Erik Uppsäll/Sören Dahlin SAAB V4 Ekratten 2005-10-01
För den oinvigde kan jag berätta att Asarum är en förort till Karlshamn. Denna blekingska ort har gjort sig känd för sitt feta företag och dess reklamfilm med tvillingbröderna som envist upprepar frasen, "gött-i-gött-gött-Gött", på lokal dialekt. Frasen var så fånig att den snart var i var mans mun. Det var också en annan av de lokala produkterna, nämligen Karlshamns Flaggpunsch, i alla fall under ungkarlsåren.
Ingen bättre Herrmiddag var riktigt lyckad utan att avslutats med denna försåtligt gula sötsliskiga sörja, vilken borgade för en rejäl dagen-efter-upplevelse med hoplimmad trut. Detta var på den tiden då Herrmiddagar avåts som ett förspel till rajtan-tajtan och halla-ballo och inte som ett substitut för detsamma, vilket ju är den allmänna trenden i mera mogen ålder.
Kanske var det av dessa nostalgiskäl som Klassiska Rally Cluben (KRC) valde att förlägga sin sista tävling för året till Ekratten, samt årsmötet till Karlshamn och Asarum. Om man, av nostalgiskäl, önskade en stabil dagen-efter-upplevelse så har jag dragit slutsatsen att flera av medlemmarna, blev bönhörda över den hövan. Om det däremot var så "gött-i-gött-gött-Gött", kan man säkert undra
Eder författare, för vilka dagen-efter-upplevelser numera mestadels inskränker sig till en stel nacke när man somnat i TV-soffan, stod över det ovana festandet och satsade på det sportsliga istället..
Men det började som vanligt långt innan dess!
För min del har "KRC-Årsmöte" handlat mycket om kostnader trots att jag bara deltagit i två. Dessa hölls i Växjö respektive Husqvarna, 2004 och 2005.
På vägen till Växjö lyckades jag tappa en framruta på 911:an och i den efterföljande tävlingen, Dackefejden (följ länken), gjorde min 3-liters boxer sexa sina sista dödsryckningar. Efter årsmötet kunde jag konstatera det riksdagsmännen gjorde på skyltar redan före Karl XI:s riksdag, ”Vad göras skall är redan gjort, I herredagsmän, resen icke så fort”. (Herredagsmän=Riksdagsmän/Ledamöter)
Andra gången var i Gränna och även där gällde den gamla devisen från 1600-talet. Den här gången höll motorn samman men vi körde tävlingen, Vätternrallyt, med enbart fyra växlar i lådan och bröt med en trasig drivrem till insprutningen.
Nu skulle det bli tredje gången gillt för mötet och det skulle också bli första gången som jag åkte riktig RS1600 Escort!
När vi hade premiärturen i Finland, Lahti Historic 2005, så gick inte bilen bra. Felet visade sig vara att avgaskammen hoppat på drivremmen så den stod totalt fel. Att felet var självorsakat gjorde ju inte det hela bättre, men nu hade hela härligheten varit hos BDG-Doktorn för genomgång. Därför fanns det i bagaget ett nyproducerat effektdiagram som borde skrämma präster. Även med Porsche-ögon var det riktigt imponerande! Dessutom hade vi gått tillbaka till ursprunget på däckssidan, så på bilen satt det nya KUMO 195:or på 7/13" fälg. Nu skulle det bli HakkaPelle! Tyvärr hade vi inte haft tid att provköra, men bilen gick i alla fall finfint när jag körde den ombord på trailern.
Den här gången bestod teamet av undertecknad samt annars VOC åkaren/kartläsaren Martin Edlund från Trollhättan. Vi hade en trevlig resa och skam till sägandes måste jag nog medge att VOC verkar ha sina fördelar. I alla fall om man skall tro Martin och det bör man ju göra för han är kartläsare och de brukar vara värda att lyssna till. "Tvätta och möjligen kolla oljan" verkar vara full service efter och före en tävling, dessutom syntes det mig som om även däckskontot var ytterst rimligt.
Då sträckan Göteborg - Karlshamn (Asarum) är dryga 318 km, enkel resa, så var tanken tidig uppsittning för att hinna till årsmötet. Nu lade plikterna tyvärr hinder för detta så vi fick nöja oss med att delta i tävlingen, men strunta i årsmötet. Lika bra det kanske, då troligen 1600-talsdevisen även skulle gälla 2005. Att hoppas på en tävlingskalender med goda rallyn, i civiliserade orter såsom Älvängen, för 2006 vore väl att sikta för högt?!
