Dackefejden 2003-09-27
Växjö Motorsällskap kallade till rally ”på vägar av god småländsk kvalitet” över totalt 155 km varav hela 71,8 km SS fördelat på 6 sträckor. Heders åt Växjö MS!!!
Att detta dessutom erbjöds till det facila priset om ca 17 kr/km SS var ju näst intill ”Småländskt”
Rallyt har lånat sitt namn från småländske ”frihetskämpen” Nils Dacke. Denne gjorde på 1540-talet uppror mot Gustav Wasa, vilken då var i färd med att skapa grunden för det skattesystem som vi fortfarande har förmånen att åtnjuta.
Dacke vände sig i huvudsak mot två företeelser:
Med nutida språkbruk skulle man kunna säga att Nils Dacke var en "EU-kramare" som hade bildat en högst aktiv avdelning av Skattebetalarnas Förening. En sommardag 1543 mördades Nils Dacke i sitt gömställe av förrädiska skåningar vilka bokstavligen sålde hans huvud till Gustav Wasa. Detta levererades till en av Gustens underhuggare för påseende innan fakturan reglerades! Inte en gång Gustav Wasa litade på Skåningar!
Vi, Bo Fransson och undertecknad, litade däremot på att ”Vita Vidundret” skulle bära oss ända fram. Till vår hjälp hade vi som vanligt ett extra reservhjul, två liter motorolja, några skruvmejslar, silvertejp samt för detta tillfälle även en bensindunk!
Denna kompletta serviceutrustning fick vi placerat i Matti Rajaniemis servicebil, eftersom Växjö MS, liksom Dacke i slutet av sin karriär, drabbats av lätt storhetsvansinne och arrangerat tävlingens servicedel såsom om det varit en mindre WRC-tävling. Det var service, service och service samt förbud att tanka på den bensinmack som vi passerade fyra (4) gånger, istället skulle man skvimpa lite bensin ur en dunk på en blåsig grusplan. Does that make any sense??!!
Men det började redan på fredag!
Då hade KRC kallat till årsmöte på fashionabla Scandic Motell, centralt placerat i ett av Växjös fashionablare industriområden. Här måste Jårs Damberg ha förhandlat som den värsta Saddam för övernattning, inklusive kvällsvard och frukost kostade bara strax över 600 kr. Bra!
Dit styrdes alltså kosan från Göteborg, redan på tidig eftermiddag för årsmötet var tidsatt till 19.00 och vägen till Växjö är både lång och tråkig.
Om Du någon gång sett en Porsche så vet Du antagligen att motorn sitter bak. Nej, nej, jag talar om de ”riktiga Porscharna”, inte om de sorgliga skapelser som kreerades under 70/80-talet, byggdes av VW och Audi, samt fick ett Porschemärke påklistrat!
Med motorn bak följer att stor del av tyngden också är bak. Om man då har en ordinär trailer så är dessa designade för bilar med motorn fram, vilket ju är mest allmänt förekommande. Alltså är trailern invägd så att en bil, med motorn fram, som ställs normalt ger bra kultryck. En bil med motorn bak bör därför backas upp på en dylik trailer. Undantag finns givetvis, men min trailer tillhör inte dessa. Så med bilen bakfram drar jag i den glesa lunchtrafiken motorvägen ner mot Halmstad för att sedan ta vägen via Ljungby upp till slutmålet.
Strax norr om Halmstad får jag se något som fladdrar till i backspegeln. Sedan syns inget mera än att en vindrutetorkare står underligt på tävlingsbilen.
Sjutton också! En vindrutetorkare har kanske lossnat, så jag stannar på vägrenen för att kolla. När jag kommer runt ekipaget tror jag inte mina ögon. Vindrutan var borta! Bara borta!! Jag ser vraket ligga i vägrenen några hundra meter mot Göteborg. Gud ske lov och pris att ingen skadats!
Nu var goda råd troligen mycket dyra. Sen fredagseftermiddag, på motorvägen strax norr om Halmstad, med ki vindruta på en tidig 70-tals 911, visst låter det dyrt? Bilen skulle dessutom vara i skick till besiktningen lördag morgon. Bilglasbranschens ordinarie leveranstider, en vecka, fjorton dagar, var alltså inte aktuella.
Med Nokias hjälp lyckas jag i alla fall få kontakt med en bilglasman i Halmstad. Jodå, han kunde mycket väl tänka sig att montera rutan ”pronto”. Om det bara fanns någon ruta att montera alltså.
