Med ens, utan att jag egentligen förstod vad som hänt, bekräftade jag min anmälan till MSR. Alex, Beeler alltså, blev mäkta intresserad och efter ännu ett par glas vin föreslogs ett byte. "Du kommer till Sverige och åker MSR, med min bil, så kommer jag ner till dig och lånar en av dig. Bra, eller hur?"
Efter ännu några rimligt bra flaskor Piemonte var detta ett lysande förslag, ansåg alla, och eventuella detaljer kunde säkert lösas underhand. Vi var överens. Här har du näven! Jag förutsatte att Beeler ville åka Ford Escort, men se så var absolut inte fallet. Han var en GM-man och som sådan ville han åka SAAB. Dessutom hade hans första bil, gatbil, varit en SAAB 99, så en sådan måste det bli.

Kvällen fortsatte med att Eugen och jag försökte torrlägga San Remo på Grappa, och lyckades faktiskt inom enstaka kvarter. Mitt i alltsammans träffar vi Herra Kari Tossavainen tillsammans med egen fru samt Pentti Pekkala med dito. Det faktum att Tossavainen och Pekkala tidigare ägt och drivit min E-type, tillsammans med lunchen och den generösa avecen, gjorde att sammanhanget med ens stod i klart ljus.


Vi skulle åka MSR tillsammans! Pekkala som codriver, Tossavainen som servicechef. På köpet skulle man antagligen få med fruarna och eftersom jag är feminist, av Göran Persson snitt, kunde man hoppas att de inte misskrediterade sitt kön. Det borde alltså finnas chans till rimlig mathållning på rallyt! De tidigare serviceteamen jag haft har ansett att CocaCola och kexchoklad utgjorde hela kostcirkeln. Så på bara en eftermiddag hade alltså all tveksamhet för att överhuvudtaget starta i MSR, förbytts till start med två bilar. Kartläsare och serviceteam var klart till den ena, nu saknades bara serviceteam till den andra och så skulle ju båda bilarna servas och fixas förståss. Jaggan hade ju inte gått tävling på flera år och 99:an var det visserligen ny motor i men, men, men jag säger bara suck. Du milde vad har jag gjort?! Men det var ju ett HELT kvartal kvar till tävlingen!

Nåväl, väl hemma skickades Jaggen på service. Det skulle bli en allmän översyn, så att den var genomgången före start. Motor, bromsar, drivlina, kanske behövs nya dämpare, men den var enligt kattskötaren i rimligt bra skick, i alla fall enligt hans åsikt. Det var ju enkelt, eller hur?
99:an fick sig också en duvning, men så kom det massor av annat emellan och tiden bara rusade fram. Helt plötsligt stod Beelers på Landvetter och innan man visste ordet av satt man i dragbil och trailer med Jaggen på släp. Strax bakom körde Alex ett liknande ekipage, men med 99:an på släpet.

Vi satte direkt kurs mot Rallycrossbanan i Västerås där 99:an skulle A-besiktigas, vilket ju borde vara en enkel manöver. Men icke! "Brandsläckarna har passerat bäst-före-datum", deklarerade en besiktningsman. Inte då, svarade jag, de är ju bara drygt ett år, jag hade själv monterat in dem så att de skulle vara korrekta! Stor argumentation utbröt och jag hävdade med en dåres envishet, och vishet, att man kunde ha brandsläckarna i minst två (2) år, troligen fem. Besiktningschefen visste besked, fy bubblan för Internet!

Efter väl förrättat värv drog i oss mot den centrala serviceplatsen. Där var det redan fart och fläkt med bilar som åkte in, ut, fram och tillbaka allt medan funktionärerna förtvivlat försökte dirigera. Vi hittade i alla fall skånske storåkaren John Nilsson, vilken visste besked om var vi skulle campera så att vi kunde börja lasta av.
Arrangören hade mycket föredömligt ordnat så att parkeringen/depåområdet skulle vara bevakat så alltså kunde man lugnt ställa av prylarna och dra sig tillbaka för natten.     

