Väl ute från kaoset på stora torget försökte vi göra en sammanfattning.

Vad hade hänt så här långt? Vad var vårt "läge", som marknadsnissarna säger.

Jo, på den positiva sidan kunde man ställa upp att vi i alla fall var iväg och att ingen, jag repeterar ingen, hade undgått att lägga märke till oss. Vår marketing fungerade alltså utmärkt, vägen mot "Hall of Shame" låg utstakad. Vi kunde också köra helt avslappnat beslöt vi. Det obefintliga favorittrycket som vi absolut inte hade haft på våra späda axlar borde numera vara som bortblåst då vi högst troligt skulle "drabbas" med massor av välförtjänta transportprickar.

Vår grundmålssättning före rallyt var rätt kaxig, tyckte vi själva. "Vilken placering som helst bara det är bättre än Wigren/Hågeman". Så hade vi sagt och nu var det antagligen dags att äta upp det uttalandet. "Vi skall i alla fall inte bli sist", var ett annat uttalande som också började kännas lite tjockt i halsen. Jojo, snacka går ju, Trabanten verkade rätt giftig just nu. Vi hade också myntat begreppet "Snabbaste svenska debutanten" och det kändes lite enklare eftersom vi ju var enda deltagaren i den klassen.

Den negativa sidan var lång som ett nödår. Aldrig åkt på noter, aldrig åkt asfalt, aldrig kört bilen med den nya inställningen, aldrig åkt Avon ZZ, aldrig…., aldrig…., osv., osv.

Mitt i detta resonemang finner vi ytterliggare ett kraftigt minus! Vi hade, kanske på grund av det trista diskussionsämnet, villat bort oss. Nu är ju Tjeckien inte direkt stället där man stannar, vevar ner rutan och lättförståeligt frågar vem som helst om vägen till en plats man inte en gång kan uttala namnet på. Så en snabb 180 graders var vad som gällde. Som om inte detta var nog så hade det dessutom börjat regna……..

Strax tillbaka får vi "lift" med en tjeckisk BMW 2002:a med halvhögt startnummer. Även dessa gossar hade troligen varit ute på villovägar för de satte upp ett tempo som var högst vägvinnande.

Nu kom den första riktigt glada nyheten, för vi märkte att vi hängde med hur lätt som helst. Bilen låg som ett strykjärn på vägen och svarade som en Tiger.

Vid starten på SS1 hade det bildas jättekö. Vi tittade snabbt på varandra och beslöt oss för att ta "vår plats" i kön. Ännu ett felbeslut skulle det senare visa sig. Nu stod vi alltså som nummer 5 igen, trots alla malörer.

Regnet tilltar medan vi rullar fram mot starten. Vi intalar oss att vi är odödliga och hormonstinna 18-åringar utan försörjningsplikt, i fars Amazon på väg till lördagsdansen för att försöka få till det med Gulliga Gun-Britt och Bystiga Berit. Då gäller det att komma i god tid före "damernas", så något fegande kan inte vara aktuellt……

Starten går via ett lampsystem så när det blir "grönt" drar vi ut 11:an till 8å2, bara för att markera för den att NU menar vi allvar. Nästan 12 km SS väntar. Snabbt upp genom växlarna medan Söderqvisten smattrar noter som den värste Moya. "Svag Vänster över krön 100, full höger över krön 200, sedan KINX 700". Kinx var ett begrepp som "co-drivermaffian", Hågeman, Frasse och samt även ambitiösa Torbjörn hade introducerat för oss. Det är den bekväme codriverns beskrivning av vägpartier som föraren antas se själv och köra därefter. Öppet landskap alltså.

Efter detta KINX kom i noterna "Skrotskoda" (vårt vägmärke) följt av "Krön tvär vänster 50". Detta var ju jag lyckligt ovetandes om, då jag hade fullt sjå att hålla den röda besten kvar på den numera regnhala vägen.

