Utrikesrundan 10/1 2009
Lika bra att erkänna med en gång: Det var mitt fel att Wigren körde i diket efter bara 2 km!
Men, det började lååååångt tidigare!
Sällan har väl ett svenskt rally haft ett mera passande namn! Från Göteborg till Strömsund är det 893 km, enkel resa. Det tar dryga 12 timmar enligt Guide Michelin. Ungefär lika lång tid tar det att åka till Bryssel. enligt samma källa. Om man tänkt sig till Bryssel för att titta på den berömda statyn av den pissande pojken på torget, så är Strömsund definitivt ett alternativ. Här pissar det inte bara en, utan massor av pojkar på torget! Utanför Pizzerian, vid stängningsdags, kan rekommenderas för piss-spotting! Så visst känns Strömsund lite exotiskt Utrikes, ungefär som Bryssel, fast mera....!
När jag, uppjagad av de mäktiga Kielder Skogarna och Roger Albert Clark Rally, återkom till Sverige avrapporterade jag detta till Magnus Wigren. Han bara fnös föraktfullt!
"Riktigt" rally skall åkas på snö och is, inte genom i blöta lerhål och skumpiga stenbrott, i UK, visste han att berätta. "Hade det varit någon fart i dig så hade du följt med till Rallyklassikernas första tävling i Strömsund. Finfina frusna vägar, med snövallar höga som hässjestörar! Massor av SS mil är det också, kommer att bli en finfin genomkörare för 2009 års säsong!".
Det lät ju lockande, där jag stod i garaget och fingrade på mina skapliga dubbhjul. De hade inte gått mycket alls och var inköpta så sent som 2003 när vi åkte Arctic Rally i Rovaniemi. Hade också några ännu nyare, med traktormönster någonstans, men det verkade inte vara någon brådska att leta upp dem för tävlingen gick ju inte på länge än.
Jag slog till! Här skulle åkas vinterrally!
Eftersom Escort var det enda och därmed självklara valet slog jag för säkerhets skull en signal till Wales. Det skulle jag inte ha gjort! Via mail kom en lista, nästan lika lång som vägen till Strömsund, med "must do" före man över huvudtaget kunde överväga åka ett vinterrally. Då jag var övertygad om att min engelska inte varit god nog att förklara att vi inte skulle åka tur och retur Vladivostok med bilen, utan enbart 4 SS i Strömsund vände jag mig till den lokala expertisen. Second opinion!
Ryrlén fnös bara föraktfullt när jag berättade om mina planer! Han intog en diametralt annan ståndpunkt än Wigren, vad gällde vinterrally. "Det finns väl ingen anledning att dra ut den fina bilen mitt i vintern. Snö och is har väl inget med rally att göra! Dessutom kommer du troligen att förfrysa fötterna när du kör i diket. Bilen måste hur som helst byggas om, ifall du inte skall förstöra den helt.....".
Det började låta både dyrt och krångligt!
När jag lämnade landet till förmån för staden följde mammas hembakta kaka och ett par goda råd med i bagaget. Tvätta dig om händerna och håll det du lovar! Jag har jobbat hårt på båda och fläckvis lyckats även om det emellanåt varit tufft. Jag har nämligen väldigt lätt att smutsa ner mig och jag bestämmer mig snabbt. Nu stod jag där med ett löfte som jag inte visste hur jag skulle uppfylla.
Inte blev det bättre när först Wigren ringde och stolt berättade att han ordnat nattförvaring inomhus åt både bilarna och oss. Sedan ringde Hågeman och sa att kartläseriet skulle han ta hand om jag så jag behövde inte oroa mig. Dessutom lovade han vara ressällskap och köra repris på sina Skåne imitationer, vilket ju var väldigt lockande då dessa har högt underhållningsvärde. Vidare såg han fram emot att åka Escort och få släppa malen ur sin krigiska pälsjacka som han använt senast i Rovaniemi 2003. Jojo, han skulle bara veta......