Morgonen därpå möttes vi av en veritabel chock när vi kom tillbaka till vår serviceplats!
Under natten eller var det kanske morgonen hade en hel stad växt upp. Där fanns rallybilar, sportbilar, servicebilar, dragbilar, husbilar, husbussar, lastbilar, långtradare och tält i alla storlekar. Allt från små enkla Jysk-levererade trädgårdstält, som täckte halva bilen, till veritabla bostads-, restaurang- och industriområden under tälttak. Ledande var även i år Team Tidö, vilka verkade ha med sig ett hopfällbart slott med TV-studio på taket. Men det är klart skall man härbärgera två Världsmästare, en greve och en hel del annat löst folk krävs det ytor.
Men, den stora chocken kom när Söderqvisten dök upp! Han kör ju, som bekant, en av tävlingens absolut minsta bilar en Austin Cooper S. Den mäter in med hela 303 x 141 cm, där det största (?) talet är längden, den ståtar med en höjd av hela 135 cm och väger dryga 600 kg. Kan eventuellt vara någon cm högre med grussättning och rallydäck.
För att frakta bilen inklusive besättning, servicepersonal och understödsfordon hade parkeringsplatsen fyllts upp med olika bilar, i varierande utförande och storlek. Om man leker med tanken att man skulle hävda en milkostnad/per fordon som motsvarar RSV milersättning och körtidsersättning, för chaufförerna, i paritet hade man dittills upparbetat en kostnad som nästan på kronan när motsvarade vad det hade kostat att skicka Hunnaboet tillbaks till dit den var tillverkad, nämligen till den sedan många år nedlagda, fabriken i Longbridge, strax utanför Birmingham, UK, med flygfrakt! Så det fanns tunga satsningar lite varstans!!

På tal om tunga satsningar så hade vi på andra sidan om oss Karsten M Svenssons team. De hade bara en "normal" servicebuss, men  killarna som körde den inhyrda BDA-Escorten hade däremot inte snålat när de köpt "åkebil". De kom med, varsin, splitter nya Lamborghini av för mig okänd modell, men den ena skulle tydligen vara en väldigt ovanlig specialmodell. Till och med för att vara en Lambo!

Med Söderqvistens ankomst löste sig också servicefråga för SAAB 99:an. De glada smålänningarna Peter och Jan lovade att förbarma sig sig över både Beelers och 99:an. De startade direkt med att, snabbt och enkelt, byta kopplingscylinder och när de gjort det på ett så föredömligt sätt beslöt vi oss för att behålla dem. I alla fall tills vidare.....

Som du kanske kommer i håg gick det, redan, på första kvällen en liten SS typ rallysprint runt på cykelvägarna i närområdet. Så efter att ha fått passerat Herr Petterssons argusöga i besiktningen var det dags att promenera runt för att i möjligaste mån memorera svängar och svårigheter. Pentti och jag promenerade runt ett varv och det såg väl bra ut. För säkerhetsskull tog jag en sväng förbi Uppsälls tillhåll för det är en bra karl att känna vid sprinttävlingar med fri rekognosering. Han hade nämligen en 21-växlad cykel, med vilken en vältränad karl troligen skulle kunna matcha en hel del av våra ss-tider. Efter en del fjäsk fick jag låna stålhästen och drog iväg på ännu ett par varv. När jag sedan kom tillbaka till det Uppsällska tillhållet hade det nästan bildats kö för cykellån. Undrar om just om inte ägaren sålde biljetter också....