”Gud står dåren bi”, sades det inom den äldre psykiatrin och det gäller tydligen ännu idag, för hemma i Göteborg fanns en framruta. Det var ”Ekorren Söderqvist” som sparat den ”gamla rutan” som ratats på Polkagrisen då ”värmeruta” monterades för ett par, tre år sedan. Aldrig, aldrig mera skall jag reta Söderqvisten för hans samlarmani!
I löddrig BMW kommer rutan till Halmstad och monteras av flinka händer på fem röda minuter. Visst är det underligt att man måste lämna in bilen i två dagar för att få en framruta bytt?
Glasmästaren hade en hel del åsikter om den tidigare Rutmonteringen, men de flesta går tyvärr inte att återge på denna städade sida. Sammanfattningen var i alla fall att arbetet inte var korrekt utfört, vilket ju verkar högst sannolikt. 911: or har åkt baklänges t.o.r Rovaniemi, Lahtis, Tjeckien tre gånger, förutom en del tävlingar här hemma. Alltid baklänges och utan bekymmer!
Årsmötet var en spännande upplevelse för den, likväl som jag, vilken inte är familjär med Föreningssverige.
I salen finns gråhårsmän, samt några kvinnor, vilka allvarligt tagit till sig av den så föredömligt distribuerade dagordningen, med underliggande frågor. Allt på nytryckt papper!
KRC Ordföranden Nisse Bergqvist är flankerad, till vänster, av ”Framtiden”, personifierad av Webbmaster Richard Forsell. Till höger, ”Historien” personifierad av Jårs Damberg, denne har åkt rally redan före Halda Tripmaster uppfanns och fortfarande tycker det är lika kul.
På ytterflanken sitter svensk rallysports Grand Lady, Sylvia Österberg, vilken haft fler fabriksstyrningar än Rådström har drömt om och varit en föregångare till de verkligt konkurrenskraftiga damerna inom sporten typ Michelle Mouton och kanske vår tidigare så uppåtgående stjärna Pernilla. Alla ser mycket allvarliga och beslutsmässiga ut!
Då vi, p.g.a. ”Rut-äventyret”, kom in lite sent så har en del punkter avverkats men vi har i alla fall lyckats komma i tid för det viktigaste, för mig. Nämligen frågan huruvida Veteranklassen skall inviteras till KRC-tävlingar eller ej?
Svaret på detta blir väl inget ”rungande” JA, men några hesa röster kraxar i alla fall något som Ordförande Bergqvist tolkar som samtycke och eftersom ingen protesterar drämmer han ordförandeklubban, en vevstake med en träkolv (troligen Volvo), i bordet och beslutet är fattat! Ett Historiskt beslut i dubbel bemärkelse!!
Tävling
Lördagsmorgonen hälsade oss med en typisk Scandic-frukost och ett stilla regn. Fransson, vilken var delvis vaken under natten, p.g.a. nerverna kan man anta, lät också hälsa att det regnat en del även under dessa dygnets mörka timmar. Däremot hade han goda nyheter i form av väderutsikter för resten av dagen över Växjö-området, inhämtade från en kompis i Örebro (?) , vilka förespådde uppehållsväder. Med detta i baggaget satte vi färden mot besiktningen i det numera nästan nedlagda Glasriket, Hovmantorp.
Efter väl genomförd besiktning drar vi till starten där vi, samlat, tycker synd om en SAAB 2-takt, startnummer 37 tror jag, vilken slog igen på stiften redan i kön fram till start. Vi hade gott om tid att ynka oss över deras öde då vårt startnummer, i Veteranklassen, var 110 och Klassikerna slutade omkring 38. Startordningen torde kunna vara ännu en fördel om vi, Veteraner, kan förena oss med Klassikerna!
Till Veteranklassen kände sig tio ekipage kallade och vi startade mot slutet, i helsvensk omgivning. Före oss hade vi en SAAB V4: a och efter kom en Volvo 140. Ännu längre fram skymtade ytterligare Volvo och några Acona A, varav en med feta skärmbredare typ Ascona 400. Denna bil delades av far – son och en bättre relationsbyggare över generationsgränserna har jag svårt att tänka mig i en hast.
SS1, drygt 8 km
Redan vid startplatsen anar vi oråd!
Gropar djupa nog att rymma en mindre häst är redan uppskottade av våra tidigare startande kollegor. När vi drar fram mot starten muttrar jag om att det här väglaget troligen inte är optimalt för en asfaltsatt 911, men Fransson tröstar direkt med att vi kommer att in mycket tid på de 270 m asfalt som ingår på sträckan. Nåväl, vi får väl hoppas på det!
Vägsträckningen är egentligen väldigt bra och underlaget troligen ”av god småländsk kvalitet”.
