Arctic Rally, dag 2
När den finsk/svenska besättningen slog upp sina ljusblå vid 6-tiden på lördagsmorgonen, hälsades vi av 20 cm nysnö.
Under natten hade temperaturen stigit till omkring "nollan" och det hade snöat ymnigt. Självklart var det skönt att slippa den bistra kylan, av flera orsaker, men att byta ut välplogade vägar mot moddiga dito krävde allt högre bytesvederlag än lite värme. I alla fall enligt vår åsikt.
Efter frukosten sammanfattade vi vårt "läge".
Vi låg på 5: te plats, vilket var långt över all rimlig förväntan. Fredagens resa hade alltså gått tillräckligt snabbt för att hänga med och odramatiskt nog för att vi skulle vara sugna på en fortsättning. "Teamworket" i bilen hade gått lysande! Vi hade hittat till alla sträckorna, kommit i tid till alla TK, läst väg som värsta Mannasmäki och haft förbaskat kul tillsammans! Här borde det finnas en grund till fortsatt framgång att bygga på och nu skulle det göras.
Morgonen startade med att vi skulle lämna Parc Fermé (PC), vilken var inrymd i ett underjordiskt, centralt och kommersiellt parkeringshus. Du har säkert varit i sådana på lördagens shoppingturer. Men Du har säkert aldrig varit där tillsammans med 45 tävlingsbilar?!
Det är skillnad det!
Eftersom man får tillträde till PC 10 minuter före sin starttid, så finns det alltså 10 stycken tävlingsbilar igång samtidigt, förutom den som är på väg ut från TK. Alltså 11 samtidiga rallybilar i ett underjordiskt garage.
En kakofoni (motsatsen till Symphony) av 100dB bilar blandas i det ekande underjordiska utrymmet. De flesta håller sina bilar på strax under 3.000 rpm, för att få lite värme i vätskorna innan man skall ut i kylan igen.
Först Järvinens BDA, viff, viff
Sedan Wigrens 911, rimm, riim, pöpöpöpö
Westerbacks 02:a, vrom,vrom
Heikillas Volvo, bröl, bröl
Vår 911 lät som Wigrens, av förklarliga skäl, fast kanske inte lika bluddrig
Osv., osv
I vissa lägen kan det bara bli för mycket…
Först drar Järvinens helvita RS1600 ut genom garaget. Hej och lycka till!
Wigren bluddrar fram till TK: n, flaggas i väg med ett POFF, POFF. STOPP!
Det brinner friskt i ena förgasaren ser vi som sitter bakom i kön. Wigren slår en tvärnit och hoppar ut, rycker upp motorluckan och river raskt bort det brinnande luftfiltret. Hågeman kommer också ut ur kupén, fortfarande iklädd sin klassiskt varma Bombflygarjacka, för att enbart kunna konstatera förödelsen.
Återigen har "tysken", den här gången representerad av Ferdinand Porsches produkt, med bensin försökt sätta eld på Rovaniemi. Gudskelov begränsades förödelsen, den här gången, till ett luftfilter och en svedd garageuppfart.
Efter en stunds förvirring drar den rådige Porschemekanikern och hans krigiskt klädde kamrat iväg, med 911:an som nu bara har ett luftfilter.
Fältet rullar vidare och det är strax vår tur. Stor diskussion föregår inne i bilen.
Dick´s förmaningar ringer i våra öron.
– Börjar det "puffa", tryck genast gasen i botten. Kan Ni, så växla även ner och håll kvar länge. Då dras elden in i motorn och allt är OK.
På väg ut mot dagens första sträcka, SS6, i snömodd och –4 grader, bluddrar bilen lika illa som när det var –26 grader. Vi har kalibrerat våra öron som är på helspänn efter eventuella "poffanden".
På transporterna skall man ju "köra som folk", inte minst med tanke på de generöst tilltagna finska fortkörningsböterna. En Nokia direktör, med stora optionsinkomster, lär ha betalt över 500.000 kr för några kilometer över gränsen. Det är då sannerligen inget som hänt en svensk Ericsson dito med ett liknande system, i alla fall inte om man väger in aktieutvecklingen…
Halvvägs ut till sträckan hörs ett "poff" från aktern och jag trampar Pelle i botten, trycker i 3: an och drar ur. Inget mera hörs, inget luktar, ingen ryker, vi stannar inte. Fortsätter åka full gas-rulla-full gas-rulla. Någon högt däruppe tycks gilla oss, men vi får ingen riktig värme i motorn.