Väl framkomna på fredagskvällen informerades vi om att SMK Trollhättan skulle få sin tävlingen "Kabelvägen fram-och-tillbaka" i kalendern. Det var i alla fall en liten framgång, avståndsmässigt. Den andra tävlingen som Västra tilldelades blev Munkrundan. Tyvärr går den under vecka 7 och då åker ingen gift västsvensk, med skolbarn, rally ostraffat för då är det den heliga sportlovsveckan!!
Hela rallyföljet bodde på Scandic i Asarum, till Dambergsk prissättning så dyrt var det inte! Där skulle också årsfesten avhållas så bagaget kunde stå kvar över dagen, för de som tänkt sig ett fullt program. Efter trevligt samkväm i baren på Scandic i Asarum drog vi oss tillbaka "stutabåset" för att invänta morgondagens fröjder. Hela 5SS väntade på tråckligt krokiga Blekingevägar och vi skulle åka Ford Escort RS1600, ett magiskt namn för alla Rally-Kallar.
Uppsamling
Morgonen hälsade oss med Scandic frukost och fint väder, om än lite kyligt. En perfekt dag för bilåka, alltså. Efter att odramatisk besiktning var det dags att samlas vid Folkets Park.
Här kunde nu också hela Veteranklassen skådas i all sin prakt, även om det troligen var lite förvirrande för den oinsatte! Det fanns nämligen Två Tuppar som gick och sprätte högst upp på den dyngstack som kallas Veteranklassen!
RM-Mästaren (V), Säffles Stolthet, Volvo-gängets ledstjärna, AXA:s reklampojke Numero Uno, den alltid snabbe: Joakim Alsin.
KRC-Mästaren (V), Skepptunas Okrönte Kung, Understyrningen och Släpbromsens Mästare, Snabbprataren och Snabbköraren Erik Uppsäll!
För att undvika all eventuella sammanblandningar med den övriga Volvo-populasen i allmänhet, och Veteran-populasen i synnerhet, hade Alsin satt en stor fet dekal i framrutan. Denna informerade, i guldskrift, om att här kom det minsann fint folk med stora meriter. "RM Guld 2005" förkunnades det för alla som kunde läsa!
Marknadsmänniskan Uppsäll var troligen svårt avundsjuk, om inte på budskapet, så på dekalen. Men för att han skulle kunnat ha en likadan hade han troligen behövt byta bil. En SAAB V4 erbjuder ju endast ett mindre titthål i färdriktningen och det behövs ju vanligen för mer trängande behov än rent skryt, även om det är i guldskrift.
Nu skulle det alltså avgöras! Volvo mot SAAB?! Landet mot Storstaden?! Junioren Alsin mot Senioren Uppsäll?! Havregrynsgröt mot Bacon&Ägg?! Motionerande mot Kropp i Vila?! RM eller KRC?! Vem var snabbast Alsin eller Uppsäll?!
Ja, här fanns den verkliga drömsituation för kvällspressens löpsedels-nissar. Men som så många gånger när man tror att "nu smäller det" så förstördes hela upplägget av en teknikalitet som kanske, kanske var medveten. Alsin hade, tillsammans med de snabba "Local Heros" Fredrik Thuresson och Mats Andersson, valt att åka med arrangörsnoter. Köpta noter stämmer troligen bättre med havregrynsgröt och Red Bull än med Ägg&Bacon och Coca Cola, för historiskt korrekt är det inte.
Det gick också ett lika illasinnat som elakt rykte i fiket den morgonen, som sa att svaret på ekvationen Alsin vs. Uppsäll kunde mycket väl stavas Jansson???? Men sååååååååååå elaka rykten tror inte vi på! För visst skulle väl de snabbaste Veterankillarna, även de som bodde där mitt i skogen, våga ta en riktigt fight med Humlan utan att behöva gömma sig bakom nyköpta väganvisningar??!!
För vår del så tillbringade vi förmiddagen med att bekanta oss med kollegorna, omgivningarna och vårt nya team, snarare än att ge oss in i "Big Brother" liknande spekulationer om dolda avsikter. Vi hade nästan blivit upptagna i Dals MK dagen till ära, vilket i det här fallet betydde att Forsman/Johannesson hade förbarmat sig över oss. De hade i sin tur städslat Skivbromsens förespråkare, Grupp H 66-74:s störste agitator, Bilsport Cup Motorn, SSR PR-mannen, etc, etc Roger Roth, Ryd som Servicechef. Att han blivit just Chef, kan hänga ihop med att en bra titel kostar mindre än lön, tro mig jag vet!
