12th Ypres Historic Rally 2-3 juli 2004
Belgien är, för de av oss som är intresserade av 1900-talshistoria, ihågkommet som ett platt uppmarschområde för tyska trupper på väg till eller mot Paris. Ypres, Ipre som det uttalas lokalt, är inget undantag!
Under 1: a världskriget stred och dog mer än 500 000 (femhundratusen!) pojkar och män på de låga, lerstinna kullarna som omger staden. Detta sätter givetvis stark prägel också på omgivningar runt Ypres.
Överallt finns det strama minnesmärken, gamla rostiga kanoner och krigsmuseer. Till synes oändliga krigskyrkogårdar, som med sina enkla vita kors markerar kvarlevorna av enskilda engelsmän, belgare, kanadensare, nya zeeländare, amerikaner, fransmän och australiensare. Till detta kommer de massgravar i vilka tyskarna oftast begravde sina stupade, men alla andra nationer är, tyvärr, även representerade här.
Ypres låg under konstant artilleribeskjutning under största delen av kriget, så staden bestod mestadels av ruiner vid krigsslutet 1918. Enbart katedralen hade på något outgrundligt sätt fått behålla några av sina ursprungliga väggar. Efter denna outsägliga behandling reste sig ändå staden och fick uppleva drygt 20 års lugn.
Sedan var det dags igen, när "Resebyrå Adolf Hitler" började anordna charterresor i pansarbil till Paris!
Detta historiska perspektiv är numera ”Big business” för de lokala. Ca 90 % av alla hotellnätter i Ypres regionen är relaterade till krigsturism. Bland annat engelska skolklasser har som ett, mer eller mindre, stående inslag i undervisningen att besöka slagfälten, för att få ett perspektiv på hur farfarsfar och farfar levde eller kanske dog i kampen för de samhällssystem som vi fortfarande drar nytta av. Kanske något för oss, i fridsamma Sverige, att fundera över.
Annars är väl Belgien numera mest känt för fredliga ting som ett utomordentligt kök, många och konstiga ölsorter samt landet där eliten av Europas folkvalda samlas för att tänka höga tankar, få traktamente och ta beslut i allvarliga frågor som storleken på bananer. Hit var vi alltså på väg!
Men som vanlig började det långt, långt tidigare!
Redan 1999 kom jag över en video från Brittiska Historiska Mästerskapet i Rally. De hade Ypres med i sin tävlingskalender. Bilderna visade smala asfaltvägar där rallybilarna susade fram och så visade de en oändlig fest, vilken inte verkade stå höstmarknaden i Dals-Ed efter i intensitet, galenskap och glädje.
This must be the place to go!
I flera år försökte vi, men belgarna envisades att åka efter brittiskt reglemente, vilket var helt obekant för oss. De struntade helt i FIA, hur fransspråkiga och europeiska de nu än var. Dessutom krockade tävlingsdagen med den backtävling som jag åkt på Irland några gånger.
Men i år stämde alltsammans! Det var FIA regler som gällde, Ypres var till och med en av deltävlingarna i ”Historiska EM” och eftersom den irländska lånebilen var inkurant så passade det som hand i handske.
Både Eugen och Söderqvisten vidtalades och det hela bestämdes. Söderqvisten var näst intill översvallande, han hade varit engagerad på ett tidigare Ypres rally tillsammans med Stig Blomqvist och hade enbart glada minnen därifrån. Men då gällde det den ”moderna” tävlingen.
Formatet i Belgien var att roadbooks och kartor delades ut på måndagen före tävlingen. Sedan var det träning tisdag och onsdag. Frivillig shakedown fanns för de ivriga på torsdag kväll. Besiktning hölls fredag vid lunchtid och rallyt startade på eftermiddagen med en sträcka. Sedan pågick rallyt från lördag morgon till sena lördagsnatten.
Sammantaget omfattade rallyt 204 km SS och den längsta sträckan mätte hela 32,5 km.
Samtidigt gick det "moderna" rallyt vilket omfattade delvis samma sträckor, men omfattade dryga 300 km SS. Till detta event var det också bara en svensk bil anmäld, nämligen Oscar Svedlund med sin Mitsubishi Evo "någonting".