Det var en hel del nyheter införda till MSR2011.
Det som väckte mest känslor, positiva och negativa, var noter! De två nyaste årsklasserna skulle erbjudas arrangörsnoter, vilket ju var ett trendbrott. Motivationen för detta var såväl fantasifull som pragmatisk. "Det är lika bra de får noter så slipper vi smygträningen" verkade vara ett av de bärande argument. Om man för ett ögonblick utvecklar detta så låter det ju logiskt. Alla vet ju hur svårt det är att få loss vägar till ett rally och det blir ju antagligen inte enklare om det skall "tjuvtränas" veckor innan själva rallyt. Privatbilar, i förekommande fall hyrbilar, som far fram på smala lågtrafikerade grusvägar och skapar fara för barn, gamla, husdjur,  kvinnfolk och egendom bidrar ju inte mycket till ett positivt synsätt på rally. Märkvärdigt dock att enbart de "nyare bilarna" antogs tjuvträna?
Men detta ställde i alla fall nya krav på besättningarna. Döva chaufförer och dyslektiska kartläsare var nu borta ur diskussionen om de stora pokalerna. Att ha åkt en del med arrangörsnoter var givetvis också en fördel, så att man förstod sig på vad notskrivaren hade för måttstock. Själv har jag en gång försökt åka på köpta noter, men de var inte värda pengarna, om jag säger så. Det var en värdering som jag delat med en rad av namnen inom historik rallysport, vilka inte fostrats på arrangörsnoter utan kört blint alternativt skrivit egna noter.  Nu ställdes det alltså utökade krav för att vinna. Du behövde inte "bara" en sjuhelvetes bil och en dräparchaffis, utan nu behövdes också en notläsare av klass förutom  som också hade de tidigare så eftersökta egenskaperna som coach, körinstruktör, sponsorfixare, mekaniker, mamma och storebror. Det borde alltså bli en sex-sju personer i bilen om man inte slog sig ihop med en begåvad multitalang!   

Vem vinner var frågan?
På startlinjen fanns några givna favoriter. 2010 års MSR segrare, mångfaldige SM Mästaren i Rally Kennet Bäcklund samt Björn Waldegård och Stig Blomqvist, presentationer överflödiga. Tony Transit, givetvis. Vår mesta Sverige Mästare i Rally Mats Jonsson, vilken ju dessutom kommer direkt ifrån SM tävlingar med köpta noter och samkörd kartis sedan många år. Vidare ett knippe vassa outsider såsom Erik "Eken" Johansson, Leif Asterhag, Staffan Bergdahl, Tomas Norqvist, Mats Thorzelius eller varför inte Dalslands hopp, Bosse Sundin.
Men mest av alla talades det om en förare känd för att vara mer vänstervriden än en gång CH Hermansson och Frank Baude, tillsammans. En man som gjort sig ett världsnamn på att svänga vänster, i svindlande farter. Kenny Bräck! 
Kenny stod väl rustad på startlinjen i en Solloway Escort, av senaste version. Han hade den mycket meriterade kartläsaren Emil Axelsson till sin hjälp. Det gick vilda rykten om att arrangören letat efter sträckor med företrädesvis vänsterkurvor, samt att Kenny tränat mycket målmedvetet före tävlingen att svänga åt båda hållen. Så hade säkert varit fallet. Dokumenterat fanns i alla fall en avkörning med en VOC och en överlägsen vinst i ett engelskt rally, i den historiska klassen med en Escort. Glavasonen skulle helt säkert bli giftig även om han nu hade både skärmar, tak och dörrar på sin bil, vilket ju måste ha känts lite ovanligt.
För övrigt verkar det som om vissa yrkesutövare, ja kanske konstnärer är en bättre beteckning, som nått den absolut högsta nivån inom sitt gebit har någon form av genetisk allmänbegåvning inom sitt skrå. Se bara på Björn och Stig som kört det mesta på de flesta underlag, men alltid legat i topp. Detta oavsett om det varit bana, rally, rallycross eller backe och oavsett om det drivit på framhjulen, bakhjulen eller alla hjul. Om det varit skärmar eller ej, på bilen, verkar heller inte ha spelat så stor roll. Troligen gällde det omvända för Kenny Bräck.

Men lite bekymrade jag mig för Bräckar, Waldebjörnar eller Blomstigar!

B5, min klass, var ett veritabelt getingbo av kompetenta vagnar och lysande chaufförer, parade med excellenta codrivers. Högst troligt den tyngsta, tätaste och hetaste klassen av alla i MSR2011, viskades det om i depån. Vi var länge hela fem (5) anmälda, men Lasse Jönsson bangade antagligen ur när han läste anmälningslistan och drog tillbaka sin Porsche 911. Han anade säkert att den skulle inte räcka långt i sällskapet, så han flydde till den lugnare Regularity-klassen. Där han åkte tävlingens troligen exklusivaste bil, en Mercedes 300SL, tillsammans med tävlingens troligen exklusivaste journalist, Gunnar Dackevall. 