Men vi som har IKEA-möbler är däremot lite mera luttrade över begreppet ”god småländsk kvalitet”. Detta var en typisk IKEA-väg! Smarta lösningar och fin som bara den i broschyren, men efter flitig användning så sjangserar den totalt! Vägen höll någorlunda fram till vägbytet efter asfalten men sedan var det skumpigt. Den här sträckan skulle också gå en gång till som SS6
Alltså, djupa hjulspår där 11: an ”inte når ner” så vi kälkåker delar av sträckan. En asfaltbil är ju inte bara lägre, den har ju kortare fjädringsväg dessutom. Resterande delar är prima, även om det är lite halkigt i rullgruset. Det senare kan ha samband med vår ”manliga” däckssättning, 195 på 7” fram och 205 på 8” bak!
Måltavlan visar på att 270 m asfalt var alldeles för lite! Nästan 7 sekunder i baken från ”bästa tiden”, men andra bästa tid var ”med beröm godkänt”. Vi höll oss ifrån träd och stenar så bilen var hel.
Efter första SS är det service!! En SS, 8 km?? Vad i herrans namn skall det vara bra för?! Vi har ju precis varmkört grejorna och då skall man först köa in på service TK för att sedan serva i 15 minuter för att sedan köa i service TK ut? Hur roligt är det?
SS2
Väg karaktär ungefär som den förra med en hel del ”IKEA-väg” insprängt, men tyvärr ingen asfalt att kompensera sig på.
Vi kälkar på och tappar ännu 5,5 sek på ledaren. Kommer en service och en dålig sträcka till så åker i hem. Franssons har också feber och den verkar vara i ökande
SS3
29 km SS och det var ju därför vi kom! Underbar sträcka som hade en mängd vägbyten men i huvudsak tre karaktärer. Första delen var svepande och halvsnabb, andra delen relativt rakt men med snabba inbromsningar och efter ännu ett vägbyte avslutningen på ca 5-6 km med oändliga svängar. På den senare delen blev somliga kartisar bilsjuka, men det hade antagligen ingen betydelse för körtiden eftersom det svängde hela tiden. Om man som förare inte noterade detta så hjälpte ingen kartläsare i världen.
Fransson och jag blev inte åksjuka, men däremot var vi lite tagna av oljerök! Efter ca halva sträckan började oljerök sakta fylla kupén, så rutorna åker ner för genomluftning. Vi jobbade vidare för att i slutet av sträckan ha tappat nästan all ork i bilen. Vita Vidundret gillar inte långa sträckor! Skall dessa dessutom avslutas med 4-5 km på tvåan och trean så samarbetar den enbart motvilligt.
I mål visar det sig att tiden inte var så pjåkig, trotts allt. Andra bästa tid var klart godkänt! Godkänt var inte vevhusventilation som producerade massor av oljeröken. Dessutom lät det svårt från framvagnen. Var Vita Vidundret på väg att bli ett rykande vrak? Skulle vi tvingas bryta?
Efter en snabbkonferens, via telefon, med Bildoktorn Söderqvist beslutar vi att åka vidare till ännu en service. Fransson listar ut på väg tillbaka att det är en Uniball som låter i framvagnen, så det är ju inte så farligt. I service tömmer vi på fräsch olja, låter motorn svala och äter en vidrig portion korv/mos
En av Mattis servicekillar säger sedan på genuint dalmål: ”ska vi tanka upp ”Fittmagneten” , så vi blir av med Er?”
Efter detta tillmäle beslutar Fransson och jag för att åka så länge det ryker, motorn skall ju ändå renoveras över vintern! Dessutom skulle det kännas lite vekt, att efter ett sådant öknamn, vika ner sig för lite oljerök. Nästan Stockholmsaktigt!! Vi slår i jeepdunken, 20 liter, och drar vidare
SS 4
Nu är sträckorna flyttade till norr om Hovmantorp och den största fördelen med detta är att det är längre till serviceplatsen, alltså ingen mera service! Great News!
SS4 var en underbar sträcka men vi var dästa av oljerök, framvagnsskrammel samt korv med mos. Vi åkte sträckan fort men körde inte rally. SS4 var troligen den bästa 911:a sträckan under hela rallyt, men den brände vi stillsamt upp på latmaskens altare!
Väl i mål kunde vi inte se hur vi klarat oss utan vi var ganska säkra på att vi tappat 15-20 sek mot våra kollegor, men så var absolut inte fallet visade det sig!
SS5
Detta var en gammal SSR-sträcka, det visste vi säkert. Här hade jag nämligen åkt som föråkare i SSR för tre år sedan, just med den vita 911:an. Detta var också den omtalade sträckan som någon pojkvasker, i en grupp N bil, hade kört fast i starten och beklagat sig vilt hos arrangören. Vid det tillfället skulle sträckan gå två gången, men blev struken andra gången och vi hade haft fullt sjå att överhuvudtaget ta oss igenom utan att köra fast, på andra varvet, vid det tillfället.