I mina lurar hörs bara Söderqvistens tunga andning. Då krönet närmar sig i svindlande hastighet vrålar jag, "å nu då?", varvid Norbergs svar på Moya vrider till med "krön svag höger50".

Genom Ferdinand Porsches ingenjörskonster skonades våra liv.

Vi kom fullt på 5:an, jag släpper gasen drar mig ut i vänster kanten på vägen. Just i denna "sanningens sekund" ser jag en skymt av vägen vilken drar åt andra hållet. Går i desperation snabbt tillbaka mot andra vägkanten medan 4:an åker i. Resultatet blir att bilen vriiiiiiiider upp sig och vi tar kurvan på perfekt 4-hjulssladd som den värsta Ronnie Petterson, förbi ett jublande tjeckiskt folkhav. Eftersom nästa kurva, höger, kommer snabbt på så balanserar bilen direkt över och går med bibehållen fart (hög) med perfekt driv även igenom denna kurva. Passa Er flickor, vi är på väg!

De j-a Tjeckerna hade flyttat Skodan, det går alltså inte att lita på folk utanför EU. Den saken stod med ens klar!!

Noterna var "ur form" så Norbergs-Moya andades ihärdigt i mina hörlurar ännu bit tills vi hittade ett nytt "vägmärke". En klart stationär kyrka! Härifrån går noterna igång igen och det underlättade klart, även om det 100% förtroendet kanske var lite naggat i kanten.

Efter åkrar och skogar kommer vi in i byn. Det fanns minst en bypassage på varje sträcka. Här dundrar vi alltså fram i full fart på huvudgatan mellan katter, hundar, svin och höns. Fullt blås, där det tidigare på träningen suttit små rara gummor i hucklen på små pallar utanför furstukvisten. Tar man fel här kan man hamna i köket hos familjen Smetana med både tävlingsbil och flamsäkra kalsonger. Inne i en trång bypassage lyckades vi ta oss utanför asfalten, ut på gräset, och säga vad man vill om ZZ, men något gräsdäck är det inte.

I mål kommer vi i alla fall, hela och hållna. Rykande bromsar och genomsvettig besättning berättar om att det har "tagits i" på sträckan.

Tiden, tiden? Ett par tre sekunder bakom vår "trolöse verkstadsägare", som låg ungefär jämnt med Silvasti som hade ett par sekunder fram till Dahl som i sin tur hade blivit frånåkt med nästa 10 av Gerd Albert. Inte illa för ett par debutanter som dessutom har idkat jordbruk på vägen!!!

När vi åker ut från TK:n håller vi nästan på att krocka med vårt "vägmärke". En fulltalig tjeckisk familj, inklusive mormor, morfar kommer åkandes i vår "Skrotskoda". De vinkade, men vi vinkade INTE tillbaka.

På väg mot nästa sträcka analyserade vi på nytt läget! Inte illa, tyckte vi själva.

Antagligen hade regnet hjälpt oss lite därför att de andra vågade antagligen inte åka för fullt i halkan, trots noter med både plus och minus.

Bilen uppförde sig helt perfekt, inställningen måste vara lysande, så motvilligt måste vi erkänna att det var ett förstklassigt jobb som var gjort i Saxtorp.

Däcken var ett kapitel för sig! De liknade på pricken de hjul som far hade haft på hökärran där hemma, någon gång på 60-talet. Lite ormmönster var allt som kunde skönjas. Innan starten hade vi väl inte varit direkt imponerade av dem, men eftersom detta tydligen var det som "alla" åkte på så var det bara att ta seden dit man kom. Avon ZZ är ju dessutom ett av få däck som är klassat för Historiska asfaltrallyn inom EM .

Men Du milde vilket bett! De "driftade" också härligt, med känslan av full kontroll även för en debutant.

