Som vanligt kan du klicka på alla bilder för "king size"
Arctic Historic Rally 17-18/1 2003
Våra östra grannar kallade till Arctic Historic Rally. Tävlingen var ett FIA-observationsrally så det kunde endast komma på fråga med bilar med FIA-pass. I huvudsak kördes rallyt i två tidsgrupper. Period F, t.om 1965 och period G, t.om. 1971. Start i, den vid polcirkeln belägna staden, Rovaniemi.
Denna stad har gjort sig ett känd genom ett par, till synes, oförenliga saker.
1945 brände retirerande SS-förband med stortysk grundlighet ner staden, när finnarna jagade nassarna ur Finland upp mot Norge i krigets slutskede. Finnarna fick 14 dagar, av Lillefar Stalin, att göra sig av sina forna tyska allierade. Dessa fanns i rikligt mått i Finland under det sk. Fortsättningskriget, bl.a. i form av Division Engelbrecht. Vilken ju svenskarna, neutralt och bra, transiterat från Norge till Finland via svenska järnvägar på den tiden Adolf hade vind i ryggen.
Ur de förkolnade resterna av Rovaniemi reste sig, med finsk envishet, en ny stad. Men framförallt så steg "Joulupukki" upp ur askan som en röd, grann och lönsam Fågel Fenix.
I Rovaniemi är Jultomten "big business" . Hit skickar stora delar av världens barn sina önskelistor. Hit kommer under högsäsong ca 30 fullastade jetkärror/dag fullastade med "Tomtegroupies".
Hit skickade också Wigren/Hågeman samt Eugen Damstedt och undertecknad, tillsammans med 47 andra förhoppningsfulla, vår önskelistor om deltagande samt lycka och framgång i Arctic Historic Rally. För säkerhets skull bifogades Euro till startavgiften…….
Egentligen var det Damstedts och Wigrens fel alltsammans!
I ett mail, till Eugen, hade jag undsluppit mig att "ett riktigt vinterrally" skulle smaka fint att starta säsongen med. Eugen, som själv bott en tid i Göteborg, frågade då om sannolikheten för att ett sådant rally skulle kunna gå av stapeln i "mina trakter". Utan att vara statistiker kunde man nog påstå att oddsen för det var sämre än att vinna en WRC Volvo i Bingolotto.
Då kom Arctic upp! Eugen erbjöd sig som codriver. Wigren vidtalades, inte minst för att jag hoppades att han skulle säga nej och jag därigenom skulle kunna skylla på honom, men inte då….. Det var GO från Skåne!
Fällan började slå igen.
Bilfrågan var en annan springande punkt för vår del. "Polkagrisen", PCT925, var såld till den finske gentlemannen Timo Hulkkonen. Han hade köpt bilen för att delta i just Arctic Historic. En vecka senare skulle han åka det "vanliga" Arctic i en Ford Focus WRC.
I den tävlingen kom den gode Timo 8:a totalt. Vann gjorde hans adept Janne Tuohino som körde den andra (!) av Timo´s Ford Focus WRC. "Polkagrisen" hade kommit till ett gott hem!
Fordonsfrågan löstes synnerligen elegant. Wigrens Porsche Service, division Rental, WPS (r) ställde, mot en "symbolisk summa", sin gröna 911:a till det finsk/svenska parets förfogande. Även bakdörren var stängd!
Den "gröne" hämtades från Saxtorp till Göteborg för konvertering åt en fullvuxen besättning. Eugen och jag, tillsammans, är antagligen dryga metern längre än Wigren/Hågeman. Räknat på alla håll.
På tisdag lastades ekipaget i Göteborg med rallybilen på gatdäck och åtta vinterhjul på däcksstället. Dubbfritt gällde vid besiktningen. Färden mot norr anträddes i ensamt majestät!
