East African Safari Rally 2007
Del2
"Om något kan gå fel så kommer det göra det", Murphys lag
Dag 2
När vi vaknade i arla morgonstund på vårt gigantiska hotell i Nairobi kände vi oss väl till mods, både Eugen och jag. Det fanns i sanning mycket att glädja sig åt!
Kollegial glädje kände vi för belgarna som via Söderqvisten åter fått fart på BLF. V i själva hade en hel dag framför oss med massor av utmanande SS. Vår bil hade ny ratt och nya bakdäck, det kunde vi se, medan vi fick ta grabbarnas ord på att frambromsarna också var i skick. Vi hade också laddat med vatten, Ritvas energy-bars, Wasa knäckebröd, Kalles Kaviar och nystulna ägg. Det verkade lovande!
Först ut var som sig bör bondpojkar. Björn och Mathias Waldegård ledde det 56 bilar starka fältet ut från Nairobi med sin Escort. Strax därpå startade Marcy/Lopez i Porsche och som trea kom Örebro-ikonen Blomqvist i par med Goni.
Det var bra nyheter för oss då vi inbjudits till att delta i lagtävlan via Ana Goni. Teamet var döpt till "The Nordic Lions" och bestod förarmässigt alltså av två rallyvärldsmästare och en dalslänning med tuff körning till Damernas dans i Kåtebol som största merit. Kartläsarna skall vi inte tala om..... Troligen ledde vi i alla fall lagtävlan just nu!
Vi kom som 14 bil, där ss1varit ok, ss2 varit mindre bra men ss3 varit tidsmässigt finfin. Vi var alltså på uppgång!! Före oss hade vi Ian Freestone i en Holbay Escort och efter oss delar av den Kenyanska familjen Savage i en underbar 260Z. Freestone skulle antagligen inte damma ner oss, tvärtom han åkte för seger eller i alla fall pallen, brittisk mästare som han var. Savage skulle antagligen trycka på om vi lusade så det var bara att sätta iväg efter bästa förmåga.
Resan ut till SS4 gick delvis i mörker. Starttiden var satt så att rallybilarna i möjligaste mån skulle undvika morgonrusningen. Det kändes tungt när väckarklockan ringde, men vi alla belönades av det fantastiskt sceneriet vi bjöds på. Solen går upp som ett skott och från att ha varit helt mörkt blir det nästan helt dagsljus. Den tunga natten lyfter och lämnar fukt kvar i markerna. Marken värms upp av solens första strålar och nattdaggen förångas och ett stilla förtrollat dis breder ut sig. Måste ses och upplevas!
SS4 69,6km
Start i utför på stenhårt underlag. Genom ödsligt lavalandskap på skumpig väg med djupa hjulspår. En hel del "bumps", slingrar klättrar över några kullar och sedan ut mot savannen. Ganska bra fart är det!
Vi drar iväg som om vi haft betalt för det, fastän det i själva verket är precis tvärtom! Men icke desto mindre gjorde vi rimlig fart. Eugen överträffade sig nästan i korrekthet avseende avstånd. Bromsarna var finfina, bakdäcken greppade och bakdämparna var mycket bättre än dag 1,då det kändes som om vi skulle stå på nosen i vartannat bump. Efter en bit vinkas vi ner, Freestone har skrotat sin Escort mitt på vägen men de viftar med OK skylten så vi drar vidare. Ute på savannen kommer vi in i ett dammoln. I andra änden på detta moln finns Perez/Stuart med sin 260Z, vilka startade 4 minuter före oss. De har snurrat på hjulen, på vägen men är så till den milda grad förvirrade att de inte vet åt vilket håll de skall åka. De står stilla i vägdiket och vinkar. Vi saktar farten, vevar ner rutan och skriker "Följ oss". Toppen nickar Eugen o jag, vi torde redan nu ha avancerat två placeringar i resultatlistan
klicka på texten ovan
In med ettan, pelle i botten och KABOFF säger det i bakaxeln. Ingen drivning!!!!! Vi rullar av vägen ut på savannen, bilen kommer till ro. Eugen och jag sitter stilla i bilen och tittar på varandra med hängande huvuden som två gamla trötta S:t Bernadshundar...................... Kommentarer överflödiga!
