"A Safari - the Story"
Dag 9
Det är bara i lexikon som "lön" kommer före "möda", sa Arthur Brisbane.
Men vi som betalt Aurosa Novotell i förskott visste att den gode Brisbane inte räknat med fransoser! Vi kör nämligen ut från Aurosa Novotell i arla morgonstund på fastande mage, med en dag där bananer står mestadels i sikte. Fransmän! Ja, jag säger bara det, sju franskspråkiga kanaler på TV men ingen frukost….
Eugen är ändå vid gott humör, inte minst för att vi börjat åka rally igen. Med Kilimanjaro i horisonten jobbar vi oss ut mot dagens första SS, vilken skall följas av ännu två. Sammantaget har vi 240-250 km SS att fördriva dagen med, en av dem är den klassiska Usambara.
Om publikintresset i Kenya och Uganda varit enastående extraordinärt så var det bara storslaget i Tanzania. Eftersom vi blivit lite bortskämda med vinkande folkmassor tyckte vi intresset var lite beigt. Inte mer folk än på Svenska Rallyt, magert… Hur som helst så är vägarna förhållandevis bra i Tanzania så transporterna går lite lättare. Vi behöver inte "ligga på" lika hårt. Trotts att vi har transportprickar nog att sälja, håller Eugen en ära i att vi skall komma in på tid, eller J-I-T
(Just-In-Time, logistikbegrepp som bland annat myntats inom bilindustrin. Somliga hävdar också att det är därför det inte finns reservdelar hos återförsäljarna utan de måste beställas. Ibland oklart varifrån...)
SS23 76,4 km
Dagens första sträcka bjöd på en väg som startade på savannen, bland boskap och Masaier, för sedan slingrade sig uppför och runt bergsmassivet North Pare. Underlaget var omväxlande hårt och mjukt men inget speciellt fanns att notera för ”Safari-Veteranerna”. Att det var ditch, rough, rock, etc är självklart.
Varning för stora djur, mestadels kor gäller. Vi passerar också "lämningar" efter betydligt större djur. Med tanke på storleken hos en elefant ser vårt frontgaller lite löjligt ut.
Tid 59 min medelhastighet ca 76 km/tim
Efter en snabb och odramatisk service drar vi vidare mot nya äventyr. Hur hon bar sig åt ville vi antagligen inte veta men vilken underbar lunchlåda Ritva "sourcat" ("sårsatt" är det nysvenska uttrycket för att "få tag i"). Den var värd varenda skilling!
SS24 98,8 km
Den här sträckan slingrade sig runt bergsmassivet South Pare, men lite ”längre ut” så vägen var lite bättre och rakare. Sträckan påminde om den förra sträckan med ungefär samma varningar. Båda sträckorna var gröna och granna.
Bra tid kommer inte ihåg men troligen 80-90 i genomsnitt!
SS25 76,6 km
Usambara! Med det namnet lär man nästan kunna väcka döda Safariveteraner ur graven. Sträckan slingrar sig över Usambara Mountains och ett år lyckades bara två, tre bilar av hela startfältet ta sig över. Som om inte det skulle räcka skall Du få ett par andra fakta att bita i:
- 1 400 skarpa eller hårnålskurvor
- Vägen (?) går upp på dryga 1500-2000 meter och diket är därefter
Vägen stod tidvis rakt upp. Hur många grader det var vet jag inte för vi stannade aldrig för att mäta. Ett par andra saker som också involverade grader var av mera intresse för oss.
Dels kamvinkeln, ”tappa för Guds skull inte kamvinkeln”, för då är det kört. Start i backe var något helt annat i körskolan än i Usambara!
Nästa spännande gradmätare var temperaturmätaren! Vi fick inte gå varma, höjden gjorde dessutom sitt till för att försämra kylningen. Högt varv var medicinen.
Hur många grader det är i helvetet var en annan sak som man kunde söka svaret på under denna sträcka. Svaret var inte längre bort än en sen inbromsning eller en okoncentrerad kurvtagning. Vårt elfte bud var ”D.N.C” (Do Not Cut).
Tutan gick varm på sträckan för det fanns en hel del mötande trafik. Även om de var disciplinerade så fanns det ingenstans att ta vägen utanför vägen.
För att ytterliggare understryka allvaret så var sträckans startmannen Safarirallyts trevlige tävlingsläkare. ”If you leave the road on this stage a Doctor should not be your first choice for assistans, you will need something much more powerful …” var hans förklaring till varför han lämnat kniven och bandaget till förmån för klockan och startflaggan.
Hursomhelst satte vi av med halv tank och Gud i hågen! Starten gick i skarp uppför så det var med nöd och näppe samt med hackande B20 vi lämnade startlinjen. Men det skulle bli värre! Vägen strävade fortsatt stadigt uppför och vi ”mötte” oss själva i flera hårnålskurvor. Väl uppe på platån slingrade vägen fortsatt längs kanten av berget, men nu mera vågrätt. Utsikten var hänförande, landskapet vänligt grönt med tjockbladiga växter såsom bananer. Här fanns alltså Ritvas leverantörer! Sedan bar det utför på precis samma sätt.
Det var massor av DNC, med tillhörande fallskärmar, så ”mitt i vägen” var strategin. Efter halva sträckan blir vi omkörda av en tjeckregistrerad Skoda (!). De tog kurvorna som om det inte fanns något ”tomorrow”…
I övrigt kämpade vi med den gamla visdomen från Gamlestadens Bilskolan utlärd 1970. ”Samma växel utför som uppför”, om inte annat för att ha bromsar ända fram.
