Hålögda stod vi upp ur våra sängar redan halvsex på morgonen. Hålögdheten var inte därför att vi festat långt in på småtimmarna med Corona, kvinnor och Viagra. Tvärtom, vår brist på sömn hade snarare en etnisk förklaring.
Varje dag tävlingsdag skulle avslutas med ett förarmöte. På detta möte skulle en rad ärenden dryftas, men fram för allt så skulle nästa dags startordning meddelas. ”This is the place to be”, helt enkelt. Eftersom mötet var annonserat till 19.30 kastade vi i oss från den ljuvliga buffén för att hinna i tid.
Detta var inte latinskt eller ens historiskt korrekt!
Arrangörerna dök helt ogenerat och nyduschade upp vid pass 21 och representanter för huvudsponsorerna, utan vilka mötet inte kunde starta, kom strax efter 22.00. Då enbart efter att ha blivit hämtade från den, troligen, trevligare samvaron i baren strax utanför.
50-60 procent av deltagarna var inte, eller bristfälligt, spansktalande, men det hindrade inte att det mesta avhandlades på just spanska.
Strax före klockan ett lyckades vi slingra oss i säng!
Eugens anvisningar ledde oss åt fel håll, rakt ut ur staden! Detta har aldrig tidigare hänt, så lite piggade det allt upp trotts den tidiga morgonen. Inte en gång ”The Boxman” är alltså ofelbar!
Eugen valde däremot att helt ignorera de vägval som jag nu föreslog och tur var väl det för rallyt startade ju inte i Guatemala utan mitt i Tuxtla.
Med nya anvisningar och ”kreativ körning” letade vi oss åter upp på spåret för att komma in i det publikhav som omgav startplatsen. Klockan var nu strax efter 6, på morgonen, och det var fullt av entusiastiska åskådare överallt. Intresset påminde om Kenya och Safarirallyt.
Som sjua och sexa startade en Studebaker och en otroligt påkostad Oldsmobile, båda i ”vår klass” Turismo Mayor. En Ford i Turismo de Production gick ut som femma.
Trefaldige Carrera-vinnaren Carlos Anaya, i Studebaker, hade fjärde position, som trea kom en Ford vilken tillsammans med Carlos åkte i Turismo Mayor.
Tvåa var storstjärnan Jorge Pedro vilken åkte Studebaker i klassen Turismo de Production.
Det sjuttio bilar stora fältet leddes ut från Tuxtla av Juan Carlos Sarmiento och Raúl Villareal vilka kamperade i ”värsta sortens” Studebaker, Turismo Mayor.
Därtill fanns givetvis de andra bilarna, sammantaget 70 stycken, så det fanns mycket spännande att se!
Vårt svar blev: ”snö och is”, vilket väckte stor
munterhet bland åskådarna när det översattes till spanska. Så under stort
jubel drog vi ut, guidade av en MC-polis, mellan täta led av åskådare vilka
stod bakom avspärrningar i km efter km. Givetvis hade polisen både siren och
blåljus påslaget och körde som om han jagade en nyrymd Clark Olofsson!
Mucho Macho!!
Den ville sig inte riktigt utan lät präktigt morgontrött. I kön fram till TK felsökte vi ivrigt, men utan resultat. Vad kunde det vara? Ett alternativ kunde vara de två bränslepumparna, kanske gav de övertryck, så vi slog på och av dessa men utan resultat. Tiden för felsökning rasade undan då bilarna startade med 30 sekunders mellanrum.
Sträckan bestod av en 20-
Startmannen, i rekorderliga långbyxor och inte kort kjol den här gången, räknade ner!
5-4-3-2-1-Vamos
Med ett symboliskt hostande lämnar vi startlinjen. Det
drar sakta uppåt och det gör vi också. Bilen växlar mellan tre och fyra
cylindrar. När vi tagit oss över ett litet krön och får en utförslöpa
lyckas vi lura den att gå på direkten. Sedan bär det uppför igen och då är
vi strax nere på fyran. Detta var verkligen ”Studebaker-territory”, då det antagligen gick att åka långt, långt över
Frustrerade, som en hemmafru i jämlikhetsdebatt, rullade vi mot mål. Vi deltog, men deltog ändå inte.
Målflaggan togs i en utförslöpa på femman, men med tre cylindrar stabilt i bruk!
Vi kom en bit efter med 172 km/tim, troligen hade PV:n gått på fyra i uppförsbacken. Detta var värre än Finland, men maten och vädret var bättre och så slapp man allt löst grus!
