Cairncastle Hill Climb, Irland 30 juni 2002
När jag för min fru presenterade inbjudan till Cairncastle Hill Climb, på Irland, mörknade hon betydligt. "Hur i hela friden kan Du åka över halva Europa för att åka uppför en backe, är Du inte riktigt klok?"
Då påpekade jag försynt att: "vi har ju åkt minst lika långt, i tio års tid, för att åka åt andra hållet i backar, så det kan väl vara dags att förnya sig?"
Med detta mycket manliga och logiska argument avslutades inte diskussionen. Hur det hela löstes tänker jag inte berätta för Dig!
Min gode vän Conor Lavory, Hillclimbing Champion 2001 (saloon) , hade deltagit i Winter Camp 2002 tillsammans med tre av sina irländska vänner. Där hade det, sent på kvällen, kommit upp förslag att jag skulle komma till Irland och tävla i backe. Grunden var väl egentligen att Conor hade fått låna min Escort Mk1:a och planterat denna i en snödriva, varvid vi hade hånat honom grovt för brist på både det ena och andra….
Han hade alltså känt ett starkt behov av revansch och självhävdelse. På dessa basala känslor skulle jag alltså nu få profitera genom att bli inbjuden till en Hillclimb i deras mästerskap. Tanken var givetvis att "the swede" eller "Bousse" (irländskt uttal) skulle förnedras grovt inför de keltiska massornas kritiska backtävlingsögon.
Formatet var genialt, sett ur min synvinkel såväl som Conors. Flyg till Dublin sedan hyrbil, Sparco-dräkt som handbagage. På plats skulle Conor ställa sin mycket potenta vänsterstyrda BMW M3:a till mitt förfogande, då de lokala reglerna tillät att man fick dela bil. Samma bil, samma backe, klockan skulle avgöra!
The Champ!
Tävlingen gick uppför en tre (3) kilometer lång backe, stigningen var kraftfull. Två träningsrepor sedan tre race. Enbart den bästa tiden räknas, man lade inte tillsammans.
På fredag eftermiddag gav jag mig ut i Dublintrafiken på fel sida, tyvärr räknat ur lokalt perspektiv. Detta renderade mig guidning ut från flygfältet av en trevlig MC-polis samt stränga förmaningar, från densamme, att respektera lokala trafikföreskrifter. I alla fall de mest basala, som han uttryckte saken med ett leende.
Väl framme väntade nästa överraskning från lokalbefolkningen. Conor hade organiserat fram en lika vänsterstyrd gatu-M3:a "limited edition, någonting" vilken vi skulle använda som "recce-car", på fredagens fria träning. Det börjar som sagt bli stil på tävlandet nuförtiden.
Vi tog oss till den av Conor så omskrutna backen. Den låg placerad mitt i ett vykort över Irland. Bakom oss var det branta klippor som brutalt störtade sig ner i Atlantens potenta vågor. Framför oss låg en hög, mörkgrön kulle, stor som ett berg. På fälten betade kossor och hästar.
Däremellan var det utmarker, impediment tror jag Lantmätarna kallar det, vilka var nästintill täckta av får. När man stod längst ner såg man de irländska regntunga dimmorna svepa över toppen och bergssidan var alldeles prickig av vita får.
Längs vägen upp till toppen fanns det ett par hus och längst nere vid foten av backen fanns den obligatoriska puben.
Efter att ha åkt upp och ner för backen ett antal gånger vardera kunde jag konstatera:
På puben är alla kurvor intressanta. Även de vi koncentrerade oss på vilka rymdes på en tre kilometers lång stigning. Så runt bardisken samlades "recce-folket" vilka, precis som vi, hade tränat under eftermiddagen för att dra en Pint. Jag lyckades snappa upp några begrepp som "keep the momentum" "carry the speed" vilket gjorde att jag kunde delta i det allmänna skrytandet om vilka stordåd som väntade nästa morgon. Alla talade om vädret och jag kom fram till att ingen önskade regn. Detta var alltså deras svaga punkt!
I kvällsbönen den natten bad jag om ett riktigt åskregn, gärna hela dagen!
Tidig lördagsmorgon hälsades alla biltokar med strålande solsken. Conor och jag var på väg ut till vår backe med M3:an på släp samt med Conor på ett lysande humör. I en aldrig avstannande svada redogjorde han för det fantastiska i att det inte regnade just idag. Annars regnar det nästan alltid på Irland. För regn det är förfärligt, sa han, fast på engelska förståss. Då kan man inte köra "flaat out and breaking could mean seriuos problems". Han hade också bönat till högre makter föregående kväll, men om uppehållsväder. Det verkade som om S:t Patric var starkare än Luther.
