Strömkarlen 2003-09-06

Inga bilder från eländet

SMK Trollhättans lockrop stod inte Näckens långt efter när de kallade till Strömkarls Rallyt i början av september. Det sägs att den som lyssnat till Näckens förföriska violin, utan tvekan, går rakt ut i forsen för att uppslukas av vattenmassorna för att sedan aldrig mera efterhöras. En bekantskap med Strömkarlen/Näcken kan alltså beskrivas som: ”En kort stund av himmelsk lycka och sedan är det hela över.” Flera aktiviteter kan tänkas passa in på denna beskrivning och rally är definitivt en av dem.

Även om inte Trollhättefolket närde sådana förtärande planer, så hade de i alla fall vett att ta ordentligt betalt!

900 kr för 31 km SS, noter exkl., inger respekt! 27.90 kr/SS km gör också att de tävlande kommer med högt ställda förväntningar.

Men, som vanligt, hade det börjat långt, långt tidigare!

1997 gjorde Sten-Owe och jag debut i Strömkarlen. Den gången i en vit Ford Escort MK1, vilken inhandlats dagen före tävlingen, från en vänlig officer vid Söderhamns Regemente. Det hela hade börjat där Broditsnurren slutat (se länk), nämligen i en vägkorsning. Efter vårt snöpliga nederlag i Karlsborg hade rallytävlandet legat för fäfot under sommaren. I den begynnande hösten hade jag åter kommit över IB, den här gången i en vägkorsning i Stockholm. IB behandlade ännu på den här tiden 4-hjuliga fordon.

Under ”Bilar till Salu” fanns den mest förföriska annons som skådats på mången god dag för en återfallsveteran. ”Ford Escort MK1, eventuellt inkl trailer säljes snarast och kontant”

Eftersom jag uppfyllde både ”snarast och kontant”, samt förstod att en trailer numera var accepterat inom rallykretsar (se länk) även för ”grönskållingar” (dalsländska för gröngölingar) blev det, på torsdagskvällen, ett snabbt samtal till Söderhamn.

Att Söderhamn ligger halvvägs till Kiruna avslöjas ju inte av ortsnamnet, men då jag vid tillfället befann mig i Stockholm så var jag ju redan halvvägs.

Vi träffades och affären gjordes upp på en kylig parkeringsplats. Hela mitt nyvunna rallystall, trailer och Escort, hängdes på en av Hertz utlånad dragkrok med tillhörande bil på fredagseftermiddagen.

Under den långa resan tillbaka till Göteborg så kastade jag oupphörliga och njutningsfyllda blickar i backspegeln för att beskåda fyndet! Magkänslan påminde om när man köpt sin första fräcka sportbil. Är den verkligen min?!

En Escort MK1 var ju då, och är fortfarande, en rallybil med historia och därmed själ. Detta var den bil Sten-Owe och jag drömt om när vi ”torrsimmat” i IB, Skärmbreddad och allting! Precis som Roger Clark!!

Tidig lördag morgon hade vi anmält oss till besiktningen i Trollhättan med den vita pärlan. Utan protester hade vi passerat de lokala argusögonen och fått grönt ljus att dra till Parc Fermes. På vägen tillbaka hade vi passerat den Hertz-ägda dragbilen för att komplettera utrustningen med lite verktyg. Medan min kollega fixade detta så justerade jag mina bälten och njöt i största allmänhet av den spartanska inredningen. Plastlindad originalratt det är ”hot”.

Bland annat så fanns det en lång, lång rad med vippströmbrytare, utan beteckningar, på instrumentbrädan. Dessa stod lite hursomhelst och det störde mitt Lutheranska ordningssinne. Jag ordnade dem därför elegant och enhetligt.

Med spända miner, som skolpojkar på väg till första träffen, brummar vi iväg till startplatsen. Under en bro dör Escorten med ett förtvinat snörvlande!

På väg till start?! Det får bara inte vara sant! F-n ta alla dj-a norrlänningar som lurar på godtrogna sörlänningar gamla skrothögar genom illistig annonsering! Man kan tydligen inte en gång lita på försvarsmakten!

Efter att chocken lagt sig, börjar vi med icke helt oäven felsökning. Eftersom ingen av oss visste det minsta om bilen så hade vi alltså ett Nollvärde som utgångspunkt. Jag hade ju bara kört den upp och ner på en trailer och bara startat den en gång. Första gången den startades var av, den numera troligen överlycklige, norrländske officeren. I morse hade jag givetvis startat den men det hade gått problemfritt.

Efter att sökt fel utan framgång, testar vi ”recovery”! Vilka förändringar hade gjorts sedan bilen startade i morse? Då kommer knapparna framkrypandes! Alltså, ställer vi alla knappar som min minnesbild var att de skulle stå och plötsligt, som gott omen, börjar det knattra från bagaget!

Aha! Det var ett ljud som en gammal MGB och Triumph man, som jag, känner igen! Mången gång hade jag legat i snöslasket under höger bakskärm på en gammal engelsman för att med tillhyggen banka på en gammal trött Lucaspump, för att slutligen belönas av detta glada knatter. Det var alltså elektrisk bränslepump på eländet! Den, numera, gode Norrlänningen hade varit ambitiös värre och belönat oss med ett riktigt vasst bygge med alla finesser. Elektrisk bränslepump, ja, ja säger då det! Precis som Roger Clark!

Eftersom vi nu var Veteraner, i dubbel bemärkelse, och redan hade en tävling, Broditsnurren, i ryggen så hade vi insett våra begränsningar. Vi liftade helt enkelt men startnumret efter oss till sträckan och körde in en minut senare än startnummer före oss. Smart strategi!