Dags att väcka servicen! Under över alla under så fungerar den vanliga mobiltelefonen. Givetvis befinner sig servicen i vid slutmålet på ss och att köra mot färdriktningen var inte tillrådligt. I alla fall inte första dan...... De efterhörde noga vad felet kunde tänkas vara och vi förklarade efter bästa förmåga. "We need a new rear axle or at least a diff or/and driveshafts", förklarade vi.
Servicen var uppdelad på tre Landcruisers och några av de sk. "sällan-delarna" var utspridda mellan bilarna. Det fanns t.ex. enbart en komplett bakaxel och den befann sig inte i vår servicebil. Lösningen skulle alltså bli att de skulle komma in och hämta oss, men först på plats kolla vad felet kunde vara. De hade ju drivaxlar, så om det var det som var felet var lösningen inte långt borta.
Nu dyker den förste utomstående upp! Vi befinner oss alltså mitt på savannen och har åkt ca 30-40 från närmaste by. Där kommer då en man cyklandes, inte på vägen utan ute på savannen. Han är oklanderligt klädd i hatt, kritstreckad kostym och flipp-flopp sandaler. Skjorta, slips saknas. Han hälsar artigt med ett hattlyft och trampar vidare i sakta mak. Jacques Tati hade inte gjort det bättre! Efter ännu en stund kommer stor hjord magra kor med tillhörande Masaier. De är vänligt nyfikna och tittar mer undrande på oss än vi på dem. Men framförallt var de väldigt imponerade av Dalslandstjuren på motorhuven. Det är stil på Masaierna!
Under tiden susar våra medtävlare förbi. Ju längre bak i fältet, desto trevligare är besättningen. De första nickar bara, sedan vinkar de men längre bak stannar man till förhör sig om sakernas tillstånd, erbjuder hjälp av alla slag samt det obligatoriska vattnet. Verkligen hyvens killar o tjejer, må man säga! Eugen och jag börjar gissa på vilka bilar det kan vara som kommer. Tystnaden är öronbedövande på savannen så bilarna hörs länge, länge innan de syns. Kan det vara en Datsun 6-a som piper? En BDA Escort som tjuter?
Men vad är detta? Långt före vi hör något motorljud hörs det ett intensivt skrammel. Sedan blandas skramlet upp med ett brölande som både Eugen och jag för evigt kommer att minnas. Det är BLF!!! Men vad har hänt?
Ovirvlade av ett gigantiskt dammoln kommer Vanderspinnen och Berkhof åkandes. Skramlet härrör sig från att de har punka på höger fram, de åker på fälgen, av däcket är bara slamsor, och har så gjort så länge vi hört dem. Vi vinkar, de vinkar tillbaka och stannar. Vi hjälper dem att byta på reservhjulet, vilket redan är deras andra i ordningen för dagens första ss.
I sinom tid anländer vår service, åkandes mot färdriktningen och de konstaterar det vi redan annat. Drivaxlar och diff måste bytas. Den fagra Escorten hängs i rep och bogseras till dagens etappmål. Vi tappar hela dagen med tre ss och kommer att få strafftid på båda plus transportsektionen så vi är helt borta ur resultatlistan.
Dag 3
Efter diverse argumenterande på kvällen före, huruvida en specialdrivaxel skulle tåla ett eller två Safarirallyn drog vi oss tillbaka till våra rum. Det var ingen munter tillställning, kan jag lova. Då menar jag middagen, rummen var finfina och den enda begränsningen var att man skulle vara försiktig så man inte störde noshörningarna som strövade fritt i trädgården. Speciellt efter mörkrets inbrott var de tydligen extra stingsliga.
Hela teamet var stingsliga när vi vaknade på morgonen. Hacken hade problem, både med bilen och kartläsaren. Australiensarna hade problem med bilen och hur vi hade det det vet du ju vid det här laget. Servicekillarna hade också problem för hur de än vände sig så var et något tok. Ingen bra dag!