Motorn har det ju alltid varit en pärla och så var fallet även denna dag. Vi drog den lite längre upp på registret än vanligt. Detta efter en sträng tillsägelse av en Porscheexpert som sett oss på videon från Simrishamnsmixen. "Do ska välan for håååndan ente växla opp före dä skreker"

Vi var verkligen på G och längtade redan ut till nästa sträcka, till vilken vi visste vägen!

Före SS2 rabblade vi vårt mantra (18-år, på väg till dansen, Gulliga Gun-Britt, osv.) innan start och så bar det iväg. Återigen var det mycket "krön svag vänster 200" osv. avbrutet av Tvär, någon K och lite KINX. Inne i byn var det rena RS-sträckan. Sträcka förflöt helt odramatiskt förutom efter cirka 1/3 då Söderqvisten tappade bort sig i noterna och gav lite felanvisningar. När jag stillsamt påpekade att en K är nog 17 en annan typ av sväng än den här som vi just nu åker på 4:an, så reagerar han häftigt. "Titta själv då för f-n, vi var ju överens om detta när vi tränade" varvid jag får nothäftet presenterat för mig uppe på ratten. Han hade antagligen delvis rätt, efter vad jag såg, just då……

SS3 skulle bli vårt paradnummer!

Denna gick genom en park i staden så den påminde delvis om en RS-sträcka. Här skulle vi spöa gubbarna som antagligen aldrig skulle bevärdiga en RS sin närvaro. Vi ansåg oss ju däremot som slipade RS-specialister, härdade i klassiska RS-orter som Vänersborg, Stenungsund, etc. Det fanns dessutom inga vändningar på sträckan vilket ju också talade starkt för teamet. Däremot fanns det två hårnålar, varav en i kraftig uppförsbacke. Andra hinder som skulle bemästras var en bro, lite upp och runt på en gårdsplan och genom en skog. 3,5 km allt som allt.

Precis vid starten hade man lagt in en chikan, sedan bar det iväg i en vid båge där vägen följde en liten flod. Denna sträcka hade varit ganska fullspikad av cyklister, gående och mammor med barnvagnar när vi tränat så vi hade inte förstått HUR fort man kunde åka. Det gick att åka fullt på 5:an ! Sedan några svängar och över den såphala bron. Vi följde vår "dansbaneupplägg" så en stötfångare i varje broräcke, elegant Sedan in i skogen och upp till gårdsplanen, några knixar (inte KINXAR) så första hårnålen. Full laddning in och en mycket, mycket elegant sladd runt. Tyvärr får jag i fel växel, för hög, när vi drar ut, samma procedur i nästa. Sedan en raka där vi måste släppa för en liten flicka med en hund.

Stryk av Hornblåsaren med 10 sekunder!!! I övrigt hängde vi åter med bra, troligen tjyvtränar de andra hemma på parkeringen!

Nu till regrouping, vilken åter förde oss in till det olycksaliga torget igen där starten hade gått någon timma tidigare. Regnet hade nu ökat påtagligt så vi fick klistra för ett regnskydd över motorluckan.

Regrouping är något som måste upplevas!

Den som sett en partledardebatt, i valrörelsen, skulle känna igen sig. Där sitter föraren, partiledaren, med sin codrivern, rådgivare. Den senare brukar med hängande huvud lyssna till den förres utläggningar. Detta kan säkert bero på flera saker såsom eventuella "nära-döden-upplevelser" som bearbetas av kartisen. Troligast är att codrivern bara är så ändlöst trött på tjatet för han har troligen hört detta om och om igen på alla transporterna.

Eftersom det till regrouping har presenterats samlade sträcktider kan man nu få svart på vitt hur det verkligen går. Den som då inte leder, men tycker att denne rätteligen borde göra det, presenterar nu sina argument. "Han går inte riktigt bra, det saknas riktigt ork" "han varvar inte riktigt ut" " jag borde valt de andra däcken" "bromsarna är inte bra" "han kinkar med växlarna" "hur f-n kan man lägga en sträcka sååååå" detta går om och om igen.