Det sägs att anledningen till allmänna färdmedels tillkortakommande gentemot färdsättet "egen bil" beror på att människor har behov av ensamhet och ensamhet är en bristvara i urbana miljöer. Man sitter ensam i sin bil på väg till någonstans och kan lugnt filosofera om tingens ordning. Ingen stör, inget tränger sig på, man är ensam. Om så är fallet kan jag kraftfullt rekommendera en tur till Rovaniemi, gärna med påhängd biltrailer.
Väl framme på torsdagsmorgonen, stop-over i Stockholm hela dagen, visade omgivningarna att Damstedt hade rätt i att detta skulle bli ett riktigt vinterrally. 17 grader kallt, snöyra och meterhöga plogkanter. Där fanns redan WPS (r) på plats.
Teamet bestod nu av Wigren/Hågeman på ratt och karta i WPS (r) gula 911:a, samt Dick och Heikki på skiftnyckel och bensindunk. Det meriterade serviceteamet skulle räcka till båda bilarna. Eugen skulle ansluta, via flyg, på fredag morgon.
Mottagandet för oss långväga var storstilat. Via Jukka Heikkilä, HRCF (typ Finska Historiska Rallyföreningen), hade vi fått tillgång till ett garage hos en jättelik däcksfirma i staden. Tack Lapi Kumi!
Dessutom hade arrangören, på torsdagskvällen, ställt upp med en teststräcka (shakedown) på ca 2x3 km till de tävlandes förfogande.
Det var mycket proffsigt arrangemang med vakter, tidtagning, korvförsäljning, etc. Allt i 25 graders kyla. Självklart provades "den gröne", nu för första gången i mina händer, på Michelin fulldubbat.
Efter ett par rundor kunde följande konstateras:
På plussidan kunde noteras
När jag kom tillbaka med mina synpunkter fick jag genast massor av skäll från direktör´n på WPS (r), för att jag bara klagade. Utom för den nedisade framrutan, till vilken vi genast skulle fixa med nya och längre värmeslangar. Så gör de aldrig på Hertz!
På kvällen åt vi upp en delikat ren, heders åt ett sådant renbetesland! Finska Lapplands cousine överträffade vida det som vi träffat på i t.ex. Tjeckien.
Fredagen hälsade oss med knallblå himmel och ett kvicksilver som knapp stod att finna. 27 grader kallt! Huuuh!!
Besiktning på en Shell-station som upplåtit sina tvätthallar. Ingen större uppoffring kan man tänka vid –27 grader. Tvättanläggningar i Rovaniemi lär ha Europas längsta avskrivningstid, mätt i år, då det bara går att tvätta bilen några dagar i juli utan att bilen fryser.
Besiktningen, med TK och allt, gick utan malörer och övervakades, förutom av de nitiska finska kontrollanterna, av den elegante svenske FIA-representanten Gunnar Elmgren. Sällan har en kamelhårsulster stått vackrare mot en Kleindienst!
Klockan 14.01 gick starten från torget i Rovaniemi. Speaker, interjuver, musik, korvförsäljning och helt otroligt nog publik i den drygt 20 gradiga kylan.
Startfältet inledes med Wigren/Hågeman med startnummer ett.
Efter dem kom en finsk 911:a med far och son Silvasti. Tyvärr, för oss andra, var det grabben som körde. Pappan kan omöjligen vara lika giftig. Dessa startade inte i den internationella delen utan åkte av någon anledning enbart i en nationell historisk klass.
Sedan kom "gamle", men snabbe, bekantingen Westerback/Kiesi i den granna BMW:n.
Eugen och jag, höll med startnummer fyra, koll på 2002:ans camber.
Efter oss var det om möjligt ännu värre.
Direkt efter, med startnummer fem, kom Heikkilä/Ojanen i en otäckt potent 142:a. Dessa hade avslutat den sista tävlingen 2002 med att vara totalsnabbast, "vanliga bilar" inklusive, på sista sträcka i sista finska grustävlingen.
