19.ročníku HISTORIC VLTAVA RALLYE

17/4 2010

Pre-Rally

Klicka på bilderna

På eftermiddagen, det är nu tisdag, rullar vi in i Klatovy med ett envist duggregn i släptåg!
Torbjörn hittar lika bra här som i Karlskoga, så att finna PAMK klubben för att få ut dokumenten går som en dans. På plats känner Torbjörn igen en skinntorre mannen som tar emot, då han även var på plats för 20 år sedan och såg lika gammal ut även då. Han kan tre ord på utländska. Welcome-Upstairs och Auf Wiedersehen. Med dessa har han en given plats som guide på kontoret. Welcome-när man kommer, Upstairs-ligger tävlingskontoret och Auf wiedersehen- får man med sig när man går.
Även övrig personal har varit med ett tag och jag kände igen tävlingsledaren, Mr Babka. Vi checkar in och får roadbooks, startnummer och andra utensilier.

När vi sedan anländer till hotellet, utanför staden, kunde man konstatera att det gamla ordspråket "man får det man betalar för" gällde även i Tjeckien. Men å andra sidan så skulle vi ju inte ligga och lata oss vid poolen utan vi var ju på plats för att jobba och dessutom jobba hårt! 

Som gamla slipade handelresande valde vi rum efter DDT-metoden. Doft, dusch och toalett. Alltså, om det inte luktar för uselt samt duschen och toaletten fungerar så får man anse att det är ok. Kan man sedan få ett rum vänt från gatan och gärna åt norr så är det toppen. De senare kriterierna var inte så aktuella för just det här hotellet då det låg i en by på sex hus, med en förstorad cykelbana utanför så trafiken var inget problem. dessutom var det inget solsken eller värme så väderstrecken hade heller ingen större betydelse. Troligen var vindriktningen viktigare eftersom närmsta granne var en bondgård med en imponerande gödselstack. Så imponerande att en svensk tupp troligen inte hunnit upp på toppen förrän vid 9-tiden.

Den kombinerade baren restaurangen fann vi fylld av RallyKallar. Men de finska satt för sig och de svenska satt för sig! Varför kan man undra?
Språket svarar säkert du och troligen är det helt rätt. Det är ju inte lätt att konversera någon, även med någon man delar intresse med, på ett främmande tungomål med truten fylld av Schnitzel. För det var Schnitzel som stod på menyn! Man kan verkligen förundras över denna Tjeckiska förkärlek till att rulla allt sitt sovel i vetemjöl?! Det fanns alla typer av Schnitzlar du kan tänka dig, förfärdiga på det mesta som går, springer, flyger och troligen krälar. Viss information på en meny kan i vissa länder vara överflödig, men det led man inte av i någon större utsträckning här då menyerna företrädesvis var författade på tjeckiska.........

Torbjörn och jag fyllde i alla fall våra magar med den tredje Schnitzeln på 24 timmar och det var faktiskt den bästa dittills. Ölet fanns i tappkranar och i två utmärkta utförande, inget var dock grattis då Bevelkos utlovade fria bar lyste med sin frånvaro. Men för den som är härdad av ölpriserna längs Sveriges Paradgata, Kungsportsavenyn, var priserna ändå en glad överraskning.    

Morgonen hälsade oss med mulet väder, men uppehåll. Under natten hade det tydligen varit både regnigt och dimmigt som i "foggy" London, vilket jag inte hade störts av då jag sovit. En som lidit mera av detta var den stackars Dick som sträckkört från Främmestad till Klatovy. På natten hade dimman legat så tät att det var stopp på motorvägen. Sedan hade han irrat runt på småvägarna i området runt omkring hotellet, med obefintlig sikt. Detta trotts att han normalt hittar till vart och vartannat hus på den tjeckiska landsbygden. Endast dragbilens 4WD hade räddat honom från att fastna med släpet på en åker, när han tvingats göra en oplanerad 180 graders. Tur var väl det, för betänk förvåningen hos den lokale Bonden Pavel om han i gryningen funnit en strandad Europamästare i en XC90 med släpkärra mitt ute i bästa potatislandet...

Nu skulle vi hämta hem Dick och sedan dra ut för att träna. Det var ju faktiskt först på onsdag som träningen började, i alla fall officiellt. Att hitta Dick var inga problem då han parkerat i närheten av en lokal som, på 90-talet, hade ett mycket tvivelaktigt rykte. Av någon anledning hittade Torbjörn direkt dit......

Med Dick i säker hamn drog vi ut för att träna. Återigen visade Rörläggaren sina kvalitéer inom flöden. Inte nog med att han hittade som i sin egen ficka, han hade också åkt de flesta av vägarna åt ena eller andra hållet på något rally som transport- eller specialsträcka.

