Enligt Alfred Neubauer, legendarisk tävlingschef på
Mercedes, var
Det är alltså en god affär att åka Carreran! Det var i alla fall det bärande argument som jag använde där hemma när planerna först presenterades i familjerådet. Att kvinnor inte förstår sig på ekonomi, är en gammal fördom, så det blev genast grönt ljus ....
Starten gick i den mest södra provinsen och i dess
huvudstad Tuxtla Gutiérrez, inte långt från gränsen till Guatemala. Därifrån
gick rallyt, via Mexico City, fram till målet i Nueva Laredo vilken ligger på
gränsen till USA. Tävlingen omfattade
Men, som vanligt, började det långt tidigare!
Redan när Wigren berättade om sitt äventyr i Mexico 1999 tändes förhoppningens lilla lysdiod om att någon gång få åka Carreran. Det lät spännande! Så återigen kan man säga att vi hamnade på äventyr p.g.a. ”Dåligt sällskap.”
Men under hösten 2003/vintern 2004 talades det mest brittiska RAC Rally, vilket skulle gå hösten 2004 och helt efterlikna den klassiska 70-tals tävlingen. Namnet var en omskrivning från Roger Albert Clark, legendarisk brittisk Fortåkare och Fordman, varifrån man fick initialerna till RAC. De svenskes meriter i RAC, på tidigt 70-tal, är otroliga. Det sägs att enda platsen där det fanns skrivmaskiner med å, ä, ö, förutom Svenska Ambassaden, var på RAC-kontoret. Även anmälningslistorna dignade av svenska ekipage.
Nu skulle det nya RAC-rallyt köras någon gång i november och vi skulle delta!
Men då dök det upp ett förföriskt mail i lådan, ”hyr min PV för Carreran”, löd det! Avsändare var Mats Hammarlund, vilken bor i Mexico och har åkt Carreran 5-6 ggr. Mats hade via världsmedborgaren och rallyentusiasten Stein Johnsen fått tipset att det uppe i norden fanns ett tokigt gäng som kanske kunde vara hyresspekulanter. Stein, som åkt Safarirallyt flera gånger i Amazon, lärde känna oss i samband med byggnationen av Safaribilen BLF003, där Stein bidrog med massor av idéer och sakkunskap.
Viva Mexico!
Skall man på långtur, dryga 300 mil, gäller det att hitta rätt väg så Boxmannen vidtalades. Efter ett manligt ”Kyllä kiitos” från Finland drog planeringen igång.
Eftersom vi hyrt bil, inkl. service, stod det oss inte
fritt att välja servicegäng, men när uthyraren frågade om vi hade någon bra
servicekille ”på förslag” blev teamet med ens komplett. Ingenjör Söderqvist
anslöt och teamet var återsamlat. Som vanligt bestod vi av Eugen på karta,
Ingenjör´n på service, Ritva på bananer och jag bakom ratten. Dessutom
utökades teamet med en tillrest kamrat, som lockades av möjligheten att se
Mexico under festliga former. Han utgjorde såväl stödfunktion som lokal
fanklubb, "one man show".
Väl framkomna till Mexico och starten i Tuxtla Gutiérrez blev vi helt överväldigade av arrangemanget. Inte nog med att det fanns massor av läckra bilar, vars make vi tidigare ej skådat. Många team verkade också mycket, mycket professionella.
Uppslutningen från polismakten var tung, då bl.a. Chefen för Mexikanska trafikpolisen ingick i organisationskommittén. Glada, men tungt beväpnade, poliser sågs överallt.
Herrarna fick fri öl och många av de medföljande fruarna, fästmör, etc var väldigt stjärnögda på förmiddagarna. Kanske för att Pfizer frikostligt delade ut Viagra till deras män. ”Etwas fur Jeden”, som tysken säger.... Detta borde vara ett oslagbart koncept för Alesvängen att ta upp, eftersom de ju har ambitioner att locka till sig en KRC-tävling......
Mitt inne i depåområdet, mellan Viagra-knapprande, öldrickande Carrera-folk och stjärnögda fruar, fanns också vår bil. Ingenjör´n hade kommit en dag före oss och jobbat oavbrutet med att färdigställa den för racet. Kvar att göra var några detaljer såsom nya tändkablar, motorfästen och inpassning av förarstol. Det senare behövdes då min sittställning är mera upprätt än den tidigare förarens, vilken antagligen legat i baksätet och sett vägen via speglar i taket. Vad vet jag...