Är det någon annan förare som försöker fånga uppmärksamheten genom en fråga eller påstående så bemöts inte detta, OM det inte kan användas som katapult. Alltså att förstärka det egna budskapet om hur uselt det står till.

Där sitter det alltså ett gäng, där halva gänget talar högt rakt ut i luften med stängda öron, samtidigt. Den andra halvan av gänget stirrar ner i sina kaffekoppar och ser bara trötta ut, samtidigt. Precis som partiledardebatten!

Resultatet visade att vi låg på en total 5:te plats efter dagens sträckor. Endast 4 sekunder efter F:a Wigren-Hågeman. Gerd Albert ledde med bedövande 20 sekunder före Dahl som hade Silvasti och Wigren 6-8 sekunder efter sig.
Albert tog alltså ca 1 sekund/km SS på oss. Inte bra men OK för oss debutanter, tyskarna hade dessutom åkt just detta rally flera gånger så de kände bland annat igen sista sträckan som varit med tidigare. Under uppehållet bjöds vi av en vänlig restaurangägare på kaffe med äppelkaka med vaniljsås. Mums! Tyskarna fick betala sin så en liten seger för Sverige var det i alla fall att registrera!

Iväg till SS4 som var samma som SS1. Nu kunde vi vägen även hit!

Under resan dit ut tilltar regnet något alldeles in i bänken.

Detta gör en Porscheåkare lite kluven. Dels gillar man regn för att Porschen driver som en Caterpillar på slipprigt underlag. Dels så fruktar man regnet för att det blir massor av imma inne i bilen. Defrosterlösningen har väl aldrig varit Porsches huvudargument i bilhallarna. Vidare så ligger luftrenarna direkt under gallret på motorluckan. På min bil så består de av två stora avlånga skumgummipaket, som gjorda att suga upp vatten med alltså. Med vatten i luftintaget kommer 1:an och 4:ans cylindrar att slå igen. Det är säkert som amen i kyrkan. Vi hade inte heller några "regnskydd" monterade.

Vid väntetiden in mot SS4 så lanserar vi på våra hemliga vapen. Ebersprächer (bensinvärmare) och Värmeruta!!

På bilen finns det en ruta med värmeelektroder. Denna är designad för att hålla rent just i regnväder. Men hur i herrans namn få igång den? Efter att ha dragit i alla tillgängliga knappar så tillgriper vi mobiltelefonen. Vi ringer hem till Göteborg för att fråga "rutmontören" hur det är kopplat. Denne svarar i telefonen, trots att det nu är fredag kväll. Tyvärr är det väldigt mycket just fredag kväll, detta verkar också vara kombinerat med avlöningshelg, så vi blir inte mycket klokare, men visst är det fantastiskt med kommunikationer.

Bensinvärmaren kördes för fullt, då det bara finns ett läge, så vi hade minst 45 grader inne i bilen. Tyvärr så var bara underdelen på rutan imfri, bland annat därför att besättningen svettades i stora ångmoln, men det var antagligen bättre än vad resten av 911-gänget hade. Över bakluckan hade vi lagt min jacka så just då var det torrt.

Starten gick och de lätt grånade "18-åringarna" drog iväg i fullt sken. Vägbanan var som en stor flod och 11:an hoppade glatt i vattenmassorna som en rödvit laxöring på väg till lekplatsen. Det hela påminde mera om Göta Kanal än om asfaltrally. Hur som helst gjorde vi en riktigt bra tid, kanske beroende på att vi i alla fall såg ½:a vägen.

Framkomna till SS5 fick vi meddelande om att man skulle avsluta tävlingen p.g.a. regnet så vi skulle bara köra igenom 5:an och SS6. Tillbaka till torget alltså! I samma stund började Röda Faran hacka på några burkar, men det var ingen fara. Hem skulle vi tas oss.