Som den minnesgode erinrar sig så var tanken att vi skulle åka Belgien i en Lotus Cortina. Den höll tyvärr inte måttet under provkörningen på Alesvängen, så nu var goda råd dyra. Antingen fick vi satsa på att snabbt rätta till felen på Lotusen eller så fick vi satsa på att appendix K besiktiga ”Vita Vidundret”, SGA 481. Vi valde det senare alternativet, speciellt på Söderqvistens inrådan, då vi (han) uppfattade Porschen som mera tillförlitlig, sexig och utprovad. Vi hade ju åkt med asfaltsättning under flertalet grustävlingar, så nu var det kanske dags att dra fördel av vår tidigare nackdel....?!
Eugen protesterade inte heller eftersom även han blivit biten av flugan från Stuttgart och har ett "Porscheprojekt i Box". Porsche fick det bli!
Med benäget bistånd av vår lokale FIA besiktningsman fick vi en ”draft” på FIA-handlingen, vilket arrangören lovade oss att få åka på. Att bilen dessutom ökade med 50 % i värde var ju bara en trevlig bieffekt!
På måndagsnatten samlades delar av teamet på hotellet ”Den Tjocke Abboten” i Lo, en liten by strax utanför Ypres. Där fanns redan Eugen, den goddags pilten, som flugit till tävlingen.
Här fanns även Team Tossavainen, med Pirjo, Kari och Pentti, åkandes i norra Europas läckraste rallybil, en knallgul Jaguar E-Type, samt brittiske hundkojeåkaren Gordon Cameron. Vi skulle senare få sällskap av ännu fler Rally-Kallar.
Tyvärr var vi de enda svenska deltagarna. Norge var representerat med av Jensen och Pedersen i en av fältets vackraste Porsche Carrera RS. Dessa hade ett svenskt serviceteam bestående av Åke Gustafsson och Perry. Från Finland fanns, förutom ovan nämnda, Norrgård och Kallström i Sverre Norrgårds välputsade Volvo Amazon 122S.
På tisdagen och onsdag stod träning på programmet och den underlättades av de flesta sträckor gick två gånger.
Landskapet var som en kombination av Danmark och delar av Skåne. Tidvis var det alltså platt som en pannkaka, med relativt raka vägavsnitt, för att sedan bli lummigt grönt med lövskogar (bok och ek?) där vägen vindlade både upp och ner samt svängde. Vägbyten var legio. Öppna, vinkel och hårnåls korsningar avlöste varandra. Vägen var så smal så ett vanligt möte var småknepigt. Fläckvis var det fruktansvärt snabbt, medan andra partier var bökigt långsamma.
Det var fantastiska jordbruksbygder vi korsade. Kor överallt och kossorna såg ut som Belgien Blue i Lightversion. Skillnad mot våra svenska "hästifierade" hagar var påfallande. Här hemma verkar det som om alla kor har dött sotdöden, till förmån för de helt improduktiva hästar.
Inne i skuggan av lövträden kunde det vara såphalt på asfalten då träden troligen gav ifrån sig sav eller liknande vilket bildade en mörkare hinna på asfalten. På långsträckan klättrade vi över ett ”berg” som kanske kan liknas vid en liten Hallandås, utan tunnel. På väg upp och ner från berget slingrade vägen som i tunnlar. Taket bestod av trädkronor och sidorna av jord och häckar, trolskt som i sagan om Ronja.
På väg ner fanns det också ett utomordentligt värdshus till vilket vi utrustades med lunch- och öl-kuponger, av de förutseende arrangörerna. Kupongerna gällde enbart på träningen, inte på SS, skall väl i sanningens namn tilläggas!
Vissa sträckor hade använts tidigare i rally så här kunde man ana hur det skulle se ut när tävlingen väl började. Det verkade som alla genade svårt.
Våra dagar gick åt att nota, luncha, prata med medtävlare och titta på minnesmärken. Kvällarna tillbringades på ”Den Tjocke Abboten” och vi kunde väl förstå varför Abboten lagt på sig. Det hela var några trevliga dagar i 20 gradig värme, vilket vi nordbor inte hade varit bortskämda med under försommaren 2004.
Att detta var lugnet före stormen kunde vi väl inte ana!
På väg från Sverige var Söderqvisten, tillsammans med ”Målarmästar´n” och en trailer lastad med gamla SGA 481. Dessa hade anpassat sitt resande så de skulle vara nere på torsdag kväll, alltså i god tid före besiktningen på fredag.
På torsdagen hade vi träningsfritt så vi satt i solen utanför Abboten och sög på en läsk. Då ringer Ingenjör´n!