Kvar vid starten stod, med laddade kanoner, i startnummerordning:

Sammantaget förfogade klass B5 över ca 16 liter. Vilket var nästan lika många kubikcentimeter som fanns, sammantaget, i klass B1, B2 och B3 med 14 bilar. Detsamma gällde troligen vikten också...... En Tung klass alltså!

Motståndet var alltså av yppersta klass!
Göransson har radat upp goda resultat, inte minst i MSR, sedan han fick fason på sin Falcon. Wessel är ju präktigt bortskämd med att komma först då han kamperat med en känd DKW-fortåkare.
Kullings Bertil Molander är ju nästan lokal, sett ur Göteborgssynvinkel, och även han har gjort utomordentliga resultat. Inte minst totalvinsten, i Historic, på ss9 Nibble på Kolsvarundan år 2007, där han slog oss med 1 sekund. Den sekunden förklarade jag då med att jag inte fick in 5:an, men den skulle jag å andra sidan inte få in nu heller eftersom Jaggen bara har fyra. 
Om K-B Ling kan säkert sägas mycket, men det verkar, på Lings krönikor, som det mesta redan har sagts av co-driver Nilsson. Nilsson verkar för övrigt vara en ovanligt slitstark codriver, nästan i klass med Stefan Andersson. Men Ling skall kanske tänka sig noga om, för när Stefan rullat sitt xx:de varv tröttnade han tydligen. Började köra själv, med kommentaren "värre kan det ju i alla fall inte bli" och där stod plötsligt Tom Axelsson utan kartis!   

I Sanremo hade jag också förmånen att bli inviterad till middag med Masarna. Det var både gott och trevligt, när dessutom Team Myrsell bestod med gratis underhållning. De flesta historier går, tyvärr, inte att återge i ett seröst sammanhang men den här vill jag dela med dig: "De bästa rallyförarna kommer från Palestina, för de gillar både Gaza och Mecka."

När vi ändå är i San Remo, kan du ju få svaret på frågan som troligen förföljt dig sedan den senaste skrönan om MSR2010. Vad kostar medelbilen på tio-i-topp i ett präktigt asfaltrally nuförtiden. Ta med dig nedanstående uträkning till frun, maken, sponsorerna eller varför inte till "Din personliga bankman" nästa gång de gnyr över ett bilinköp. Jag bjuder!

Tio-i-topp San Remo Storico 2011 (notera att detta är det första stora historiska rally med bilar upp till 1986)

Porsche Carrera RSR             1 152 000 kr
Porsche Carrera RSR             1 152 000 kr
Lancia 037               4 320 000 kr
Lancia 037               4 320 000 kr
Porsche Carrera RSR             1 152 000 kr
Porsche 911 SC Gr4             1 056 000 kr
Porsche Carrera RSR             1 152 000 kr
Porsche 911 SC Gr4             1 056 000 kr
Lancia 037               4 320 000 kr
Porsche 911 SC Gr4             1 056 000 kr
     
Summa             20 736 000 kr
Genomsnitt               2 073 600 kr

De ojämna summorna kommer sig av att grundprissättningen är gjord i Euro och konverterad till SEK, med kursen 9,60. Priserna kan antas gälla i högre grad på startlinjen, än på mållinjen! Jämför: Tio-i-topp MSR2010 snittpris 480.000 kr (med klass upp till 1981), samt Lahti Historic Rally 2012 snittpris 970.000 kr (med klass upp till 1986)

Kan  man då dra några slutsatser av ovanstående? Jo, det kan man säkert och de flesta förskräcker för den med höga ambitioner och liten budget. Mina slutsatser är som följer:

