När jag var ung/yngre så innebar hösten älgjakt, födelsedag och RAC Rallyt. Jag deltog tyvärr bara i en av de tre aktiviteterna och den var tyvärr inte förlagd till Storbritannien!
RAC var en magisk bokstavskombination i rallyvärden. Det första RAC Rallyt gick redan 1932 och vanns av Överste Loughborough i en Lanchester. Sedan var det helt brittiskt högst upp på pallen ända till 1960 då Erik Carlsson tog sin första av tre raka segrar i SAAB. Värt att notera är att Erik använde brittiska kartläsare, olika för varje år. 1960 var ingen mindre än Stuart Turner co-driver. Stuart gick vidare och blev snart chef för Hundkojornas fabriksteam och sedan kraftfull chef för Fords rallyteam. När väl Erik visat vägen flödade de svenske in på prispallen i ett blågult lämmeltåg som, med små mellanstick, varade i 15-20 år.
I startfältet fanns, förutom en massa svenska och finska toppförare med fabrikskontrakt, även bredd åkare som samlat ihop några kompisar och några kronor för att ta Tor Line från Göteborg till äventyret i Storbritannien. Det var inte ovanligt med 15-20 bilar från Sverige på startlinjen, i mål var de vanligtvis färre. Inte minst därför att tävlingen pågick i flera dagar, gick nästan dygnet runt på onotade såphala grusvägar i dimma, regn och snö runt om i hela Storbritannien. Det sades att på RAC:s kontor fanns de enda skrivmaskiner med Å. Ä, Ö, förutom på de svenska och finska ambassaderna.
Till och med Sveriges Radios Englands korrespondent rapporterade om RAC rally i nyhetssändningarna och berättade hur det gick eller inte gick för de svenske. Jag som, via min bror, var starkt anlupen av SAAB-sjukan väntade hela tiden på sträckorna i Kielder-skogen, för där skulle säkert Blomqvist slå till med sin röda V4:a.
De stora svenska startfälten i t.ex. RAC dödades effektivt, enligt min mening, av Svenska Bilsportförbundet! Den svenska Rallysportens högsta organ sköt sig inte i foten, man sprängde bort båda benen! Med stor klåfingrighet och äkta Storvensk Besserwissermentalitet valde man att ställa sig utanför det internationella reglementet och med kort varsel införa de helsvenska klasserna Special, Standard A och Standard B.
Detta var klasser som världen i stort ställde sig både frågande och undrande inför, samt inte minst avvisande. Därigenom blev internationella tävlingar no-no för de svenska Wanna-Bee chaufförerna av vilka få ha råd att hålla sig med två konkurrenskraftiga bilar. I vårt eget Svenska Rally/KAK Rallyt fick man införa de nationella klasser för att fylla startfältet. Fältet för nyrekrytering av grusåkare till fabriksstallen lämnades av SBF elegant över till finnarna, vilka ju totalt kom att dominerade rallysporten under de följande 20-30 åren. Kvar bland de blågula fanns nästan bara de slitstarka herrarna Waldegård och Blomqvist som hade marknadsvärde nog att erövra de bästa styrningarna.
Nuförtiden är det tunt med utlandsstarter bland svenska toppåkare, men rallyfolk var kanske äventyrligare förr? Det var ju på sätt och vis enklare med kommunikationer och så på 60- 70-talet. Var man borta så var man borta. .
För egen del kan jag definitivt inte skylla på SBF att jag inte kom till RAC med en SAAB, för det fanns inte en gång i mina drömmar. På 70-talet var jag mer inne på klubblivet i Soho och amerikanska V8:or, vilket också kombinerades tillsammans med en kompis och en Corvette. Men prioriteringar kan ändras och nya drömmar kan formas!
2004 lanserade, Storbrittaniens motsvarighet till Midnattsolsrallyts uppväckare Jårs Damberg; en tävling som var inspirerad av gamla tiders RAC. Tyvärr fick de inte rätt till namnet RAC, så de fick söka en annan väg för att komma över den magiska bokstavskombinationen. Lösningen var lika elegant som historiskt korrekt:
Robert Albert Clark, bildade R.A.C.