Men, Gud hägnar om dåren!
När man behöver pigga upp sig lite skall man ringa Bosse Sundin! Han är alltid på ett strålande humör och det smittar av sig till och med via telefon. Så var det också den här gången. Hur samtalet flöt kommer jag inte ihåg, men helt plötsligt var jag med Vinterbil! Bosse erbjöd mig generöst sin gula Volvo 142:a.
Vi avtalade att jag skulle hämta Volvon i Mellerud och att den då skulle stå på piggehjul. Fyra lösa fälgar skulle komma med så att jag skulle kunna slå över mina egna däck då Volvo-fälgar numera är en bristvara i mitt garage. Men för säkerhets skull skulle transporthjulen också vara dubbhjul om inte annat så som reserv.
Sagt och gjort! Wigren och Hågeman kommer upp från Skåne via Göteborg och vi slår följe från Kungälv med riktning Mellerud. Väl på plats i tätorten kommer en genomförkyld Sundin ut och hjälper oss tillrätta. Jag provsitter nu bilen för första gången och konstaterar att Dalslänningar, stora som små, tydligen har gemensam stolsinställning. Jag sitter nästan perfekt, kanske lite långt från ratten bara. Hur Bosse, en ½-meter kortare än jag, kunnat nå pedaler och ratt, samtidigt, var mig en gåta. För att vara så kort verkade han väldigt lång?!
Efter att ha kommit överens om en "skrotningspremie", alltså vad en totalskrotning skulle kosta, drar vi vidare mot nästa anhalt, Karlskoga.
Att hitta ett juste fik, sent på kvällen, verkar stört omöjligt nuförtiden. Alla gamla vägkrogar stänger vid 6- 7-tiden och sedan finns bara bensinstationernas kaffeautomater. Det är verkligen torftigt! Har alla handelsresande blivit webmasters istället, eller vad är det som hänt?
Väl i Karlskoga välkomnas vi av Katrin och Torbjörn på Casa Henrysson, där fanns också Dick så nu var teamet komplett. En ljuvlig doft av grillat möttes oss i dörren.
Kvällen gick snabbt under trevligt samkväm och det blev dags att dra sig tillbaka för natten. Hotell Henrysson har flera badrum och det som vi tilldelades hade en mäktig samling av motortidningar. Vad är vilsammare än att slå sig till ro och läsa bilannonser?!
Sida upp och sida ner med drömmar ögnades igenom, när jag fick syn på ANNONSEN! Ford Mustang 1965, appendix K besiktigad och klar, 289, Detroit looker, tät låda, etc, etc. Vit med blå rand och den var prissatt så att Sundins skrotningspremie för 142:an framstod som grovt bedrägeri. Lutad mot vattenreservoaren drömmer jag mig bort mot snabba specialsträckor och häftiga vägbyten ackompanjerat av mäktigt V8 muller. Bilen fanns i Skåne och endast ett fast telefonnummer fanns utsatt. Bestämmer mig omgående för att ringa när jag vaknar, för just nu är det för sent. Och för sent var just vad det var, 11-12 år närmare bestämt! En noggrannare titt på tidningen visade att den var från 1997! Perkille!
I samma tidning fanns också en Porsche 911 Turbo i finfint skick till salu, med prislappen 130.000 kr. Även detta, efter 2009 års prisbild, ett veritabelt fynd. Med tidningen uppslagen på Porscheannonsen gick jag in till Magnus som nästan somnat. När han fick se annonsen satt han spikrakt upp i sängen och så satt han även när jag lämnade honom. Enligt den som väckte Magnus på morgonen, satt han fortfarande spikrakt upp i sängen med tidningen i ena handen och telefonen i den andra!
I arla morgonstund drar vi vidare norrut och målet för dagen är Strömsund. Med hjälp av en gummihandlare på vägen får vi våra medhavda däck omlagda. Ja i alla fall tre, eftersom det fjärde hade allvarliga monteringsskador och de rekommendera oss att kassera däcket. Tyvärr hade jag tagit med däck parvis, styrdäck och dragdäck. Nu har vi alltså en Volvo och sju däck! Av dessa har Sundin 4 stycken på bilen. Mitt bidrag består av två Michelin traktor, men bara ett Michelin som var tänkt fram.