Efter dem kom ännu en bekant, nämligen "everbody-knows" (se Lahti-repotage) Järvinen/ Korpelainen. Dessa hade spöat Hannu Mikkola, Escort RS1600, då de själva åkte Volvo 142 under Lahti Historic. Nu var de dessutom uppgraderade till just Mikkolas fd. RS1600.
Sedan kom Timo Hulkkonen/ Sairanen i fältets grannaste bil, nämligen gamla hederliga PCT925, på nya finska plåtar.
Därefter hade vi Mustonen och ännu 39 allvarliga besättningar i ålderstigna maskiner. Alla såg nybastade och mycket koncentrerade ut!
Hur i herrans namn arrangören kunde sätta skåningar som startnummer ett i en vintertävling uppe i Lappland kan man undra, men möjligen förklara. Mest på grund av arrangörens bristande geografikunskaper, men troligen av Skåneligans förnämliga meriter på grus och asfalt, men på skåningar på snö….?? Skåningar??!!
Om detta var förvånade så var väl vårt startnummer fyra närmast en sensation. En felbedömning väl i klass med vår gamla Kulturminister som konstaterade att "Internet bara är en övergående fluga".
Nummer 4 på en chaufför som inte åkt en snötävling sedan Dunlops Supersmala var högsta mode och då dessutom bröt på första transporten. En föråkar-körning i Bergslagsrallyt 2002 oräknat. Finnarna hade dessutom en 14-dagar färsk mästerskapstävling på snö i ryggen och det senaste gången undertecknad var i elden var på ICArundan Vara. Augusti, 25 grader varmt, iklädd shorts och en Escort Mk1:a. Här skulle det minsann bli till att gasa för att inte bli överkörd. 60 sekunders försprång är inte mycket på 30 km SS.
Vårt läge var alltså svårt!
Vi hade givetvis offentligt gett luft åt kaxiga påståenden såsom det gamla slitna "bättre än Wigren/Hågeman".
Detta hade då fått till följd att uthyraren, WPS (r), hotat med att om så skulle bli fallet kunde vi lätt sitta med ett uppsagt hyreskontrakt. Vräkning skulle exekveras på ort och ställe, vid första bästa TK.
Samma uthyrare hotade också med stränga konsekvenser om vi "fisade". Detta då bilen bar stora skyltar med budskapet "For Sale" . Vår brist på fart skulle då kunna tolkas, av presumtiva köpare, så som det berodde på bilens tillkortakommanden. Så säger de heller aldrig på Hertz!
Dessutom kunde vi ju inte gärna "köra ifrån" gamla goda Polkagrisen, vad skulle då Timo tycka om sin affär med köpet av PCT925?!
Förutom detta hade vi alltså en hel hoper nybastade, koncentrerade och snövana Finska kamrater alldeles bakom oss.
Det bjöds alltså bara en mycket tunn linje mellan succé och fiasko även om resonemanget skulle visa sig klart akademiskt.
På väg ut till första SS dividerades det friskt i bilen hur kartläseriet skulle gå till väga. Det fanns ju inga noter så vi beslöt att Eugen skulle "läsa väg", eftersom han var så gott som på hemmaplan och jag skulle köra efter bästa förstånd. Bilen misstände grovt hela vägen så vi såg fram emot att få ge oss i kast med en SS för att utröna om den då skulle gå upp i värme.
Dick hade också varnat oss för att låta den bluddra för mycket då det då skulle kunna slå eld i luftfiltren av överskottsbensin. Bilen gick bra på fulla spjäll, men på halvgas var det "ingen hemma". Däcken behövde vi inte tänka på under transporterna för det var tjock is på vägbanan. Inte ett gruskorn eller saltflarn i sikte.
SS1 14,21 km VAUHDIN MAAILMA/AITTA
Kolsvart ute, 23 grader kallt. Snövallar av pudersnö, minst 1 meter. Böljande, halvbred harmonisk väg genom skog och över tundraliknande slättland. Bra plogat, lite modd men blåis i botten. Snabbt! Road-booken tog upp ett par mindre anmärkningar. Finnarna slösar inte på trycksvärtan som vi svenskar…..
