"A Safari – the story "

Dag 1

Efter att lyckligt ha skingrat folkmassorna var vi på väg ut på första transporten om 26 km. Fortfarande stod det bastanta och välbeväpnade poliser i varje gathörn som, med tillhyggen, höll folk åt sidan och vägen fri för rallybilarna. Vi kände oss lika betittade och uppskattade som Drottning Silvia på sin första Eriksgatan.

Klädseln var klart Afrikansk och inriktade sig mera på komfort än flärd och säkerhet!

På fötterna hade vi sandaler resp. Sparcoskor. Vem som hade vad får Du själv räkna ut.

Sedan var vi mera enhetlig klädda med teamkläder från Stenungssunds svar på Gucci, Totalreklam. Svarta, samt kostnadsfria, strumpor med tryck. Svarta shorts med tryck, kompletterat med vita T-shirts med samma tryck. Detta skulle bli vår uniform för de närmaste 10 dagarna.

På huvudet bar vi headset, BLF 003 väsnades omåttligt med sina rakskurna drev och total brist på isolering. Den enda lyx som Söderqvisten unnat oss var var sin gummimatta på golvet, dessutom hade vi både vatten och Ritvas energidryck lättillgängligt.

För den som lider av utstående öron kan jag varmt rekommendera Safarirallyt som ett alternativ till kosmetisk kirurgi. Troligen inte mycket billigare men avsevärt roligare. Under dygnets vakna timmar är öronen hela tiden tätt pressade mot huvudet. Antingen av ett headset eller av en hjälm. Man känner sig lite inpackade!

OK, under de första 26 km transport skulle vi hinna med en första service, mera av psykologisk natur såsom "allt är väl OK?", kissa, dricka, få bananer och prata lite. Sedan bar det av till första SS, här nere benämnd CS, Competetive Stage, men vi använder för enkelhetens skull SS i denna skröna.

Redan på vägen ut till SS1 hade vi fått känna på lite av motståndet. En belgare, med åtta (8) Paris-Dakar i bagaget, hade kört om oss tre (3)!! gånger. Han hade startnumret efter oss och var verkligen het på gröten i sin David Sutton-Escort.

Vi köade oss fram, mot första SS, i en stekhet utförslöpa. Runt omkring oss var det buskigt, stenigt, bergigt och "vägen" skar som en stenhård och dammig flodfåra genom det solpinade landskapet. Inne i bilen hade Eugen bläddrat upp roadbooken för sträckan. Det fanns 13 sidor som beskrev de kommande 82 km vägsträckning.

Förutom de vanliga vägbytena och vissa kurvangivelser fanns det också beteckningar som Narrow, Jump, Blind, Brow, Conc., Bridge, Rough, Ditch, Drift, Mudhole.

Ibland kunde de kombineras som i "Narrow Conc. Bridge Rough Drift". Då var det alltså en "smal bro, med betonganslutning, det var stenigt (väldigt stenigt) och dessutom fanns det diken i längs med vägen ("Drift" till skillnad från "Ditch" vilket anger ett dike TVÄRS över vägen). Läge att ta det isigt alltså!

Men om detta visste vi ingenting där vi satt och svettades i BLF 003. Eugen hade dagarna före start forslat minst 20 kg roadbooks till hotellrummet. Troligen hade han inte memorerat alla sidorna, men han hade rådfrågat en allomstädes närvarande Världsmästare, Seppo Harjanne, om hur noterna skulle tolkas.

Läget var alltså sådant att här fanns två medelålders handelsresande i en lika medelålders handelsresande bil, på en stenig väg mitt i Afrika, på väg att starta första sträckan i det som troligen är världens hårdaste rally för personbilar.

Över det hela strålade den största sol jag någonsin sett och värmde hela anrättningen lika effektivt som en Webergrill, steker en fläskkotlett, en stilla julikväll i Bovallstrand. Vi höll väldigt tyst och drack vårt ljumna vatten!

Vi hade 82 km framför oss av SS, utan någon som helst avstängning för mötande trafik, beskrivna på 13 sidor kryptisk engelska, som vi knappt förstod. Om vi mot all förmodan skulle klara detta första prov helskinnade, väntade ännu 5150 km, blandat SS och TS, på att få knäcka oss.

Enligt alla de råd, goda som dåliga, vilka inhämtats för rallyt skulle man åka "sakta". Men hur fort är sakta?

Vidare hade erfarna Safari åkare som Waldegård och Eklund påpekat att "glöm allt Du tror Dig veta om att åka rally, i Afrika åker man inte på sladd. Sladd = punktering".

Med allt detta och hundra andra tankar i huvudet ser vi på när startmannen räknar ner. Fem, fyra, tre, två, ett och KÖR! fast på engelska förståss.