Roger Albert Clark, mera känd som bara Roger Clark eller Mr Escort, var Rallyföraren med stort R i Storbritanniens under 60- och 70-talet. Förutom det verkar han ha varit en alldeles utomordentligt trevlig man. En förare i världsklass, som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Han myntade uttryck som: "så länge som jag inte ser vägen genom bakrutan, vet jag att allt är OK" eller "jag får all motion jag behöver när jag promenerar från mitt hem ner till min lokala pub". Han åkte nästan enbart för Ford och mest av allt sammanknippas han med BDA Escorter.
Förutom stora tävlingsframgångar, ca 40 vinster i stora rallyn, och ett antal Brittiska mästerskap, med RAC 1972 och 1976 som höjdpunkter, arbetade han med utveckling av Fords tävlingsbilar. För detta fick han också lida då hans tävlingsbilar ofta var rullande provbänkar, med svag tillförlitlighet. Han beklagade sig stilla över chefens, Stuart Turner, fäbless för skandinaver samt dennes devis: "If you want to winn - you need a finn".
Roger Clark tilldelades en MBE, en orden för ur Drottningens hand, för utomordentliga förtjänster. Kanske det kunde vara något att fundera på för vår motorintresserade Kung? Både Björn och Stig har väl gjort sig förtjänta av adlas?
Så, 2004 kunde inbjudningarna skickas ut till ett nytt historiskt rally, The Roger Albert Clark Rally helt i "RAC Rallyt´s anda". Tävlingen var koncentrerad till norra England, Södra Skottland och gick över 4 dagar på grus, men även asfaltsträckor förekom. Rallyt fortsatte efter mörkrets inbrott, men i inbjudan stod det inte att det också skulle regna och att dimman skulle ligga tjock som mjölk i skogen. Rallyt gick utan noter, men precis som förr i världen hade man detaljerade kartor, typ Generalstaben, till hjälp.
Manade att starta var den brittiska historiska eliten kryddad med Stig Blomqvist, Hannu Mikkola och Malcolm Wilson. Första segraren i Roger Albert Clark Rally var Stig Blomqvist i en Escort RS1800, efter en stabil fight med både Mikkola och Wilson. Det var ju egentligen perfekt, då ju Stig förutom att ha vunnit det "riktiga" RAC 1971 och 1983, kom tvåa efter just Roger Clark vid Clarks vinster, 1972 och 1976! Alltså, en mycket meriterad vinnare helt "In the Spirit of the RAC Rally"!
Tanken var att vi också skulle ha startat 2004, men Mexikanska lockrop om härligt klimat, god mat, sköna asfaltvägar samt inte minst fri öl och Viagra drog mera så det blev La Carrera Pan Americana istället. Hur det avlöpte kan du läsa här. Till UK åker man ju inte för vädret, maten eller sexet, som en gammal kollega brukade säga. Nåväl, efter 4 år hade bakruset efter den fria Corona släppt, solbrännan blekts och så vidare, så nu var det tid att ta sig an den brittiska utmaningen Roger Albert Clark Rally!
Bilfrågan hade ordnats i mörkaste Afrika, men var ändå ingen svart affär. I efterdyningarna av ett misslyckat East African Safari Rally, 2007, hade vi kommit överens med Historic Rallysport att göra ett nytt hyrbilsförsök till R.A.C. 2008. (läs om EASR 2007)
På torsdag, i god tid före flygets avgång, samlades Eugen och jag i Göteborg f.v.b. Storbritannien. Väl framme väntade en Escort RS1600, serviceteam inkl. kock samt dryga 170 miles SS (273 km) på okända marker över 4,5 dag. Rallyt avslutades på måndag med en mäktig ss på 18,4 miles (~32,5 km). Spännande!
Att flyga med Ryan Air är en tudelad känsla. Det är billigt, men man känner sig ändå blåst på något sätt! Tror dom verkligen att man är så dum?! Men att flyga med vissa andra flygbolag gör i och för sig också att man känner sig blåst, inte minst för att det är så dyrt. Göteborg - Glasgow, Prestwick kostade vid en första anblick 10 kr, medan hemresa var hela 50% dyrare. Underligt bara det! Att den totala notan för "atter o fram" Göteborg - Glasgow går på dryga tusenlappen, fastän man klickat fyra gånger att man inte vill ha någon reseförsäkring, känns då lite retligt. Även om det fortfarande är otroligt billigt.