Det var kul! Så i Forsmans VW-buss hade vi placerat hela servicekittet: ett däck, en termos och en bensindunk. Tanken var att vi även skulle skickat med de utomordentliga mackorna vi köpte på fiket, men då såg vi bara de röda baklyktorna på folkabussen när Roger vänsterbromsade sig ut från parkeringen.
Ett mäktigt startfält fanns på plats! Hela 57 historiska bilar, varav 21 var från perioden 66-74, vilket väl nästan får anses som mangrann uppställning för en helsvensk tävling. I vår klass dominerade antalsmässigt de lokala stjärnorna, vilkas namn man känner igen från bl.a. Bilsport Cup. Ryds MK, från närbelägna Ryd, hade hela fem bilar på plats.
Startlista Veteranklassen Ekratten 2005
# 37
Erik Uppsäll/Sören Dahlin SAAB V4
# 38
Jan Hagberg/Mats Skansen Opel Ascona A
# 39
Leif Alge/Hans Kristiansson SAAB V4
# 40
Per-Åke Forsman/Joakim Johannesson BMW 2002
# 41
Sven Stors/Glenn Stors Opel Ascona A
# 42
Joakim Alsin/Conny Olsson Volvo 142
# 43
Fredrik Turesson/Marcus Håkansson Opel Ascona A
# 44
Mikael Ring/Andreas Karlsson Volvo 142
# 45
Mats Andersson/Daniel Nilsson Opel Ascona A
# 46
Tommy Johannesson/Alf Karlberg Mercedes 350 SE
# 47
Ingvar Håkansson/Ingemar Hultberg Opel Ascona A
# 48
Torbjörn Fransson/Mikael Andersson Volvo 142
# 49
Emil Svensson/Kristoffer Thörjesson Volvo 142
# 50
Roger Myhre/Jörgen Andersson Volvo 142
# 51
Tore Eriksson/Ivan Karlsson Volvo 142
# 52
Karl-Olov Ölmin/Johan Karlsson Volvo Amazon
# 53
Ola Bengtsson/Jan-Erik Svensson SAAB V4
# 54
Tomas Christiansson/Tony Gustavsson Volvo 142
# 55
Micke Bogren/Marcus Wilander Volvo 142
# 56
Jan Adolfsson/Mikael Eriksson Volvo 142
# 215
Bo Axelsson/Martin Edlund Ford Escort RS1600
Snart start
När vi parkerat Escorten var allt frid och fröjd, men det var det definitivt inte när vi skulle starta! Vår starttid närmade sig hastigt och med ett nonchalant benkast svingar Martin och jag oss in i kupén. Handskar på, solglasögon på, alla papper i ordning, bältet löst på och sedan KONTAKT. Alltså strömmen strömmen slås på, bränslepumparna tickar till så där hemtrevligt. Det här kommer att bli en fantastiskt trevlig dag, speciellt nu när motorn är i topptrim med avgaskammen i läge. Vi väntar på att kön skall rulla på fram mot första TK och start. Utanför bilen har det samlats åskådare som vill lyssna på hur en "riktig" motor skall låta.
"Nu är det väl dags", säger Martin på sedvanligt codriver-manér med blicken på klockan. "OK", jag böjer mig fram och den Sparco-klädda pekfingern sugs som av en magnet mot startknappen. Ett par pumpande på gasen och............... Alldeles tyst! Förutom ett litet klickande i reläet hörs ingenting! Publiken skruvar på sig, "skall han aldrig dra igång speleverket...?" Jag trycker och trycker och trycker men inget händer. Paniken kryper efter ryggraden, var i h-e är Söderqvist!
Vi rusar ut och sliter upp huven. Nu zoomar publiken in PROBLEM lika säkert som Saharas gamar en döende åkersork.
Folk strömmar till! Goda råda flyger i luften! Dåliga råd flyger i luften! Frågor! Svar! Vad är det som hänt? Startmotorn verkar helt död men det verkar vara ström i batteriet?! Kanske öppna ett stift och kolla föreslår någon. Bra idé, men vi har ingen hylsa! Någon sätter iväg efter verktyg. Då slår det mig att detta kan vara ett Ferguson-problem, samma som på Grållarna vilka också kom från England. Vi börjar gunga bilen med växel i och då hörs strax ett litet "klick" när startmotorn släpper från kuggkransen. Vi försöker på starten igen, men bara för att åter kila fast startmotorn. Vi gungar åter lös den och publiken påpekar det uppenbara: "Vi puttar igång bilen".........................