Waldegårdarna hade tappat ledningen till Marcy då de förra haft framvagnsproblem. Stig hade backat en placering till fjärde under dag två, då också han och Ana haft problem och vi låg numera på 38 plats med hjälp av all tilläggstid. Somliga delar av The Nordic Lions verkade inte vara farligare än en huskatt.........
Den dåliga nyheten var att vi hade nästan exakt 4 timmar att köra in för att nå t.ex. 15 plats. Den goda nyheten var att vi hade 4 dagar att göra det på. En ynka timme att köra in om dagen. Varje dag innehåller 100-150 km SS så om vi tog en halv minut/ss km så skulle vi kunna klara det! Knappast möjligt ens i teorin, men eftersom vi ändå var på plats i Afrika kunde vi ju lika gärna fortsätta. Det kunde ju inte bli värre, eller.............??!
Dagens första ss gick över Lord Delaneres ägor och här har vi varit två gånger tidigare. Det här året körde vi åt andra hållet jämfört med tidigare och det hade väl inte så stor betydelse för oss då det är svårt att memorera 45 km som man åkt stumpar av vartannat år.
Sedan väntade ännu två SS varav den första skulle bjuda på en svindlande upplevelse via passagen över Gods Bridge. Alldeles i närheten där hade William sin farm, där vi lagat bakaxeln på Volvon i EASR 2003. Kanske borde vi titta in och hälsa på? de borde i alla fall vara lätta att känna igen för troligen gick de fortfarande klädda i våra teamkläder från 2003, med tanke på mängden kläder vi skänkte (?) till familjen.
Själva var vi också klädda i teamkläder, men den här gången stod det Historic Rallysport på paltorna. Piké tröja, shorts, rallyskor, handskar och hjälm det var allt som behövdes. Eugen hade också balaklava, men det var nog mest för han var rädd för att få mjäll i hjälmen. Efter en närande frukost och ännu en framgångsrik raid bland de kokta äggen gav vi oss ut på parkeringen där det om seedade startfältet skull ställa upp för start.
Vi hade flyttats upp från 38:onde plats till 18:onde startposition. Före oss startade den engelska Capri Perenan med Martin-Hurt/Devantier.
SS7 49 km
Sträckan startade i ursinnigt tempo på en bred men urusel väg. Sedan tog man av in på savannen och kluriga småvägar som drog genom massor av buskage. Dammet brukade hänga kvar där då inga vindar kom åt. Massor av vilda djur. Sedan ut på på öppen mark igen och snabbare, men lika smal, väg ner mot målet. Efter drygt halva resan fanns passerkontroll där tidkortet skulle stämplas. "Lämna inte bilen om ni får stopp" hade arrangören meddelat. "De vilda bufflarna är farliga". Hoppas de inte retade sig på vår röda motorhuvstjur?!
Vi drar iväg i ett för oss furiöst tempo, uppammat av Eugen. "Nu får skall vi väl se vad bilen går för", sa Muminpappa och det gjorde vi. Redan i slutet av av den första snabba breda vägen hade vi Perenan på gaffeln! Då dök Ruddy Sachs upp som gubben i lådan framför oss. Han hade haft något fel och reparerat sin Datsun 180B bakom någon buske. Nu klämde han sig in mellan oss och den anabola Caprin. Dammet stod som Berlinmuren framför oss. Vi backade av för att inte köra ut. Vi letar oss vidare i dammet under Eugens instruktioner. Rätt som det är ligger en nyrullad Datsun 240Z bakom några buskar. Eugen hinner se att det står en OK skylt på den. Vi drar vidare i dammet som där vinden kommer åt har lättat lite. In i ett nytt kompakt dammoln och där, DÄR kommer ett par billyktor emot oss. Snabbt in bland buskarna och på vår högersidan sveper Rudi Sachs i högsta fart förbi med sin Datsun. Puh!!! Eugen kollar igen, jodå VI är på rätt köl. Dammet släpper efter att Rody bytt färdriktning så vi rullar på riktigt bra. In mot passerkontrollen har vi fångat Perenan igen och vi ligger bakom på behörigt avstånd in i mål. Vi är dammiga som två mjölnare och bilen ser ut därefter. Se det var en spännande SS, sån´t här upplever man väldigt sällan i Alesvängen!