Mr Ryan måste ha åkt rally för likheterna i prismodellen är slående!
Startavgift 1.500 kr, ja tack. Jasså du behöver bensin, 600 kr till tack o däck kanske? 8.000 tackar! Så du vill ta dig till tävlingen och kanske hem igen? osv. osv. i all oändlighet. Fastän man klickat bort rutan "reservera för skador och slitage" flera gånger, slutar ändå den där femtonhundra kronors tävlingen på 5-10.000 kr med allt inräknat.
Men allt avlöpte väl och vi bordade vår hyrbil när vi lyckligt ankommit till Prestwick. Efter att ha skrämt livet ur en rad taxibilar lyckades vi också ta oss över på vänster sida av vägen, vilket uppskattades av de övriga trafikanterna. Eugen knappade in hotellets adress i GPS:en och detta ledde oss genast ut på den skotska och engelska landsbygdens vindlande nät av småvägar. Den lilla rackaren var troligen programmerad för "undvik motorväg" sedan paret Damstedt varit på någon romantisk resa, typ Romantische Strasse i Tyskland!
Dag 1
Om rally är väntan så var första dagen en riktig rallydag!
Vi anlände till den kombinerade service-/besiktning och startplatsen redan före lunch och det var alldeles för tidigt kunde vi konstatera. En annan sak vi kunde konstatera, the hard way, var att det är oerhört kallt på en engelsk parkeringsplats när det småregnar! Eftersom vi reste med "lätt bagage", bara hjälm, skor, overall och handskar, hade vi inget att göra mer än att vänta. Bilen stod skinande blank och nytvättad under ett tält med våra namn prydligt tejpade på sidan. Som sig bör stod den på "nordisk sättning" med jättelika 15" hjul och hög bakaxelutväxling. Vi hade valt att åka på Kuhmo däck, liknande dem vi har hemma, medan många av de lokala åkte en blandning av extremt grovmönstrade Dunlop fram och lite tätare Dunlop eller annat märke bak. Alla andra Escorter stod på 13", förutom Malcolm Wilson vilken "härmade" oss med 15" på sin Mk2:a.
Servicen bestod av 3 mekaniker och en "chef", det senare i dubbel bemärkelse. Dessa var fördelade på en stor servicebil samt en "chase-car". Vi var riktigt imponerade!
Upplägget skulle vara att Servicebilen, med kock, skulle finnas på de stationära serviceplatserna, medan "chase-bilen" skulle möta oss efter varje ss. I "chasen" fanns två mekar med verktyg, div. reservdelar, däck och bensin. De skulle vid eventuellt behov utföra sk. "Panik-jobb", så att vi kunde ta oss vidare. Vi döpte killarna omgående till "Skrik" och "Panik", efter figurerna i Disneyfilmen Herkules, om inte annat så för deras förhållande till chefen.......
Tävlingen gick givetvis efter det brittiska reglementet. Förutom den något modernare Open Class vilken iknar vår Nationella/Nationell Special, så fanns det historiker i 3 ålders kategorier. Upp till och med 1967, upp till och med 1974 och upp till och med 1981. 4WD och/eller Turbo bilar var inte tillåtna. Sedan fanns det klasser inom ålderskategorierna beroende på cc samt en egen klass för "flerventilsmotorer" typ BDA, Ascona 400 etc. Följaktligen gick inte t.ex. en Escort RS2000 i samma klass som en RS1600. Andra konstigheter var att bredare fälgar än 6" var förbjudet, i alla fall vid besiktningen.............
I den äldsta klassen var det magert med deltagare. Två LoCort, en SAAB kortnos som fått, minst, håret att resa sig på Pettersson, samt en Lancia Fulvia HF. Den senare skulle egentligen gått i den modernare 68-74 klassen, men tävlingsledningen bedömde att den sköra Lancian skulle må bäst av att få åka först. Det var ett nog bra beslut!
På startlinjen till Roger Albert Clark Rally fanns förutom de 4 gamla bilarna, två Porsche 911, en Ascona 400, en Lancia Stratos samt dryga 30-talet Ford Escort. Mk1:orna gick i gamla klassen, medan MK2:orna gick i den nya. Escortåkarna hade, nästan utan undantag, 16 ventiler till förfogande. bara målningen skiljde mellan bilarna. Precis som VOC här hemma, BOC (BDA Orginal Cup) skulle man kunna säga. Open Class var också en lekstuga för BDA Escorter i varierande utförande men med massor av ventiler.