Han berättar upphetsat att de, på Autobahn, blivit stoppad av en tjock tysk polis som hotade med arrestering, internering och avvisning. Detta med all rätt då deras framfart var klart allmänfarlig. De hade nämligen, utan att märka det, tappat framrutan på tävlingsbilen! Denna hade lossnat och blåst rakt ut på motorvägen, precis samma elände som jag hade utanför Halmstad på väg till Dackefejden 2003. Lyckligtvis hade, heller inte denna gång, skada uppstått på liv eller egendom. Men bra var det definitivt inte!
Det var heller inte bra, ur ett annat och men kanske mindre viktigt perspektiv. Utan framruta kan man absolut inte åka rallytävling.
Då både rutan och gummilisten låg någonstans i Tyskland, massakrerade, startade jakten på nya reservdelar. Vi lyckades, efter intensivt jagande, lokalisera en framruta i Ypres. Denna fanns hos en tveksam glasmästare som efter påtryckningar (läs Euro) även lovade montera den i bilen på fredagsmorgonen. Men med en gummilist hade vi problem, tills Söderqvisten ordnade detta genom en av sina kontakter i Tyskland. Så Målarmästar´n och Ingenjör´n fick slå en 360 graders tillbaka till Lübeck för att där avhämta en styck list.
Alla dessa extrasvängar fick till följd att de inte kom till ”Den Tjocke Abboten” förrän tidigt, tidigt på fredagsmorgonen.
På torsdagskvällen drog vi ut på Shakedown, för att kolla på konkurrensen. Pentti Pekkala och jag hade redan på onsdagskvällen varit ute och sett på den ”moderna” Shakedown. Den gick mitt inne i ett större samhälle som var helt avstängt för trafik. Vi hade alltså redan nu fått se hur stort rallyt var, publikmässigt. Bilarna kom inrusandes på Stora Torget och ut igen. Runt torget såldes det mat och öl, Stor Show!
Här fick vi också möjlighet att beundra framfarten hos det andra svenska ekipaget, Oscar Svedlund i Mitsubishi Evo "hurmycketsomhelst", kom med riktigt bra fart!
Varesig Eugen eller jag har inte sprungit ner åskådarläktarna på träningar tidigare, så den historiska träningen var en tudelad upplevelse. Självklart var vi där för att se på det direkta motståndet, men också på våra kompisar Norrgård och Jensen vilka beslutat sig för att känna på den belgiska asfalten innan allvaret började.
Inramningen var synnerligen trivsam, för historiska rallyfans! Massor av bilar som drog för allt vad tygen höll och showade. Dessutom de allomstädes närvarande mat- och ölförsäljarna. Det hela artade sig till en trevlig kväll om det inte varit för en sak.....
Huva mig vad en del bilar gick och hur bra de åkte...... Självförtroendet var väl inte direkt på topp efter man sett Lietear, Droogmans, Jensen och massor av vassa RS (både Porsche och Escort), BMW, Opel, etc., etc. försvinna med ett vrål bland gummirök och damm runt nästa krök.
Vi enades om att Lietears Escort RS1600 och Droogmans Carrera RSR stod i en klass för sig. Tätt följda av ett helt gäng Carrera RS åkare med bland annat nordiske Jensen som en "Runner up" , samt ännu någon Escort RS1600 och en BMW 2002. Det fanns också några påtagligt lättretade Escort RS1800 och mystiska Oplar som hade bra snurr. Dessutom är det alltid trevligt att se lite udda bilar, som Opel GT, NSU, etc. vilka var representerade.
Sverre var också på plats:
Ett helt gäng heta aspiranter till totalsegern!
Följ också den här länken. Här finns det finfina filmsnuttar att ladda ner från träningen. Bland annat kan Du se Jensens vita Porsche, Droogmans RSR, Lietear med Escorten, etc.
http://www.shakedown.be/ Klicka på "FILMPEJES" i den gula linjen, skrolla sedan ner och välj "Ypres Westhoek Rally (2-4 juli)" och där hittar Du de Historiska filmerna. Glöm inte att skruva upp ljudet ordentligt! Sköna toner!!!!!!!!!!!!!
Med tunga huvuden drog vi oss tillbaka för en stunds kontemplation hos ”Den tjocke Abboten”.