Väl framme såg det ut så här:
1.Järvinen Ford Escort RS1600 8.44;4 (98 km i snitt!!)
2. Hulkkonen Porsche 911 ("Polkagrisen") + 7,9
3. Wigren/Hågeman Porsche 911 + 8,0
4. Westerback BMW 2002 + 8.7
5. Axelsson/Damstedt Porsche 911 + 10,2
Heikkilä Volvo 142 + 10,2
7. Velin Sunbeam 900!! + 14,1
8. Vuohio Ford Escort + 16,2
9, Mustonen Ford Escort + 16.4
10. Kuikka Volvo 142 +18,9
Se dé var en bra sträcka dé!
Inne i "den gröne" var känslorna i svallning! F-n trott, men vi hängde ju med riktigt bra. Bilen var riktningsstabil som en kryssningsmissil låst på Bagdad, men det stämde väl med sträckans karaktär och kunde därför överses.
Att Järvinen skulle vara snabbast var väl ingen sensation.
Men att Skåneligan skulle ligga uppe i den absoluta toppen var glatt chockerande för oss. Det bevisade ju bara att FIA, genom sin startnummerseedning verkligen var allseende. Kanske kände de till att Wigren tränat på den lilla dammen vid Sjöbo?? Dessutom hävdade Wigren att de tappat tid i starten då de som första bil hade blivit dirigerade ut i kanten där diket var överplogat så att bakändan sjönk ner. F-n trott?!
När vi dessutom fick reda på att Hulkkonen, med nyförvärvet, kommit in som tvåa blev jag riktigt glad. För Timos fart var vi inte oroliga men gamle PCT925 bet också bra ifrån sig!
SS2 6,6 km RADIOLINJA/HIETAVAARA
Startade som SS1 men efter ett vägbyte ändrade vägen totalt karaktär. Tvära konstlade kurvor runt ett grustag, riktigt bökigt. En 00-bil låg djupt inkörd i snövallen på en lång hö utför.
I mål var ställningen sensationell:
1. Wigren !!! 5.30
2. Lehtinen +1,9
3. Järvinen +3,4
4. Velin +7,1
5. Kuikka +8,4
9. Axelsson/Damstedt +13,3
Skåneligan gjorde en knallsträcka! Att spöa bastugänget på deras hemmabana, på deras favoritunderlag låter sig inte göras med en arm på ryggen! Det måste ha varit en fantastisk damm i Sjöbo?!
Ingenstans skiftar stämningen så snabbt som inne i en rallybil, framkörd till tidstavlan. Att sträckan inte gått bra för oss behövde man ingen klocka för att räkna ut, om man åkt med i bilen. Understyrningen var svår och osäkerheten vid ingången i tvära kurvor ökade exponentiellt. Före vägbytet hade det flutit på bra men sedan låg jag sent i varje sväng, klarade inte av tempoväxlingen. Idkade snöplöjning bitvis. "Muminpappa" Damstedt hade skrikit sig hes om att jag skulle "backa av". Jag längtade till "Polkagrisens" mera lättmanövrerade cockpit. Men "den gröne" gick som ett spjut.
Längtan efter PCT925 "svalnade" betänkligt, när vi fick höra att "Polkagrisen" slagit eld i ena förgasarbanken på sträckan. Precis det som Dick varnade oss för. Finnarna lär ha döpt om bilen från "Polkagrisen" till "Polkagrillen"……
Dags för service, vilken för vår del bestod av kaffe, bensin och choklad. Massor med K-sprit tömdes i bensinen, det fryser lätt vid minus 26 grader! Hela etappens service var samlad till en central serviceplats. Vi klagade på understyrningen men fick inget gehör hos WPS (r). Dick började dock snegla på 13-hylsan, vilket var ett gott tecken…..