Som stödevenemang till R.A.C Rally gick det kortare rallyn, typ endagars, men
hur deras klassindelningar såg ut förstod jag inte riktigt, mer än att Ford
Escort verkade vara en mäkta populär bil även här. Mycket Ford Escort var det!
Vem tippades som segrare i Roger Albert Clark Rally 2008, kan man undra? I förhandssnacket talades det om "Fire or Ice"!
Förre flerfaldige brittiska mästaren, mångårige fabriksföraren, ägaren till M-Sport, etc, etc representerade "Ice". Den kylige Malcolm Wilson stod i ena ringhörnan med en imponerande stab omkring sig och en otrolig vacker Stobart-sponsrad Ford Escort RS1800 till förfogande. Till sin hjälp hade han en drygt 70-årig kartläsare så legendarisk i "map-reading" att Nicky Grist framstod som en nybörjare.
"Fire" var unge McCormack och kom från temperamentsfulla Irland. Lilla Irland är det land i världen som har flest WRC bilar i drift och McCormack har tydligen full backning från en rad WRC-ägare så han åker i princip "jämnt" tävling i allt från WRC till historiskt. Det här är tydligen en del i en plan att få fram en ny Paddy Hopkirk. Den unge irländare körde tydligen som en Gud, men drogs med en hel del Ikaros-komplex. "If he stays on the road..............." började ofta tipsen med! Snygg bil hade han, i alla fall före start, även om Ralf och hans kompisar antagligen hade korkat upp champagnen.......!
Besiktningen avlöpte givetvis smärtfritt och sedan var det dags att vänta igen. Dagens höjdpunkt bestod en kort Mickey Mouse SS, Temple Newsam, på 2,5 km, som skulle åkas två gånger båda gångerna i mörker. Den gick även som ss3 och ss4, så även i morgon skulle vi starta med lite Musse Pigg. Då skulle det i alla fall vara ljust, men nu väntade alltså 2 x 2,5 km i svartaste mörker toppat med lite duggregn! Spännande!
SS1 Temple Newsam 1 1,58 miles
Start på asfalt i uppför och direkt in i en hårnål som sedan följdes av en lång vänster i utför tvär höger mellan höbalar o tvär höger igen mellan höbalar. Höbalar ut på en smal bro och byte till grus efter bron. Fortfarande smalt som attan och halkigt. Lite bök bortigenom en liten raka vinkel hö i vägbyte och sedan åter lite bök. Smalt, spårigt, skitigt, slaskigt, slängigt och surt. En ss där alla var överens om att här "kunde man förlora rallyt, men inte vinna". Men en av storfavoriterna, den unge irländaren Martin McCormack, kom bara ner till bron innan han gjorde om en vackert nybyggd Mk2:a till ett bra renoveringsobjekt. Alla verkade ladda som det var sista ss på Fridaspecialen!
Regnet strilar ner på den nypolerade rutan, det är kolsvart utanför. Inne luktar det hemtrevligt tävlingsbil. En blandning av bensin, olja och insvettade rallystolar. Det enda som lyser upp det kompakta mörkret är de röda bakljusen på våra medtävlare och Eugens lilla kartläsarlampa. Mycket Escortbakljus är det! Äntligen är Eugen och jag i England i en rallybil i väntan på att få starta ett nytt äventyr och vi vill hinna fram till sista dansen!
Bilen hade luffat så fint på transportvarv till Eugens lugna anvisningar ut till SS och som vanligt hade vi kört "spot on". Vi startade som bil nr 20 och hade i kön fått tillfälle att se hur man kunde och inte kunde ta första hårnålen. Vår plan var att starta med hjulspinn och sedan dra oss ut till höger för att med gott driv kunna ta svängen med hjulspinn, enkelt. 5-4-3-2-1-GO !!!!Ett otroligt bluddrande bryter ut när motorn kommer i dragläge. Vi gör ett patetiskt skutt ut från starplattan och understyr oss, med bluddrande motor genom hårnålen, och undviker med en hårsmån att köra ner alla ATA-band. Så mycket för den planen!! Mitt i villervallan skall jag sätta på alla extraljusen, vilka måste vara släckta på startplattan, men det blir plötsligt bar kolsvart framför bilen. Kol-kolsvart!