Fredag 2 juli 2004
Fredagsmorgonen hälsade oss med en friskhet som det bara kan finnas när det nyss har regnat! Den fräschören behövdes för Eugen och jag hade en framruta som skulle monteras. Glada i hågen drog vi med bil och släp över till Glasmästaren för att få det hela utfört. Detta ansågs vara en så enkel uppgift att vi skulle kunna klara det på egen hand, helt utan inblandning från Intelligentian bland servicefolket. Dessa sov fortfarande i söt i hotellets Bröllopssvit, vilka de fått sig tilldelad som boende!
Allt startade väl! Grabbarna fanns på plats, rutan hade kommit, gummilisten hade vi med. Spelet kunde börja!
Under stort grymtande, stånkande och stön började de pressa rutan på plats. Vi iakttog med spänning. Stönandet ökade i volym och på knagglig engelska förklarar de, efter en stunds bökande, att det var fel gummilist! Rutan passade inte riktigt på grund av att listen var för tjock. De pekade ivrigt på listen och sa att denna troligen var till en nyare Porsche. Snabb telefonkontakt med ”listhämtaren” ger vi handen att så var inte alls fallet!
Då försöker de en stund till! Efter ännu en stund har de nästan fått in rutan, det fattas bara en liten bit. Ny teori lanseras av dessa lata Belgare: Bilen är skev! Det är ju en tävlingsbil, det har de lyckats lista ut, och den är säkert smälld, hävdar de.
NIX! Så är inte fallet, insisterar vi. JOBBA PÅ!
Efter ännu en stund, utan att rutan hittat in, lanserar de en ny teori: - Vi struntar i listen utan limmar fast rutan direkt i karossen istället och sätter tejp på den så det inte läcker in ”för mycket vatten”. Det kommer förresten inte att regna ändå under helgen, hävdar de. Dessutom påpekar de att låsningslisten saknas så det kommer inte att hjälpa om de så skulle få ruta på plats. Utan låsningslisten kommer framrutan ändå att ploppa ut.
Åter snabb telefonkonferens med Ingenjör´n:- ”Säg åt dem att de skall dra in rutan med snören eller trådar, är beskedet vilket avslutas med ett distinkt ”Vi kommer”.
Nu anade våra Rutmontörer att vi kanske hade tillgång till bättre information än vad de anat, så de byter taktik och börjar närma sig sanningen. ”Vi skall iväg på ett annat jobb!”
- Stopp, stopp, stopp, ropar vi. Ni kommer inte ut härifrån innan rutan sitter på plats!
Åter lugnar de ner sig och gör ett sista försök, vilket lyckas precis som Big Papa stiger in genom porten. Ingenjör´n går direkt fram till en skrotad lastbilshytt som står inne bland soporna och där, i dess gummilist för bakrutan, hittar han en låsningslist! Denna monteras skyndsamt och belgarna drar iväg till nya äventyr, med fickorna bågnande av Euro. Vi själva tar oss skyndsamt till besiktningen för att få klartecken till start. Hela det svenska teamet är samlat, så detta kommer givetvis att gå bra!
Väl framme vid besiktningen visar det sig att ALLA startande vet om att vi har haft ki ruta. Därför är det en väldig trafik, av ”inspektörer” som skall titta. Sällan har väl en framruta skapat så stort intresse på en besiktningsplats. Dessutom kommer alla de där, helt okända, som Du säkert också har träffat på. – Att Du inte frågade mig? Jag känner en som har trettiofem rutor hemma i garaget! Osv. osv. i all oändlighet.....
Jag träffar dessutom en gammal bekant och en högst osedvanlig tävlingsförare,
vilken självklart också hade en ”bekant med massor av Porsche framrutor i
sitt garage....”
För ett par år sedan hade jag min Escort MK1 ute till försäljning. Då prislappen stod i paritet med utförande var väl intresset svalt i Sverige, men jag fick några napp utrikes, bland annat från denne belgare.
Bilder och specifikationer utväxlades, priser diskuterades, både via mail och via telefon. En överenskommelse gjordes och jag satte en fredagsförmiddag av till Landvetter för att avhämta min tänkta kund. En jovialisk herre uppenbarade sig från Sabenas Bryssel flight. I gemensam trupp drog vi ut till garaget och inspekterade bilen.
- Jodå, den var precis som han hade tänkt sig! Jodå, alla grejor som jag skrivit om satt som dom skulle. Jodå, det här verkade bra!
