Klicka på bilden så blir den större

ICA Varvloppet i Vara 2002

Ibland råkar man ut för att folk och företeelser förställer sig.

Din gamla favoritrestaurang har börjat lägga en massa korslagda grönsaker på tallriken för att verka fransk eller grannfrun har klätt ut sig till tonåring.

Detta var lite av min känsla redan före start i årets Varvlopp.

Alla talade om de fantastiska sträckorna, vilka bara svängde i ett och att det inte fanns ett enda vägbyte.

Om man åker på semester Sverige runt, men bara äter på McDonald’s och bor på Scandic hotell, vad har man då upplevt? Det enda som hänt är att man bytt utsikt, Flasköppnaren sitter på samma ställe, sängarna är identiska, pommesen smakar likadant, osv., osv. Man kunde ju lika gärna ha rest till Mölndal!

Det stimulerande med resor, tycker i alla fall jag, är ju att det varierar beroende på varthän man kommer. I Småland svänger det runt stenmurar, i Finland är det brett, hårt, hoppigt och rakt och mitt på Västgötaslätten är det platt, rakt och vägbyten. Så borde det vara!

Men det började långt tidigare!

I Varvloppet har vi en tragisk statistik (se länk). Jag har åkt Porsche två gånger med varierande resultat. Jag har också offrat en god Escort MK1:a på Såtenäs Flygflottilj i denna tävling. Nu skulle vi, det gamla strävsamma paret Söderqvisten och jag, prova vår lycka i en Escort Mk 1 igen.

I Varas inbjudan, precis som Kullings, Trollhättans och flera andra inom Västra, har de för året startat med ett nytt otyg. Veteranklassen delas upp efter förarklasser, dessa blir då tävlingsklasser. Detta gör då att man får väldigt få kollegor runt omkring sig. Dessutom blir det onödigt höga startnummer för de gamla farbröderna och de ännu äldre bilarna.

Inte bra! Det hela tyder på att den som fastlagt startordning inte har hjärtat eller annan kroppsdel involverad i äldre fordon. Ej heller tyder det hela på någon större ekonomisk begåvning, man slösar ju med både tävlingstid (klassuppehåll) och pengar (priser och färre anmälda). Både är ju bevisligen bristvaror inom rallysporten på både elit och klubbnivå. Titta på Saliga Helmia Cup, är mitt tips. Veteranklassen största klassen av alla!

Formatet var enkelt. Man körde två (2) varv runt en bana med 3 sträckor. Alltså sex (6) sträckor, plus en extra sträcka som bara åktes en gång. 7 SS om 31 km, givetvis på "vägar av god beskaffenhet"! Totalt skulle man åka 164 km och det fanns bara en serviceplats. Helt OK för oss som inte har service som starkaste gren.

Sammantaget var ett 70-tal ekipage på plats för att göra upp om prisbordet. Som föråkare hade lokala storheter som Kenneth Bäcklund och Arne Johansson engagerats.

I snacket om totalsegern tippade väl de flesta Gutten Morten Östberg, Subaru Impreza WRC, som den starkaste aspirant. De visade sig få helt rätt.

Själva drog vi ut till SS1 efter att ha träffat den trevligaste besiktningschefen vi sett på länge. Hela besiktningshallen hade ett glatt humör målat över stora ingången. Där inne angreps bilarna med en kombination av gott humör och kompetens. Killarna hade fattat att man visst kan vara seriös utan att vara gravallvarlig. Heders.

Service brukar vara vår Akilleshäl, utom i Vara trakten. Där lyckades vi återigen, på plats, få städslat Arne Johansson goda serviceingenjörer. Deras huvudsakliga uppgift bestod i att transportera två reservhjul, en vattenflaska och bensindunk. Varav ett med fem (!) bulthål, misstänkt likt 911:ans bultmönster, hade smugit sig med. Med detta och glatt humör till hjälp skulle vi krossa motståndet, var den grandiosa planen.

Ut till SS1 gick Escorten som ett spjut. Eftersom jag inte åkt med den sedan Lilljumbon (se länk) och där haft stora problem hade vi felsökt ekipaget noggrant. Inte tillräckligt noggrant skulle det visa sig, tyvärr. Redan i starten berättade bilen att den led av "Lilljumbosyndromet". Den drog inte alls på mellanvarv.

Hur som helst lyckades vi helskinnade ta oss igenom sträckan i alla fall. Ungefär på samma vis gick det på resten och till slut hade vi lyckats dra ifrån vår värsta konkurrent i en V4:a med en liten bit vilket räckte till att vi skulle överösas av priser. Både i form av troféer samt sträckpris vilket var en ovanligt användbar väska.

Vädret var som hela sommaren 2002 fantastiskt, publikintresset stort och arrangemanget bra. Dessutom undrar jag om inte Vara MK på Franchise fått låna smörgåsreceptet från Vedums MK. Goda mackor var det då i alla fall, så nästa år kommer vi inte för vägbytena utan enbart för matens ……