Sammanfattning: Vi har, som enda nordiska bil, precis lämnat startlinjen i ett av de rallyn i världen med stoltaste skandinaviska traditioner inför 1000-talet förväntansfulla åskådare. De kan tyvärr inte se bilen för det är kolsvart och duggregn, men å andra sidan kan inte vi se dem heller för vi kör utan ljus. Men de kan höra oss klart och tydligt och vårt ljud har inte mycket att göra med Cosworths Belt Driven G-modell engine.
Jag lyckas i alla fall få på ljuset och då uppenbaras en massa höbalar strax framför bilen, vilka pareras med mer tur än skicklighet. Eugen, som fick 265 sidor med kartor och roadbooks sig tillsänt i god tid före tävlingen, har lagt kartan över den aktuella sträckan hemma på hotellet. Det spelar inte så stor roll för bilen bluddrar svårt hela ss. Målflaggan tas med stor besvikelse!
Ut från TK åker tillbaka mot starten för att ta ett nytt varv. Ett symboliskt åskmoln ligger ovanför oss. Det är alldeles dödstyst i bilen, vi har svurit oss hesa redan på sträckan. Men nu rullar Escorten så snällt, så snällt. Vad kan det vara? Bränslepumpen? Nej, vi har provat båda, både tillsammans och var för sig. Dålig bensin? Ingen aning! Tändningsfel? Ingen aning! Efter sträckan dyker servicekillarna Skrik och Panik upp bakom en reklamskylt och nu får de göra skäl för namnen. De hinner inte fråga hur det går innan de möts av en flod med upphetsad dalsländsk svengelska blandat med Eugens kraftigaste kraftuttryck. Finska språket är verkligen en tillgång i lägen som de här. S&P kastar sig under huven och lägger pannorna i djupa veck. "Vi kollar om tändningen har ändrat sig", säger de. Fram med ett en lampa och kollar, "nej den verkar ok, men vi har ändrat lite".
Vi kör på med positiva tankar som "här kan man bara förlora rallyt, inte vinna" ringandes i öronen. Just nu ligger förlora ganska nära tillhands.
SS2 Temple Newsam 2
Samma sträckning som förra gången men skitigare, slipprigare, slagigare och spårigare.
Nu provar vi en mera modest startmodell och lyckas, med alla lamporna påslagna, ta oss iväg utan kärringstopp. Man får vara nöjd med det lilla! Så snart vi fått upp styrfart så är bluddrande tillbaka igen. Men strunt samma egentligen, vi rullar ju framåt. Bilen är tyvärr lika oberäknelig att köra som en gammal nordsvensk märr när det är älgar i närheten.
Åter tillbaka till serviceplatsen där största aktivitet råder. Inte så mycket hos oss som hos grannen. Unge irländaren McCormack´s Escort ser ut som en skrothög efter att han har synat inte bara en utan två stora höbalar. Att bilen hänger ihop är ett under, men kan troligen förklaras av den stabila helsvetsade grupp A buren. Ett helt gäng Paddy´s hänger, klänger och bankar på bilen för att få den i skick till morgondagens äventyr. När vi gick var hela sidan borta, skärmar, dörrar, hjulupphängningar, ja allt. Det blir nog ingen pubrunda för Irländarna i natt!
Vi ställde surt in bilen på vår serviceplats och lät meddela att vi nu var på väg till hotellets pub och om de lyckades få igång bilen kunde de väl ringa, och i så fall fort! Annars skulle vi strax drunkna i självömkan, pissljummen engelsk Lager och billig blended Whisky. Allt i nämnd ordning.
Innan vi ens kommit halvvägs till hotellet ringde telefonen. Felet var funnet, bilen åtgärdad och provkörd. Escorten gick åter som ett skott meddelades det. Fan tro´t..............!
Följ den spännande fortsättningen!
Vad händer nu? Vad var det egentligen för fel? Kan samma fel att komma tillbaka? Vilka andra fel kommer att dyka upp? För det blir väl ännu mera fel och elände? Det här lilla är ju ingenting mot vad det brukar?
Hur svär man bra på finska?
Har han inte slut på undanflykterna snart?