ISOKYRÖ BONUS-RALLI 2006-03-11

Österbottens vapensköld

Heureka! Lär greken Arkimedes ha vrålat i badrummet, när han knäckte svaret på en gåta som förföljt honom en längre tid! Detsamma skulle jag kunna ropa just nu, men min frågeställning har inget med greker att göra, utan enbart med rally.

Hemkommen från Finland undrar man ju återigen: - Varför är finnarna så intresserade och bra i rally?

Jag kan nu låta bomben brisera! Ljuset har kommit till Göteborg, svaret på gåta ligger glasklart! Efter metodisk forskning, intensivt Wallraffande, noggrann läsning och djupa fallstudier finns svaret på gåtan. Lösning ligger så att säga "vägg i vägg" med Arkimedes laboratorium, enligt ovan. Svaret är kort, ja nästan finskt: Bastun!

Men vi tar det från början!

Att rally skulle vara roligt är en vanföreställning som amatörer och åskådare lät  kan bibringas när de står där vid vägkanten och ser färgglada tävlingsfordon brumma förbi i vild karriär. Men så är det givetvis inte alls!

Rally är egentligen en enda lång plåga där lidande, och i dess spår ovissheten, är ett ständigt ressällskap. Ovissheten är mång-facetterad och spänner över område som innefattar själslig, kroppslig och ekonomisk skada. Räkningarna och besvikelserna står vanligtvis lika tätt som tallarna på Sarajärvis moar. Från det att man beslutat sig för att delta i ett rally svävar man i ovisshet. Den sträcker sig från att anmälan skickats in, över hela tävlingen och ända fram tills det att den sista reservdelsfakturan är betald.

Får man starta? är anmälningsavgiften betald? blir vi bortbjudna den helgen? kommer vi dit i tid? vem har E-körkort? är det fartkontroll? är servicefolket friska? får kartläsaren ledig från jobbet? klarar bilen besiktningen? är alla papper klara? har FIA ändrat på något? är alla grejor med? är datumstämpeln på brandsläckarna korrekt? startar bilen? är felen från förra tävlingen åtgärdade? fungerar allt? i så fall hur länge? har vi rätt däck? rätt lufttryck? rätt framvagnsinställning? rätt bensin? nog med bensin? vatten och bananer? hittar vi vägen? håller vi oss på vägen? om inte hur kommer vi upp? om inte hur kommer vi ut?  vem hämtar oss? finns det mobiltäckning?

Besättningen kan som belöning, i bästa fall, hoppas på att få sig själva och sitt dyra tävlingsredskap tillbaka till utgångspunkten i någotsånär helt skick. Om till äventyrs så skulle vara fallet har de, på en lördagsförmiddag, spenderat vad en veckas semester hade kostat för en svensk standardfamilj.

Som Du nu förstår så krävs det ett sinnelag som uppskattar lidande för att hålla på med rally, men man måste också ha tur!

Vårt östra broderfolk är det tysta lidandets mästare och finsmakare, ju jävligare desto bättre, och så har de tur! Massor av tur, för vem hade väl för 30 år sedan trott att det skulle säljas mer mobiltelefoner än gummistövlar?  Därför är rally givetvis perfekt för finnar!

Redan som små barn tvingas de in i glödheta små utrymmen där eldandet bestäms av principen "det som inte dödar omedelbart, det härdar". För de riktiga finsmakarna i lidande finns det även, för självaga, ris att tillgå. Eftersom det är hett som i h-e i en bastu sparar man på luften, så snacket är definitivt ransonerat. Det finns ju heller inte mycket att tillägga när man sitter naken, halvkokt med färska illröda ränder efter försök till självstympning över stora delar av kroppen. Man håller helt enkelt truten, böjer ner huvudet och härdar ut. Du kan ju förstå vilka karaktärer som formas av detta!

Dessutom så är finnarna det enda folkslag i världen som tillåter tortyr i affärer! Ingen annan stans på vår planet får man ostraffat koka sina affärskontakter före kontraktsskrivande. Själva sitter de tysta och vältränade i lidandets konst sedan barnsben, medan vi utlänningar förgås av värme och skriver på nästan vad som helst för att få förkorta pinan om än med en minut. Få affärer görs upp utan bastubad. Men skulle Du däremot inte bli inbjuden skall Du vara ytterst försiktig och se över Dina kalkyler väldigt noga. Troligen har Du räknat fel i deras favör, eftersom de fått de villkor de behöver utan att ta till 3:dje gradens brännskador. De har alltså ett affärsöverläge av sällan skådad art, därför att de uthärdar lidande bättre än de flesta! Här skapas alltså de ekonomiska förutsättningarna för rally!

Men, vi svenskar var ju också ganska bra på rally en gång i världen kanske Du flikar in?!

Ja visst var vi det! Men vår stora förare kom fram på 60- och 70-talet och betänk hur det då såg ut i de svenska hemmen. Det fanns väl inte en villa där det inte installerats ett Tylö aggregat, eller hur? Numera har dessa kolsvarta, trä klädda boxar utan fönster fått maka på sig för mera trängande behov som avslappningsrum och bubbelbad. Du förstår ju själv vilka rallyförare ett bubbelbad skapar....??!!!!