Vi öppnade med SS1 benämnd "Rundbanan". Här åkte Eugen och jag 2002 och det gjorde Torbjörn också. Han hade dessutom åkt samma ss flera gånger, tidigare och senare, så han hittade runt. Det enda jag kom ihåg av sträckan var att vi åkt med handbromsen pålagd på Porschen och att när Eugen och jag tränade 2002 hade en gumma huttat åt oss med en sopkvast när vi nästan kört över hennes bästa värphöna.

"Medium eller tvär"

Michelangelo möter ABF:s målarskola, Sixtinska Kapellet mot Rölanda Kyrka.
 

Michelangelos kraftfulla penseldrag, som ändå tydligt återger den minsta detalj i glimrande färg och form, krockade med de enkla streckteckningarna hos en glad amatör som ser men inte återger mer än endimensionellt.
Efter en lång diskussion, där Torbjörn bestämt hävdade att vi skulle åka "Rölanda-modellen", bestämde "vi" ändå att skriva noter "på riktigt". En Medium var nu Tvär och drygt det för den kunde även vara lång och kort, plus och minus också! Som man bäddar får man ligga och vi låg i som en rem hela dagen och hade det riktigt trevligt, intill vi stannade för att stämpla vårt träningskort.

Ett träningskort utrustas alla tävlande med. I början och slutet på sträckan antecknas det på kortet och man får bara träna varje sträcka tre gånger. I alla fall officiellt. När vi drog iväg från stämplingsstationen under en vackert kuperad Lind, hände något. Träningsbilen kändes lite underlig så Torbjörn öppnade dörren för att se efter om vi hade fått punktering. Nej,. inget syntes. Vi rullade vidare och hamnade uppe vid en mycket vackert beläggen men svårt förfallen Herrgårdsrestaurang, för att sträcka på benen. När vi lämnat bilen framstod det tydligt att vi hade punktering på höger bak. Inte bra!

"Inte bra" sett ur synvinkeln att vi hade inget reservdäck och det var bara förnamnet på "inget bra", men det var det som kändes mest akut. Istället för reservdäck ligger det en liten kompressor, samt en flaska med goja av obestämbart slag i bilen. Efter vi besiktigat hålet, som snarare var en 6-7 cm lång reva mitt i slitbanan, anade vi att "gojan" troligen skulle föra en ojämn kamp i sina försök att täta "hålet" som mest liknade revan i bordläggningen på Titanic.

Vi stod i alla fall på fast mark till skillnad mot de olycksdrabbade passagerarna på Titanic och vi hade mobiltelefon. Så Torbjörn ringde Dick medan jag plockade fram "ringlagningssatsen". Dick visste självklart var vi var. Grabbarna hade tydligen varit på någon prisutdelning där för dryga 20 år sedan och av byggnadens nuvarande skick att döma borde efterfesten varit något i hästväg. Dick är nu informerad, men på "Hold". Vid nästa anrop skall han komma med trailern och bärga oss ut till civilisationen, läs gummiverkstad. 

Vi tankar i Gojan och kompressorn surrar glatt igång. Däcket rör sig inte, men det pyser hemtrevligt genom revan. "Vi ställer bilen på hålet", föreslår Rörläggar´n. Aha, det blev skillnad det. Vår kompressor stämmer åter in i den vårlika kören av Koltrastar och andra flygfän, medan däcket sväller som en lunchande boaorm. "Ser finfint ut". När däcket har fullt tryck rullar vi bilen och då låter det som om boaormens lunch var ärtsoppa. Fjuuuuuuuiiiiiiiiiiiiii............. Tillbaka på ruta 2! Vi rullar åter ner hålet mot marken och smäller åter igång kompressorn. Den här gången väntar vi och läser på ordentligt i bruksanvisningen, men den nämner inte med ett ord fisande boaormar..........

Återigen är det Rörläggar´n som löser problemet. "Vi kör så blir däcket varmt och då kanske det blir tät". Sagt o gjort, vi drar stillsamt iväg och överstiger inte den av bruksanvisningen stipulerade toppfarten av 80 km/tim. Å under över alla under det verkar som om däcket håller tätt.

Vi har bestämt träff med Dick vid gummiverkstaden. Den ligger tydligen också i ett område med illa beryktade hus så även dit hittar grabbarna lika lätt som en drever hittar en hare. PIRELLI förkunnar en stor skylt så här svänger vi in. Den Tjeckiske gummihandlaren bugar. Det verkar illavarslande!