Väl framme i Strömsund och besiktningen frågar alla efter: Bosse Sundin!
Var var han? Bilen fanns ju på plats, men ingen Sundin. När jag för femtonde gången förklarar att jag skall köra Sundins racer, skakar de flesta oförstående på huvudet. Drotz går till och med så långt att han frågar vad jag har att göra i "slummen". Så hade han definitivt inte sagt om han känt till lösenpriset vid skrotning!
Besiktningen i sig avlöper finfint och vi kan dra oss tillbaka till hotellet, pizzerian vid torget och de lokala "Manneken Pis". Enligt legenden räddade ju den kissande pojken staden Bryssel från att brinna upp och en sak kan man då säga om Strömsund och det är att på Brandkåren borde ha det rätt lugnt..............
Tävlingsdagen välkomnade oss med det vinterlandskap vi bara anat i mörkret föregående kväll. Snö, några grader minus, nästan stiltje och en sol som jobbade på att ta sig igenom molntäcket. Det var riktigt vackert!
Vackert var det också i den tvätthall där vi parkerat Sundins racer! Efter en stolsjustering, jag ville närmare ratten, och byte av däck var vi redo att åka till startplatsen. Eftersom vi inte ville slita på Bosses däck hade vi satt mina traktormönstrade däck, men behållit Bosses däck fram. Allt i hop om att styrdäcken inte skulle slitas nämnvärt i jämförelse med bakdäcken. Mönstermässigtpåminde Bosses däck med mina styrdäck. Vi hade fått lära oss i Finland att man skulle ha olika däck fram och bak. Eftersom vi inte har fördjupat (!) oss i snöproblematik, såsom vissa andra, trodde vi i vår enfald att detta gällde även i Sverige. Snö som Snö.....
Jag körde bilen ut till de två-tre milen till serviceplatsen på riktig vinterväg om inte annat så för att bekanta mig med Volvon. Det gick ju bra. En som bekantade sig ordentligt med omgivningarna var Hågeman för han körde dragbilen och trailern med stadig kurs mot Trondheim. Han lär ha vänt halvvägs efter att vi efterlyst honom via alla tillgängliga media.
På serviceplatsen blev vi grannar med en riktig Rallyikon! Att bredvid oss se ungdomarna Mats Torszelius, med sin Ascona B och kartläsare Peter Johansson, var väl intressant om än tveksamt ur historisk synvinkel. I alla fall tveksam, jämfört med deras servicen som ju var totalt historisk korrekt då Herr Torzelius S:r, en kartis med meritlista lång som en arm, fanns med som backup. Mats och Peter kunde säkert hämta ett och annat råd där kan man ana, om de till äventyrs skulle behöva...........
Startfältet, för gammelbilarna, bestod troligen av de delar av den historiska eliten som disponerade fritt drivmedel för transportfordon så inte många saknades. I vår klass gick diskussionerna att vinnaren troligen borde bli någon av:
Eftersom Hågeman och jag som vanligt hade målsättningen att slå Wigren/Henrysson, men utan hänsyn till placering, undantas vi från listan!
Alla förberedelser gjorda. Bilen var iordningställd efter bästa förmåga. Målsättningen var klar. Vi hade även tankat så vi kände oss redo. Trots de minutiösa förberedelserna var vi 3 minuter för sent till TK1, starten. Lite handicap tyckte vi att vi skulle ge pojkarna med den trimmade Folkan!
SS1 en lång rackare med nästan 20 minuters åktid
Start på en lite smal väg som slingrade genom en dal. Efter ett par vägbyten en K-vänster, strax efter krön, och över ett jättelikt hygge där det verkade som de plogat en traktorväg. Ännu några vägbyten och åter en bit väg. Sedan en stabil kö i i målområdet. Smalt som sjutton hela resan, dessutom tidvis otroligt skumpigt! Ja, jag säger bara 6:35 special 2 så förstår du själv........