Transporten till SS2, alltså gårdagens kvalificeringssträcka,
var endast
Tändhatten hade alltså lossnat från stiftet och lagt sig på grenröret och där skadats av värmen så svårt att den helt enkelt var avbränd. Nu var goda råd helt gratis! Det enda vi kunde göra, ståendes i en kö fram till TK, var att lägga på huven och köra vidare på tre burkar. Och så fick det bli!
Åter satt vi där som två hemmafruar i en direktsänd TV-debatt. Vi deltog, men deltog ändå inte då vi redan var dömda på förhand. Hur som helst så strävade vi på och kanske körde vi effektivare nu när vi fick hushålla med kraften på ett annat sätt. Kurvorna planerades och det var helt avspänt i bilen med Eugens fingerräknande.
Då SS3 var struken så det väntade en längre transport på
hela 150-
Så vi stannar på första bästa mack för att köpa nya tändkablar. Personalen ser enbart frågande ut när vi på bästa skolengelska försöker meddela vårt brinnande behov av bilelektriska förnödenheter. Nada, noll! Några kablar finns inte.
Vi hackar oss vidare och i nästa större by får vi syn på ett GM-märke utanför ett skjul, ditt vi genast styr kosan.
Hela huvudgatan i byn var fullproppad av åskådare vilka kommit för att se Carrera-bilarna, fastän det var en transportsektion. Staden/byn är alltså fullproppad med folk och poliser. När vi svänger in dras åskådarmassorna mot vår gula bil som getingar till ett juiceglas.
Med ett vrål kastar jag upp dörren så att vi i alla fall
får så pass utrymme att det går att komma ur bilen. Förskräckta backar åskådarna!
Då de flesta har en längd motsvarande en normalfördelad svensk sjätteklassklass
går det ett sus genom folket när nästan fyra meter Viking uppenbarar sig, fördelat
på fyra ben.
Svettiga, rödmossiga, förbannade och upphetsade störtar vi ur bilen och börjar fördela arbetsgifter. Eugen lyfter huven och vaktar sedan bilen, jag tar den trasiga kabeln och springer in i ”butiken”, vilken väl snarast är ett hål i en delvis nedrasad tegelmur.
Därinne förstår genast den begåvade butiksinnehavaren vårt predikament! ”Den förväxte utlänningen” är alltså mitt i en biltävling och behöver snabbt en lång tändkabel, inklusive hatt. Snabbt skall det gå och han är troligen inte att betrakta som en framtida stamkund.
Efter en stund letande kommer det fram en kabelhärva till någon GM V8. En av kablarna stämmer någotsånär i längd. Den vill vi ha!
Jodå, men problemet är att de endast säljs i hela satser, förklara butiksägaren med tusen spanska ord och obeskrivliga gester.
Ja, ja strunt samma, men vi måste prova längden, blir vår urusla förhandlingsöppning.
Hur som helst så lyckas Eugen, med ett urval av manligt finska svordomar, driva undan några nyfikna bybor så att vi får plats att testa.
Den passar!
Nu slickar sig butiksinnehavaren belåtet om munnen, betalningen skall göras upp!
Då det här inte var första dagen i Mexico utan jag hade använt bältet under en veckas tid, var den utsökta ordning som fanns i bältet, vid starten på resan, nu helt i upplösning. Dessutom rådde i ”pungen” stor brist på den lokala valutan Pesos. Men där fanns dollar, stora, stora dollarsedlar!
Likt en hungrig ormvråk upptäcker en sork på en nyslådd sommarvall zoomade butiksinnehavaren in mina STORA sedlar, Big Bill!
Han pekade ivrigt och höll upp fler fingrar i luften, samtidigt, än vad jag trodde var möjligt. Det hela avslutades med att när vi drog iväg på fyra cylindrar och lämnade vi en nyrik butiksinnehavare efter oss. Vi hade nu troligen Mexicos dyraste tändkabel, men bilen sjöng på fyra burk!
Under över alla under så slog Hisingetraktorn igång! Vi kastade oss åter in i bilen och försvann med ett avgrundsvrål ur det raka röret in i ett moln av gummirök och oförbrända bensinrester!
Efter en stund lyckas Eugen lokalisera felet! Tvärs över motorrummet går ett stag som skall stabilisera fjädertornen, på detta är kabeln från tändspolen till strömfördelaren klamrat. Tydligen hade motorn så dåliga motorfästen att den rörde sig så mycket att toppkåpan slog i staget. Då den slagit i upprepade gånger hade topplockskåpan gnagt av kabeln.
