Alesvängen 2003-08-30

 

 

När Älvbygdens MK arrangerade förra årets Alesväng så blev det en riktig succé. Formatet var då, som nu, en slinga där alla SS kördes 2 ggr. Sammantaget var man relativt generösa med SS-km, ca 40 km, i alla fall efter nuvarande svenska mått mätt. För dessa SS km debiterades 1 000 kr/ekipage, alltså 25 kr/km SS. Avgifter för eventuella noter tillkom.

 

För boende i Göteborg, eller dess omedelbara närhet, är det ”startplikt” i Alesvängen!  Detta är den enda tävlingen, på grus, som går inom gångavstånd så självklart måste vi köra. Fattas bara annat! Att Älvbygdens MK dessutom lagar till goda sträckor, med en trevlig inramning, gör ju bara ”plikten” mera njutningsbar.

 

En gång tidigare har jag åkt Alesvängen och det var för ett par år sedan. Då, likväl som nu, fanns det en representant för ett Brittiskt däcksmärke på plats för att på ort och ställe utröna huruvida den Svenska galenskapen stod i paritet med den Brittiska. Denne walesiska Matadorrepresentanten, tyckte sig se definitiva likheter mellan de olika ländernas ”Clubman rally” (ungefärlig översättning ”amatörrallyn”), men också definitiva skillnader.

 

Skillnaderna bestod i vagnmaterialet. Vilket alla som sett en svensk tävling vet så består bilarna till 70-80 % av Volvo, i varierande grader av förfall. Hos ”Tedrickarna” är Volvo lika sällsynt som en BDA Escort är hos oss. Därmed inte sagt att alla i UK åker BDA-Escorter, lång därifrån, men det ger ett grepp om hur mången Volvo som finns i deras rally. 

Sträckorna skiljde också åt, enligt samma källa. Speciellt längden, eftersom han ville kalla Alesvängens sträckor för typ ”Mickey Mouse” eller Prolog!

Underlaget bedömde han som ”finskt”, hur man nu skall ta det...?!

 

Fräckt, eller hur?

Fräckheten slutade inte här utan den blev även mera personlig, eftersom han direkt dömde ut även vår däckssättning! 175/6” Michelin fram och 195/7” Pirelli bak, dög tydligen inte åt denne gummerade finsmakare. Att han visade sig ha helt rätt är ju en annan historia, men det går ju inte att erkänna sina begränsningar och tillkortakommanden så där direkt inför alla möjliga utlänningar. 

 

Förklaringen till att dessa däcksbredder användes fanns att söka i Värmland! På vår senaste exkursion hade vi gjort Säffletrakten osäker med Escort MK1. Osäker också i den bemärkelsen att vi slängde över hela vägen. På hemvägen hade vi, Söderqvisten och jag, djupt beklagat bristen på fäste och kommit fram till att vi skulle ”titta på dämparna”. Efter att ha ”tittat på dem” konstaterade vi snabbt att de inte var någon vacker syn! ”Slut”, var väl den korta sammanfattningen. Dämparna skickades på renovering, men ”Renovören” skicka också ett enkelt bud. ”Släng skiten”, och så fick det bli. Nya dämpare beställdes men dessa hann inte fram till Alesvängen. Ingen bil!

Ur garagets djupa gömmor materialiserar sig då ”Vita Vidundret”, med full asfaltsättning, vilken blir lösningen för dagen.

Senast bilen var i elden så gällde det Totalreklampokalen i närbelägna Stenungsund, en asfalt RS. http://www.rally-racing.com/rapporter/2003/Totalreklampokalen03.htm     

 

Där hade det ju faktiskt varit några 100 meter grus. Eftersom ”goda råd är dyra” och detsamma gäller för bra grusdäck, så lyckades vi i alla fall sko besten med överblivna däck från flera generationers rallyfordon. Vips hade vi en Porsche 911 med asfaltsättning, men på en salig samling grushjul, vilken fick bli vårt verktyg för Alesvängen 2003.

 

Ett drygt 70-tal ekipage hade fallit för Älvbygdens lockrop och tagit sig till starten i Alafors. Däribland fanns det 14 ”riktiga bilar, alltså Klassiker och Veteran.

Bland Klassikerna fanns de verkligt långväga som KRC-Vinnaren Tony Jansson, Almunge MK, Lotus Cortina, KRC-ordföranden ”Himself” Nils Bergquist, Västerås MS, Volvo Amazon. Muskelbilsåkaren Lennart Gustavsson, Anderstorps RC, i sin Ford Mustang. Klassikernas Klassiker Jårs Damberg, Djursholms MK, för dagen i en Amazon. Den för mig okände Bertil Holmvik, Tidaholms MK, Volvo PV.