Glad över utsikten att åter kunna sätta bröd på familjens bord, föreslog jag en provtur. Detta var på den tiden då man kunde, mot en mindre handtryckning, få tillgång till en gokartbana. Alltså styrde vi dit!
Efter ett par uppvärmingsvarv, lämnade jag över styret till min kund in spe.
Han satte av som en bättre röd/blå raket ner mot hårnålskurvan, där han tvärnitar på den regnhala asfalten, får in ettan i farten, slinter på bromspedalen och ”stämplar” då ner gasen i golvet, där foten fastna under bromspedalen. Med alla JPM-hästarna på bakbenen kastar sig bilen ut i en våldsam piruett, med vilt spinnande grusdäck mot det slippriga underlaget. Efter fjärde rundpallen lyckas belgaren få loss foten och bilen stannar.
En svettig Europé rinner ut ur bilen! På stapplande ben skyndar han sig bort ifrån vidundret i riktning dragbilen. Jag får flytta över och kör efter.
Nu är affären garanterat klar tänker jag! Han kan ju i alla fall inte klaga på effekten!!
När vår man från Bryssel hämtat sig något, lyckas han stöna fram att:
- Någon affär är inte att tänka på! Han är ju familjeförsörjare och har inte tänkt ända sina dagar i detta monster till tävlingsbil. Bilen är alldeles för snabb! Han vill ha något lugnare!
Under stor tystnad lastar vi på vidundret och fraktar ”liket” tillbaka till Landvetter f.v.b. Belgien. När planet lyfte brände jag hans visitkort på parkeringen och bestämde mig för att behålla bilen. Man kunde ju i alla fall ha den till att skrämma belgare med!
Nu stod han i alla fall där livs levande och berättade dessutom med stolthet i rösten att han ”lyckats” köpa en Escort GT 1300 för ”samma pengar” som jag begärt för mitt vidunder. Det var inte mycket till tröst, men det var i alla fall glädjande, att veta att någonstans i Tyskland fanns det en mycket lycklig och numera rik fd. Escort GT 1300 ägare.
Besiktningshallar är numera det närmaste man kommer en egen skolstart! Samma förväntan dallrar tjockt i luften som när man efter ett långt sommarlov kom tillbaka till skolan. Skolväskan, bilen, är på topp och familjen, Teamet, är på plats. Teamen brukar vara på tåspetsarna och inte så lite stolta över sina välputsade fordon. Sedan spelar det inte så stor roll vad man åker, det viktigaste är ATT man åker. Vi DELTAR i tävlingen! Detta är VÅR bil! NU skall Ni få se!
Besiktningen var smart och annorlunda upplagd. Efter man passerat TK kom man in i hallen där det fanns olika stationer, med tydliga skyltar vad som skulle göras. När dessa var avklarade slussades bilarna in i fållor till vilket det hörde ett besiktningsteam. Detta team gjorde då en fullständig genomgång av bilen, utifrån det reglemente man åberopade. Somliga fållor tog FIA-bilar, andra tog de bilar som åkte efter det nationella eller det brittiska reglementet.
Vår besiktning var nog rätt skonsam, eftersom besiktningschefen var kompis med ”min belgare”, vilken visade sig vara en lokal höjdare inom motorsport. Besiktningschefen kommenterade inte med ett ord att vi saknade en riktig FIA bok, utan att vi åberopade en ”draft”. Men han såg säkert att bilen var ”hel och ren” och hans kompis hade säkert sagt att den troligen gick ”något ända in i h-e”!
Till start
Vi slussade fram till startrampen på torget i en liten by, i storlek med Lysekil. De gamla bilarna hade en egen "startby", då de moderna startade på torget i Ypres. Runt omkring torget fanns det massor av tält, restauranger och kaféer. Alla verkade servera mat och dryck. Vid första anblicken, på publiken, verkade det som om de haft öppet länge, länge........ Massor av publik hade samlats.
I samma stad, på huvudgatan, var den centrala serviceplatsen. Här kom det att stå servicebilar, i alla former, uppställda längs hela gatans längd. Vi var ju i alla fall 80-talet startandehistoriker! Men på fredagen fanns bara de ambitiösa på plats, vilka ville paxa en bra plats. Vår service tillhörde inte dessa, eftersom vi bara skulle åka en sträcka så ansågs det onödigt med service. Istället skulle de finnas till hands direkt efter sträckan ifall vi fått problem. De hade givetvis rätt. Tyvärr hamnade de någonstans mittemellan då de inte räknat med det stora intresset bland publiken, vilket fick tillfartsvägarna till SS1 att korka till sig.
