Fridaspecialen 10 oktober 2004

När gamla residensstaden Vänersborg kallar till biltävling kan man ge sig sjutton på att det är en rallysprint! Området kring Vänersborg är väldigt "Sprint-tätt" och här finns troligen de varmaste förespråkarna för bilsportens tunnvändare. Överstepräst i Sprintens helgedom är antagligen Klas-Göran Ryhlén med sin helt extrema Escort Mk1, med BDX-motor, men han har många lärjungar. Ett helt koppel med argsinta och opålitliga Ford Escorter, somliga med lika opålitliga och argsinta förare...  Vänersborg verkar vara navet i Sprint-Sverige, precis som Bergslagen verkar vara navet i Historiska Rally Sverige, i alla fall om man skall se till var tävlingarna planeras.

Varför det har blivit så kan man kanske undra? Att Vänersborg och möjligen Trollhättan kan attrahera Sprintfolk kan man ju kanske förstå, det är ju tätbefolkade områden med rimlig vägstandard. 

Men att Dals (Mellerud) och Bengtsfors har goda sprintåkare övergår vida mitt förstånd. Uppe i Mellerud och speciellt Bengtsfors finns det ju knappast körbar asfalt! Detta borde vara själva hjärtat för grusåkare, eftersom de flesta dagliga transporter ju sker på grusvägar eller i alla fall på vägar som hade sett bättre ut om det funnits grus på dem. Alldeles utomordentliga träningsmöjligheter borde finnas då det ju dessutom bor sparsamt med människor ute i skogarna. För att hitta träningsasfalt, däremot, måste man in på industriområden och där finns det väl ännu lite liv får man hoppas, trots LEAR och allt annat elände.

Vi har däremot varit trogna vår Frida och deltagit inte mindre än tre gånger tidigare. Asfalt är kul och i värsta fall får man väl ta omaket med vändningarna. I år var det ännu lättare med troheten för den lite slitna damen hade gjort riktig lyftning eller "total make-over" som det heter på nysvenskt såpa-språk! 

Den som skulle till Vänersborg för att vända hade minsann hoppat i galen tunna, för här var det nya tag. Influenserna kom från både norr och söder. Förlagan till den nya Frida fanns att hitta i norrländska Flygstadens Rallysprint såväl som hos de danska motsvarigheterna, i alla fall om man lyfter ut danskarnas öl- och striptease-tält. Det enda åt det hållet var den traditionella  fikaserveringen och bristen på omklädningsrum, så lite naket var det allt om än ej så upphetsande...

Söderqvisten, Målarmästarn och undertecknad satt kurs mot Vänerns Pärla redan vid åttatiden. Tanken var att vi skulle gå banan i alla fall ett varv innan det obligatoriska förarmötet och besiktningen. 

Formatet var att fyra gator, vilka bildade en rektangel, var avspärrade och mätte sammantaget ca 1 km. Tre varv skulle köras med en liten kort påfart och en liten avfart. Inga vändningar bara runt, runt, runt. Tre gånger skulle man åka varvet och tre försök fick man, den sammanlagda tiden räknades. Total var det alltså bortåt 10 km SS. Tyvärr hade arrangören lagt ner en massa onödigt arbete, men det var troligen lämningar från deras tidigare tunnvändarliv. Det fanns tunnor utställda lite var stans som skulle rundas, chikaner, spårval, etc. En stor del av den naturliga charmen med att åka "väg" försvann, tyckte i alla fall vi. 

Tre bilar körde åt gången och var ute på banan/sträckan samtidigt. Dessa startades av Överstepräst Ryrlén, himself, med 15 sekunders mellanrum. 

Vad fanns det då för hugade fortåkare på startlinjen och vad förflyttade de sig i? Svaret på den senare frågan är enklast så vi börjar där! Startfältet såg ut som VOC, men med Ford Escort Mk2 istället för Volvo. Escorter överallt i blandade utföranden och kulörer, detta var verkade vara en enhetsklass. Det verkar finnas en helig treenighet Vänersborg - Escort - Sprint ! Förutom dessa fanns Brolin i en mycket vass och lätt Golf, Stockholmarna och Sprintspecialisterna Björn Bäckström/Ulf Mäe i en skönsjungande Toyota Starlet, samt en bil helt i min smak. En Mazda RX7 vilken verkade vara en kopia på Ingvar Carlssons gamla grupp B bil och kördes av värmlänningarna Lars-Åke Nygren/Bo-Halvar Halvarsson. 

På tal om smak, så var Söderqvisten var näst intill omöjlig att tala till när Kim och Susanne Sevius rullade fram med sin Volvo 240T. Detta var en av de mycket få äkta 240T-fabriksbilar som vann Standardvagns-EM och som fortfarande finns kvar. Ett kärt återseende för den gamle stallchefen! Återseendet var antagligen inte mindre kärt eftersom Sevius hade ett skick på bilen som mera liknade utställning än racing. Det återspeglades dock inte på laddningen i körningen så värmlänningarna verkade ha förenat det bästa av två världar!

Spelet kunde börja!