Du milde! Är det så här att åka Volvo på snö!!?? De goda nyheterna var att Volvon hade ett vridmoment som en bättre traktor. En helt underbar rallymotor som drog fantastiskt nästan oavsett varvtal! Men det skall till mer än en handtag för att modernisera ett järnspett. Här saknades det styrförmåga! Bromsar skall vi inte tala om, men jämfört med styrning är väl bromsar ändå att anse som en lyxartikel. En lätt touch på den stora pedalen i mitten och framhjulen låste direkt och obönhörligen. Fjädringen var däremot ett fynd! Bilen kändes som om den gick på styltor i gupp och verkade ha flera meter i fjädringsväg. Troligen var detta en riktigt bra bil om vi bara hade haft riktiga däck fram! Nu hade vi istället en Fordson Major, eftersom de traktormönstrade bakdäcken greppade brutalt i snömodden, medan de mera tät mönstrade framdäcken flöt ovanpå. I ett av de många vägbytena skär det ner men vi lyckas backa oss ur. Efter drygt halva resan ser jag en svart SAAB (Mats Pettersson?) långt bakom i backspegeln. Partiet som kommer är K-vänster, skapt uppför, skuttigt, några vida svängar och nerför och då drar vi ifrån, men efter att ha varit långt ute i den mjuka snövallen med nosen i två på varandra följande böjar stannar vi och inväntar att han skall åka om. Han försvinner i ett moln av snörök, vi funderar inte en gång på att försöka hänga på.....
SS1 beskattade fältet som en bättre renslakt!
Först till slaktbänken var F:a Wigren/Henrysson. Wigren hann troligen bara få ett par bra vänsterkurvor, men ingen bra höger, för i en svag höger blev det stopp. Enligt egen uppgift var det överplogat så den granna Porschen odramatiskt skar ner i diket och blev hängande. Hågeman och jag visste däremot bättre. Wigren hade troligen inte sovit på hela natten p.g.a. den fabulöst billiga Porsche Turbo annonsen som jag visat honom. Därför var han inte riktigt skärpt och hade åkt utanför vägen. Det hela var alltså mitt fel och ingen annans. Förlåt mig Magnus!
Adielsson kan inte skylla på mig i alla fall, men kanske Lorentzon eller bilen. Göteborgsexpressen tog ovanligt lång tid på sig.
Absolut först fanns Fredriksson med sin V4:a, för vilken sträckan måste ha varit mer eller mindre som beställd. Näst bästa tid delades av tre bilar, vilka kom i på samma sekund. Familjen Larsson, Laxå, Ljusblå Löpsbil, Snöexperten Hagberg från Borås med Lundman i den gamla Opeln och Tony Jansson/Tom Axelsson. Bengt/Patrik Lundqvist åkte Amazon, vilken man kunde tro gått vilsen från den äldre klassen. Om bilen var vilse, så var Rasbo-Lundqvistarna definitivt inte vilse utan satte en högst gångbar tid.
Vi kom lite längre ner, men lyckades på sekunden pricka samma tid som Henrik Boivie, som också startade närmast framför oss. Vi åkte iväg på samma däckssättning till ss2 eftersom vi bedömde att det skulle ta för lång tid, som vi inte hade, att byta. Dessutom var det lite kallt. Vi beslöt vänta med avancerade ingrepp till serviceuppehållet efter SS2 och hoppades på hjälp av den Gudagode "one-man-serviceteam" Dick.
SS2
Avsevärt kortare än SS1 men också sämre. Om delar av SS1 bestått av en upplogad traktorväg, fanns det här stora delar som troligen löpte på upplogade skoterleder. Tyvärr hade det inte varit kallt nog, så snöunderlaget var bortslitet när vi kom. Men å andra sidan bestod "vägen" av mjuk mossa och lingonris, så däcken klarade sig säkert finfint. En SS som verkligen hade bekräftat Eugens uppfattning om svenska specialsträckor!