Nåväl, ovetandes om dessa svårigheter skuttade Eugen och jag stolt över startrampen på väg ut till SS1. Vi startade som fysisk bil nummer nio (9), men vårt startnummer var 221. Bytet gjordes efter det att anmälan ändrats från att gälla en Lotus Cortina till en Porsche. Direkt efter oss följde en brittisk RS1800, vars förare vi kom att bli bekant med under Safarirallyt. Tre av de startande hade åkt Safari!
SS1 Flanders Fields
Detta var den sträcka som vi sist hade tränat. Egentligen
var det en blandning av flera sträckor, eftersom det var fyra olika vägsträckningar
som bildade en rektangel. Varje varv var dryga
Rustade till tänderna med noter, trippmätare, pennor för att föra bok över antal varv, Peltorförstärkare, nya Michelin däck och drog vi iväg när flaggan lyfte. Sällan, kanske aldrig, har jag varit så nervös, varför vet jag inte.
Direkt ut med en svag höger sedan tvär höger till låååång
vänster, nyper. Där låg första offret! Tyskarna Adler/Staedler hade
planterat sin silverfärgade 911 yttersidans djupa dike. Fd. fabriksförare
eller ej,
Vi kämpar vidare uppför en liten backe till ett vägbyte vänster. Sedan nerför och lång höger, grus inner 150, fram till nästa vägbyte höger. Här låser framhjulen upp och vi plogar långt ut. Rakt fram igen, fram till K-höger50, K vänster 50 och svag låååååååång vänster 200. Ett par vägbyten, där vi plogar ut på en åker med låsta framhjul, och en massa svängar till sedan har vi tagit varvet.
Nu märker jag att det sitter någon i bilen! Tunnelseendet vidgas något så att mer än den slingriga asfaltstrimman, som kallas väg, registreras.
Efter ytterliggare ett ½ varv hör jag att han säger något och under sista delen av avslutningsvarvet hör jag, och uppfattar, kartläsaren, Muminpappa, med sina trygga: "K Vänster 50, osv."
Eftersom nervositeten är hög satsar jag ”safe”, eller i alla fall vad jag tror är ”safe”. Vi genar som de värsta infödingar och inne i bilen låter det som kattslagsmål när skyddsplåten släpar i asfaltskanterna.
Vi tar målflaggan, efter sträckans enda vägbyte höger, på tvåan! Nyfikna kastar vi oss över resultattavlan vid TK. Jag är lika genomsvettig som efter 150 km SS på den afrikanska savannen. Puh, det var skönt det var gjort..........
Tid: 6:19
Snittfart: ca 80 km/tim
Lietear, Escort RS1600, vinner sträckan med en fenomenal tid. Vi kommer 4: a bland FIA-bilarna och tolva total, endast slagna med 5,2 sek av våra norska Porsche-kollegor Jensen/Pedersen, dessutom får vi beröm av Åke och Perry vilka varit åskådare på sträckan. Det värmde!
Droogmans klarar inte dagens räkneuppgift utan blir ”kvarsittare” i ett extra varv, ingen bra start för honom!
"Finska Katten", Jaguar E-Type, snurrar i ett vägbyte, inte på taket, men tar sig morrande i mål utan problem. Norrgårds Amazon sviker heller inte, utan även de kommer hela vägen! Alla nordbor är fortfarande med!
Adrenalinstinna drar vi oss tillbaka för att fira ”någons”
födelsedag, titta på in-car video och diskutera spårval, allt under överinseende
av ”Den Tjocke Abboten” och dess kärlekskranka ägarinna. I morgon börjar
allvaret med
Dokusåpan
"Rally-Kallar på fri fot"
fortsätter, enbart i denna kanal:
Kommer framrutan att sitta kvar?
Kommer servicegänget att hitta en plats att stå?
När rallyt går i mål vid 12-tiden på natten kommer man då att hålla prisutdelning?
Kommer någon då att vara i form nog att höra vem som vann?
Varför måste man ha moskitnät mitt i Europa?
Kommer vår nyskilda hotellvärdinna att nöja sig med AMEX eller behåller hon Målarmästar´n?
Frågorna är många, men svaren få!
Klicka här om Du är beredd att ta del av mera elände på samma rally!
12th
Ypres Historic Rally, dag 2