Sista biten på väg upp mot SS6 anar vi det värsta. Snömodd! Rykte har låtit förmedla att arrangören under natten har jobbat på att hålla nysnön stången genom ivrigt plogande. Troligen körde man sträckorna i nummer ordning så de första hann snöa över igen.
Vid starten är det minst 20 cm nysnö på vägen och vackert som i en turistbroschyr. På vägen upp mot start får vi se det vi absolut INTE ville se.
En vackert klargul Porsche 911, på skånska registreringsskyltar, står uppkörd vid sidan av vägen. Skåningarna har gjort det igen! Stackars krakar!
Vi måste föra en oändlig otur med oss eller så klarar de inte alls av pressen från Team "Lagom-Hakka Pelle". Varje gång vi deltar så bryter de och den här gången var vi ju inte en gång på väg till "dansen" (se länk Horacka, sök dans). Nu gällde det alltså "bara" att rulla i mål för att vinna internkampen, Sverige Mästerskapet i Rovaniemi eller "vilken placering som helst bara vi är bättre än Wigren/Hågeman".
Det passade bra för Eugen hade redan till frukost fastställt lösenordet för dagen:
SS6 20,4 km Pätejä-Vamma
Start i svag utför efter en svår uppförsbacke. Vägen är halvbred, harmonisk, ganska snabb och täckt av 20 cm nysnö. Mjuka snövallar på dryga metern med pudersnö. Mörkt. Troligen blå-is i botten, men innan vi var där nere… Före start berättar Eugen om det efterföljande ekipagets meritlista från 70-talet. Inget kul samtalsämne, eftersom vi nu haft regrouping och startordningen var i fallande skala med ledaren först. Det var vår plats Rämenen i första hand var ute efter….
I mål var det inte vackert:
OK, att grabbarna som startade längre bak skulle göra bra tider, alltefter vägen "plogades", var väl ingen nyhet. Grabben Mustonen hade fått till en knalltid, det var då säkert, men han hade lite för "ojämna tider" för att vara ett hot. Vouhio, Hytönen och Kuikka gjorde också bra tider. Detta oroades oss dock inte, för om detta visste vi inget. Det som oroade var att jag sett helljuset från Rämenens RK flimra till i backspegeln. Han hade alltså kört in nästan minuten på oss över 20,4 km. Inte bra, särskilt inte som vi bara hade haft mindre än 10 sek upp från gårdagen.
Fegt kört, rädslan för understyrning var stor, antagligen större än risken för detsamma. Men "torra fötter" hade vi och bilen gick verkligen som ett spjut i det tunga väglaget, nu när den fått upp temperaturen.
SS7 29,8 km Battery/Ahmavaara
Återigen en sponsrad sträcka, denna gång av Energidrycken Battery som ju syns snart sagt överallt i rally/race-sammanhang. Morgonljuset börjar komma och vägen är mycket bättre plogad, även om det fortfarande är en hel del löst kvar på sina ställen. Snabbt delvis och långa böjar inne över en skog.
Vid målbilen berättade klockan:
1. Järvinen 18.56.2
2. Rämenen + 21,8
3. Kuika + 22
10. Axelsson/Damstedt + 1.03,8
Här hade vi tidvis bättre flyt. Fruktan för att bli överkörd av Rämenens Kadett satte också fart i dödköttet. I en lång höger stod Heikkiläs (?), Volvo 142S, nedkörda i snökanten. Två kurvor senare tryckte vi in näsan i en likadan höger.
Porschehuven dök som en hungrig Caterpillar in i snödrivan och enbart tack vare vridmomentet, snabb nedväxling, Michelin, vår Herre samt Damstedts ivriga påhejningar lyckades vi ta oss tillbaka upp på vägen. I alla fall tror jag vi var på vägen. Porsche-nosen hade grävt upp en jättelik snöhög som i sidled låg fast inkilad mellan framskärmarna och i längdled mellan vindrutan och extraljusen.
Torkarna slås på högsta farten, resultat en ynka glugg. Snön yr i ur ventilation och imman sprider sig som en stäppbrand över framrutan.
I sak har han givetvis rätt! Ju fortare vi kör desto troligare är det att snön blåser av. Jag hade redan provat med tvärbroms, för att kälka av snön framlänges, så att säga. Men inte, där hade extraljusen effektivt hindrat dylika glidningar.
Snart hade den Damstedska teorin omsatts i praktiken och vi såg lite framåt, snart lite mera och så snart såg vi nästa hela vägen.
Hela backspegeln var tyvärr fylld av Adam Opels stolthet när vi rullade fram till målbilen. Rämenen hade tagit ytterligare nästan en minut på oss! Hoppas vi inte hindrade RK:n.
