men på första sträckan såg det antagligen ut som på bilderna från Fridsspecialen och på de andra sträckorna vill Ni ändå inte se eländet

I Arvika höll sig denna dag Glafsfjorden inom sina bräddar, istället var staden översvämmad av RS-åkare från när och fjärran.

Vår tradition bjuder (åkte Eda i fjol) att vi skall försöka åka en RS på tidiga våren uppe i rallytokiga Värmland.

Själva anlände vi till besiktningen på Team Westoms Rallycrossbana i gryningen efter övernattning i Åmål hos codrivern Bert "Falköga" Gustafsson. Då Bert, förutom att han ser bra, är en morgonpigg typ skulle vi promenera ALLA sträckorna. Formatet var fem asfaltsträckor som kördes två gånger, men vi nöjde oss med att gå dem endast en gång.

Vi var anmälda i den värmländska paradklassen Veteran 66-74 med den vita RS:n så det var tufft motstånd att vänta, framförallt från snabba Terroristbilar (Bader Meinhof Wagen) framförda av P-Å Forsman, Dals MK och mycket snabbe Mikael Käll, Fryksdalens MK. Dessa båda, tillsammans med ett helt stort gäng, har härdats i den Värmländska RS-/Backserien Helmia Cup. I denna serie är Veteranklassen en av de antalsmässigt största klasserna vilket ju är helt fantastiskt.

Före starten hyste vi gott hopp om framgångar då det hade annonserats att det inte skulle förekomma vändsträckor i "någon större omfattning". Sedan visade det sig att en sträcka hade två (2) vändpunkter, med två vändningar vardera, så banåkare, verkstadsägare och värmlänningar skall man inte lita på….speciellt inte om de olika kriterierna kombineras. Men, men vi kastade absolut inte in några handdukar. Förr eller senare, troligen senare, skulle väl även vi kunna vända runt någon tunna utan större missöden. Kanske detta var just den dagen....?!

Första SS (SP?) gick på delar av rallycrossbanan.

Start i lite uppför, sedan ut på långa rakan där man (tyvärr) byggt chikaner, sedan en låååång bankad höger, vilken slutade i en bit grus, med svag vänster, för att sedan leda över ett hopp. Därefter asfalt igen med en svag vänster följd av en dräparhöger. 30 meter rakt följt av en trång vinkel höger och sedan var det ett varv till på samma sätt.

Goda nyheter, i mål hade vi bästa tiden i klassen!

De dåliga nyheterna var att vi hade punka vänster bak, de allra sämsta nyheterna var att vi led av Vänersborgssyndromet (se rapport Frida specialen 2001).

På RS:n åker jag mjuka Michelin 225 på 8" bak och "svinmjuka" 205 på 7" fram. Detta beskriver också det totala lagret av tillgängliga asfaltdäck för bilen! Med i dragbilen, obs! dragbil inte servicebil, låg däremot två 175/70 nästan nya Avon grusdäck på 6" fälg.

Så med konfigurationen 175/70 grusdäck fram och 205:or asfalt bak drog vi vidare till nästa SS. Detta var givetvis en ekonomiskt helt korrekt sättning då 911:or ju nästan inte sliter framdäck och eftersom asfaltframdäcken nu satt bak så var de, trots ett antal tävlingar, i skick som nya. De nya grusdäcken, som satt fram, skulle troligen fortfarande vara som nya, efter tävlingen, eftersom de just satt fram.

Ekonomiskt korrekt, vid första anblicken, men i praktiken lika galet som en besparing på höftledsoperationer. Färre operationer ger längre sjukskrivningar.

Vägegenskaperna kan beskrivas som en kombination mellan Top Fuel och Fordson Major. Ett jävulskt drag, då bakhjulen ju hade mindre omkrets, men tyvärr ingen styrförmåga. Spännande!!

Med denna sättning drog vi vidare till SS2.

Vi kryssade oss fram mellan hindren och lyckades väl halvbra, samma på 3:an, 4:an och femman. Vi halvtidsuppehållet låg vi på en andraplats i klassen efter snabbe Käll men före Forsman som troligen gjort en tavla på någon SS.

Då man har någon defekt på bilen som gör att det inte är riktigt som det skall vara börjar man istället busköra, eller hur? Det gör i alla fall jag! Somliga kallar det kompensera?!

Vår buskörning bestod i att se hur långt 911:an kunde spinna i starten. Detta straffade sig på näst sista sträckan då bilen bara gjorde att skutt ut från startplattan och stannade med en brusten medbringare.

Ridå!

Vänligen fick vi låna en bil av en funktionär för att ta oss tillbaka till starten för att hämta dragbil och trailer.

Heders !!

Med svansen mellan benen drog vi sedan söderöver för att utröna varför i herrans namn vi får alla dessa punkteringar. Väl hemma, i civilisationen, stod det klart att det hela berodde på ett missförstånd mellan mig och den som monterar mina däck. På grusdäcken brukar jag åka med slang och detta hade man lagt i även på asfaltdäcken. Då dessa utvecklar mycket högre värme samt vrider sig lite på fälgen veckas slangen. I dessa veck blir det sedan hål med punktering som följd.

Sammantaget var Värmlandsäventyret ändå lyckat. I halvtid fick vi tillfälle att träffa trivsamme Thomas "V4" Peterson, likväl som Resultatdatas starke man. Värmlänningarna hade gjort ett bra jobb med sträckorna, även om det var onödigt mycket vändningar i min smak, och stämningen runt banan var finfin.

Personligen tyckte jag att det var onödigt många sträckor. Det hade räckt gott och väl med den första………!!