Samt den som verkligen tagit till sig fulla innebörden av Volvonamnet (”Jag rullar”), Arne Bäckström, Haninge MK, också i en PV. Sammantaget torde de åkt minst 400 mil, enbart för att komma till tävlingen, eller 67 mil i snitt! Det tyder på att det visst fanns intresse...... Heders!!

 

Om KRC hade en långväga tyngdpunkt så hade Veteranklassen en mera lokal prägel.

 

Bosse Sundin, Dals MK, Volvo 142, hade bara att följa Riksväg 45 en bit,  Jan Hagberg, Borås MK, Opel Ascona A, genade säkert över skogen. Per-Åke Forsman, Dals MK, BMW 2002, tog säkert också 45: an och han hittade säkert vägen för han hade ju en fjolårsseger i klassen att försvara. För Bo Johannesson, Dals MK, Saab V4, var det ju bara att hänga på klubbkamraterna Sundin och Forsman.

Henry Larsson, Älvbygdens MK, Volvo 142, kunde antagligen gå ner till starten och Rolf Carlsson, Alingsås MK, Renault R8 Gordini, med startfältets läckraste bil hade heller inte långt. Jan Adielsson, Göteborgs MF, Ford Escort Mk 1, som jag lyckades köra förbi på vägen till uppsamlingen, men tyvärr inte under tävlingen, hade nog ungefär lika långt som jag.

Inalles torde detta ha blivit ca 140 mil eller 18 mil/ekipage trailer åkande. Det är skillnad det!

 

På Veterantotalisatorn var Sundin, Forsman, Adielsson och Brutale Boråsar´n Hagberg de mest betrodda, men vi lurade i vassen! Tyvärr väl långt in i vassen, för att nå ända fram, skulle det visa sig!

 

Eftersom Söderqvisten hade merkantila förhinder hade bisittare rekryterats lokalt. Detta var Andreas Tilgman, med vilken jag tidigare åkt en VM-tävling (Vedums Mästerskapen). Om Andreas kan sägas mycket men rädd är han i alla fall inte! Dessutom är han Officer och därmed troligen Gentleman. Därför kan man ju inte rabbla sitt dolska mantra som ”bättre än NN oavsett placering”, eller hur? Det passar sig just inte!

 

Med reservhjul, silvertejp, skruvmejslar, full tank och Gud i hågen styrde vi mot SS1. Detta var en ”kortis” vilken jag åkt ett tidigare år i, Alesvängen. Nu hade de tydligen helt lagt om vägen eller så var mitt minne inte helt kurant.

 

SS1

Vi satte iväg i en väldig fart men vägen envisades med att svänga hela tiden vilket jag absolut inte hade något minnesbild av.  Bilen hoppade och studsade glatt mellan taggtrådsstängslen ända tills vi tog målflaggan uppe på ett backkrön. Tiden var näst intill urusel. Förlorade 6 sekunder, på under 2 minuters körtid, mot sträcksegraren Sundin.

 

SS2

Även denna sträcka hade vi åkt tidigare på Alesvängen, men nu lade jag bort alla eventuella minnesbilder utom en! Det var efter ett vägbyte, sedan en lång ”raka” som egentligen drog lite åt vänster uppför en backe och på toppen av denna fick man lite lyft. Just där högg det vänster. Här hade vi varit riktigt illa ute vid förra tillfället, så vissa ställen lägger man på minnet. Omedvetet!

Bilen studsade fortfarande svårt, men vi tog målflaggan i en utförslöpa, med bra snurr, på direkten. Tiden var inget bra! Tappar bortåt 2 sek/km SS mot nye sträckvinnaren Adielsson. I och för sig så hade ju Adielsson lierat sig med den Peter Kurtén. Den senare rabblade med all säkerhet noter till Adielsson, så de gick ju egentligen inte in i samma klass. Enligt vårt tycke, i alla fall!

 

SS3

Före SS3 hade vi av vår tidigare ”huvudkonkurrent” Per-Åke Forsman fått låna en ringtrycksmätare. Skall Du mäta lufttryck på ett rally så är Forman Din man att ta sikte på! Han lär aldrig, en gång, närma sig en SS utan minst en ordentlig ringtrycksmätare i fickan. Den dalsländska skalan pekade på drygt 3 kg runt om så här hade vi en förbättringspotential. Vi justerade trycket till mera normala höjder och satte iväg.

”Trean” var den längsta sträckan av alla och gick delvis in genom mörka skogspartier. Dessa var tydligen inte så hårt trafikerade som de två första sträckorna, utan här var det lite hjulspår och massor av löst grus. Inget av detta uppskattades av 911: an.