Har Du suttit i en rallybil, gärna historisk, och gjort en riskanalys (SWOT)? Vad händer om t.ex. ett framhjulslager nyper just nu? För egen del måste jag erkänna att så varit fallet, från tid till annan. Det kan kanske låta som en undanflykt för dåliga SS-tider, och det är det säkert också, men visst vore det underligt om man inte gjorde det?! Speciellt om man är en familjeman och dessutom har minst en bilverkstad att försörja?!
Vanligtvis brukar min riskanalys vara avklarad efter ett par km och lika vanligt är att jag håller knäpptyst om vad som försiggår inne i Peltorhjälmen. En gång har jag delat med mig av tankarna, men då avfärdats bryskt med att ”då får Du väl för f-n hålla ordentligt i ratten”. Mina tankar gällde även då ett framhjulslager. Så är det säkert och därför brukar jag när dessa tankar kommer att hålla ett väldigt stabil grepp om kringlan.
Tid 1.24 snittfart ca 54 km/tim. Inte helt oäven sträcktid faktiskt, det var nog fler än vi som gjorde en SWOT.
Åter ute på vägen och en snabb service innan vi drar vidare mot den Tanzaniska kusten och etappmålet i Tanga. Huruvida de berömda/beryktade benkläderna har sitt ursprung där framgick inte av vägbeskrivningen men vi sökte oss dit med stor nyfikenhet, skall erkännas. Vid målgången spelade ett stealband och det bjöds på välkylda vattenflaskor direkt ur en iscontainer. Båda var synnerligen uppiggande efter en stabil dagsetapp och vattnet välbehövligt i den 35-gradiga värmen.
”Växla-Ner-Salim var på ett strålande humör, dagen till ära, eftersom detta var den sista övernattningen före målet i Mombasa.
Serviceteamet kastade sig för ”sista” gången över BLF för en nattservice, även de såg något lättade ut över de ljusnande framtidsutsikterna. Troligen hägrade det att, en hel natt, slippa att ligga under en Volvo 142 från Torsbytrakten. Den här gången hade de inte så mycket att göra, enligt egen uppgift, men de ville inte lämna något åt slumpen eftersom vi nu börjat få vittring på målet.
Eftersom vi återigen dragit vinstlotten avseende övernattning så satte vi kurs mot det ”enda större Europeiska hotellet”. Det visade sig vara en relik från fornstora brittiska dagar med High Tea, Afternoon Tea och gammal hederlig ringklocka på rummet.
På den fantastiska gräsmattan, bakom hotellet, vilken sluttade rakt ner i den 30-gradiga Indiska Oceanen fanns tid och rum för ett ögonblicks eftertanke.
Imorgon skulle vi, med Guds hjälp, vara i Mombasa och då ha avslutat våra 5300 kilometers rundtur/Safari i Afrika. Hade det varit kul med ännu ett par dagars rally? Att ge sig ut på samma runda igen fast åt andra hållet?
För min del hade jag under hela rallyt varit så fokuserad på måldagen att det skulle kännas som "kvarsittning" om vi inte kom till Mombasa imorgon. Men det var fortfarande ett bra stycke att åka och mycket kunde ännu hända. Eller...??!
Med dessa funderingar undanstoppade drog vi till Tanga Marin Club för middag med skaldjur och en fantastisk grillad hummer (mer om den imorgon). Där underhölls jag hela kvällen av 240Z-Imi och hans vilda historier.
Han startade rallyt, med sin fru som codriver, i en "sprillans ny" Datsun 240Z från Z-Farm i England. Ni har sett bilder på bilen i tidigare rapporter. Första dagen rullade de ordentligt, men tursamt. När de hjälpligt lyckats reparera hade de några dikeskörningar dag två. Då började codrivern/frun klaga över ryggsmärtor och huvudvärk så de gjorde sig beredda att bryta. Ståendes mitt på Kenyanska savannen, vid en TK, beredde de sig på att lämna över tidkortet för gott. Då kommer en bekant till frun fram till bilen för att hälsa, med sig har hon sin man vilken är en tysk rallyentusiast. Paret hade rest till Kenya för att titta på Safarirallyt. När de får höra om predikamentet erbjuder sig den tyske mannen att på stående fot ta den flyktande codriverns plats.
Tidkortet tas åter tillbaka och de anmäler istället ett byte av codriver, vilket var tillåtet enligt reglementet. På väg ut till första sträckan tillsammans rullar de bilen ner i ett dike, lyckas komma upp igen och startar svårt försenade på nästa sträcka. Där kör de fast och eftersom de flesta åskådare redan gått hem fär de jobba i ett par timmar med att bygga en stenbro för att ta sig vidare. Och så håller det på i 9 dagar, med undantag av arrestering av serviceteamet, nattliga irrfärder i Nairobis fattigkvarter, vatten i bensin, byte av oräkneligt antal fjäderben vilka de köper längs vägen, etc, etc Hans en gång så vackra 240Z hade bedagats kraftigt. Så jämfört med Imi hade vi verkligen rest utan problem
Afrikanatten lade sin mjuka ,varma, våta svarta sammet omkring oss där vi satt på verandan och filosoferade, Imorgon, imorgon gäller det! Då skall män skiljas från pojkar, agnar från vetet och Gud vet vad mer som kommer att hända.
Mombasa - here we come !
Orkar Du ett avsnitt till?
I så fall är chansen stor att Du får reda på hur det verkligen gick till!
Publiceras enbart, och kostnadsfritt (ev. samtalsmarkeringar tillkommer), i denna kanal!!
Skall det gul-blå-vita laget ta sig hela vägen utan problem?
Knappast troligt säger Du kanske?
Vem vet, undrens tid är kanske ännu ej förbi.....