”The Boxman” tog fram sin ”maaginen puukko” och vips gick bilen igen!
Efter att blivit bortkörda från serviceplatsen av Ingenjör´n, vilken skulle ha arbetsro, åt vi en Taco-uppsättning på restaurangen vilken tyvärr verkade ha lånat sin receptetsamling från lunchbaren i Syssmä. Det var en bra bit från Santa Maria, som man köper hos ICA om jag säger så....
Det hela märks genom att bilen går som ett spjut på höga varv, men om man släpper för att sedan gasa på så hickar den bara till och bluddrar innan den så att säga ”ätit sig ren”. Inget bra på en rallybil!
Intelligentians råd är att ”kör på så hårt det går utan att släppa gasen för mycket”! Med sådana vänner......
De har troligen inte skådat de 100-
Starten går i svag utför, sedan flackt landskap med behagliga och långa mjuka kurvor. Asfalten är svart och mjuk som sammet, inte en skada på vägen. Det går fort, väldigt fort, mestadels femman, men när Eugen visar oroväckande många fingrar går vi på fyra. Huvudriktningen, alltså svag utförsbacke håller i sig, snabbt karaktärsskifte kommer och ger stark stigning på vägen och tvära men mjuka kurvor. Vi lider svårt av att det ”inte är någon hemma” i stigningarna och att vi har ett stort steg mellan trean och fyrans växel.
Eugen signalerar lång, lång höger två, vi kommer in mot böjen på direkten och fulla spjäll, minst 200 km/tim. Nu är vi på väg in i en skärning, det är alltså höga vallar på båda sidor.
Någon i vägkanten vinkar ner, vi nyper bromsen med allt som finns och hinner precis undvika en skrotad Studebaker som ligger upp och ner mitt på vägen! Resten av vägen är täckt med skrot som dörrar, luckor, batteri, bränsletank och allehanda bråte som kan finnas i en tävlingsbil, så vi kör ut bland stock och sten för att undvika punktering.
Besättningen står mitt på vägen och gör ett förvirrat
”tummen upp”. Vi startar om och sveper vidare nerför den branta
slutspurten. De diken som finns är minst
Den sträckan gick riktigt bra då det inte var så mycket tempoväxling utan vi kunde hålla motorn över 5 500 rpm, mest hela vägen.
”Vamos” Mot nya äventyr!
5-4-3-2-1-Vamos
Om den tidigare SS passat oss med sina långa utförslöpor så skulle detta nu betalas. Det som åker upp kommer strax ner sägs det ju...
Den här sträckan var en enda stigning, i alla fall tyckte vi det. Till dess försvar kan sägas att det var en fantastisk väg. Bred, jämn och med härligt djupa diken. Det var massor av ”Kodak-stops”, alltså utsiktspunkter med milsvida synfält. Här fanns det också finnas massor av åskådare.
Vi strävade på så gott vi kunde, men på den här sträckan tog Eugens tålamod slut. Förutom att visa fingrar och göra tecken om långa kurvor, svor han på finska så att han överröstade Webrar, avgasljud, däck och all annan olåt inne bilen. Han, liksom jag, var j-ligt trötta på bilen kippade efter andan i ingången till varannan sväng. Det stora steget mellan trean och fyran gjorde också att vi tappade onödigt mycket varv.
Vi kommer in med 111 km/tim i snitt, men lyckas ändå vara bland de 10 första trotts att det kändes som om vi hade massor mera att ge.
Den goda nyheten var att vi var på toppen av berget, den dåliga att soppan började tryta kanske beroende på att bilen drog ovanligt mycket bensin just nu. En by passerades där det ”skulle vara” bensinstation, men så var inte fallet.
Vi rullade med avstängd motor nerför berget och nu talar vi inte om Kroppefjäll direkt. Kilometer efter kilometer bar det utför på serpentinvägar. Vi rullade på med tyske Michael Strosek gröna Porsche i hälarna. De hade troligen samma problem. Motor på, motor av, söka höjd, rulla ner och absolut inte bromsa. Nervpirrande så det förslog.
Till slut kommer vi in i en lite större by, tyvärr utan
bensinstation, men med lite bilar. Eugen springer iväg åt ett håll tyskarna
åt ett annat och under över alla under! Hornblåsarna kommer strax tillbaka
med en smutsig 10-litershink fylld med bensin. Vi delar broderligt på soppan
och slår igång maskinerna f.v.b. nedför berget mot den hägrande
bensinmacken. Där toppfyller vi tanken, bara för att få uppleva nöjet att en
”full tank” kostar under 150 kr.