Vi gjorde en rimlig ss, med "all things considered" som de säger i den stora världen.
Gerhard Marcy/Alain Lopez vann SS7 i sin Porsche, med Rimo-bönderna på 2:a plats. Stig och Ana tog sig in på en 5:te, efter att ha tuggat damm från Fredric Dors Porsche som de åkt ikapp.
Glada i hågen och uppfriskade i sinnet drar vi mot service. Det kunde ju tyckas välbehövligt efter 49 km SS och 140 km TS, i nästan tävlingstempo, på afrikanska vägar.
Inne i servicen är det krig! Alla mot alla eftersom alla bilar dyker upp nästan samtidigt. Fel på Hackens bil, måste lagas!!! Den gula Känguru Escorten har också något problem. Vad har väl Box-mannen och en ovanligt snäll Dalslänning att sätta emot en tysk advokat och en bestämd australiensisk hemmafru?! Kvar blir vi med var sin flaska vatten, ingen bensin, rutan tvättad på insidan och ett lycka till.
Vi drar mot en närbelägen mack och när vi svänger in klipper en lokal privatbilist oss i häcken med sin Toyota. På Escorten syns knappast något då kofångaren bak består av ett väl förankrat stålrör, men Toyotas framdel ligger i trasor över stora delar av vägen och kylvattnet porlar glatt bland plastbitarna. Blixtsnabbt har händelsen noteras av de 1000-tal "hang-arounds" som verkar finnas överallt.
Eugen och jag tar på oss de mest myndiga minner som kan åstadkommas och stiger med våra 2x2 meter ut ur bilen. I vissa lägen är det väldigt positivt med en generös kropp. Vi överhopas omgående av lokala förståsigpåare som omgående tar Toyotans parti.
Toyotamannen känner sig styrkt i anden och går på attack! Enbart verbalt gudskelov, men han hävdar med emfas att vi har stått i vägen (vilket ju var sant), vi har stått fel (vilket var lögn) samt att vi inte hade i Kenya att göra överhuvudtaget, vilket var en uppfattning som vi alltmer delade. Det hela var alltså kort och gott vårt fel och nu skulle vi betala. Kontant och omgående!
Som räddare i nöden dyker då en späd dam i en Land Rover upp. Hon talar flytande och skarp Swahili och har en blick av stål. Hopen backar undan, Toyotamannen drar andan och vi får andrum. Med andrum följer rådrum så vi ringer tävlingsledningen. De tar alla uppgifter via telefon och lovar skicka över en representant snarast. Vi får order om att åka vidare, allt skall tas hand om och då ingen är skadad kommer försäkringen att lösa det ekonomiska. Vi tackar vår kvinnliga räddare innerligt, tankar bilen och drar vidare.
Vad som väntar är nu en längre transport samt ss 8 vilken förhoppningsvis skall ta oss längs de smala vindlande uppförsbackarna upp till Gods Bridge, samt ner igen. Tuffa vägar med mycket Safarikänsla. Vi hade tröttat ut Volvobromsarna med nerresan 2003 var Eugens och min minnesbild.
Nästan framme vid starten på ss8 tappar vi kopplingen. Pedalen är helt död. Vi stannar för att undersöka och ser att hydralolja finns på nere i motorrummet. Helt tydligt har ett rör sprungit läck!
Vi vet att nästa ss är tuff med massor av stigningar och hårnålar. Inte kul att bli sittandes där i något hål. Hacken hade tagit sats tre gånger uppför en backe på den här sträckan 2003 innan han lyckades ta sig upp och då var framvagnen inte i skick längre. Troligen klarar vi oss igenom sträckan utan koppling, men till vilken nytta? Kanske en skrotad eller skadad växellåda eller i värsta fall kan vi bli kvar därinne någonstans.
