East African Safari Rally 2007

"Never say never again", James Bond

 

När Eugen, Hans-Åke, Teo, Håkan, Ritva, P-O och jag kastade handduken på den afrikanska savannen i EASR 2005 lovade jag att aldrig, aldrig någonsin, komma tillbaka till Afrika med en rallybil! Det löftet höll i åtta månader, men sedan var det dags igen.

Det hela började som vanligt med hjälp av "dåligt sällskap". Min kamrat Alex Hack skulle till Wales för att testa sin Escort som varit hos Historic Rallysport för genomgång. Testet skulle företas i Wales och skulle innehålla både asfalt och grus. Grus delen var tänkt avhållas på den från WRC-rallyt välkända Walthers Arena. Alex ringde och bjöd med mig till händelsen och då det ändå inte hände något av värde sommaren 2006 tackade jag JA. Men under en förutsättning!

Testet skulle innehålla provkörning av en av Historic Rallysports specialbyggda Safari Escorter. Då detta inte mötte några som helst problem var det bara att boka en biljett till Cardiff och stenen var satt i rullning.

Väl på plats visade det sig att även Mark Higgins fanns på plats för att visa sina rattvridarkonster. Det blev, minst sagt, ett par spännande åkturer. Sedan kom huvudnumret för min del och det var att på egen hand få testa en Safari-Escort. Enligt Historic Rallysports ägare, Mark Solloway, var bilen bara tvättad sedan rallyt och skulle alltså vara i "orginal-skick. För de av er som läst om EASR 2005 drar sig kanske till minnes hur bilarna såg ut och var bestyckade. Om inte föreslår jag att du klickar på länken ovan och uppdaterar dig.

Men kort sagt kan man säga att Escorten inte hade mycket gemensamt med vår hemmabyggda Hisingstraktor, vad gällde prestanda och vägegenskaper. Troligen inte de andra egenskaperna heller lockas man att tillägga. Escorten var en ren dröm att köra. Den gick som ett spjut och älgade över alla håligheter med stil och grace som den värsta Citroën Padda på sina massiva Proflex. Det var grejor det!!!

Efter en stärkande pubrunda med lite Steak and Kidney paj  började ett embryo till plan skönjas. Alex och jag skulle hyra var sin bil och göra ett nytt försök på Afrika. Jag var sugen eftersom det kändes som det fanns en Volvo-gås oplockad därute på savannen och med den här Forden skulle ju underverk kunna uträttas. Alex kände sig också sugen eftersom han skrotat, just en sådan här Escort,  svårt medan han låg i ledningen på EASR 2005.

Efter en gemensam förhandling som väl antagligen inte går till historien som den smartaste var vi i alla fall överens med Herr Solloway himself, Historic Rallysports ägare. Alex och jag skulle ha var sin bil, komplett med service och hela medivitten. Det skulle räcka att komma till Mombasa med hjälm som handbagage. Bilarna skulle aldrig stanna och vi skulle njuta av gratis och kall Tusca varje kväll på campen. No worries! Redan vid den fria ölen borde vi ha anat oråd, då walesare är nästan lika ekonomiska som skottarna, men varningssignalerna ljöd för döva öron.

Afrika är en stor, tjusig och vidsträckt kontingent så det gäller att hitta rätt väg med detsamma så Eugen vidtalades att sköta guidandet. Han tackade till min oförställda förtjusning ja till uppdraget och teamet var samlat. Ja nästan i alla fall.

Under våren 2006 sålde jag min Safari-Volvo, Kyrkbilen från Torsby, till Belgien och Kurt Vanderspinnen. Belgarna planerade givetvis att åka Safari med bilen och till ett Safari behövs det folk som inte har tummen felplacerad. En av dem som har tummarna allra bäst placerad, i alla fall vad det gäller motorsport och Afrika, är givetvis den alltid positive Ingenjör Söderqvist. Så han var städslad till det Belgiska Volvo teamet. Vi var alltså så gott som kompletta även om vi var lite utspridda.

 

Återigen skulle vi alltså till Afrika! Eugen och jag träffades "som vanligt" på Schiphol för att ta en en Amstel i väntan på Kenya Airways flygning till Nairobi där man landar i ett kolmörkt kaos. Ut med bagage och tvärs över gatan för att checka in och borda inrikesflyget till Mombasa.  

