A Safari – the story
Prolog
Att korrekt beskriva Safarirallyt utifrån att en gång ha åkt detsamma är lika omöjligt som att måla en ladugårdsvägg med en kulspetspenna. Det går inte att få det heltäckande hur man än försöker.
Samma oblida öde röner mannen bakom tangenterna vid ett försök att beskriva landskapet. Det är skiftande, allt från kargaste kargt till det grönaste och vänligaste landskap Du kan tänka Dig. Det finns egentligen bara ett råd att ge. Åk dit! Istället för att åka två gånger till Mallis kan man för samma insats åka en gång till t.ex. Kenya. Har Du möjlighet, gör det nu!
Ordet ”Safari” lär betyda ”resa” på det lokala språket Swahili och det är just vad det är, en resa i tid, rum och upplevelser. Därtill kommer själva rallyt med dess tävlingsmoment och det är också mycket mera, av allt, än i en vanlig tävling.
Hur STORT Safarirallyt är, förstod i alla fall inte jag, förrän vi var på plats och tävlingen startat. Redan före start talades det överallt om rallyt.
Taxichaufförer, kypare, bensinstationspersonal, bankfolk, vanliga människor, ja ALLA verkade ha hört talas om rallyt. Detta trotts att det var ett historiskt rally eller kanske var det just därför som alla visste om det. En förklaring var givetvis att det varje kväll sändes TV-inslag från rallyt och dess förberedelser, samt att radio och tidningar hade en fyllig bevakning. Under rallyt kantades transportsträckor såväl som SS av oräkneligt antal entusiastiska åskådare.
I snart sagt varje större vägkorsning stod det poliser vilka stängde av ALL annan trafik när det kom en rallybil. Körde man för sakta hötte konstaplarna med batongen eller AK47:an, kom man med fullt uppställ jublade alla, kanske mest polisen. Den som åkte rallybil eller Servicebil hade ALLTID företräde. I alla fall om det fanns poliser i närheten, men även vanliga trafikanter hade en fantastisk positiv inställning till rallykaravanen.
Detta var långt, långt borta från allt vi upplevt i Säffle, Stenungsund, Lahti, Rovaniemi, ja t.om. värre än Mellerud och Växjö!!
Vi var verkligen mitt i hetluften och vi kände oss unga, granna, starka, efterfrågade och odödliga! Nästan som på den tiden man var på väg till dansen i fars Amazon......
Därför innehåller denna historia starka schabloniseringar, klara överdrifter, dåligt underbyggda fakta, massor av känslor och svår beskrivbara upplevelser.
”Varje likhet med verkliga personer eller händelser är helt slumpmässiga och kan inte anses som grund för en rättssak”, som de skriver i slutet på alla filmer och jag instämmer.
Men det började långt tidigare!
Den kulna eftermiddagen den 5 december 2003 samlades den svenska delen av teamet på Landvetter för avfärd till Mombasa, via Amsterdam och Nairobi. Bilen gick ju iväg med båt redan i mitten av oktober och nu skulle vi få återse den inom kort. Själva starten var utsatt till 10 december så vi skulle ha ett par tre dagar till ”sista handen jobb” och acklimatisering till det afrikanska landskapet.
Redan vid incheckningen kunde en van flygresenär ana att det här skulle bli problem. Bagaget bestod av ett större antal väskor, varav en del såg riktigt bastanta ut. Som de flesta känner till så är bagagevikten, i turistklass, begränsad till 20 kg, plus ev. handbagage vilket har 10 kg som begränsning.
Vårt bagageberg motsvarade i antal/volym en mindre skolklass och i vikt en bättre EU-delegation. Efter att ha vägt in på närmare 120 kg, exkl. handbagage, förstod vi att goda råd var dyra. Ändå dyrare var det att betala för övervikt!
Vad hade vi då med oss som skapade dessa problem? Jo först och främst teamkläder till fem och en halv person, dessa var beräknade till 12 dagar i värme och damm och som om det inte skulle finnas tvättmöjligheter. Många T-shirts blir det...
Att sedan Söderqvisten och Teo hade smugglat med ett par tre bärarmar, en extra växelspak, och diverse andra kramdjur gjorde ju sitt till i vikten.
Snabb omstuvning av bagage, bland annat fick jag offra mina snyggbyxor, badbyxor och skjortor. Tillsammans med att vi tog växelspak och diverse bärarmar som handbagage och betala för en del extravikt gjorde att vi i alla fall fick checka in bagaget.
Nästa nålsöga, på flygplatserna, är ju numera säkerhetskontrollen för handbagage.
Alla lampor slog över på rött när en växelspak till en 142: a blev röntgad tillsammans med kameror och datorer. Att nästa väska innehöll två förstärkta bärarmar, övre, gjorde inte personalen mindre misstänksam. STOR säkerhetskoll påbörjades, vi var inte långt från den vaselinindränkta plasthandsken, om jag säger så....
Nu blev vi också för första gången varse den stora genomslagskraften hos Safarirallyt! Eftersom vi, som de lantisar som vi är, höll oss till sanningen i vår förklaring om medhavt järnskrot, framgick det alltså att vi hade för avsikt att åka Safarirallyt, gärna med hjälp av medsläpade skrotdelar.
Detta öppnade, om inte himmelens portar, i alla fall passagen in till Göteborgs Lufthamn.
Så med 69 kg, i sammanlagt, handbagage drog trion vidare mot Amsterdam, f.v.b. Mombasa!
Väl framkomna visade det sig att våra farhågor för den Kenyanska byråkratin var vida överdrivna. Tvärtom!
Hämtning av bil ur container gick med tillmötesgående, vänlighet och snabbhet som manar mera de till oss mera närliggande hamnar till eftertanke. Alla som hämtat något i t.ex. Göteborgs hamn under lunchtid vet vad jag talar om.