På torget parkerade vi bilen med vältejpad motorlucka för att sedan sätta iväg mot hotellets Huhnensnitzel, bilprat, undanflykter, förklaringar, resultatservice och morgondagens startlista. Natten hade kommit till rallygänget!

Morgonen annonserar vanligtvis av tuppen, men inte på vårt hotell. Där kunde man redan före sju höra Micke Dahl skrika i korridoren. Troligen hade han förläst sig på någon bok i idrottspsykologi för han gick runt och ropade: "Nu dj-r skall vi ta dom, nu dj-r skall det bli åka". Codriver Torbjörn åt ingen frukost den dagen…..

Fördelen med att åka tillsammans med "dåligt sällskap" är att man får mycket hjälp. Denna hjälp hade för vår del bestått i massor från stort till smått men under tävlingen hade vi fått utomordentlig servicehjälp av Dick, som körde Dahls servicebuss. För att detta skulle fungera krävdes det givetvis att vi kom någotsånär vid samma tidpunkt till serviceplatserna. Annars skulle ju inte Dick hinna flytta sig så att Micke skulle få sin service på nästa serviceplats, etc. Det var ju ändå just därför som Dahl hade sällskap av Dick. För detta måste vi ju ha all respekt. Vår service hade bestått i huvudsak av bränsle, dricka och nödvändig hjulmutterdragning, men man vet ju aldrig. 120 km SS är en bit och vi hade 70 km SS kvar

På morgonen hann också verkligheten ikapp oss. Vi startade numera sist, stensist! Gudskelov inte efter Trabanten, för den hade brutit, men väl efter en Skoda i tvivelaktigt skick. Dahl och Torbjörn däremot startade som 2:a bil, i kraft av sin 2:a plats. Dit fram var det en smärre evighet. Service skulle alltså kunna bli ett akut problem. Dessutom kan man inte bara svänga in på macken och handla 98-soppa. Det finns bara på några få mackar och vi skulle troligen INTE passera någon sådan.

Formatet för lördagen var liknande det vi åkt på fredag. Nu var det två slingor med tre sträckor i vardera slinga. Dessa skulle åkas två gånger och vid bytet av slinga skulle det bli tillfälle till lunch och mera gny vid "regrouping".

Gänget samlat till re-grouping andra dagen, därav Pers civila klädsel. Per, Hans-Åke, Frasse, Bosse och Hasse

Vi startade med full tank, glatt humör och siktet inställt på att hinna fram före damernas dans. Bilnycklarna hade suttit i bilen, på den bevakade parkeringen, över natten så med dessa var det inga problem. När vi högtidligen vinkades av från torget, som absolut sista bil, dånade applåderna. Vi var numera rallyts kändisar. Innan start fick vi dessutom skriva autografer. Det kom fram ett gäng som på knagglig engelska förklarade att " maken till powerslides" hade de då aldrig sett tidigare. De stått på SS1 när en Svag vänster blev en Tvär höger, men det höll vi tyst om!

Lördagen gladde oss med härligt väder. På väg ut mot dagens första SS hackade bilen lite men den tog sig allteftersom. Sträckorna flöt på finfint och vi hade det fantastiskt trevligt. Detta var också de sträckor som vi tränat senast så vi kände igen oss avsevärt bättre här.

På varje sträcka åkte vi ikapp Skodan framför oss, vi tog ca 10-12 sekunder/km SS. När man såg hur den for mellan dikesrenarna undrade vi om inte de gjorde en större prestation än vi att hålla den fart som de gjorde med de högst tvivelaktiga vägegenskaperna som fordonet hade. Ibland vågade vi inte köra om för vi viste inte åt vilket håll som det skulle sladda för dem, mitt på en raksträcka alltså.