På en blandning av skoltyska, engelska och tjeckiska svordomar förklarar vi läget. Gummihandlaren ler milt. Han har också förstått LÄGET. Här står det utanför den enda gummiverkstaden på en dagsmarsch som säljer Pirelli, en lång, lönnfet medelålders man som kört punktering på sin tyska kvalitetsbil, vilken inte har något reservdäck. Hem har han minst 1000 km, enkel resa!

Gud är i sanning god!

Dobrý, přejeme Vám šálek kávy? eller på svenska "Bra, önskar ni en kopp kaffe?" Frågar Gummihandlaren som nu gör sig beredd att försiktigt veva in årets Torsk. "Jodå, kaffe skulle inte
smaka illa". Gummihandlaren greppar den smutsiga telefonluren med en viktig min, slår med stor omständlighet i katalogerna för att lokalisera numret till Pirelli, vilket han säkert har i huvudet. Han knappar in numret, harklar sig och väntar på svar. Efter ett par igenkännande grymtningar brister Gummihandlaren ut i en störtflod av upphetsad rotvälska, medan han emellanåt flinar och nickar lite vänligt åt mitt håll. Efter ett par barska avslutningsfraser dänger han på luren så bakelitflisorna yr om den antika telefonen.

"Jodå", meddelar min hjälte. Han hade genom att på skarpen läxa upp Pirelli och verkligen satt dom på plats genom att berätta att den V.I.P. som landat på hans tröskel inte tolererade några dröjsmål eller undanflykter. Trots svårigheter hade han säkrat de enda däck som fanns i hela Östeuropa för min räkning. De skulle komma redan imorgon bitti. Alla fyra!

ALLA FYRA??!!

Men ser du då inte att jag bara har punktering på ETT (1) bakdäck????? Vad i herrans namn skall jag med tre extra däck till? Däcken på bilen är ju så gott som nya??!, förklarar jag på bästa multilingvistiska sätt. Han förstår innebörden och hans ansikte fylls av bekymrade rynkor och en förorättad min. Han kunde tyvärr inget göra åt detta. Beslutet låg helt bortom hans ansvarsområde, han hade verkligen försökt och jag borde, enligt honom, visa honom stor tacksamhet istället för att klaga. Jag hade ju t.ex. inte behövt köpa nya fälgar, eller hur? Visste jag vad nya fälgar kostade? Alltså hur mycket pengar han sparat åt mig?

I pressade inköpssituationer i samband med rally har jag blivit uppkörd i runt om i Europa, Afrika, Sydamerika och Asien men detta tog då i alla fall priset. Jag följde min saliga mammas goda råd i knepiga situationer: "Ät något, pojk". Efter en ynka chockladbit var vi åter i förhandling och jag lyckades övertala Gummihandlaren att få tala direkt med "svinpälsen" på Pirelli. Det var ju i alla fall han som var roten till det onda, eller hur? Jodå, han kom på luren och efter en rimligt högljudd diskussion på ett flertal språk halverades volymen, både ljud- och däcksvolymen. Två däck var det minsta som Pirelli överhuvudtaget kunde tänka sig att leverera och redan det var ett stort avsteg från det strama regelverket som gällde, enligt telefonrösten.

Sagt o gjort! Två däck fick det bli, under förutsättning att det var bakdäck. Allt gjordes upp och givetvis fick vi "bästa pris". Handpenning lämnades till en lite besviken, men ändå otäckt nöjd, gummihandlare. Vi drog snabbt därifrån och hem till hotellet för att slicka våra sår!

Efter att noggrant ha gått igenom läget och lagt upp planer för morgondagen och avsmakat det lokala ölet, fortfarande utan Bevelkos benägna bistånd, följde vi åter Mor Karins goda råd: "Ät något pojk". Så vi ringde Myrsell, vilken träffat under dagen, då lät han förstå att han hittat en riktigt bra krog för män som vill ha sitt kött utan vetemjöl!

Myrsell hade rätt!

Det blev en utomordentligt trivsam, närande och dessutom oväntat billig kväll. Både Mats Myrsell och Walther Jensen drog kreditkorten snabbare än sin egen skugga, som Lucky Luke, så det blev dött lopp mellan Dalarna och Norge. Vi andra hann inte alls med i svängarna utan satt mest och stirrade tomt, som Dalton-liga, medan vi betraktade denna förvisning av utomordentlig betalningsvilja. Här hade Bevelko mycket att lära!