Hit åkte vi för att söka sanningen om de nybadade och tursamma Lejonen. Samtidigt närde vi en from förhoppning att deras tur skulle smitta av sig för det är en definitiv bristvara i mitt bilsportsutövande. Lidande var däremot redan välbekant..............

Isokyrkö Bonus Ralli hade samlat 179 startande. Av dessa var hela 94 historiska bilar. Tävlingen ingick i Finska Historiska Cupen, kallad Historic Trophy. Av dessa 94 kom 3 stycken från Sverige, med Ford-älskaren, LoCort åkaren Tony Jansson som ledande förhoppning. Som backup hade han 2 gånger Axelsson, i form av Amazon åkande Tom Axelsson samt undertecknad. Tony och Tom tävlade i tidsperioden upp till 1969 i klasserna upp till 1.600cc, respektive 2.000cc. Vi, som vill gälla för lite ungdomligare, tävlade i perioden upp till 1975 och största kubikklassen då vi hade släpat med oss hela 2.800cc. 

Högerstolen var fylld av Thomas Ahlroos, vilken värvats via Eugen från finska Rymmä F klassen. Till vardags åker Thomas i en 350-400 hästars BMW M3, så han skulle troligen inte sätta i halsen av draget i Porschen. Han har även meriter från svansmotorbilar då han kamperat tillsammans med Ole Ström då Ström tävlade med en Fiat 850. Paret lär ha givit ett ansikte till begreppet "den motoriserade överrocken". En man med goda meriter fanns alltså till hands. Dessa egenskaper delade han med Perry, om vilken man kan säga mycket, men som framförallt är Mr Porsche i rallysammanhang. Perry och med väna fru Sonja skötte servicen.

Om generalrepetitionen går dåligt lär premiären bli en succé sägs det på teatern, och vad är historiskt rally om inte teater. Så vi närde en förhoppning,  då vårt misslyckade Arctic Rally kunde definieras som repetition! Där hade bilen varit ett under av balans och följsamhet, så länge det varade. Nu skulle vi dra fördel av detta och förhoppningsvis få till ett resultat, men ännu viktigare var att få en problemfri resa. Att ta sig i mål utan problem. Eftersom så inte varit fallet på snart ett år är inte humöret eller motivationen på topp, men nu skulle det ske för vi var förberedda till tänderna.

Tävlingen var upplagd med en gemensam serviceplats vilken också var startområdet. Här fanns hela den bredd som den finska Historic Trophy har att erbjuda. Bland 90-talet gammelbilar var många märken representerade och spridningen var också stor bland kubikklasserna med massor av roliga småkubikare. 

Före start är det som bekant besiktning! Till denna släntrade man man inte in hur som helst i Finland utan på given tid, med TK och hela medivippen. Därinne gällde Lex Pettersson, då Mr Ralf härskade som besiktningschef.

"Kilroy was here", stod det överallt förr i tiden, men inte skam hade någon sett Kilroy. Fanns han egentligen? Detsamma gällde för Henric, känd från gästboken på den här sidan. Frågan var fanns han egentligen? Inte kan det väl finnas människor som samlar på Ford Cortina? Men där inne i besiktningshallen materialiserade sig Henric, mannen med de många suffixen! Han finns alltså och är till vardags besiktningsman! Kul att träffas!
 

SS1 7,31 km

Varje sträcka hade en sponsor, men den första sponsorn måste varit fattig. Vägen smal och eländig, inte alls det Finland man föreställer sig utan mera sönderkörd småländsk skogsväg men som gick över fälten. Landskapet helt platt men lite kulligt. Snödjupet var nog inte mera än 30-40 cm, men det var kallt. Minst 10-15 grader så det var is i botten av vägen. Luriga svängar och efter finska mått mätt generöst med varningar eftersom de rapporterade hela 6-7 svårigheter. Start på raksträcka, ca 200-300 meter, därefter K-höger med djupt dike ytter. Spårigt då vi startade med nummer 76.

Väl samlade sitter vi tysta och  lyssnar vi till Ebersprächerns behagfulla morrande efter TK-in. Snart är vi igång och det skall bli riktigt kul. I Rovaniemi lydde bilen roder som värsta Ocean Race båt och nu hade vi dessutom sprillans nya däck. Michelins värsta med traktormönster vilka antagligen borde vara flera strå vassare än de "barn-find" som vi åkt på i Arctic.

5-4-3-2-1 GO! Lamporna slutar lysa så vi spettar iväg med Pelle i botten. Inte ett hjulspinn, utan bilen nästan dör när jag släpper kopplingen. Mamma vilket bett i bakdäcken. 2:an, 3:an och fyran åker in där vi drar över åkern med ett fäste som jag inte upplevt sedan San Remos asfalt. Första kurvan dyker upp snabbare än vad man annat, jag klipper till på bromsen och hamnar nästan i framrutan. Du milde, vilka bromsegenskaper! Drar mot vänster och styr in...... drar mot vänster och styr in.... bilen går fortfarande lika rakt fram som 8:ans spårvagn. Klipper till på bromsen för Kung och Silvia och kör igenom böjen. Puh! Det gick men eländet är inte slut för strax är det en likadan böj och det styr inte nu heller. Vad i hela friden är det som händer....??!!