När stolen var justerad kom vi äntligen iväg på provtur! Du milde!!!!
Det vi satt i kallades Volvo PV 444. ”Kallades” är nog
rätt ord då den gick i klassen Turismo Mayor.
Klassen har ett regelverk som t.om överträffar Roger Rooth´s tolkning av
svenska Veteran reglementet!
Bilen skulle alltså vara
perioden 1930-1954, redan här syndade vi väl lite med hel framruta och stora
PV baklyktor (1958?). Vidare fick man åka med modern motor från samma märke
eller ”familj” och konfiguration, rätt fritt alltså. Vidare fanns det
kubikbegränsningar, om man nu kan kalla det ”begränsningar”.
4 cyl = 2 500 cc
6 cyl. = 5 000 cc
8 cyl. = 6 000 cc
Alltså fyra burkar, samma som i gamla Pv, men istället för
en sur B4 på 1 400 cc hade vi en B23:a med marinvev, alltså 2 500 cc.
På insugssidan fick man ha två dubbelförgasare, vilket i vårt fall blev
liktydigt med
Det fanns också restriktioner!
Man fick ”bara” flytta motorn
De tävlande var indelade i två huvudgrupper:
A) Panamerican Cars Group
1) Turismo Mayor
2) Sport Mayor
3) Sport Menor
4)
Turismo de Production
B) Historic Cars Group
1. Historica C (8-cylindrar)
2. Historica B (6-cylindrar)
3. Historica A (4-cylindrar)
Panamerican Cars hade det
friare reglementet och de riktigt gamla karosserna som man förknippar med
Carreran. Här gick alla Studebakers, Lincon, Caddys, Oldsar, etc och här
hittade man vanligtvis totalsegraren.
Historic Cars bestod av
bilar fram t.om. 1965, vilka enkelt uttryckt följde FIA appendix K, förutom några
viktiga avsteg. Fria bromsar, bur, tändning, förgasare, mm., mm samt nästan
fria fälgar och däck.
Enkelt uttryckt kan man säga
att en 1965-års Porsche 911, enligt detta reglemente, bara hade motorn som
skillnad gentemot en Carrera RS. Detta då under förutsättning att man åkte
Bland deltagarna fanns också ett nordiskt inslag. Sverige var förutom oss och uthyraren representerat av smålands/amerika/italienaren Håkan Cederberg med sonen Erik som kartis, dessa åkte en grann Corvette i Historica C. SM-vinnaren och STTC-föraren Mats Lindén trängdes väl inte direkt med sin kartläsare Ralf Christensson i deras Ford Falcon Futura Sprint. Bilen lär, enligt uppgift, ha varit en av Bosse Ljungfeldts gamla banbilar. Om så var fallet kan man säga att skillnad mellan Karlskoga eller var nu Ljungfeldt körde sin bil och Mexico var påtaglig. Den gamla ”Falken” kokade nästan så snart de vred på startmotorn i den höga varma luften i Mexico!
Inget rally är väl komplett utan ”bastu-pojkar” och de blå-vita representerades, förutom av halvsvenske Eugen, den här gången av Jukka Suominen, Kari Kaartama i en mäktig Chevrolet Impala Sport. Dessa gjorde nu sin andra Carrera och tävlade, precis som Lindén/Christensson, i Historica C.
Redan uppställningen på depåområdet före start indikerade detta. Serviceteamen var vältrimmade, utrustningen i toppklass och proffesionalismen stor. Bilarna, som vi kanske ler lite åt i mjugg, var i toppskick och byggda helt utan kompromisser. Detta var verkligen fullfjädrade racers, om även i gamla silluetter, med ”state of the art” mekanik. De hade ruggiga motorer, sekventiella lådor, carbonbromsar, snabba servos, Öhlinare och liknande. Oljekyl fanns på motor, växellåda och bakaxel.
Som inom all motorsport fanns det givetvis olika nivåer, från de rena proffsstallen till entusiasterna med större hjärta än plånbok. Ett exempel på det senare var kanske de fem bröder som äntligen uppfyllde sin egen dröm om Carreran i en Bull-Merca med Toyota motor.
Som god representant för de utländska proffsen kan nämnas det tyska Porsche-team som varit i Mexico under 3-4 veckor före tävlingen för att både träna på sträckorrna samt skriva egna noter för hela bansträckningen. Det amerikanska team som använde ”Wigrens gula” (se länk www.jadepig.com) gjorde också en mycket seriös satsning.