Efter att ha tappat för vindrutetorkarna och sedan bromsarna, fast i omvänd ordning, gled vi in i mål. Inte en gång Michele Mouton var troligen lika stolt efter sitt ”mandomsprov” i Safarirallyt, som vi var när vi svängde in på skolgården i Trollhättan.

Där fanns det resultatlistor på det obligatoriska klädstrecket och dessa visste att berätta att vi just nu ledde klassen. Vår euforiska känsla dämpades något när en efteranmäld Opel Ascona A från Borås, Mr. Hagberg, dök upp på resultatlistan. Han hade slagit oss på alla sträckor och därmed tagit klassegern. Det var säkert väldigt välförtjänt!

Ännu en gång har jag åkt Strömkarlen, den gången i en obeskrivligt ful och gul Escort MK1, men då kom vi bara en sträcka innan kopplingen packade ihop. Även det bilköpet hade sin början i en vägkorsning, men se det är en helt annan historia......

Återigen kom vi till tävling under falsk flagg!

I anmälan och programmet stod det Ford Escort Mk1, men vi åkte vit Porsche. Med ”vi” förstås denna gång Torbjörn Larsson och jag. Torbjörn var inlånad som kartis då han ju dels var nästan lokal, men dessutom väldigt trevligt.

Forden hängde fortfarande i liften och väntade på nya stötdämpare, så gamla 11: an fick duga. Sedan Alesvängen hade vi fallit för Walsiska locktoner (se rapport Alesvängen) så bilen var manligt skodd! 195 på 7 tum fram och 205 på 8 tum bak, ingav kanske mera respekt än väggrepp, i alla fall om det blev rullgrus.

SMK Trollhättan hade vid inbjudningstillfället haft huvudet djupt inne i Trollhättefallen, kan man tro. I alla fall när det gällde Veteranklassen, för denna var uppdelad efter förarklasser. Därmed tappades ju stora delar av finessen med klassen. Att arrangören dessutom torde förlorade tid och pengar denna manöver kan väl enbart tjäna som skadeglädje, för dem som ligger åt det hållet. Inte speciellt smart gjort, var det i alla fall, tycker jag!

Till start i Strömkarlen hade lockats allehanda storheter inom Veteranrally, sammantaget 15 bilar. En komplett ”Dagens dubbel” borde enligt experterna innehålla namn som Joakim Alsin, Bosse Sundin, Jan Adielsson, Jan Hagberg, Anders Weststrand, Jan Emilsson, etc.

Vi hade denna gång inte utnämnt någon riktig ”huvudmotståndare”, men i så fall hade nog Hagberg från Borås hade nog legat bra till. I alla fall med hänvisning till ovanstående historia.

På väg ut mot första sträckan håller vi räkneövning. Skulle bilen kila runt på en tank, 38 liter? Rallyt hade ju inte ekonomiprägel, vad det gällde transporter så vi bestämde oss för att tanka på värdshuset och macken 3 Älgar. På den i rally numera så vanliga delgrenen ”medföljande service” hade vi som vanligt IG, eller C som man sa på min tid. Men före dess kom vi till SS1

SS1 Kabelvägen

En gammal Trollhätteklassiker som lär ha varit med i alla tider! Hur den fått namnet vet jag inte men kanske beror det på sträckningen. Vägen slingrar sig fram genom ett kargt och skogigt västgötalandskap. Det svänger hela tiden och går dessutom upp och ner, det finns hopp och sprätt. Riktigt kul alltså även om det nog inte är en optimal Porsche väg.  Sträckan skulle gå som SS1 och SS6.

Med startnummer 66 drar vi i alla fall iväg inåt skogen i god fart. Vägkanter och stickvägar verkade fyllda av färggranna rallyvrak som ändat tävlingen redan här. Själv har jag fullt sjå att hålla ögonen på vägen eftersom jag bara åkt här en gång tidigare och då åt andra hållet

Vi tar oss helskinnade i mål och är ännu med i tävlingen.

Sträckan vanns av Alsin/Cebers vilken slog oss med drygt 1 sek/SS km, men vi var i gott sällskap.

SS2

Ännu en rolig liten vägstump, men det var inte full så mycket rullgrus så det kändes klart bättre för oss. 

Klubbkamraten Adielsson/Kurtén vann sträckan med Escorten på en finfin tid, men de åker ju i ”notklassen”. Vi fjärde bästa tid och rätt nöjda.

SS3

Detta var nog en riktig Volvosträcka för delar av den gick över krosstegel. Torbjörn har nu också börjat komma igång ordentligt så det mesta är ”stå på” eller raakkt”, som de säger på slätta... För just detta hade Arne Johansson varnat mig, då det ju är dessa herrar som brukar kampera tillsammans. I övrigt lite för skumpigt för min smak och i en tvär S-kombination står Porschen och väger på kanten till ett krondike.

I mål är vi distanserade av 140-Alsin/Ceber och ett par av hans kamrater men i övrigt var det väl ingen katastrof.

Liten ”katastrof” var det däremot för V4 paret Wassberg/Larsson, vilka startade precis före oss. De stod parkerade vi målet med en trasig drivknut. Vi ömkade deras oblida öde och rullade vidare.

Men bara i dryga 150 meter! I den idylliska utförslöpan rökfylldes kupén då en oljeslang gått av och glatt sprutade olja över avgasrören.

Vi var rätt glada att detta inte hände på specialsträckan!

Därmed tog vi Mats ur skolan och sällade oss till all de Veteraner som bröt denna dag. 5 av 15 bröt faktiskt av olika anledningar tävlingen.