I Mombasa är det hett! Hett som i ett turkiskt ångbad. Luftfuktigheten ligger på en nivå så att hjälp-hjälar inte vore fel. När man lämnar sitt luftkonditionerade rum, fräsch och nyduschad, för att ta sig 50 meter utomhus till fots mot frukostbordet är man sjöblöt av svett när man väl är på plats vid äggröran.

På plats var också Björn Waldegård och Stig Blomqvist och de var också synnerligen heta. De åkte varsin, och tur var väl det, Escort RS1600 från David Suttons Ana Goni backade team. Pojkarna (?!) hade redan varit två gånger i Afrika för att testa och utvärdera fjädring, däck och motorer före tävlingen, så med mindre än vinst skulle de troligen inte låta sig nöja. De skulle i alla fall åka om det, den saken var säker!

Björn, som 2005 åkte en mycket välanvänd Porsche, hade också en ny kartläsare i form av sonen Matthias. I 2005 års upplaga av rallyt hade Matthias varit mekaniker på 911:an och det hade antagligen varit ett strävsamt uppdrag efter vad jag kommer ihåg. Bilen var troligen bättre vid målet än vid starten. Hela teamet levde under ytterst påvra omständigheter.

Ana Goni, som troligen inte lever så påvert, satt stadigt kvar i högerstolen på den Escort som Stig körde. För övrigt så ägde hon både Stig och Björns Escorter och hela upplägget runt omkring så skam hade det väl varit annars. Stig och Ana hade även åkt Escort i 2005, men bilen de kom med nu var helt nybyggd.

2005  

2007

I övrigt var det mest kända ansikten runt om i depån. Saknades (?) gjorde den tvåfaldige vinnaren Rob Collige, Datsun 260Z, som valt att dra sig tillbaka obesegrad. Bilen hade han sålt på målrampen 2005 så den fanns i alla fall på plats, men följaktligen med ny och troligen inte lika giftig besättning.

I övrigt tippades det blågult på totalisatorn. Björn, fyrfaldigt vinnare av Safari, och Stig gav inga högre odds på totalisatorn. Andra framträdande tävlande var givetvis Fredric Dor i Porsche 911, Gerhard Marcay också i Porsche 911 och lokale Ian Duncan i en hårig specialbyggd Ford Mustang. Backbenchers, eller outsiders, var väl Australiensaren Graham Alexander i Datsun 260Z, engelsmannen John Lloyd Datsun 260Z och inte minst Brittiska rallymästaren Ian Freestone i en Escort med Holbay-topp. En en intressant deltagare var självklart Vodka Kick Kungen Steven Perez i en state-off-the-art Datsun 260Z. De senare hade dessutom WRC/F1  kylvästar! Vart är väl Historic Rally på väg??!!

Själva gladdes vi åt att träffa en rad gamla bekanta vilka hade mer modesta förhoppningar avseende totalplaceringar. Historiskt rally är ju fullt av  folk som Rocky Marciano, vilkas strategi ju är att tåla hur mycket stryk som helst men ändå alltid vara på offensiven. Vi var stolta att kunna räkna oss till dem och Safari är definitivt platsen för folk som tål mycket stryk!  

På tal om att tåla stryk så gäller ju detta i ändå högre grad bilarna. Så vad fanns förutom "state-of-the-art Escorter", Porschar och Z-bilar?  Jo det fanns givetvis mer normala Escorter, Porschar och Z-bilar, men det fanns även en glad bukett av udda bilar i sammanhanget.

     

   

Tävlingens reglementet struntade mer eller mindre i FIA´s homologeringshandlingar kan man säga, utan var mera uppbyggt omkring "show-room-cars" med speciella Safaritillägg. Fri bakaxel, fria bromsar, fri bur, fri fälgstorlek (max15"), etc, etc. Det var alltså därför man kunde åka med en Volvo 240, då det går att visa på att de tillverkades 1974 vilket var den aktuella gränsen för Safari 2007. Att homologeringens handlingen för 240 är daterad 1976 hade alltså ingen betydelse, broschyren gällde. För vår del, däremot, fanns det inte många prylar som satt i vår bil som fanns i en Escort-broschyr av 1974. Däremot fanns det mesta i homologeringshandlingen, så det fanns alltså valfrihet. Det viktigaste var dock, ur arrangörens synvinkel, att startavgiften var betald!

 

 

 

Annars var Kenya sig likt!