De ledande Mexikanska teamen
hade avtalat med bilverkstäder längs hela routen, så att varje kväll gjorde
teamet en totalöversyn på bilen i deras lokaler, eftersom bilarna inte stod i
parc fermé på kvällen. Förutom total översyn bytte man här även utväxlingar
och växellådor så att det skulle vara optimerat till vägtypen för nästa
dagsetapp.
Vår service var mera spartansk och bestod av en Cheva-van innehållande lite verktyg Ingenjör Söderqvist, Crippa och Pelle. Deras tjänster skulle delades mellan oss och uthyraren, vilken deltog i en hemmabyggd bil, enligt mexikansk förlaga, som hette LT Special. Grunden lär ha varit ett mexikanskt ”one-off” bygge som deltog i Carreran någon gång på tidigt 50-tal. Nu fanns bilmodellen i två exemplar och båda dessa replicor gjorde premiär i Carreran 2004, väl laddade med modern teknik.
För folk med nordiskt
vikingapåbrå gick detta alldeles utmärkt. Troligen låg det någon försäkringsfråga
i botten. Ca 60-70% av de startande var amerikaner och de har ju som bekant en
annan inställning till mångt och mycket omkring försäkringsjuridik än vi något
sävligare svenskar.
Vi tog oss till sträckan i
god tid och rullade fram till startlinjen för att flaggas iväg av en
sponsorsrepresentant i form av en mycket tjusig Viagra-tjej. Sällan har det
varit lättare att vara helt fokuserad på ”startmannen”, till och med Eugen
höll noga kolla på nedräkningen vilken han annars brukar säga att det får
chauffören sköta...
Framför oss låg en raksträcka
på 300-
Eugen höll dessutom hårt i
arrangörsnoterna med högerhanden. Dessa var av siffertyp och hade stegning
1-5.
Det var tur att de inte
omfattade sex, sju och åtta för vår intercom fungerade inte, trotts upprepade
lagningsförsök. Därför hade vi ”utvecklat” fingermetoden. Det hela gick
till så att när kurva närmade sig så stack Eugen upp sin vänsterhanden i
mitt synfält, de antal fingrar som då visades berättade om kurvradien. Inte så
dumt faktiskt, men det hade var svårt med högre tal än fem, samt plus-minus
och plus-plus, etc vilka används av somliga historiker,,, Om kurvan var höger
eller vänster stod det däremot fritt upp till föraren att avgöra!
Handelsresande-Expressen
drog i väg på signalen med lätt hjulspinn och stegade sig uppåt i växlarna.
Med fyran inne tog vi krönet och Eugen visade 2 fingrar, vilket antydde att
svag kurva i den riktning som syntes var i antågande. På detta sätt drog vi
vidare, mestadels på fyran och femman. Av Eugens fingrar såg jag aldrig mer än
tre, samtidigt!
Motorn jobbade härligt,
steget mellan fyran och femman perfekt för det var de växlarna som var
aktuella. Den ”gamla PV:n” låg som ett strykjärn på vägen. Helt stadig
och stabil i hög fart rakt fram likväl som på räls i kurvorna, enda klagomålet/synpunkten
var att den var för hård i dämparna. Detta visade sig i kurvor med gupp, för
då studsade framvagnen som en yster liten kanin.
Bara Muminpappas lugna röst
saknades i brölet från Weber 50-iorna och dånet från det raka röret för
att det hela skulle vara perfekt!
Målet togs på klassiskt
vis, efter en lång fullfartsraka på direkten, genom att en funktionär mycket,
mycket entusiastiskt flaggade av oss med en stor mexikansk flagga!
Sträckan var vad vi här
hemma skulle beteckna som ”svinsnabb”, snittfart för oss blev hela 144
km/tim. Med detta lyckades vi ta 9:onde bästa tid, vilket väl fick betecknas
som ett mindre mirakel för team Hakkapelle!
Läs den spännande
fortsättningen, enbart i denna kanal!
Många frågor kommer
kanske att besvaras!
Kommer Ingenjör´n att
få en momentnyckel till hjulmuttrarna?
Kommer Ritva att skaffa
annan mat än bananer åt besättningen?
Kommer PV:n att vara
lika driftsäker som fars gamla Amazon?
Hur välprepparerad är
Din bil om Du skall åka
Klicka här om Du orkar med mera elände!
Läs om dag 2