Sett ur det här perspektivet är ju inte att köpa några nya stolar, bälten, overaller, etc vart femte år, någon större fråga. Och det just den här verkligheten som FIA har tagit fasta på, tror jag, då det är den verkligheten som ligger närmast Paris. Många av deltagarna, teamen, har ju bevisligen tillgång till egna, eller andras, pengar som ger budgetutrymme vilket vida överstiger en ordinär svensk SM-budget, för att inte tala om en Klassikerbudget.
Tiderna har ändrats, men det är det arvet som Historisk Rallysport bär med sig. I Norden, på 60 och 70-talet var rally näst intill en breddsport, eftersom gemene man i t.ex. Sverige hade en rimlig levnadsstandard vilket gjorde att det, med lite ansträngning, var möjligt att åka rally i alla fall på en lokalnivå. Det fanns massor av lokala tävlingar som gick varje helg och de samlade stora skaror av deltagare vars signifikant snarare var ett starkt bilsportintresse än ekonomiskt oberoende. I Europa, och kanske speciellt i södra Europa, var situationen något annorlunda med allmänt svårare förhållanden för gemene man. Därav följde också den ekonomiska profilen på deltagarna. Men det var redan på den här tiden som deltagarna i Historiskt Rally mejslades ut. Om man följer det resonemanget attraherar vår sport, i stort, samma människor idag som det gjorde då, och visst är det så till väldigt stor del.

Den som nyligen besökt t.ex. Sanremos, eller ännu hellre Cannes, barer upptäcker strax att en svensk reallön från 2012 bara är en stilla bris i köpkraft mot vad den var 1970. Vi nordbor, har helt enkelt, blivit fasiken så mycket "fattigare", med några få undantag. De som "tjänat" är givetvis södern som både kommit ikapp och i många fall förbi i köpkraft. Detta avspeglas också i rallysporten. Bergsvägarna myllrar numera av nya färgglada småbilar som pilar runt på specialsträckor.
Men den nyblivne pensionären Giovanni, 55 år, har därför inte börjat med rally, i någon större omfattning, om han inte redan åkte på den tiden det begav sig. I sin ungdom var troligen Giovannis hobby Boul och  "svenska flicka", men inte rally.  Därför är det troligt, ja sannolikt, att Giovanni fortsätter med Boule, även om "svenska flicka" troligen fått ge vika för en mer lokal variant.

Arbetaren/tjänstemannen Svenne Svensson,55 år, som kanske känner sig lite rik, har tid över, då barnen har flyttat hemifrån och det är 12 år kvar till pensionen kan däremot vara lite sugen på rally.. Han deltog nämligen i  rally, eller var väldigt intresserad, redan på 70-/80-talet, och han ordnade det där med "svenska flicka".
Att köpa eller kanske rentav bygga ett rallyjärn kan vara en möjlig hobby, för de som inte fastnat för Boul. Något kul i garaget, att putsa på och kanske åka någon tävling varje år. Kanske roligare än den gamla cabben som frugan ändå inte vill åka med i längre, då det drar och både håret och makeuppen förstörs.  "Nästa år kan det bli MSR eller kanske det där nya Polarrallyt, om bara snön töat bort i tid", går kanske snacket med kompisarna i garaget.

Att då konfronteras med en bilsportsbyråkrati som får minnet av en passerkontroll in till gamla DDR att ses som en enkel match, är en ny upplevelse. Lägg dessutom till en avgiftspolitik som baseras på semiprofessionella teams betalningsförmåga, då blir det en chock!

Om man dessutom inte kan förstå logiken, vad är finessen, i regelverket gör det inte det hela enklare. Är mina stolar verkligen oanvändbara och farliga om jag suttit 4 tim/tävling x 3 tävlingar x 5 år =60 timmar i dem? Om de är så dåliga kan man undra varför två stycken kostar en halv månadslön? Måste min HTP, som tog sex månader att få och hade en avgift motsvarande en veckas arbete, förnyas vart femte år? Räknas det i så fall från när man skickade in papperen eller från när man fick dem tillbaka, skillnaden är ju >10%? Och så vidare........... 