Underbart varmt, kanske väl varmt, vid randen av den kristallklara Indiska Oceanen. Men kvällar och nätterna var helt obetalbara med ett strålande månsken som lägger blänkande silvergator i det ljumma havsvattnet. Att sitta under palmerna, med likasinnade, och tala om äventyret som komma skulle. Diskutera Profex-inställningar, kvalité på bensin och huruvida "full fart" var "halv-fart" över savannen medan bränningarna rullar in mot den vita sandstranden och Tusca-ölen kostar 1€, det är rallyromantik och livskvalité på högsta nivå. Startavgiften för äventyret må innehålla många och stora siffror, men "dyrt" det är det inte!  

Vi konfronterades med en utsökt Escort RS1600 med fjädringen inställd som på en bättre pinnstol i ett bondkök! Detta visade sig på den "shake-down" som i ordningsställts. Man kan säga vad man vill om, i hast sammanställda, caterpillar-plogade vägar över savannen, men de gjorde verkligen skäl för namnet. Shake-down! Box-mannen och jag tog oss väl omskakade, men inte rörda, tillbaka till campen efter vår första provtur. Här måste ändras!

Som tur var hade vi med "The Click-man" i teamet. Det var en av mekarna som var expert på att ställa in stötdämpare. Han städslades omgående och vi tillbringade en heldag med att åka fram och tillbaka på en skumpig väg för att prova olika inställningar. Det ändras "click" hit och dit för hårdhet, retur, rebound och allt möjligt. Det var kul, spännande men slitsamt. Att försöka få reda på hur de andra hade satt sina dämpare var lika enkelt som att fråga om hur livet uppkommit. Svaren speglade också ungefär lika många teorier alltifrån någon mystisk Guds hand till en enda stor smäll!

Under tiden vi jobbat med inställningar så passade de andra teamen på att skriva noter på SS1. Denna var öppen för träning och de flesta teamen gav sig ut för att skriva egna noter. Meningslöst tyckte Eugen och jag då denna enda ynka SS på 70 km enbart utgjorde en fraktion av den totala SS mängden på 2200 km. Alltså 220 mil!!! 

Tyvärr drabbades teamet av en mängd, var för sig, oförargliga småfel på bilarna och detta förpestade hela team-stämningen. Därför valde Eugen och jag att ligga lågt på serviceplatsen utan hoppades att få saker och ting på plats när nerverna lagt sig till ro.

Men först var det som vanligt ceremoniell start och du som varit med kommer ju ihåg hur det går till.

Alla bilar ställs upp framför hotellet under mer eller mindre ordnade former och gärna i nummer ordning. Sedan samlad procession in till centrala Mombasa under stark polis- och publikuppvaktning. Väl där parkerar alla på huvudgatan strax framför de jättelika elefantbetarna..

 

Här finns det förfriskningar under ett tält och det är förfriskningar och skugga som gäller för nu är det mitt på dagen och temperaturen är dryga 30-35 grader. Den som tagit förfriskningar får snart "trängande behov" och dessa kan tillgodoses via stans troligen enda "betal-toalett" strax bakom.

Att hitta dit var enkelt. Man följde bara flugsvärmen och vek till vänster precis när de första kräkreflexerna kommer. Här görs goda affärer för det är svårt att pruta när man är nödig och om inte nödigheten gör det svårt nog så gör stanken resten. Innehavaren kör troligen ihop en årsomsättning på nödiga rally-kallar och rally-brittor, så visst är rallyt bra för de lokala! Innehavaren påstod t.om. att han kom ihåg Eugen från redan 2003, så han fick rabatt som "stamgäst".

Väl avflaggade av lokala dignitärer såsom ministrar, borgmästare och Joginder Singh drog vi hemåt igen till poolen, buffén, stranden och inte minst sängen, för nu var snart semestern slut. Rallyt startade nämligen 06.00 och vi hade startnummer 12!!!

SS1 74 km

Här hade de flesta som sagt egenhändigt skrivna noter över de 74 kilometerna. Men Eugen och jag var glada över att vi hade fjädring.......... Vår strategi var enkel: "Stay alive", alltså ta det lugnt och kör mitt på vägen. Före oss hade vi de not försedda australiensarna Graham Alexander/Ross Runnels i en potent Datsun 240Z. De var veteraner från 2003 och 2005 såväl som från lokala australiensiska långrallyn över stock och sten. 2 minuter efter oss startade Alex Hack/David Lawrence Brown i en likadan Solloway Escort som vi hade. Tysk portugisiske Alex ledde rallyt 2005 efter första ss och han och lokale kartläsaren David hade tjuvtränat flitigt, det visste vi. Här fick nog bli åka av om vi inte skulle få en stämning på halsen, för Alex är nämligen advokat och en argsint sådan, så ligga i vårt dammoln skulle han nog inte gilla.