Väl framme började medtävlarna skönjas. Här fanns allsköns apparater som skulle ta sig upp. Alltifrån specialbyggda Single-seaters till skröpliga Hundkojor. Prisspannet var från 1,5-2.000.000 SEK ner till några hundralappar. Anything goes….Väldigt många körde sina bilar på vägen dit medan andra kom med värsta racingbussen. Vi låg mittemellan med vanlig trailer.
På plats vidtog anmälan vilken gick till ungefär som här hemma. Irländarna var däremot otroligt imponerade av min svenska "kreditkortslicens". "Is it possible to pay the entryfee with this card? No, not yet. The card is limited to 1.000Euros transaktions ….."
Besiktningen utfördes vid bilen, alltså besiktningsgubbarna gick själva från bil till bil och kontrollerade. Deras schema påminde om vårt, förutom att de inte brydde sig det minsta om ljudet.
Depån var vid vägkanten så det var trångt men inte alls grinigt, däremot gav det goda möjligheter till kontakt mellan åkarna.
Halvvägs fanns tre bastanta men trevliga irländska damer i en husvagn som sålde te, sandwich och några obeskrivbara stekta mackor. Vad dessa innehöll ville man antagligen inte veta men man kunde skönja någon korv och bacon mitt i slafset. Lukten drev alla får kilometervis från serveringen så det var väl något från den rasen representerat, kan man tro. Jag längtade efter Vedumflickornas läckra smörgåsar…….
Man tävlade i fyra huvudgrupper:
De var sedan uppdelade i klasser efter slagvolym. Vi tävlade i klassen över 2-liter, turbobilar inkluderades, vilket var den överlägset största riktiga bilklassen, antalsmässigt. Om det drog på två eller fyra hjul hade ingen betydelse, att det skulle kunna tänkas ha varit fyra sittplatser någon gång i konstruktionen var avgörande.Sammanlagt var det ca 85 förhoppningsfulla som siktade mot toppen, bland dem jag. Tyvärr fanns det bara ett par, tre Historiska bilar. Läckrast var en Austin A35:a med potent 1480cc motor.
Delade bilar gick ut först. Vi var 5-6 stycken som åkte som 2:a förare. Jag startade sist bland dessa då man här hade den mera korrekta startordningen. Det troligen snabbast ekipaget gick ut sist. Allt för publiken, som då fick se farten stegras för varje bil istället för avta som det är t.ex. här hemma.
I Sverige startar ju vanligtvis de snabbaste först Hur roligt är det då att se bil nr.75 som formligen kryper fram jämfört med de blixtrande första ekipagen? Alla som varit åskådare på ett rally vet det svaret……………..!!
Anledningen att "the swede" gick ut sist var Conors goda marketingjobb. Han sökte ju ära och det vore ju inte mycket ära i att spöa upp en sopa från Sverige. Kunde han däremot framställa mig som en berömd svensk rallyfantom, med oräkneliga nationella och internationella meriter, skulle ju både hans egen status kraftigt förhöjas om/när han körde skiten ur mig i den delade bilen, likväl som hela tävlingens status. Logiskt eller hur?
Därför berättade han vitt och brett om att jag just åkt ett par EM-rallyn i Tjeckien (sa inget om historiskt), samt att jag "brukade" åka till Finland och spöa finnar i parti och minut, när tid gavs. I övrigt brukade jag vinna allt som gick på svenska vägar. Min karriären stod inte långt efter Stig Blomqvist i Conors version.
Jag möttes av största respekt vart jag än vände mig i backen!
När det var dags för första träningsåket förmanade mig Conor ända fram till starten att "ta det lugnt, tävlingen har inte börjat…" Med detta i öronen drog jag iväg på grönt uppför backen.
Tidtagningen går till så att det längst fram på bilen sitter en skiva som bryter en fotocell. Alltså får Du grönt men kan starta inom 15 sekunder från det gröna, tiden tas från när fotocellen bryts. Likadant när Du passerar mållinjen där det finns en motsvarande fotocell som stoppar Din tid.
Alltså försiktigt på den ovana M3-kopplingen, ½-fullt pådrag, snabbt i med 2:an, plattan i golvet. Det bär iväg bra, Terroristbilens (Bader-Meinhof-Wagen) 286 bhp hugger i för fullt och de mjuka slicksen klibbar nästan fast i asfalten. 3:an i och första k-höger. Håller i 3:an, sedan lång vänster, doserad fortfarande 3:an men nu fullt pådrag. Öppnande böjar högervänster med stenmurar på båda sidor. 4:an inne, bilen axar fortfarande som en Saturnusraket. Lyft i en höger, rakt 100 meter, 5.an i. Den högre växeln bekymrar inte tysken, fortfarande fullt ax.