För den, inhyrde, tyske kartläsaren var det däremot inte muntert! Strosek hade tillsammans med sin WRC-meriterade kartläsare varit i Mexico tre veckor före tävlingen för att skriva egna noter och träna flitigt på sträckorna. En av kartläsarens uppgifter var då givetvis också att se till att de hela tiden hade tillgång till bensin. Om dessa gossar kört tom tank hade det antagligen krävts minst ett Hara-Kiri av co-driver för att få fortsatt förtroende!
5-4-3-2-1-Vamos
En av de stora skillnaderna att åka i Mexico, Kenya och Tanzania gentemot Norden, kanske med undantag för Norge där jag inte åkt biltävling, är att det kan vara utför eller uppför i mil efter mil!
Landskapet är så att säga i en annan skala, allt är så förbaskat mycket större än Kroppefjäll och Dalboslätten. Det är i alla fall min upplevelse.
Vår upplevelse, från dagens sista SS, var att vi svor oss igenom sträckan med flämtande, flödande två Weber 50. Bilen fick gärna ta massor av bensin, men då kunde den väl i alla fall ha den goda smaken ”att leverera”.
Den sista etappen gick överraskande lugnt, i alla fall jämfört med de andra transporterna som jag tidigare berättat om.
Det enda värt att notera var att Bill Shannon i sin 5-liters Corvette blåste förbi oss i dryga 250 km/tim och höll på att ta med vår vänstra ytterbackspegel. Man vaknar kvickt då! Transportsektionerna var i allmänhet ”afrikanska” så Corvette-Bills beteende var inte på något sätt onormalt, alltså 250 km/tim på allmän väg! Det påminde följaktligen om det vi upplevt på Safarirallyt. Inga ”normala trafikregler” gällde för tävlingsbilarna utan dessa släpptes alltid fram. Publik i massor fanns längs hela vägarna och de hejade lika glatt som de bilister som vi passerade, vanligtvis i dubbla tillåtna hastigheten.
Det förutsattes nästan att vi skulle vara ”Loco”.
Bakpå vår ”puckelrygg” stod det också att läsa: ”El Vikingo Loco”,
vilket fritt översatt lär betyda ”den galne vikingen”. Själva
galenskapen, vilken vi svenskar vanligtvis förknippar med en negation, verkade
här vara ett adelsmärke. Kanske beror det på Carrerans blodiga historia, där
ju galenskapen torde ha varit själva förutsättningen för rallyt, vad vet
jag...
Etappmålet Oaxaca är en större stad enligt våra mått mätt.
Du kan läsa mera om staden om Du följer länken http://www.oaxaca.com.mx/
. Då kommer Du också att notera att staden på sin hemsida även har Carrerans
stolta märke. Så visst betyder
Med tjutande sirener, blinkande saftblandare drog han upp ett tempo värdigt gamle Sten Storken Lundin. Allt detta medan korsande gator var avstängda av poliskollegor. I vansinnestempo drog vi rakt in i den avstängda stadskärnan, genom trånga kullerstensbelagda gator. På de smala trottoarerna stod jublande människor intryckta mellan husväggen och kravallstaket. Motorcykeln brummade, sirenerna tjöt, däcken ylade, Volvon vrålade och brölade med rakt rör ut genom sidan. Vi gjorde troligen vår vassaste körning för dagen i hopp om att inte tappa bort vår uniformerade guide. Det var verkligen fullt påställ som gällde hela vägen fram till det stora torget.
Vi däremot drog på förarmöte: Detta var återigen planerat till 19.30, men den här gången var vi riktigt luriga! Vi gick inte dit förrän klockan 21!
Men då var det endast hälften av serveringspersonalen och ett par tyskar i lokalen! Resterande började troppa in vid pass 22 och hela mötet var slut strax före tolv.....
På mötet fick vi nyheten att vi belade en total
elfteplats (11), vilket återigen gjorde att man kan började tro på en högre
makt.
Någon däruppe måste verkligen gilla Team Lagom HakkaPelle!
Frågorna är som vanligt många men svaren kan
dröja!
Kommer Ingenjör´n att ha fixat bilen?
Hur länge kan man kompromissa?
Kommer vi att hitta ut ur staden?