Det var ju just detta som fått avgaskammen att hopa över på remmen i Finland, skulle jag nu frivilligt utsätta mig för samma elände....?! Riskprofilen hos Rally-Kallar är ju vanligtvis högre än hos "normalt folk" så vi prövar och bilen slår igång med ett VRÅL! Puuuuuuuuuuuuhhh, undrar just hur det gick med kammen............
Vi lyckas i alla fall tränga oss svårt i kön så vi kommer väl bara ett par minuter för sent, men det har inte börjat så bra som vi hoppats!
På vägen ut mot SS1 pågår effekttest! Begreppet "rullande landsväg" får en helt ny betydelse, för det rullar på bra. På alla växlarna! Vi provar axet på och genom växlarna, vi provar segdragning, vi provar allt vi kan komma på och det verkar finfint. Den klarade sig nog!
SS1
Någon hade varnat för att gena i svängarna, men redan på sista biten fram till SS1 förstod man att här gällde det att åka mitt PÅ vägen. Smalt, hårt, lösgrus och med stabila stenmurar eller stenrösen i vägkanten. Vi hade tänkt kolla luften efter första transporten med till detta gavs inte tid, så det var bara att rulla fram och invänta startorder!
På GO släpper vi kopplingen och Escorten kastar sig ur blocken med ett 9000 rpm-vrål! Det bara spinner så vi skickar i ett par växlar till och det lugnar sig lite där bak. Nu kommer nästa överraskning! Bilen flyter över hela vägen som på den första novemberhalkan. Undrar just hur det är med lufttrycket. Martin ser allt annat än lugn ut. Troligen då ljudkullisen inte består av den "hissmusik" han är van vid från VOC, utan det här påminner mera om Heavy Metal. Raw Power! Hur som helst lyckas jag samla ihop tyglarna och få till ett par svängar, så att Martin i alla fall kan börja sitta på halva rumpan igen.
Sedan drar vi ner mot en kraftig böj, troligen "K-vänster på krön" i Alsins noter, där siktskåran fylldes av ATA-band. Precis efter utgången går bilen ner på tomgång med gaspedalen som en död hund på golvet. Vi hade kommit 1500 meter, max. Vi rullar in till sidan med motorn påslagen!
Ut igen och lyfta på huven för att konstatera det uppenbara. Gaswiren var av precis vid förgasarna. Till Escort finns det flera tillverkare av pedalställ, men de har "nästan alla" ett gemensamt. De använder sig av dubbla gaswires! Det pedalställ som vi hade var tydligen inte levererat av "nästan alla" för det hade bara en enkel wire.
Snabbt upp till K-böjen och låna 1-2 meter ATA-band och av detta förfärdigade vi snabbt ett handgasreglage som Martin tog över. Som Du kanske kommer ihåg har vi ju också startproblem så "vad som helst men inte tjyvstopp". Med detta föga vägvinnande arrangemang drar vi mot vidare äventyr eller i alla fall en bra stickväg så att vi kan ta oss ut från sträckan.
Efter ännu några hundra meter får vi se en olycksbroder i form av Uppsäll, vilken står bredbent rakt över en liten avtagsväg. Vi styr med bestämda ryckningar i handgasen ditåt, bara för att få information om att det var en återvändsgränd. Erik stod i vägkanten därför att hans SAAB återigen hade för få hjul, så det var fler som hade problem än vi, men vår bil var ännu inte såååå risig som Uppsälls.......
Efter att ha avvaktat ett tävlingsekipage drar vi ut hack i häl på detsamma. Nu kommer nästa överraskning! Eftersom bilen stått och gått på tomgång så mycket börjar den gå upp i temperatur och det är INTE bra på ett lättmetallblock. Så efter ännu några hundra meter hittar vi ett hål i stenmurarna och rullar in till ett öde torp.
Vårt läge var nu följande:
I ett sådant läge faller man gärna tillbaka på en av sin gamla Mors många visdomar: "Ta och ät något, pojke"
Som tur var hade Roger Roth haft så bråttom iväg från startområdet att vi inte fått tid att skicka med våra mackor. Vi hade köpt så att det skulle räcka hela dagen för 4 personer plus Roger, så det var en försvarlig bunt. Med dessa och en ljummen Cola slog vi oss ner på stenmuren och tittade på det nationella fältet som spurtade förbi. En pick-nic som var väldigt trevlig, även om något oväntad.
Och som vanligt hade Mor rätt! Efter att sänkt stora delar av smörgåsförrådet kom Martin på att han hade lite verktyg i sin kartläsarväska och med dessa fixade vi wiren igen. Eftersom vi också hade två Jumboflaskor med Ramlösa kunde vi också fixa kylningen och under över alla under maskinen slog igång när vi körde på starten!!