SS8 9,9 km Kellolampi
Smalt, snömodd, lösa snökanter. In över en skog ut på en tundra in i en skog, tror jag.
Vid målet meddelades:
1. Rämenen 6,53.8
2. Vouhio + 1,6
3. Tilli + 2
12. Axelsson/Damstedt +24,9
Nytt folk i toppen! Vi måste ploga vägen väldigt bra, eftersom Rämenens RK numera verkade flyga fram i fritt spår. Han och Maria Manninen prenumererade numera stadigt på topplaceringar i resultatlistan men vi oroade oss inte längre för framfarten, då de redan passerat oss. Den oron hade numera ärvts av Westerback, Heikkilä och Järvinen.
Vi led av lössnö och obearbetade upplevelser från snöröjningen på den förra sträckan. Men bilen drog som den värsta Scania V8:a och vi var fortfarande torra om fötterna.
SS9 30,0 km Kämä
Rallyts längsta och absolut roligaste sträcka, vilken också hade det kortaste namnet. Start på en mindre väg med höga lösa plogvallar. Ganska mycket utför vill jag komma ihåg, bitvis snabbt men också riktigt bökiga partier. Sedan, efter ett vägbyte, ut på en allmän väg av den typ som bjöds i Lahtis. Snabbt, riktigt snabbt, brett, riktigt brett, böljande och väldigt harmoniskt. Vägen nyplogad och hård som ett dansgolv, inga spår eller bromsmärken. Här fanns gott om "6: th gear bends", som McRae brukar referera till.
Tidtagningen noterade:
Se det var en sträcka vi gärna åkt en gång till, gärna omgående! Tänk att få åkt sträckan när man visste vad som fanns, eller snarare "inte fanns", bakom krönen och svängarna.
Det fanns massor av McRae-svängar och han lär ha sagt att det bara finns han, Mäkinen och möjligen någon mera som vågar ta dessa svängar "som en man". Jag hörde i alla fall inte till den kretsen, men en kul sträcka var det!
Service
Inför sista servicen och den därefter följande sista korta sträcka var stämningen hög i bilen. Enligt våra uträkning hade vi då att vi tappat en placering via Kadettkungen, Rämenen, men att vi också vunnit två via en avkörd Volvo samt de, i detta sammanhang, alltid så pålitliga skåningarna.
"We where in for a surprise!"
Förutom att Heikkilä & co onödigt snabbt fått Volvon ur snödrivan, hade utifrån ingenstans en riskokare dykt upp. En ilsken Isuzu Bellet 1600 GTR, med delar av familjen Hytönen i kupén. Förutom att de har en publikfriande åkstil hade de också slagit oss senast i Lahti.
Den gången hade vi så när lyckats smyga oss förbi dem på de sista sträckorna. Tyvärr hade de antagligen noterat oss och i sista stund lagt på en Saké extra. I mål var de 6 sekunder före oss, inte mycket efter två hetsiga dagar "på kontoret".
Nu hade de så försmädligt lagt sig före. Bland annat genom att sätta bra tider på de moddiga sträckorna, men ändå de var klart före med 17,2 sekunder. Återstod gjorde enbart en sträcka på 3,8 km så vi behövde verkligen göra en bra tid.
Vid servicen hade vi fullt stöd av den samlade skånska eliten plus Dick och Heikki, givetvis. WPS (r) gav oss fria tyglar och det goda rådet att tanka "full tank" för att få tyngd i nosen. Med denna extratyngd i bagaget gav vi oss ut mot avslutningen. Nu skulle det bli bara "Hakka-Pelle", för kamraterna hade lovat hämta oss så att vi skulle kunna gå "torrskodda" hem, även om det skulle olyckas.
SS10 3,8 km Shell/Mäntyvaara2
Travbanan igen alltså!
De klyftiga arrangörerna hade denna gång bytt sponsor på sträckan, från Hertz till Shell. Sträckan var identisk med gårdagen förutom att det var lössnö och varmare. Alltså var sträckan smalare, moddigare, slirigare samt allmänt mera lurigt. Men det var ljust och vi hade åkt sträckan en gång tidigare. Box-Moya hade också kartbladet nystrycket och fräscht framför sig i knät! Vårt mål var givet, vi skulle ta 17,2 sek på 3,8 km. Dessutom hade WPS (r) påtalat att detta var det bästa stället att visa vad bilen gick för eftersom läktarna formligen dignade av åskådare, varav de flesta antagligen var presumtiva Porscheköpare. Vid försäljning kunde avdrag på den "symboliska hyran" påräknas! Dags att "åka till dansen alltså..."