Serie högervänster nu med höga häckar på sidorna, som att åka i en bob-bana fastän åt fel håll. Raka 100 meter, sedan taket på ett ruckel som är märket på att en Skarp vänster med feldocerad utgång är att vänta. Nu går det ordentligt undan.
Bromsa, i med 3:an genom böjen skarpt uppför, lång höger, i med 4:an. Planar ut, svaga vänsterhöger, i med direkten. Lång vänster, i med fyran. Uppför medelhöger, planar ut, rakt 100, i med 5:an igen.
Skarp vänster vid vattenho, 3:an, ajajaj missar trean ingen växel, i med fyran rakt 50 svaga vänsterhöger som öppnar igen i med 5:an. Skarp vänster, 4:an sedan rakt 100, i med 5.an. Nu jätteuppför låååång höger som nyper över krön med lyft, det går fort som f-n, försöker hitta träningsspåret, inte en chans, för sent. Bromsa i, med 4:an, lyft – landning, svag vänster över mål.
Puh!!
Smal väg, snabb vändning. Handbromsen, alla grymt imponerade. Hade fått lov av Conor till ett eller två bus. Ner igen, försiktigt bilen är hel och hållen!
Interiört och exteriört var M3:an grann. Den gick också som ett skott!
Nere vid starten gick min irländske kamrat som en äggsjuk höna. Min tid, vilken han sett på tavlan vid starten, var väl inget att skryta med men det var ju bara träning. Nej, det som fick Mr. Hillclimbing Champion (Saloon) att vrida sina händer var de regntunga skyarna som drog in från Atlanten. Det såg ut att bli regn!
Nu hade duggregnet kommit och asfalten var lite fuktig.
På väg ner mot "vår plats" passerar jag en skåpbil. Ur dess mörka inre matrialiserar sig en vildvuxen herra på nästan 2 meter. "Måliha, ha mollipa draa?" säger han i frågande ton. Ursäkta mig säger jag (fast på engelska) då jag inte förstått ett dugg. "Måliha, ha mollipa draa?" upprepar jätten men nu lite högre. Ursäkta, säger jag igen. "Måliha, ha mollipa draa?" skriker jätten i mitt öra! Nu förstod jag tydligt att det skulle vara högst oartigt att fråga ännu en gång.
Hans dialekt påminde om en förkyld skåning som talar finska. Obegripligt, helt enkelt! jag gjorde en snabbfundering på vad det kunde vara han var intresserad av att få veta då det på tonfallet hördes att det var en fråga. "Yes, very slippery", drar jag till med eftersom väglaget var det enda jag kunde komma på. Han ser något frågande ut men drar sig tillbaka med ett generat leende. Varje gång jag går förbi hans skåpbil kommer han utrusande för att ställa samma fråga, varje svarar jag "Yes, very slippery" eller "Yes, still very slippery". För varje gång har han fler och fler åskådare/lyssnare som står och trycker bakom bussen.............?!
Conor drog iväg på sin repa och satte förståss en bra tid. Sedan körde vi ytterliggare var sin bergstur innan det var dags för allvaret.
I vår klass tävlade allehanda åkdon. De mest framträdande var en Renault 5 Turbo, en gammal grupp B bil alltså, ett par Escorter Mk3 med bakhjulsdrift och BDA-motorer, ett par Escort Mk3 med bakhjulsdrift och Pinto, ett par Escort MK3 med 4.hjulsdrift och turbomotorer, Peugeot 205 med motorn inne i bilen och bakhjulsdrift, typ grupp B (?), ett gäng Escort Mk2 varav den grannaste med 2,4 liters motor och Holbay-topp (16-ventiler). En Jaguar XJS V12 med 5,3 liter, Rover V8:a 4,2 liter, etc, etc
Blandat smågodis på väg mot start! Notera sceneriet.
Nog skulle det bli åka av för att vinna!
I första racet gör jag en mycket elegant start. Laddar på bra hela vägen upp till "tak-svängen" där jag missar 3:an. Blir utan växel igen får börja om och tappar givetvis både tid och rytm. Conor slår mig enkelt med 5 sekunder. Han börjar se avsevärt lugnare ut. Min tid gör att jag ligger på 9 plats i klassen och 33 plats totalt. Inget att skryta med direkt.