Eftersom vi nåtts av budet om Wigren/Henryssons snabba sorti, var ju den för dagen viktigaste parametern för en lyckad tävling avprickad. Nu gällde det bara att ta sig i mål. Och det var precis vad vi gjorde på sträckan. Lugnt och fint på hög växel! Eftersom det inte var mycket att prata om sträckan, inga varningar eller vägbyten, nynnade Hågeman lite förstrött i lurarna.
Återigen Fredriksson i topp, men han delade ss-segern med den vältränade Adielsson. Boråsaren Hagberg hade troligen prickat in både rätt snö-och mosskvalité och gjorde bra tid, med Mats Petterssons SAAB strax efter. Jansson ställde in vidare körlektioner och betalade troligen tillbaks halva förskottet då de bröt! Ett öde som de delade med många andra. Manfallet var stort även på denna SS.
Service
På serviceplatsen var det liv i luckan, men inte hos oss då våra teamkamrater saknades. Dick hade också förlupit serviceplatsen för att hjälpa till att bärga Porschen. Hågeman och jag hade tänkt ut en strategi för att komma till rätta med den grymma understyrningen och det var att lägga framdäcken bak och vice versa. Efter 2 ss syntes det inte att bakdäcken varit använda, så med lite tur skulle säkert Sundins däck klara de återstående sträckorna utan bestående men. Och då Sundin ju verkar vara en man med ett generöst hjärta skulle han säkert inte misstycka. Det var ju heller inte ens säkert att han skulle få reda på det..... Sagt och gjort, vi bytte!
Det som nu väntade var två SS om ca 15-20 km vardera. Huvudkonkurrenten Wigren/Henrysson var borta, så den stora segern var redan bärgad. Men vi hade också en liten ledning, 4 sekunder, till den svenska HRB-klassens främste Ford-entusiast, Henrik Boivie. Detta efter att ha åkt lika på första men tagit fyra sekunder på SS2. Vår trend var alltså i stigande!
SS3
Ännu en 6:35 special 2 Sträcka! Hagbergs snökunskaper var inte så användbara då största delen av underlaget bestod av renlav och lingonris. Om SS1 bestått mestadels av upplogade traktorvägar och SS2 av upplogade skoterleder, verkade det som om arrangören till SS3 släppt ut en traktor med snöslunga i händerna på en av de kissande pojkarna från torget längs renstigar. Efter att Pizzerian hade stängt! Vägen vindlade på de mest konstgjorda sätt runt om i markerna och kunde aldrig i tiden följt en normal väg. Det fanns ingen rytm eller logik, som det blir om man t.ex. plogar med en lastbil. Det här var traktorplogad vildmark.
Hur som helst styrde vår 142:a nu riktigt bra med den nya sättningen. Så till den milda grad bra att vi lyckades styra rakt in i en snövall, på insidan, i en hårnål/K-vänster. Eftersom drivningen inte var vad den hade varit fastnade vi. Vi satt fast en liten stund men fick hjälp av den ende åskådaren som fanns inom ett vargtjuts avstånd. Det var en stor och stark Jämte som ensam lyfte upp framvagnen ur snödrivan. Heders åt Fjällbrynt!
Att köra fast är ingen bra lösning om man vill komma före Boivie! Fordmannen flyktade i fjärran med 31 sekunder till godo och med avdrag för vårt tillgodohavande om fyra sekunder låg vi alltså back 27 sekunder. En SS to go!
Uppe i toppen var Fredrikssonarna värst, med Hagberg/Lundman och Pettersson/Aneklev strax efter.
Efter en kort transport väntade SS4, vilken delvis var omtag på en annan SS. Mörkret var nu kompakt.