Starten gick i en hålväg utför för att sedan slingra sig runt i kuperade skogspartier. Stenhård väg med en hel del rocks och rutts. Efter drygt halva resan öppnade sig landskapet och vi kom ut på slättland med mjukare underlag, långa sväng, mäktiga rakor och en hel del jumps.

Vi tar det lugnt, om man nu kan ta det lugnt i en Escort, genom djungeln eller kanske skogen. Inte illa faktiskt! Känslan är lite som 2005, då det i alla fall kändes att vi inte var små rosa oskulder längre utan visste vad rutts och ditch betydde. Ute på slätten hade vi ett riktigt "moment" då Escorten gick på näsan efter ett riktigt skutt. Troligen allt för hård "rebounce" inställning på dämparna, var analysen. Det är inte kul att gå när bilen går med nosen i backen och man tittar rakt ner i vägbanan  och det står dryga 100 km/tim på hastighetsmätaren........ Målsnöret tas som sig bör på direkten och vi har ett mäktigt dammoln med på släp! Största problemet på ss1 var att vi hade bara bakbroms, en touche på pedalen och bilen vred sig. Frambromsarna var helt döda och det är inte bra eftersom det hela tiden går väldigt fort i Afrika. Både på TS o SS

 

Efter SS1 var det service och här kunde de problemet som skulle följa oss genom rallyt redan skönjas.

Vår strategi  bar oss in på 14 plats på sträckan med nästan 100 km/tim i snittfart.

I täten tronade tre bilar inom 23 sekunder. Waldegård x 2, Gerhard Marcy/Alain Lopes samt Stig Blomqvist/Ana Goni. Sedan var det ett hopp till Ian Duncan och hans fabulösa Mustang och sedan kom resten.

På transporten över till SS2 var det service och här kunde de problemet som skulle följa oss genom rallyt redan skönjas. Servicen var sammandragen på en större bensinmack och här fick vi träffa lite kamrater. Söderqvisten var där och han förberedde sig för ännu ett av sina storverk, jag tror knappt ens Hercules gjort fler och definitivt inte i rallysammanhang. Rapporter hade inkommit att Volvomotorn redan kapsejsat och telefon diagnosen var trasiga kolvar. Minst två! Dessa var redan framtagna och nu stod kolvbyte på Volvomotor på parkeringsplats i Afrika åter på Ingenjörs agenda. Vi skänkte honom en varm tanke samt ett paket Wasa knäckebröd, ett par kokta ägg och en tub Kalles Kaviar. Alla bensinmackar i Afrika har inte tagit upp Shell´s Selectkoncept och om de gjort det bör detta hanteras med största försiktighet även av stålmagade Norbergare.

Det hela började i Rantaralli när jag stod och mumsade på en kexchoklad före en ss. Freddie Eklund kom då fram och sa att kexchoklad är helt fel. Skall man äta något så skall det vara grovt bröd. Gärna rågbröd och det hela hade något med energi och förbränning att göra, enligt samme Eklund. Eftersom detta är en både snabb och välbyggd gosse så var det givetvis väl värt att lägga på minnet och det närmaste jag kunde hitta var Wasa Knäckebröd. Förutom att det är grovt är det också hållbart och relativt enkelt att frakta. 14paket ställer i och för sig lite krav på kreativitet, men, men.... Att sedan inte Ritva var med på resan och utfordrade Eugen och mig med sina sedvanliga bananer och energy-bars gjorde ju också att behovet av näringstillskott var tydligare.

Eftersom knäckebröd, enbart, blir tråkigt i längden kompletterades det hela med Kalles Kaviar, vilket ju är en helkonserv och alltså också hållbar. Bara knäckebröd och kaviar är ju ingen höjdare så ett kokt ägg skulle ju pigga upp och vips hade vi nästan en hel måltid. Man skulle ju kunna tänka sig andra kombinationer men detta var det som fanns för handen.

Att jag kommit i dåligt rykte hos hotellets frukostpersonal var alltså Freddie Eklunds fel! Dåligt rykte får man nämligen om man till frukost begär 10 hårdkokta ägg. Med en min av manlig medkänsla langar kocken över äggen och blinkar menande åt de tillkortakommanden inom aktiviteter som kräver en sådan massiv uppladdning på ägg.

Eugen och jag drog iväg från servicen mot nya djärva mål! Taitha Hills!