Första heatet

Vi lottades in att starta i heat med Mazda RX7:an och det var ju trevligt. De drog Wankel-ylande iväg med vilt spinnande bakdäck och försvann i ett rökmoln in bland chikaner och tunnor. Vi koncentrerade oss och kastade en sista blick på ban skissen. Under vandringen hade vi lyckats gå nästan hela banan så detta skulle nog gå bra. Söderqvisten, vilken är en slipad gammal räv, hade jagat ut mig på landvägen för att värma upp bilen innan start och det var säkert klokt. Tyvärr borde vi antagligen åkt längre. 

5-4-3-2-1-KÖR! 

Flaggan ryks bort och vi stiger av kopplingen Med ett stilla sneddrag driver bilen iväg med lagom hjulspinn, snabbt in med tvåan! Växlarna sitter som en smäck, nuförtiden! Fullt varv tvåan - hård broms höger in på en liten uppfart med direkt vänster och höger. Vid inbromsningen låser framhjulen upp direkt för de är för kalla, men vi lyckas slinka runt. 

Ut på en liten raka, in med trean. In i en chikan, ligger kvar på trean, vi plogar svårt med kalla framdäck. Ut ur chikanen, "K-HÖGer i vägskäl, som Fransson skulle sagt",  runt en lyktstolpe. Fullt spett trean genom böjen ut över rakan. Chikan med tunnor seglar upp i god fart. Passerar med trean sedan höger in bredvid en en lyktstolpe med direkt vänster, in med tvåan, ut mot asfaltplanen igen och nya tunnor, snabbt i med trean. Vi kryssar på måfå runt några tunnor igen för att ta ännu en "K-HÖGer i vägskäl", snabbt i med fyran. 

Yttersidan av nya tunnor, med fyran i ut på en raka med en trång tunnpassage, ca 2.20 m. Full fart igenom på fyran! Tung broms för "Hårnål HÖ" , givetvis runt en tunna! I med tvåan och ut igen in med trean. 

Ny tunnsamling under uppsegling precis framför VBG-dragets lokaler. I med tvåan, hård broms. När vi gick banan så stannade vi till på VBG för att bland annat låna faciliteter, därför hoppade vi över den här tunnansamlingen. "det är väl bara att dra rakt igenom på något sätt" och det gjorde vi! Tyvärr, tyvärr så missade vi att ta till höger utan tog till vänster istället bakom en tunnusling från Castrol. Jag skall aldrig mera köpa Castrol! 

Förvirrade kommer vi ut ur virrvarret av tunnor, i med trean och en lång K-HÖGer i vägskäl och vi är varvet runt! Så fortsatte det ännu med en passering av målet innan det var dags att slinka in på avfarten precis bredvid starten. 

När vi sedan nyfiket kollade vår körtid fanns beskedet att det är ordning och reda i Vänersborg. Vi hade max-tid 6 minuter. Den inofficiella körtiden var annars, enligt uppgift, strax hälften vilket gett oss 2:a bästa tid i första omgången. Men, men regler är till.......osv! 

Resan gick för oss riktigt bra, i alla fall under andra varvet för då började vi få upp värme i framdäcken. Våra däck var inte supermjuka sprintdäck utan de däck som vi åkt Ypres med, allt enligt Kajsa Varg-principen. Asfaltdäck tänkta att fungera under hårda 30-40 km SS i ett sträck bygger inte värme så snabbt som de borde, för ett sprintrace. Men, men bakdäcken var i alla fall ordentligt varma för bilen gick som ett spjut! Nästa gång skall vi åka de gamla mjuka Michelin som jag tror ligger kvar på loftet i garaget!

När vi kom till andra resan kändes det lite som när man satt bort damen i schack, men får lov att fortsätta för sin vänlige motspelare. Det hela kvittade liksom! Så vi tog andra resan utan större inspiration och sedan packade vi för att dra hem. 

Sammantaget hade det ändå varit en lyckad dag för vi hade fått uppleva något nytt. Det här är säkert rätt grepp för Sprintfantasterna att bredda sin disciplin, folk åker troligen heller runt i cirklar än fram och tillbaka. Om man sedan också kunde göra sig kvitt sitt sprint-arv, alltså att det skall stå tunnor överallt, kunde det hela säkert bli väldigt bra. tempot borde också ökas mellan heaten, så att väntetiden blir kortare.

Tävlingen vanns av de trevliga Bröderna Johannesson från Dals MK i (gissa vad) Ford Escort MK2. Tvåa Rylander/Remnol från Trollhättan också i en Ford Escort Mk2. På tredje kom långväga Bäckström/Mäe, Botkyrka Mk, i en Toyota Starlet. Förrförra årets segrare, Peringe Björk kom i par med Andreas Andersson, båda Dals MK, in på en fin fjärde plats i en lånad Ford Escort Mk2.

Gick det fort? Nej, inte speciellt snittfarten var cirka 75 km/tim.

Sprintgubbarna hade hållit ställningarna, med eller utan tunnor, kan man lugnt säga! 

Bilderna från årets Frida är lånade av www.racebilder.nu

Tack så mycket!