SS4
Starten och första delen gick på en riktig väg! Sedan smalare, men man kunde ändå ana att det faktiskt fanns en väg här. Det var nästan värt hela resan att få åka en liten bit på en bred, knallhård svepande isbelagd väg med stora plogkanter, även om den var väldigt rak. Det var dessutom kolsvart och stjärnklart. Extraljusen spelade längs plogfåran, svepte över snöhöljda granar, fångade reflexprydda och färggranna skoteroveraller. Det var vackert som på ett julkort!
Vi marscherar iväg i god fart med Ford-mannen i hårkorset! Allt gick gott och väl intill vi åter nappar tag i en snökant. Även där gången på inner, men vi lyckas böka oss loss för egen maskin i den folktomma och kolsvarta Jämtlandsnatten. Det känns som om sträckan aldrig vill ta slut. Ser hur det blinkar mellan träden bakom oss av extraljus. Det är troligen Petterssons svarta SAAB som närmar sig. Kommer in i ett vägbyte höger, lång raka uppför sedan rakt men svepande krön, passerar några åskådare som eldar och bestämmer mig för att vid lämpligt tillfälle svänga till sidan för att släppa Pettersson. Forden har troligen ändå flyktat eftersom vi redan suttit fast. Ser en inbuktning, typ mötesplats, och svänger in till vänster. Volvon dyker på näsa rakt ner i ett bottenlöst snöhav. Fast! Vi ger oss ut. Fram med snöskyffellar. Pettersson dammar förbi så backspeglarna fladdrar i fartvinden. Hågeman gräver som en grävling så skåning han är. Jag kutar tillbaka mot eldarna för att hämta Fjällbrynt-dopad lyfthjälp. Förklarar läget. Ingen säger något utan drar bara häftigt in luft, "scjuup"! De äntrar sina skoters och försvinner som raketer. Springer tillbaka, borde sluta röka, så när jag kommit åter har de nästan lyft upp Volvon på vägen. Backar upp, slänger in skyfflarna, triangeln och Hågeman i bilen och luffar slokörade mot målet som bara var en km bort. Har bilen klarat sig eller kommer skrotningspremien att falla ut?
Väl i mål konstaterar vi att vi faktiskt kommit i mål, för det var det långt ifrån alla som gjorde. Ingen nämnd och ingen glömd! I vår tappra klass startade 23 förhoppningsfulla ekipage, varav enbart 8 var uthålliga nog att ta sig i mål. Troligen ett rekord i sig. Snabbast av alla var Fredrikssonarna med sin SAAB V4 och för detta belönades de även med en total 9:de plats. SAAB V4:a måste ha varit som klippt och skuret för Utrikesrundan, en smal sak med stora hjul, framhjulsdrift och billiga skärmar. Icke desto mindre är prestationen imponerande! Hagbergs kunskaper om snö och bilkörning belönades med en andra plats för honom och Krister Lundman i Asconan, medan Mats Pettersson och Tommy Aneklev styrde sin ilsket svarta V4 in på tredje.
Sundins Volvo var Gudskelov oskadd så någon ohemul skrotningspremie skulle inte falla ut. Wigrens Porsche såg också ganska kry ut. Detsamma inte kunde sägas om ägaren och hans kompis, besvikelsen var ju enkel att förstå. Dra med trailer i 30 timmar, nästan enbart för att skotta snö, borde göra en lite trumpen.
Tur var att det i alla fall att resan inte var min idé!
Stort tack till:
www.nilssonsrallyfoto.se för lån av bilderna
Bosse Sundin för lån av bilen
Magnus, Per, Dick och Torbjörn för trevligt ressällskap
till arrangören som visade stor gästfrihet
och till alla medtävlare som önskade oss lycka till!
Denna skröna innehåller minnesluckor, förtränganden, förvränganden, förvanskningar och felaktigheter så varje möjlig likhet med verkliga händelser kan uteslutas. I det fall så inte verkar vara fallet är det ett rent sammanträffande och för dessa tar författaren inget som helst ansvar!
Copyright råder på allt material!