FIA, i all sin vishet, verkar skjuta långt, långt över målet för svensk Historisk Rallysports breddutövare, enligt min mening. Man trampar på, med ringa historisk förankring, vilket gör att risken är påtaglig för att den nationella historiska rallysporten riskeras att klyvas i två delar. En FIA-trogen del och en delvis nationell del typ gamla "Nya Veteran-klassen", och det finns det inte volym tillräckligt för i dagsläget. Troligen heller inte i en nära framtid, så sporten risker att marginaliseras! 

Kanske det är dags att sätta ner den stadiga svenska 45:an, utan att ta hänsyn till att den kanske delvis trampar på, ömtåliga tofsförsedda, italienska och franska handsydda 41:or? Kanske dags att hävda vårt historiska arv i den historiska rallysporten? Kanske är det dags att hävda nationella dispenser, inte bara uppskjuta införandet, av vissa delar i FIA-reglementet. De som vill ge sig ut i den stora världen skall givetvis beredas möjlighet att göra så och kan ju då, frivilligt, följa de regler som FIA ställer upp för deltagandet. Inte skall man hindras att starta i en svensk tävling om man har ny HTP och nya stolar, eller hur?
Om Storbritannien kan, Danmark kan, Nederländerna kan, Belgien kan och nu kan tydligen även Finland genomföra nationella avsteg, borde väl även vi kunna göra detsamma.
Att lyfta in ett nationellt undantag, som inte kräver, förnyandet av HTP, 5-års regeln för stolar, bälten, kläder, etc kan egentligen inte vara ett stort beslut för berört svenskt organ. Det skulle däremot innebära en besparing för i storleksordningen 12-15.000 kr/ekipage/år. Med i genomsnitt 65 deltagare i Klassikernas cup, varav kanske fem(5) tävlar regelbundet utomlands, skulle det kunna bli en julklapp av rent sydländskt snitt. Det skulle dessutom räcka till inköp av väldigt många Hans och Sprinklersystem!

Eftersom utvecklingen, vanligtvis, är svårstoppad får vi leva med att tidsgränserna flyttas fram. Det ligger ju i sakens natur för annars kommer ju sporten att självdö, tillsammans med deltagarna, av hög ålder. Om inte, får start och målplatser inrättas med faciliteter för ledsagare, vilorum och blöjbyten. Publiken följer samma utveckling och Frank Mårdh kan göra goda affärer.
Gjorde för ett tag sedan en "fallstudie" genom att visa ett antal rallybilar, som åkt MSR, för min 20 åriga son och några av hans vänner. Ja, jag är hemskt ledsen Frank Mårdh men någon Opel Ascona 400 hade de aldrig hört talas om. Nej, Leif B Ford Cortina var också en okänd storhet. Ford Escort MK1 och Mk2 ansågs "fräck", men ingen plockade heller det svaret. För att inte tala om VW1500, SAAB V4, Volvo 164, Ascona A, etc, etc. SAAB 99 identifierades som en trolig SAAB, Volvo 142 som en trolig Volvo, men Volvo 240 kände några igen. Säkrast var de på Porsche 911, men de ser ju likadana ut även i årets modell. Huruvida de är representativa för ungdomsgruppen eller ej låter jag vara osagt, men de kunde namnet på fler asiatiska bilmodeller än jag trodde att det tillverkats........

Med detta säger jag God Natt, Följ den spännande fortsättningen, för nu är det slut på ätandet. Nu börjar rallyåkandet!!

Vinnarna i respektive tidsperiod i Sanremo Storico 2011. Tvåsitsig bil med motorn bakom ryggstöden verkar vara melodin!

     

 

Stort tack, redan nu, till Emotorsport, Karsten M Svensson, Sanremo Storic och Fotogubben, vars bilder jag fått använda

Denna skröna innehåller (som vanligt) minnesluckor, förtränganden, förvränganden, förvanskningar och felaktigheter så varje möjlig likhet med verkliga händelser kan uteslutas. I det fall så inte verkar vara fallet är det ett rent sammanträffande och för dessa tar författaren inget som helst ansvar!

Copyright råder på allt material!