SS1 82 km

Med ett lovande vrål skuttar BLF: n ur startblocken! Vi skall köra "sakta" så tanken var att starta utan rivstart men det lät sig inte göras eftersom "Vilddjuret från Värmland" behöver minst 4.000 rpm för att röra på sittfläsket. Utför första delen på stenhårda vägar. Sedan lite mjukare underlag avbrutet av Eugens trygga "ditch", "rough", "blind crest", "5 jump through village", etc.

Så snart det kommer en varning går vi ner i fart, men längdangivelserna är lite sisådär. "Ditch 250" kan vara"Ditch 50" eller "Ditch 500". Vi tror detta beror på att noterna var skrivna långt tidigare då andra förhållanden kanske gällde. Eugen har också ett problem med sin förare för kommer noten "för tidigt" så har chauffören glömt varningen när den är aktuell, men kommer den för sent, ja då kommer den för sent....

Att noterna är skrivna under andra förhållanden ger också lite tok därför att vissa varningar är inga farligheter längre då t.ex. ett Mudhole inte längre är ett Mudhole utan bara en torr men mjuk grop i vägen.

Innebörden av en del av de svårförståeliga orden lär vi oss "den hårda vägen". Står det "Bridge" så nog f-n är det en Bridge, men det är också stora hål när man skall upp och ner från bron. Broarna bestod ofta av cementmoduler vilka ställts ut över vattendrag. Sedan hade jord och sand skottats upp mot betongen. När regnet sedan spolar bort dessa anslutningar blir det hål, djupa hål!

Det höll på att kosta oss framvagnen men "Gud stod som vanligt dårarna bi".

Efter 8 km passerar vi det första offret för Afrika, en Porsche stod inkörd i buskaget. Efter 15 km passerar vi en Peugote 504 med motorhuven på vid gavel och vid 32 km kommer belgaren som skjuten ur en BDA-kanon med sin vita Sutton-Escort. Vid 32 km passerar vi Belgaren igen när de har sin första punktering!

Vägen omväxlande rak, väldigt rak och bökig genom byar. Underlaget växlar från stenhårt till knallhårt till lite mjuk sand. Mycket stenar i spåren så man får inte somna till utan vara vaken för "alternativvägar".

När vi fått vittringen på målet har vi också fått vittring på en Porsche framför oss. Så i mål brakar vi in strax bakom en 911, men med Belgarens ettriga Escort strax bakom oss. Alla på samma minut vilket gör att vi kan släppa Belgaren före oss ut på nästa sträcka.

Tid 54 min 36 sek. Snittfart ca 90 km/tim. Var det sakta nog?

Vi har i alla fall lyckats ta oss genom första sträckan och håller nu på att bli "Safaribitna". Känslan var oerhörd, intrycken överväldigande!

Snabb service före SS2 och hela teamet jublar över bedriften att vi lyckades ta oss igenom sträckan utan punktering. Vi firar med att äta bananer, dricka kall Cola och byta en stukad fälg. Sedan väntar en snabb transport på 90 km upp mot höglandet i Nairobi. Vi kör kungliga Silvia-vinken till åskådarmassorna, även på "finska sidan" av bilen. Tasavalta Presidentti får ursäkta!

SS2 87 km

BLF har nu förstått att livet som "Kyrkbil i Torsby" är en passerad epok. Så redan vid starten samarbetar den villigt och drar iväg med en målmedvetenhet som manar till efterföljd.

Även den här sträckan är bitvis snabb, mycket snabb. Vågar bara dra till 6.000 rpm på fyran. Vi kör delvis genom ett savannlandskap med boskapshjordar och Masaier som vaktar dem. Påminner faktiskt om samerna och deras renar, lite samma system. Massor av byar, fyllda med entusiastiska åskådare, passeras. Avslutningen, 10-15 km, är rena bilorienteringen genom gröna, granna bananodlingar. Eugen hittar utan ett fel så vi sparar massor av tid.

Efter ca 30 km passerar vi först Mouton/Goni övergivna Escort. Vi, i alla fall jag blir lite förvirrad eftersom de inte syns till. Längre fram står det två damer och vinkar ivrigt. Ner, ner! Min förvirring tilltar till den milda grad att jag tappar Eugens not om "Ditch". På dryga 4.500 rpm på "Direkten" drämmer vi rätt i ett lömskt krondike som går tvärs över vägen! Det var alltså detta de varnade för.... Haltande och lite chockade tar vi oss därifrån. Min mittmarkering på ratten har flyttat sig från klockan 12 till klockan 3. Annars känns inget konstigt. Vi drar vidare!