Skönsjungande Eklund vinner på 5,32 och 79 km/tim i snitt

För att inte servicefolket helt skulle somna till så var det inlagt service efter varje ss, därför styr vi tillbaka Perry. Stor diskussion startar där förslagen haglar om olika åtgärdspaket. Perry´s teori var att greppet bak var på tok för bra, i förhållande till fram, och det var därför som bilen understyrde så  kraftigt. Mina teorier kan tyvärr inte redovisas här..... men vi beslutade att som första åtgärd fylla tanken ordentligt för att få 20-30 kg till på framhjulen och försöka med samma sättning ännu en SS.

SS2 5.92 km

Även det här sponsorsföretaget vände tydligen noga på Evrosarna för inte heller den här SS var någon höjdare. Till utseende och karaktär påminde den en hel del om den första men den är snabbare och här fanns det lite mera hopp och studs.

Återigen morrar vi iväg utan minsta hjulspinn när det svartnat på stolpen. Bilen känns förfärande tung och trög, men vi tycker det går lite bättre. Vilket klockan sedan visar att det har det absolut inte gjort.

Eklund kör ett da capo med 3.35 och 99 km/tim

Åter service och eftersom vi inte har koll på tiderna tror vi det gått bättre så vi bestämmer oss att köra även nästa SS med samma däck. Tanken toppfylls och vi drar i väg.

SS3 18,03 km

Custom Trucks är sponsor och trucks, gärna 4-hjulsdrivna, hade passat efter några kilometer. Efter att ha haft en karaktär som de två första SS ändrar vägen (?) karaktär. Den blir typ "följa John" av berusad snöplogsförare mellan stock och sten över myrar, kalhyggen och sedan vindla runt trädstammarna i en gallringsskog. "Vägen" är två hjulspår varav det ena är djupare. Det hela påminner om det fruktade skjutfältet i Borås där det gick tävlingar i tidigt 70-tal. Efter ett vägbyte kommer vägen att flyta ut i en bred härlig byväg av helt finsk karaktär.

Åter drar vi iväg utan hjulspinn, vilket är rätt fantastisk med tanke på resurserna. Bilen känns stark som en bogserbåt, men har  tyvärr även likheter i manöverförmågan. Bilen är också tyst, helt klart limo-känsla för det suger iväg nästan ljudlöst. Man ser också på åskådarna att de hör bilen väldigt sent.  Inne i moraset händer det något! Ratten känns tung och det är svårt att svänga höger, samt det drar stabilt åt vänster. Punktering? Mja, kanske inte. Vi saktar ner, nippar till på bromsen och .........  pedalen går rätt ner i botten!!! Ingen broms! snabbt in med låg växel och vi hasar oss sakta vidare. Återigen är det slut, tror vi men det är fel. Först skall det bli mera elände! En tjuvsväng runt en kulle kommer efter ännu några km och vi hinner inte få ner farten utan drattar in med nosen i snön. Bilen vänder runt och stannar. Jag slår igång motorn och lyckas dra upp den med massor av gas. Att vi kommer ur diket var den goda nyheten! Den dåliga var att det var för mycket gas och eftersom motorn knappt hörs inne i hjälmen har jag övervarvat och bilen går ner på färre antal cylindrar än sex. Efter några hundra meter är det ett vägbyte och där stannar vi. Ridå!!!!!

 Platsen att bryta var väl vald för det var soligt och fint. Dessutom hade man bra översikt i vägbytet och kunde se de fortfarande friska tävlingsbilarna fräsa förbi.

å så blir det film 2,4 MB

Thomas underhöll med historier från Rymme F och det lät kul med BMW M3, må jag säga, även om bakdäckskontot verkade något avskräckande. Jag fick också lära mig att de åkte likadana däck som jag hade, men bara bak. Fram använde de ett annat däck därför att styregenskaperna på bakdäcken inte passade bilen.

Och det är givetvis logiskt! Samma sak gäller troligen för Porschen, som ju är extremt däckskänslig fram på grund av det låga marktrycket. De däck vi använde är med största sannolikhet utvecklade för dagens bilar, vilka i hög omfattning är fram eller fyrhjulsdrivna. Styrhjulen driver och kan därmed ta tillvara det fantastiska greppet och omvandla fästet inte bara till drivning utan också till styrning. Så är i alla fall teorin och det är få saker som känns så skönt som att hitta en teknisk förklaring på tillkortakommanden, så lidandet får fortsätta ännu en tid.

Vann tävlingen gjorde alla som kom i mål, vilket var 80% av de startande. Totalsnabbast var Eklund, följd av Järvinen och Mäkinen alla i BDG-Escorter. Av svenskarna vann Tony sin klass, Tom kom fyra i sin klass. Vi återfinns på brytarlistan med den lakoniska kommentaren "jarrut" (broms). Och visst, det såg säkert ut som om vi körde med bromsen på.....

Händer det inget positivt snart så slänger jag ut bubbelbadet och monterar in bastun!