Lika eniga som vi var när vi bröt 2005, lika eniga är vi nu fastän vi inte växlat ett ord. Detta är bara alltför mycket, speciellt i förhållande till den bild vi hade gjort oss om tävlingen. Vi vänder och kör lugnt och stilla till etappmålet för dagen, vilket var samma hotell som vi redan övernattat på. I brist på rallyspänning kanske kunde man reta någon noshörning, det blir väl ungefär samma.....?
Inte mycket sägs på resan hem. Vi sitter i egna tankar om hur det skall bli framåt, även om en sak var säker. Inget mera East African Safari Rally 2007!
På serviceplatsen visar det sig att två stål spunna slangar legat och skavt mot varandra så den ena fått hål. Den andra var inte långt efter. Vi lämnar in nycklarna och drar till middagen.
Glädjande är att nu har Waldegårdarna tagit ledningen igen. Inte minst efter en herosisk insats vid kartbordet av J:r. Ledningen är hela 4,5 minut (en bra punktering) och baseras bland annat på att kartläsare Lopez läst fel ett vägbyte så de hade tvingats vända långt inne någon annan stans. Blomqvist/Goni malde på och bevakade sin fjärde plats.
Eugen hade stora problem!
Eftersom det nu var känt att vi lämnat in tidkortet för gott så torde ju han vara ledig för vidare kartläsaruppdrag. Det är nämligen fullt tillåtet att byta kartläsare under pågående tävling i EASR. Att han var bra på det han gjorde stod ju utom allt rimligt tvivel så detta var alltså högvilt. Först i kön stod Alex Hack, som mer eller mindre kommit i handgemäng med sin lokala kartis. De hatade varandra så intensivt som bara svartsjuka kvinnfolk annars brukar göra!
Eugen, som på villkors vis, inte ville åka kartis åt Hack fick nu utveckla en finurlig strategi där han antydde, utan att nämna direkt, att Hack skulle troligen fråga honom om kartläseriet. Därigenom höll han de andra stången. Vidare gjorde han sig oanträffbar, på en hotellcamp så är bara det en prestation, för Hacken själv. Alex är nämligen inte en man som låter ett NEJ vara avskräckande, så det var bättre att inget behöva svara. Hur det hela avlöpte i detalj vet jag inte för jag surade mest på rummet.
Dagen efter avlöpte i stillhet. Det var som lugnet efter stormen och vi tog oss till Nairobi. Eugen för vidare befordran Helsingfors och jag planerade att hyra en Jeep för att ansluta till tävlingen som åskådare, vilket faktiskt kan rekommenderas för den rallyintresserade som är äventyrligt lagd. Men det är en helt annan historia!
Ett tips kan jag dock ge dig: Ta på så mycket EASR kläder, kepsar, klistermärken etc som du hittar för det är väldigt användbart i kontakter med den lokala ordningsmakten!
Rallyt vanns av Björn och Mathias Waldegård i en Ford Escort RS1600med en total SS körtid om 15timmar 34 minuter och 8 sekunder. Sällan har populärare segrare stått i ett Historiskt rally!
Stig Blomqvist/Ana Goni kom in som 6:a, efter att ha tappat massor av tid på bakaxelproblem.
Rudy "kör åt fel håll" Sachs kom in 7:a med sin Datsun 180B.
Kurt Vanderspinnen/Erwin Berkhof, Volvo 142 kom i mål efter en heroisk insats
Bland de tio bästa: 2 Ford Escort, 4 Porsche 911, 2 Datsun 260Z och 2 Datsun 180B.
Ian Duncan i häftig Ford Mustang bröt tyvärr, såsom vissa andra....
"Never say never again"
Vissa bilder lånade från McLain Imagedatabase, EASR 2007 Free Section. Här hittar du även många fler bilder. Tack för lånet!
www.mcklein-imagedatabase.com/
Denna skröna innehåller minnesluckor, förtränganden, förvränganden, förvanskningar, felaktigheter så varje möjlig likhet med verkliga händelser kan uteslutas. I det fall så inte verkar vara fallet är det ett rent sammanträffande och för dessa tar författaren inget som helst ansvar!
OBS Copyright på allt material!