Tid 52 min 33 sek. Snittfart ca 98 km/tim

Även efter denna sträcka skulle vi ha service och det blev en snabbis sedan skulle de vidare till målet eftersom SS4 var struken och transporten för dem var lång. De var inte imponerade av prestandan på servicebilen, vilken axade som en "drevad" Push Dakota.

Efter en transport småspråkar vi lite med några av Escortkillarna och de varnar oss för nästa sträcka. Det skulle tydligen vara en rysare som inte använt på Safari sedan de skörare 4WD bilarna introducerades i mitten av 80-talet.

SS3 27, 3 km

Sträckan startar med en 4-5 km som fick ögonen att tåras på Eugen! Detta var hemlandstoner för Boxmannen. 15 meter bred och slät grusväg, beströdd med ett fint grus. Långa, långa mjuka kurvor med fin genomsikt samt backkrön. Ett mini-Jyväskylä mitt i Afrika. Men allt gott har ett slut!

Efter ett vägbyte stack det rakt upp i himlen på en väg (?) som knappt en dumper hade klarat och en svensk dumperförare hade definitivt kallat in facket som stängt vägen direkt.

Här var det hela paletten av Ditch, Rough, Hole, Rock, etc, etc. så Eugen "sampackade" noterna med att säga "hela paketet". Utsikten hänförande, diken obeskrivliga, vägräcken obefintliga! Den här sträckan skulle också gå utför som SS1 tidigt imorgon.

Vi passerar en kokande Mustang och en Porsche med halv framvagn. Det var faktiskt den 911 som var ämnad åt Björn Waldegård, vilken här tappat vänster stötdämpares undre fästpunkt. När de skulle laga stötdämparen trillade bromsklossarna bort för spärrarna saknades. Tuthill skulle antagligen få en pratstund...

Vi var tvingade att hålla lite för bra fart i de tvärbranta backarna för att hålla motorn i dragläge, minst 3.000 rpm. Ettan var lite hög, kopplingen tog också lite stryk. Vi är uppe på ca 1.800 meter över havet.

Tid 30 min 10 sek. Snittfart 54 km/tim. Ingen lyckas köra ikapp eller om oss!

SS4 var struken så transporten till nattuppehållet var en rysare där vi, till åskådarmassornas förtjusning, tvingades åka "flat-out" för att undvika strafftid. En minut sen på transport = en minut straff! Eugen höll en heder i att vi INTE skulle dra prickar. Det fick BLF003 lida för från tid till annan, men det var givetvis en god strategi.

Vid uppehållet i Taita Hill, som gränsar till legendariska Serengeti, tog Söderqvisten och Teo över ansvaret för bilen. De såg sugna ut på att meka och de skulle inte bli besvikna.

Serviceplatsen var ute på en stor äng. Där var alla tävlings- och servicebilar samlade för en första genomgång. Nu såg vi också de olika teamen i aktion och en del av dem imponerade mer än andra. Inte minst Rob Collige Datsun 240Z team gick grundligt tillväga. Dessutom gick det knappt att räkna alla fjäderben de hade i sin buss.

Vi drog oss tillbaka till Hotellet. Detta var uppbyggt på pålar vid ett stort vattenhål till vilket det kom vilda djur för att dricka om kvällarna. Ingen kabel-TV den kvällen!

När Teamet samlades på verandan för att sammanfatta vår första dag i Safari kom en stor buffelhjord och några elefanter in i strålkastarljuset för att släckta törsten bara 30 meter framför oss.

Dagen hade inneburit 195 km SS eller 4-6 svenska minirallyn och detta hade kostat oss tre (3) fälgar, men inget däck. Framvagnen var justerad, av oss i ett häftigt Ditch och tillbaka igen av Söderqvisten och Teo, men bilen hade verkligen gjort bra ifrån sig. Besättningen var lite grön, men vi lärde oss hela tiden.

Vi låg faktiskt 6:a totalt! Var detta sakta? Vi tyckte inte att vi pressade eller tog onödiga risker, men vi lovade oss själva att inte titta mera på medelålders vita damer på SS!

Vi somnade nöjda medan lejonen drog på jakt. Det skulle vi också göra, men först när det ljusnade, för vår starttid var 06.12.....

Följ den spännande fortsättningen tillsammans med det vit-blå-gula teamet och kanske få svar på frågorna:

Går det fortare uppför än utför?

Kan man verkligen livnära sig på bara bananer och vad säger magen då?

Hur skall en deodorant vara för att räcka hela dagen?

Hur känner man sig efter att ha åkt aktivt i 24 timmar efter totalt 2 dygn?

Klicka på länken för att läsa vidare om Dag 2