Jaguaren kommer ner och jag frågar hur det har gått, Splendid, säger han. "Bilen måste minst gå på 11 burkar, det har aldrig hänt tidigare!"
"En riktig man skall ha planerat ett träd, fått en son och ägt en 12-cylindrig bil" Ernest Hemmingway
Även om jag aldrig varit någon större vän av formelbilar måste jag erkänna att "Ensitsarna" imponerar! Det är i huvudsak två typer. Dels små bilar med 14-1500 cc motorcykelmotorer vilka låter och axar som bålgetingar. De har väl cirkus 200-250 bhp på 300-350 kg.
Yamaha 1400cc i ryggen!
Värstingarna är av en annan kaliber! Det är förklädda F1:or med 2,5 liters turbomotorer vilka ger ca 500bhp. Totalvikt omkring 400 kg. Komposit, titan och allt annat dyrt och lätt som man kan tänka sig. Fingermanövrerade växellådor givetvis. Kostar mellan 1.000.000 till 2.000.000 kr beroende på utförande.
Ett kostsamt sätt att klättra i backar kan det tyckas men den ekonomiska insatsen torde ändå vara blygsam jämfört mot den fysiska insatsen. De kör alltså 200-250 km/tim mellan stenmurar och telefonstolpar enbart iklädda lite plast och kompositmaterial. Usch och fy!
Axet kan troligen beskrivas som mördande. Före starten värmer de däcken lika enkelt som Du och jag spinner på första snön. Ettan är ett hopp iväg, tvåan nästan likadant, med trean i försvinner odjuret bort i ett vrålande gummirökmoln. Segraren i klassen och även totalsnabbast avverkade 3 km backe på ca 70 sekunder. Räkna ut medelhastigheten där så får Du se…..
Andra repan går bättre, förutom den sedvanliga växlingsmissen vid taksvängen, flyter det på riktigt bra. Före starten hade Jim, som mekar Conors BMW, kommit fram och sagt att "Du kan SKALL den till varvstoppet, ingen fara".
Det gjorde susen. Nu fick M3:an ett helt annat ljud och en helt annat tempo i körningen infann sig. Bilen blev mera följsam, förutom lådan med de korta växellägena som jag inte var riktigt vän med. 4 till 5:an gick bra, eftersom det var en dogleg-låda, och det var ju de som användes mest. Väghållningen är suverän, bromsarna superba men styrningen var designad för Hulkens Storebror. Fy vad trögt, ingen servo, slicks
Sluttiden blev 85 sekunder, vilket "bara" var 1 sekund efter klassledaren Conor, himself. Det gav också en andraplats i klassen, så långt. Det var troligen bilens förtjänst, men de svenska aktierna började åter stiga i depån! Jag bjöds på "fritt te" och fräcka historier av de numera charmanta damerna i husvagnen. ("Att ge Viagra till en gammal man är som att sätta en ny flaggstång på ett rivningshus")
Conor fick göra sin repa och förbättrade sig med 0,5 sekunder. Tyvärr drog också Holbay-Escorten till med en kraftig förbättring och lade sig strax efter Conor. Jag var nu trea i klassen och på 13 plats totalt.
Escort Mk2 med Holbay-topp
När alla åkt sin andra repa stängde tävlingsledningen av racet. Detta eftersom det var så många deltagare att man var rädd att om alla skulle åka en gång till kunde puben ha stängt innan det var klart. Då detta ju är ett öde värre än döden för en Irländare så lastade alla upp utan knot och drog iväg till just puben för prisutdelning.
Irländarna är, enligt min mening, de som präglat vänligheten i USA. Den nyfikenhet, öppenhet och gästfrihet som man möts av i Amerika finns i sin ursprungsform på Irland. Här är alla välkomna och alla bjuder alla på en omgång i baren. Efter en stunds prat och lite levande musik var det dags för prisutdelning.
"The Swede" tar tredje priset i klassen samt får kraftfulla applåder efter sitt korta tacktal. Conor får ett ännu större pris, givetvis som etta, och är glad som en speleman. Han vann ju klassen, krossade "the numera very famous swede" och tog ett steg närmare sin andra titel. Tur var väl det för vi var bjudna på grillparty i deras trädgård den kvällen och the Hillclimbing Champion (saloon) verkar inte vara en man som tar lätt på förluster….
Själv är jag också nöjd eftersom det lilla kristallglaset med "Cairncastle Hill Climb 2002" ingraverat är det första priset från min numera så "internationella karriär"!