Vi, som alla andra, tog vår bil och packning till hotellets avspärrade parkeringsplats. Nu kunde dessutom vidden av konkurrensen överblickas!
Mest framträdande var Tuthills Porscheteam och två fullfjädrade Escortteam. Att tävlingen skulle köras i två nivåer framstod nu i tydlig dager. ”Hyrteamen” körde i närmast fabriksklass med stora verkstadslastbilar, chasecars och massor av möjligheter till back-up. De hade å andra sidan avtal med sina förare vilka betalade stora pengar för att det just skulle fungera. Självklart har man rätt att ställa en del krav om man betalt 60-70.000 Pund för ett event, bilen ingick inte i de pengarna. Enbart hyran av densamma i 10 dagar plus träning! Big busniess!!
”Frifräsarna”, som t.ex. vi, behövde mera tur för att ta sig runt helskinnade. Vår service bestod av två mekaniker och en näringsexpert. Dessa var inpackade i en Toyota-buss, vilken troligen sett bättre dagar. Inpackade, var nog ordet, för i bussen skulle de flesta reservdelar rymmas tillsammans med däck, verktyg och alla team-kläder. Det skulle bli väldigt tufft!
Inte utan att vi längtade lite efter vanligt motstånd som Forsman, Alsin och den i dessa sammanhang så pålitlige Wigren, till och med "Bastugänget", Westerback, Järvinen, Laaksonen och Pekkala hade varit bättre...
En hög chef på Volvo IT sa en gång: ”det är lättare att vara världsmästare i bara Göteborg”.
Med detta menade han, tror jag, att det är lätt att sitta hemma och räkna ut hur allt skall fungera om man inte behöver bry sig om hur det verkligen ser ut där applikationen skall användas. Han har slutat nu...
Vi drog en liknande slutsats efter att kollat runt på parkeringen. Vårt grundkoncept var utomordentligt, vilket verkligen komplimenterades av de angränsande teamen, men det saknades en rad anpassningar till lokala förhållanden.
Men eftersom varken Teo och Söderqvisten tydligen var mycket för badsemester så startade de omgående Afrikaniseringen av vår Volvo. Efter några dagars arbete började den verkligen likna något, med en massa nya detaljer på plats.
Att besiktningen gick som en dans behöver väl inte tilläggas? Den påminde mera om ett cocktailparty än en tävlingsbesiktning. I alla fall för vår del eftersom vi, som vanligt, hade utomordentlig ordning på alla papper samt givetvis bilen.
Bilarna utgick från hotellet vilket låg 10-15 km norr om Mombasas centrum, i vilket den officiella och riktiga starten skulle gå. Till centrum slussades vi i kolonn och nu började vidden av East African Safari Rally 2003 gå upp för oss. I varje vägkorsning stod det poliser vilka spärrade av ALL annan trafik för rallykolonnen. Hela vägen, jag repeterar, hela vägen var kantad av entusiastiska åskådare vilka vinkade, tjoade, sjöng och dansade när bilarna kom. Detta var alltså före klockan 08.00! Fantastiskt!
Redan på väg in mot starten bluddrade Volvon grovt och visade att den inte gillade tillvaron alls lika mycket som besättningen. Temperaturen skruvades sakta upp mot kokpunkten och motorn drog alls inte under 4.000 rpm, släppte man gasen tvärdog motorn. Vi lyckades i alla fall ta oss till startplatsen där en ny väntan på dryga timman stod på programmet. Runt startfållan var det packat med åskådare.
Sedan, om bilen startade utan större hjälp, skulle vi äntligen få köra upp på startrampen, bli avflaggade av Sportministern, Joginder Singh och andra dignitärer. Därefter skulle vi passera genom tjocka åskådarled ut mot den första SS, vilken var på dryga 75 km.
Väntan var olidlig av både spänning och hetta!
När det blev vår tur så satte vi högsta fart mot rampen. Den var nämligen mycket hög med en ovanligt tvär lutning och en Escort hade troligen redan lagt en koppling i försöken att komma upp. Med B20: ens sista spottande ”landade” vi toppen med ett brak! Efter några vänlig ord och ett speciellt lycka till från gamle Volvo-åkaren Singh rullade vi stillsamt ner på andra sidan, för att sakta bana oss mellan folkmassorna ut mot huvudvägen.
Den Göteborgsfödde och Värmlandsuppväxte BLF 003, Volvo 142, var på väg ut till sitt livs äventyr med Eugen och mig ombord, samt med Söderqvisten, Teo och Ritva som back-up!
Detta var långt ifrån BLF 003:s vanliga runda, in till Torsby på söndagen. Skulle den klara trycket?!
Följ gärna fortsättningen, den kan bli spännande. Frågorna är många men svaren få
Exempel:
Kommer polisen att skjuta efter oss om vi kör utan sladd genom rondellen...
Vågar man gå ut i skogen/djungeln för att kissa.....
Om vi kör fast kommer befolkningen att förstå kommandon på finska...
Hur fort är sakta.....
Klicka på den här länken för att läsa vidare
Som bredvidläsning till denna illustra berättelse rekommenderas Björn Waldegårds bok och speciellt de avsnitt som, välformulerat, behandlar Afrika. Att vår förste världsmästare Björn Waldegård är en stor förare och sportsman har vi nog förstått lite till mans här hemma i Sverige. Men hur STOR han är i Afrika kan vi svenskar, från hemmaplan, inte ana. Björn är störst av alla, i kraft av sin kärlek till kontinenten och sin digra meritlista!
Björn Waldegård var saknad av alla i årets East African Safari Rally, inte minst av vårt team!