Vår resa gick till att börja med lysande, bortsett från en lite startmiss!
Det bökiga partiet runt huset togs med glans, ut på banan i en långsväng som gick mycket elegant. Så in mot hårnålen vänster för att vända tillbaka. Det går fort, kanske för fort. Vänder med motställ och hård broms. Släpper, vänder rätt och i med 2: an, på igen, men det bara glider in mot snödrivan då rumpan inte kom ut tillräckligt.
Med ett tungt DOFS sätter vi högersidan i den mjuka snövallen. I med 1: an och fullt blås, bilen kastar sig framåt som en Tiger, hittar ut ur snömolnet, efter att plogat en stund i snövallen. På igen, lång, lång svepande vänster som mynnar ut i en raka. I med 4.an och sedan 5:an. Snabb vänster på 3:an som går direkt i höger, 2:an litet skutt och uppför en liten backe. MÅL!
Den här gången stod besättningens mungiporna uppe vid hörlurarna. Vi hade gått med lite mera attack och det gillade bilen storstilat. Nu var den mera följsam och vänlig, men fortfarande elakt stark. Växlade redan vid sexåfem eftersom resten bara spann.
Eugen var nöjd, jag var nöjd och den lokala TV-producenten var mest nöjd.
Den senare kunde återigen dokumentera "de svenskes" brist på kurvtagningsförmåga. Det var ju samma chaufför han fångat då denne tagit rakt, i tangentens riktning, i ett vägbyte på Lahtis tävlingen. Det verkade ju alltså mera beskriva ett inlärt svenskt beteende än olycksfall i arbetet.
Tidtagarna hade i sina papper:
1. Velin 3.45,8
2. Axelsson/Damstedt + 0,8
3. Heikkilä + 1,7
4. Vouhio + 4,6
5. Rämenen + 4,7
och
12. Hytönen +12,1
Men, men trotts satsningen räckte det inte mot de "finska risätarna". De slog oss ändå med totalt 5,9 sekunder efter två dagars körning, men det går åt rätt håll i somras slog de oss med 6 sekunder, vill jag komma ihåg…
Eugen, som är en försiktig bedömare vill jag poängtera, och jag var överens om att vi säkert tappat drygt dessa 5,9 sekunder i snödrivan. Plus åkrytm, osv., osv., vilket sammanlagt borde ha blivit bortåt en minut. Minst…
Målgång
Till målet tog vi oss i alla fall med "torra fötter".
Här fick vi stor kram av en "mogen samekvinna i sina bästa år", samt ett stort välkommen åter till nästa års rally. Det kommer att bli lät att lyda det rådet nu när vi skaffat oss sådana bekantskaper bland den kvinnliga lokalbefolkningen!
I mål såg det i alla fall ut så här:
1. Järvinen/Korpelainen Ford Escort RS1600
2. Rämenen/Manninen Opel Rallye Kadett
3. Westerback/Kiesi BMW 2002
4. Heikkilä/Ojanen Volvo 142S
5. T. Hytönen/K. Hytönen Isuzu Bellet 1600 GTR
6. Axelsson/Damstedt Porsche 911
Kvällen avslutades med stor bankett och prisutdelning.
Här firade besättningen "lagom Hakka Pelle med torra fötter" sin första Stora Victoria. Vi blev till slut 6:a totalt och bästa 65:a, alltså Period F-bil, samt vinnare av vår klass GTS. Så vad kan man vara om inte NÖJD, detta bådar gott för det som komma skall!
Vinsten kan säkert förklaras på många sätt men att "hyrbilen" var en stor del det står helt klart. Den gick som ett spjut och drog sig inte mera än en vanlig Rolex!
Till nästa gång vi kanske lyckas förhandla oss till fästen för extraljusen också…
Det skulle också förvåna mig storligen om utsände FIA representanten Gunnar Elmgren INTE tillstyrker Arctic Historic Rally som FIA-tävling för 2004. Det var en finfin tävling med god organisation i en spännande miljö.
Detta är en totalupplevelse som givetvis inte kan undanhållas för sydlänningarna eller några andra som är rallyintresserade heller för den delen.
Den som har möjlighet bör absolut avsätta tiden till den totalupplevelse som Arctic Historic Rally ger, uppe vid polcirkeln.
I goda vänners lag går tiden fort så Dick och jag åkte nonstop till Stockholm på söndagen, med hyrbilen på släp. Det var faktiskt inte så farligt långt som det såg ut på kartan…!
Se dé va´ en bra resa dé!