SS2  52,6 km

Bara namnet Taita Hills sände rysningar i våra av knäckebröd stärkta kroppar. Här hade vi åkt 2003 i Volvo, två gånger till och med, och med förfäran kikat över stupen, medan bilen studsade glatt i moraset. På uppvägen hade lagt en koppling och på nedvägen hade vi lusat så till den milda grad att Söderqvisten hade varit nära sammanbrott eftersom vi aldrig kom. Nu var det dags igen, men en ny väg. Sträckan gick grovt sett i tre delar. Först slingrande mycket branta uppförsbackar, sedan likadant fast neråt och avslutningen var finskt svepande bred väg i karaktären, men med afrikansk standard. 

Vi tog det lugnt redan från början och värre blev det ju längre vi kom. Stupen var djupare än vad vi kom ihåg och vägen sämre. Mockaratten visade sig också vara hal som en ål då den var kraftigt sliten. Vatten i handskarna hjälpte en kort stund, men då det slog styggt i framhjulen hela tiden gällde det att ha bra tag så man inte tappade bilen. Det kunde då mycket väl vara det sista man tappade i denna jämmerdal. Vi tog oss i alla fall i mål i ett stycke, men på en mycket blygsam tid, även med våra mått mätt. 

Å nu blir det film

Vann SS2 gjorde Waldegårdarna med en snittfart på 74 km/tim, vilket kanske inte låter mycket men då slog de närmaste bil med nästan en minut. Detta var också den första ss där alla, även toppteamen, fick förlita sig på enbart roadboken så det bådade gott för Rimbos stoltheter.

Själva kommer vi en bra bit ifrån Rimbo och det gjorde vår tid också.

Nu väntade en Safaritransport! Ca 300 km skulle avverkas på cirkus tre timmar, service inklusive. Alltså snabbtankning, några knäckebrödsmackor, 4 liter vatten och iväg. Hakkapelle!!

Bilen var växlad såsom så att 1:an var som en lågväxel. 2-3-4 kom sedan stegat som en rallybil och sedan var det ett hopp till 5:an som var liten överväxel. Vi toppade väl dryga 220 km/tim innan varvtalsregulatorn steg in och bröt. Alltså kunde vi åka 180-190 km fläckvis utan att anstränga motorn och det behövdes för det var fläckvis sämre väg än i grustaget utanför Dals-Ed.

 

SS3  12,3 km

"The Quary" hade gått 2003 och 2005 även om ingen av oss kom ihåg något mera än tältet med förfriskningar före sträckan. Detta startade som en publiksträcka och vred sedan ut på trixiga småvägar över savannen för att ha målgång bakom en cementfabrik.

Vi drar iväg med blanka bakdäck, vilket ju var en klar miss. När vi satt i skuggan och drack kall dricka såg vi hur våra medtävlare bytte på nya däck  drivhjulen. AHA, så skall vi också göra nästa gång! Det hela flyter på bra och som vanligt hittar Eugen ut ifrån det virrvarr av alternativa vägar som erbjuds. Ingen dum SS alls!

Vi tar oss i mål som stolt åtta och gläds ofantligt för det.

Mot dagsmålet i Nairobi! Dit är det jättekö för vi kommer mitt i rusningstrafiken kombinerat med ett milslångt och två-års-långt vägarbete. Alternativa vägar skapas för rallybilarna vilka vinkas fram av trafikanterna och som vrålande kör genom bussshållplatser, över torghandlare och under lastbilar med en fart som inte en gång ambulansen hade klarat hålla. I Sverige hade vi blivit lynchade, men här jublade medtrafikanter och åskådare. Det var äntligen rally i stan!

Väl inne på serviceområdet söker vi oss till vår service med tre önskemål: Nya bakdäck, frambromsar och en ny ratt. Vi får ok på allt så vi drar oss tillbaka för att duscha och skölja ner dagens knäckebröd.

Av vårt kompisteam "Kyrkbilen" synes inget spår, men ryktet låter berätta att någon bytt fyra kolvar i en Volvo-motor på en grusplanen bakom en bensinstation. Enligt samma rykte har någon medicinmannen varit involverad med en magisk dans. Men vi vet bättre, för vi har sett hur man dansar hambo i Norberg!

Midvinternattens doft är snäll,
stjernorna gnistra och glimma.
Alla sofva på lyxigt hotell
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
det finns inte fur eller gran,
men halogen lyser hvit på taken.
Endast Söderqvisten är vaken.......

(Väldigt fritt ur Viktor Rydbergs dikt Tomten. Från EASR 2003 dag 7 i Nairobi)