Vi hade också en lång och intensiv diskussion om förr och nu. Var det inte bättre förr, alltså med bilar upp till 1965, var de inte enklare? Enklare att underhålla, enklare att köra, enklare att ställa in? Det var väl lite som att svära  i kyrkan när teamen runt bordet åkte var sin Porsche Carrera och en BDA-Escort, men ändå..... Den filosofiska frågan var om historiskt rally tenderar att bli som dragracing? Det mesta avgörs redan före tävlingen. Vissa rykten ger vid hand att folk nuförtiden inte bara jobbar intensivt med sina bilar, utan tillåter sig även att ge sig ut på omfattande träningsrundor mellan tävlingarna. Kan detta verkligen vara sant? Har det blivit sååååå illa?
Men visst var det väl enklare förr? Min röda 65: fick sig, vid högtidliga tillfällen, en framvagnsinställning och så bröt Perry lite i bakre hjulupphängningen med ett långt rör och sedan var det klart. Alltid samma fälgar, samma utväxling, samma fjädrar, samma dämpare, ja samma allting oavsett om det var is, grus eller asfalt. Möjligen satte man dit en krängningshämmare bak på asfalt.
Som i så många andra filosofiska middagar fanns det fler frågor än svar när taffeln bröts, men vi hade i alla fall fått vädrat våra åsikter i god stämning bland mycket kompetenta människor. Runt bordet fanns minst fyra Europamästare, varav två stycken dessutom tvåfaldigt raka, kanske på väg mot sitt tredje.
Vi fick också lära oss att åka bana, i tysk kvalitetsbil, var inget för de som är rädda om spargrisen. En ynka säsong tycktes motsvara bortåt ett decennium i den historiska rallysvängen.  

Även på torsdagen stod det träning på programmet, i alla fall för Torbjörn och mig. Dick hade däremot en "to do" lista på smärre justeringar som skulle göras på Escorten. Störst problem hade han tydligen med lokalisera ett jordfel, men även det löste sig. Dessutom fick han utomordentlig hjälp av bl.a. Tony Transit som bytte ratt och sällan har väl en ratt bytts av en större expert på just rattar, alltså rallyrattar.......
Eftersom onsdagsträningen oförhappandes avbrutits fick vi ligga i som en rem och för att spara tid körde vi picknic i stället för lunch. Det var inte bara tidseffektivt, det var trevligt dessutom. Återigen kunde man förundras över Torbjörns fenomenala vägminne eller så lurades han väl helt enkelt. "Jodå, här kom vi ut från ss8 1990", den här vägen gick som ss 1991 och åt andra hållet 2001"  och "här stannade vi och tog en öl 1992 och Dick pratade med servitrisen, tror hon hette Ludmilla" och så vidare i alla evighet. Det verkade nästan inte finnas en väg i grannskapet som han inte åkt eller hade en historia om. Det var både underhållande och praktiskt. Det senare då han hittade alla genvägar som en mänsklig GPS så vi var väldigt effektiva. Eftersom kilometrarna rinner fort när man har trevligt hade vi strax tränat hela rallyt.
Upplägget var att man fick träna varje sträcka tre (3) gånger, vilket gjorde att man "notade" första gången, justerade andra gången och konfirmerade tredje gången. Protokoll fördes av arrangören på antal resor. Hela rallyt bestod av 12 SS varav de flesta gick dubbelt. Det gick som en dans!
Att träna i en SUV är dock inte optimalt även om det är bekvämt. Man sitter väl högt och får alltså en annan bild av vägen än när man kommer med tävlingsbilen. Däremot är det toppen med SUV när man åker genvägar eller skall hitta bra kiss och picnic- platser. Vår uppfattning var att första dagens sträckor var rätt snabba, men andra dagen blev det värre. Hade vi verkligen rätt utväxling? Dessutom var det väldigt mycket "tvära o K-svängar" i noterna, men är man expert på Monkey-see-monkey-do så kommer det säkert att fungera.

Hemma i baslägret träffade vi en glad Dick!

Alla punkterna på listan var avprickade så Escorten stod klappad och klar för aktion, vi hade noterna färdig och allt var följaktligen i bästa ordning och klart för rally. Man kan bli orolig för mindre!
Baslägret hade fått en uppdelning, medveten eller omedveten, i en finsk sida och en svensk sida på parkeringen. Mittemellan fanns ett par bilar som hängde i luften och bildade en egen liten ö. När man skulle från den ena sidan till den andra gick man gärna omvägen och tittade till dessa, alltså som typ Åland. Den finska sidan var helt finsk, medan den svenska hade migranter typ Tossavainens Audi, vilken ju också går på svenska skyltar, och Mustonens BMW. Svenskarna hade givetvis lagt sig till med parkeringen under tak!