Efter ett par sträckor nås vi av beskedet att våra självutnämnda främsta konkurrenter, Wigren-Hågeman, har brutit. Håller vi oss bara på hjulen rallyt ut så kan vi alltså slå dem! Det var ju mums. Tråkigt dock för skåningarna att få bryta, även om de faktiskt såg lite lättade ut. De hade väl känt pressen från oss kan man tänka. Vi var ju bara en timma efter och på väg till dansen……

Detta fick också till följd att servicefrågan löstes mycket elegant då Wigrens Porscheservice öppnade mobil filial enbart för oss. Dick hjälpte även till så vår service var i WRC-klass.

Trotts att vi bytte stift, etc. gick inte motorn riktig som den gjort på lördagen. Den drog också ovanligt mycket bensin vilket ju är ett tecken illa som något.

Lördagens sträckor var rent vackra! Snabbt och effektivt gick vägarna genom det mjuka landskapet för att sedan virvla genom en by, in bland husen, över något torg och sedan ut på landet igen. Den stora publiken var mycket entusiastisk och det var bara glada miner varthän man såg. Några av sträckorna var blixtrande snabba. Kanske för snabba för våra gamla bilar då medelhastigheterna låg runt 120 km/tim, körningen genom byn inräknad. Men hur som helst hade vi en helt fantastisk rallylördag.’

I mål konstaterades det att vi fortfarande var sist, bland de som inte brutit för de var ju ändå mera sist. Hornblåsaren Gerd hade vunnit, med Micke och Torbjörn som två. Silvasti tog sig in på tredje plats. Bland övriga klasser tog Hasse-Frasse en andraplats i sin klass, efter en annan Hornblåsare i en Volvo Amazon. Då kan man notera att klassindelningen var negativ ur Sellberg-Franssons perspektiv då Amazonen hade bland annat skivbromsar vilket enbart finns på PV:n i Sellbergs våta drömmar. Micke och Torbjörn lämnade Horacka Historic som totalledare i Historic Rally EM, inte illa.

Två svenska andraplatser. Hasse faller nästan på knä av tacksamhet för sträckpriset. En dunk saft!

Vi hade lyckats väl med vår målsättning nämligen att ha maximalt kul samt att spöa Saxtorps stolthet. Att sedan notläsningen inte fungerade 100% kan ju ingen människa begära första gången och det går ju alltid att dra ut sladden till Intercomen utan att det märks.

På asfalten kände vi oss riktigt hemma. Inte alls så osäker och förskräckt som på grus utan ung, stark och modig precis som en 18-åring på väg till dansen. Det resulterade också i tävlingens totalt fjärde bästa körtid. Sedan var det ju det där med transportprickar förståss, men vem bryr sig egentligen?

När man sammanfattar intrycken så väcks åter en undran: varför i hela friden åker vi inte asfaltrallyn i Sverige? Argumenten FÖR kan staplas i stora högar men framförallt så är det ju fantastiskt kul och dessutom troligen avsevärt billigare för alla inblandade parter. Om man dessutom väger in det faktum att en vanlig stadsunge nuförtiden knappast har sett en grusväg så verkar det ändå tydligare.

Färden hemåt startade, efter manligt firande, på söndag förmiddag. Det tog oss nästa ett dygn att komma hem så hela äventyret tog ca en vecka. Vi hade kul varenda minut!

En trolig budget för en dylikt utfärd är ca 20.000-25.000 kr. Jag har inte räknat samman varje öre utan uppskattat. Därför tror jag att de flesta rallyåkarna någon gång har möjlighet att kosta på sig ett liknande äventyr. Upplevelsen är så mycket mera än åka 120 km SS. Äventyret, miljöerna, gemenskapen, stämningen och kamratskapet blir givetvis också något helt annat än under en halvstressig endags tävling.

Dessutom kan jag bara ansluta mig till fullo till Hågemans berättelses slutsatser. "Det är bara NU ännu en liten man kan få åka landsvägslopp, snart är det slut"

Inte vill Du väl sitta hemma och ångra Dig för att Du inte tog den sista chansen, eller hur??

Och kom ihåg: Pojkar som kommer sent får aldrig dansa med de sötaste flickorna!