Nu var vi mitt in bland Martins kompisar, VOC-bilarna, så vi smög fram ur stenmuren när en bil passerade och hängde på den. Sedan var det bara att stå på så att vi kunde hålla undan för nästa. Den framförvarande drabbades antagligen av skrämselhicka eller maskinproblem (VOC-kramaren Martins version) när han fick höra vår Ford komma efter honom så han vek till sidan och vi paserade. Vi roade oss kungligt och körde på ganska friskt och helt utan stress bara för att äntligen få provköra ekipaget.
Det var lite annorlunda än den Pinto jag åkt med tidigare. En Escort är en underbart lättkörd bil, men vilken motor, vilken motor. Med Pinton kan man enkelt hamra "Pelle-i-botten" och då driftar den så snällt, så snällt. Men det gjorde inte den här! Här kom det DIREKT, alltsammans, med en sjutusan till kraft. Så vid flera tillfällen höll vi på att gå av i INNER därför att vi fick alldeles för mycket kraft på hjulen. Det gäller alltså att vara lite mer sparsam med pådraget.
Å nu blir det film av Morgan Hansson
Högerklicka på musen och välj "Spara mål som.."
Hur som helst lyckades vi ta oss i mål på sträckan och kanske väcka några åskådare på vägen eftersom vi kom mitt i VOC-fältet. För visst borde även yngre personer höra skillnaden på en trött B23:a och värsta sortens rallymotor, eller hur Du vet vem jag menar ?
Väl i mål väntade den vanliga proceduren, trodde vi. Alltså Martin langade över tidkortet och meddelade samtidigt att vi hade för avsikt att bryta. Killarna i TK-bilen tittade storögt och undrade varför. Vi svarade att vi haft lite problem så det var inget kul att fortsätta. Under tiden hade det blivit en större folksamling omkring vår bil, den lät ju i alla fall som en riktig tävlingsbil. Då förkunnar killarna med hög röst: "De har 5.08 OCH de har haft PROBLEM!!!!!!!!!!!!!!!!!????????????
Ett sus gick genom åskådarmassorna! De börjar mumla, prata, skratta, ja nästan tala i tungor. "Femnollåtta, vad i herrans namn har de gjort". Av detta förstod vi ingenting och då är det alltid klokt att köra en "Hamilton". Alltså i varken bekräfta eller dementera! Så när de frågar vad vi har gjort så svarar vi sanningsenligt: "Vi har ätit smörgåsar"! All ser ännu mera imponerade ut, ja näst intill förstummade!
Så under åskådarnas stora jubel och odelade beundran drar vi oss ut från sträckan. Där har vi lämnat en doft av skinkmackor, racingolja och ett minne av Veterangubbarna i den högljudda Escorten, som åt smörgåsar och hade 5-6 bästa tid TOTALT på SS1, och dessutom hade de problem!! Så vad man än kan säga om vårt deltagande på SS1 så gav vi i alla fall Historiskt Rally ordentligt med goodwill!
Att vi tillgodoräknats en så strålande tid berodde antagligen på ett "tim-fel",
vi kom in på rätt minut men på fel timma. Kom ihåg att matsäcken var anpassad
för två team och dessutom Roger Roth, så det tar tid att äta den mängden
smörgåsar. Med detta drog vi oss tillbaka mot Asarum för att lasta upp och
försvinna hemåt.
Hela utflykten tog ca 26 timmar och på dessa 26 timmar hann vi prova hur det är
att åka Ford Escort, på riktigt, under 2-4 minuter. Så det hela påminde mera om
dragracing än om rally.
Vad är då sensmoralen av denna helg?
Följ alltid Din Moders goda råd och det går att göra en skröna av en wirestump!
Hur det gick i tävlingen kan Du se på Ericsson Motorsport Notera då att den som vann, den "historiskt korrekta delen" (de notlösa), är Mikael Ring. Här kan Du också se fler bilder från tävlingen.
Hur det gick i Cupen kan Du se på RallyKlassikerna
Webredaktörens djupa tack till Ericsson Motorsport för lån av bildmaterial, samt till Morgan för lånet av filmsnutten.
Denna skröna innehåller minnesluckor, förtränganden, förvränganden, förvanskningar, felaktigheter så varje möjlig likhet med verkliga händelser kan uteslutas. I det fall så inte verkar vara fallet är det ett rent sammanträffande och för dessa tar författaren inget som helst ansvar!