Nu var den kraftigt nedkortad sedan SSR och kanske även i denna tävling. Karaktären på vägen var kul och Fransson hade nu börjat vakna till liv! ”Stå på”, ”släpp för f-n inte nu pöjk” (Frasse är ju faktiskt den äldste av oss båda!!!!), osv. Det hela resulterade i en rimlig åktur med hyfsat resultat, även om ”klippet” i Elvan delvis var historia.
SS6
Sista sträckan!
Jag vet inte hur denna rubrik känns för Dig, men för mig är den lite tudelad. Sista sträckan! Låter lite ödesmättat! ”De rullade på sista sträckan”, ”Bilen skrot på sista sträckan”. Rubriker som bara stinker kraftig och oväntad värdeminskning.
”Sista sträckan”, var i detta rally "IKEA-sträckan"- ”numero uno”!
Den glada, men samtidigt dåliga, nyheten var att den var starkt nedkortad.
Dålig nyhet därför att vi antagligen behövde en ”bra bit” för att revanschera våra sovstunder på SS4 och SS5, gentemot våra konkurrenter.
God därför att hjulspåren numera antagligen var ännu djupare, efter ytterligare 150 bilar, och nu slapp vi antagligen dessa.
Fransson, som i grunden är en positiv kille trotts att han kommer från Örebro (”d´ä går aldr´i”), coachade starkt med att ”asfaltstumpen på 270 meter är i alla fall inte borttagen och att dessa 270 meter nu kommer att ge ännu större genomslag i procent för hela SS är kortare.”
Med John Blund utslängd ur baksätet satte vi iväg in i skymningslandet. Det hade nämligen börjat bli lite skumt mellan träden. Du förstår om man skall serva bilen oftare än en Alfa Romeo, tar det tid att åka rally, så dagsljuset rinner snabbt undan en sen september lördag som denna...
Fransson var i definitiv högform! Nu var inget konfirmationsläger inne i Porschen längre. Det var mest f-n och j-ar, blandat med lite h-e. Om det gick fortare eller saktare vet jag inte men det är inte lätt att åka bil när man är full i skratt hela tiden, det kan jag intyga. Som tur var hade vi våra 270 meter asfalt att kompensera oss med så sluttiden blev väl OK. Sista vägbytet, från grus till asfalt, är nog den manöver jag är mest nöjd med under hela Dackefejden 2003.
Epilog
Väl ”hemkomna” till Hovmantorp gladde vi oss åt att få åka direkt till målet utan någon service, Du kanske tycker det låter naturligt, men vi såg det som en gudagåva!
Resultattavlan visade att vi tagit spö av en Ascona A, utan skärmbreddare, med 4 sekunder men samtidigt hållit undan för en Volvo med 0,4 sekunder. De fyra sekunderna som saknades till topps, trodde vi oss veta var de låg någonstans och de hade vi ”lätt kunnat plocka”, men jag är också helt övertygad om att Volvo-killarna, just bakom oss, visste precis var de 4 tiondelarna, som de saknade, låg någonstans.
Kanske var det i sista vägbytet, grus till asfalt, som det hela avgjordes?! Vad vet jag!
Förutom att Veteranklassen är en alldeles utomordentligt trevlig och jämn klass, kommer den att föra ännu mera action, spänning och deltagare till de Historiska Rallytävlingarna nu när vi kan få tillfälle att åka tillsammans med KRC.
Låt oss ta chansen, så kanske vi kan skapa den största klassen inom Svensk Rallysport. Tänk Dig en helt Historisk tävling, kanske utfylld med N1/N2
Markägare skulle jubla, arrangörer skulle vakna och vi gråhårsmän skulle åter få skåda ljuset under hela tävlingen. För då behöver vi ju inte stå på serviceplatser stora delar av dagen utan kan koncentrera oss på att åka bil!
Förutom den, i mitt tycke, överdrivna servicen så gjorde Växjö MS ett fantastiskt arbete med Dackefejden. Drygt 70 km SS är inget vi är bortskämda med och för detta skall arrangören givetvis krediteras! Smålänningarna visade också att prissättning är en av deras starka sidor. 17 kr/km SS är verkligen prisvärt!
Skulle man få önska sig några förändring i årets tävling så är det:
- Färre servicetillfällen
- Lite mindre del IKEA-vägar
- Några kryddor i potatismoset och senap till den sönderkokta korven
- Samt 5 sekunder snabbare tid