SS3 23,43 km YLIJOKI
Startade ute på ett fält strax efter en bondgård ? Funktionärsflickorna klädda i traditionella Samedräkter. Gnistrande kallt, massor av snö och kolsvart. Vägen flackare, bred halvbred med en del spår. Bitvis gick det rätt fort. Som vanligt inte mycket varningar, men nu hade vi nyjusterade extralysen.
I mål höll sensationen i sig:
1. Wigren 15.13 (snittfart 92 km/tim)
2. Järvinen + 6,7
3. Kuikka + 22,5
6 Axelsson/Damstedt + 45,6
Åter gjorde Skånemaffian en utomordentlig sträcka! Att hålla Järvinens hungriga BDA bakom sig över 23, 43 km är verkligen inget latmansgöra.
Vi själva hade ännu inte hämtat oss från SS2 utan det var fortfarande för mycket osäkerhet inne i bilen, mest på vänstersidan. Eugen höll god min och vi tuffade på.
SS4 15 km HERTZ/HIETALOMA
Kommer inte ihåg så mycket av den mera än att det fortfarande var kallt, becksvart och många backkrön. Sista sträckan före service, regrouping och avslutningssträckan. Dessutom en sträcka som arrangören troligen sålt till min andra biluthyrare, Hertz.
I mål var ställningen:
3. Heikkilä + 10,2
4. Westerback + 12,5
5. Wigren + 13,2
9. Vi + 28,3
Tydligen hade Suomalainen Pojkan tröttnat på Wigrens ivriga uppvaktning eller så hade de större "balls" när det gällde hålla kvar över backkrön.
För vår del kom vi inte till rätta med understyrningen utan osäkerheten satt som en iskall handske runt strupen när en mörk böj närmade sig hastigt. Och det gjorde det ofta…..
Service
In mot servicen beslöt vi att kräva "valuta för pengarna" och därmed ändrad framvagnshöjd. Att ändra höjden på bakfjädringen låter sig inte göras i en hast. Rejäla don skall till, så det var framvagnen som var realistisk att angripa.
På en "riktigt inställd" Porsche 65:a skall man kunna föra in pekfinger och långfinger mellan skärm och ovansidan på hjulet. Med denna mycket enkla metod kan man alltså fastställa huruvida höjden är rätt.
Den noggranne invänder då att det finns olika tjocklekar på fingrar, vilket ju i sak är korrekt. Men detta kompenseras vanligen av det som sitter i andra ändan av fingrarna. Enkelt uttryckt: tjocka fingrar- tjock….., osv. Alltså det bilen blir högre om fingret är välbyggt kommer antagligen fjädringen att sjunka ned, extra, när fingrets ägare tar plats i bilen. Så kom inte och säg annat än att Historiskt Rally är High-Tech??!!
Dick, den pärlan, greppar vant hylsan han redan sneglade på under första servicen, lägger sig på rygg i den 27 gradiga kylan och justerar ner framvagnen. WPS (r) representant grymtar men låter det hela passera. Han har ju fått varm saft ur en termos på vilken jag håller ägarrätten.
Eugen och jag satsar på den mera manliga drycken kaffe. Detta trots att Dick tillbringat hela lunchen med att lyriskt berätta om hur hans mamma, när Dick var liten, alltid serverade varm saft när det var kallt och hur gott detta varit. Själv drack Dick enbart kaffe på serviceplatsen….