Vi tog oss i alla fall i mål, med både hedern och bottenplåtarna i behåll, trots den låga sättningen. Tiden blev också godkänd eftersom bilen uppförde sig mycket bättre än tidigare då vi nu normaliserat däckstrycket.

 

SS4

Det var den sista sträckan på första rundan. Sträckkaraktären var en blandning av snabba partier och ett fasligt bökande på tvåan. Detta var kanske den absolut bästa sträckan, bland de i övrigt finfina sträckorna, på tävlingen. I ett vägbyte passerar vi den blågula Escorten som Adielsson/Kurtén åkte med. Den stod parkerad utan synliga skador, men ändå tråkigt för våra klubbkamrater. Ett litet försmädligt elfel hade förstört dagen för Göteborgsexpressen, skulle det senare visa sig

Väl i mål så pekade både mungiporna och tiden uppåt! En sekund efter Sundin och två efter nye sträckvinnaren Hagberg!

 

 

Efter SS4 var det halvtid och vi hade sett fram emot fikapaus. Av detta blev det intet men väl en Parc Ferme och stopp mitt i ingenstans ute vid ett ovanligt tråkig bilskrot. Vad i herrans namn hade arrangören tänkt på?!

Här fick vi i alla fall tillfälle att byta ett par ord med Gordini-folket. Alingsås-fransmännen körde tävlingen på däck som borde ha givit ordentlig rabatt på startavgiften. Finmönstrade gatdäck kan inte slita på vägen i någon större omfattning. Gillar Du ”franskt” så kolla in hemsidan http://medlem.spray.se/roffegordi/ och se historiska bilder på Renault Gordini.

 

SS5

SS1 och SS5 var samma sträcka, men nu var vi förvarnade om att det svängde här och där. Dessutom inte längre med ballongdäck.

En avsevärd tidsförbättring blev resultatet, från 1:49 till 1:40! Åter 2 efter Hagberg, men bara 1 efter Sundin.

 

SS6

Åter start vid järnvägen då ju detta var den tidigare SS2. Vi satte av i fullt sken och belönades med att även denna gång förbättrat oss kraftigt. Första gången 3:44, nu 3:31, vilket var 2 efter Sundin.

 

 

SS7

Långsträckan SS3/SS7 var nu ännu sämre för oss i vissa partier. Detta kan antagligen skyllas mera på bilen och sättningen än på vägen. En mera normal höjd mellan underrede och vägbana hade nog lönat sig bättre. Vi körde på exakt samma sekund även i omgång två.

 

SS8

Arrangören hade gjort ett smart drag som till sista sträckan valt den tidigare SS4, den ju var fantastiskt underhållande, och skulle då som sista sträckan bilda ryggraden i minnesbilden från Alesvängen 2003.

Vi förbättrar oss från 2:27 till 2:22 vilket gav andra bästa tid efter, den för dagen, ”omöjlige Sundin”.

 

Väl framme i mål möts vi av den glada nyheten att vi tagit en plats ”på pallen”, tillsammans med Hagberg och Alesvängens Veteransegrare Sundin. För att komma dit hade vi med en (1) sekunds mager marginal övertrumfat Dals Rostocks BMW-burna Ikon, Per-Åke Forsman.

 

Om man räknar med att vi åkt 40 km på 25:33 minuter så åker man alltså i genomsnitt ca 26 meter/sekund. Vi hade alltså kommit 26 meter före Forsman!

 

I Alesvängen hade Per-Åke en fullvuxen bisittare, i form av Joakim Johannesson, vilken kan tänkas ha en matchvikt på runt 80 kg. I den Dals Rostock baserade BMW:n finns från tid till annan även en mindre kartis, nämligen unga fröken Forsman, vilken vi kan anta väger runt 50 kg. En viktskillnad på ca 30 kg alltså.

Ponera att en historiskt korrekt BMW 2002 väger ca 1200 kg, inklusive normalstor besättning, men med nästan ingen bensin för det finns vissa som tankar efter nästan varje sträcka…!

Men att vi drar bort 30 kg, följaktligen ger det hela 2,5 % viktminskning. Om denna viktminskning ger en linjär prestandaförbättring vid acceleration/retardation och vi antar att 10 % av specialsträckorna består av enbart dessa moment, då denna effekt ger fullt utslag, så ger det uträkningen.

 

40000 x 10 % =  4 000 x 2,5 % =  100 m

 

Följaktligen är vi väldigt glada för att fröken Forsman inte åkte kartläsare i Alesvängen för då hade vi nämligen förlorat med ca 3 sekunder!

Vi tackar alltså Stefanie Forsman för vår pallplats!