 Även andra etniska skillnader kunde skönjas. Finnarna hade en större bredd i sitt bilval! Allt ifrån en 3-liters, automatväxlad, Opel Monza i klassen upp till 81, till en "antik" DKW1000 och en lika antik Skoda Oktavia, fanns representerat. Svenskarna uppvisade en mer homogen bilpark med 2-liters bilar, där enbart Rehnståls Alfa skiljde ut sig genom att tävla i den äldre kategorin upp till 1969.

Men som vi vet varit med ett tag är det inte mycket nytta med att ha en fin bil på parkeringen före ett rally. Det är ungefär som att vara välutrustad när man träder in i en herr bastu. Visst väcker det kamraternas beundran, respekt och kanske avund. Men det är ju inte bastun/parkeringen det avgörs. Om man inte kommit helt fel!

Saknades i svensklägret gjorde Bergqvist/Magnusson, med fruar, och Amazon, samt Myrsell/Junttila, utan fruar men med en raggar- och en gocart-fantaster i teamet, och Porsche. Dessa hade valt att kampera inne i staden och det var ju tråkigt, sett ur vår synvinkel, då båda teamen har stort underhållningsvärde.  

På parkeringen var det givetvis bilsnack, bilsnack och bilsnack.

De flesta, inklusive Golf-åkande Ole Ström, var överens om att vägegenskaper och balans i bilen skulle bli avgörande på de flytande och snabba vägarna. Ole Ström hävdade att Golfen inte alls var understyrd bara man har långa ben så man kan ha stolarna tillräckligt långt och om man var tillräckligt tung. Bilens tomvikt låg strax över 700 kg så det är klart att om man adderar 25% i fri massa som placeras närmare bakaxeln så förbättrar det viktfördelningen.
Sett ur det perspektivet torde  Myrsell och Junttila var helt perfekta som Porscheåkare!

På kvällen var det välkomstparty. Det lockades med fri mat och dryck, så självklart var vi på plats. Det hela gick av stapeln i ett jättetält på en parkeringsplats i stan. I tältöppningen hejdades vi av två hejdukar som antagligen lånats in från de hus av tvivelaktigt rykte som funnits uppe vid vår numera välbeställda gummihandlare. Bryskt avkrävdes vi legitimation, skonummer och biljetter innan vi med en nådig grymtning tilläts passera. Varför de gjorde sig en sådan möda att förolämpa folk kunde man än mindre förstå när man kom in dit "maten" slevades ut. Den som hörsammat bokstav och anda i inbjudan blev gruvligt besviken. Enbart någon kall kålsallad och ett glas ljummen öl till buds, vilket kanske inte är optimalt när det är 8 grader varmt och regn utanför tältet. Mot kontant vederlag kunde man däremot komma över grillade, flottiga korvar. De fanns i kulörerna grått, brunt och rosa. Stämningen vid disken var ungefär densamma som vid porten så så mycket "welcome" var det inte över tillställningen. Jag har för mig att det på välkomstpartyt 2002 erbjöds en riktigt smaklig buffé med ett tillhörande rikhaltigt urval av drycker, varvat av video från gångna tävlingar och upphetsande tal på tjeckiska? Det har gått utför med rallysporten!

Vi drog ner till torget för att botanisera i samma meny som dagen innan.  Det hade "Team Valleys" gjort också så vi hade trevligt sällskap till revbensspjällen. När vi kommit åter till hotellet gjorde sig min axel åter påmind på ett högst obehagligt vis. Jag har länge haft väldigt ont vänster axel, med strålningar ner i armen. Första gången smärtan exploderade ner i armen var på RAC rallyt och då var jag övertygad om att det var en hjärtattack som pågick. Men eftersom jag inte dog under transportsträckan, utan smärtan avtog, så lät jag det hela bero.

Nu var det hela återigen akut och för en gångs skull fanns det professionell hjälp att tillgå på plats.  Pentti Pekkalla knådar kroppar med samma frensi som han åker bil och efter en vänlig, men bestämd, övertalning låt han sig bevekas att ge mig sin kur. Det gjorde underverk! Axeln kändes nästan som ny igen och efter att vederbörligen ha firat underverket somnade vi gott med magarna fyllda av söt sekt. I morgon börjar tävling, men ännu ingen fri bar i sikte från Bevelko!

Vissa hävdar att Jesus var Kiropraktor/Osteopat och att det var ett ryggskott som han botade när han yttrade den bevingade repliken: "Tag din säng och gå!" (Joh 5:8). Däremot kan jag intyga att en Kiropraktor/Osteopat inte kan förvandla vatten till vin, möjligen tvärtom..... (Joh 2: 1-12)