Bilen var nu lägre fram, men för låg enligt min åsikt, vilket kunde inverka menligt på fjädringsvägen. Grundproblemet var att bilen var för låg bak, fortfarande enligt min åsikt. Uthyraren, som kanske hade skrotningspremien i baktanke, hävdade att bilen redan tidigare varit perfekt men att den krävde en mera "manlig körstil". Om så var fallet borde Finland avgjort vara rätt ställe att sälja bilen, var vår replik……
SS5 3,80 km
RANTASIPI POHJANHOVI/MÄNTYVAARA
Kortaste sträckan men den med det längsta namnet. Hela härligheten bestod av en "bana" plogade inne på ett travbaneområde. Med till sträckan följde en skiss, typ på RS, som skulle förklara vad som komma skulle. Först var det ett förfärligt bökande runt några hus, sedan drog det ut på själva banan. Denna var inte plogad i hela sin bredd utan man körde både fram och tillbaka i separata "spår". Mellan dessa var det höga snövallar. Ut från banan gick det i en hast med ett par giftiga avslutningsböjar innan man fick stopp vid TK:n strax utanför området. Den inbyggda läktaren hade massor av (betalande) publik. Hit kunde också servicefolket gå för att få se sina bilar. Smart upplägg av arrangören.
Som vanligt blåis i botten men lösare snökanter och ganska smal väg.
Resultatet såg ut så här
1. Heikkilä 3.40,8 (snitt 62 km/tim) Volvo 142S
2. Jaakkola +1,4 s Cortina GT Mk1
3. Järvinen + 2 Escort RS 1600
Rämenen + 2 Opel Rallye Kadett
5. Westerback + 2,4 BMW 2002
6. Velin + 3, 8 Sunbeam 900
7. Kuikka + 5,2 Volvo 142S
8. Wigren + 5,8 Porsche 911
9. Axelsson/Damstedt + 5,9 Porsche 911
En tekniskt klurig sträcka där man undrar hur i herrans namn Heikkilä och Kuikka fick plats med sina stora 142:or. Att en Cortina, RS1600, Rallye Kadett, BMW skulle gå bra kunde man ju ana. Det absolut skönaste ljudet hade, enligt uppgift, Velins Sunbeam. Han lär ha kört grannt också.
Själva lyckades vi nästan slå uthyraren, men ett par av de inledande svängarna kostade oss en hel del tid. Ute på banan i långsvängarna och i den sista knepiga övergången hade vi fint flyt. Bilen styrde helt enkelt bättre!
Efter väl förrättat värv drog vi oss tillbaka till Parc Fermé för kvällen. Bilen lämnades i ett centralt parkeringsgarage, ett mindre rensprång från vårt hotell, och vi själva satt kurs mot baren för eftersnack.
Stora delar av väggen, inne i baren, togs upp av en storbildskärm vilken visade resultat sammanlagt och per sträcka. Här kunde vi nu ägna oss åt en givande stunds resultatpenetrering och i vissa fall självömkan.
Det hela visade i alla fall att det var finsk i toppen. Ställningen efter första benet såg ut så här.
De goda nyheterna var att Wigren/Hågeman bara hade 15 sek fram till Järvinen, de minst lika goda nyheterna var att vi hängde med bra på vår 5:te plats. Den var grundad på att vi egentligen inte gjort bort oss katastrofalt på någon sträcka utan bara lite "lagom" på flera.
De dåliga nyheterna var att vi strax bakom oss har storåkaren Rämenen i en Rallye Kadett, de ändå sämre nyheterna var att det börjat snöa. Alltså kunde man ana att morgondagens sträckor skulle bjuda snömodd. Inget kul, det styrde illa nog ändå!
Och så sänkte sig mörkret över våra sömniga, men nöjda, hjältar. Snön låg vit på taken, endast tomten var vaken och han stämde av sin bokningssytem över tillgängliga besökstider för ryska rika barn.
Följ den spännande fortsättningen i Lappland där frågorna är många men svaren dröjer.
Skall Dick och Heikki kunna samsas i en bil ut till serviceplatsen imorgon eller tar de var sin?
Vad heter "varm saft" på finska?
Kommer äntligen Skånemaffian att få sin efterlängtade revansch?
Hur stor var egentligen den där lilla dammen i Sjöbo?
Kan man verkligen säga upp biluthyrningskontrakt utan laga varsel?
Hur ser man betal-TV utan att det kommer på rumsdebiteringen?