”A Safari – the Story”

Dag 8

"En höna är den enda som kan ligga på ett jobb och ändå få resultat". Salon Gahlin

Men som vanligt var det uppsittning i ottan, med stabil frukost som första gemensamma aktivitet.  En lite dimmig morgon hälsade det gamla gänget när vi drog igång BLF 003 för att styra ut i Nairobis morgontrafik.

Ingenjör´n saknades för han skulle ut på generator-reparatörs-jakt med vår nyfunna vänner herr och fru Choda. De lyckades också hitta en reparatör som lagade vår gamla generator. Ankaret var trasigt men ur en jättelik hög av skrotade generatorer drogs rätt ankare fram och installerades. Efter generatorn var provkörd och godkänd skjutsade Mr Choda Hans-Åke till vår första serviceplats för dagen.

Vår tacksamhet var oändlig!!

Vi fick inte betala något för all hjälp, men vi måste lova att de skulle få åka service vid nästa (?) Safarirally vi skulle åka. I sanning ett enkelt löfte!!!

Första transporten var bara på 46 km men vi hade bara 50 minuter att tillgå. Nästan 60 i snitt tvärs genom morgonrusningen i Nairobi inger respekt även på de mera härdade. Till vår hjälp fick vi massor av poliser som stängde av rondeller och vinkade fram tävlingsbilarna, även eller kanske speciellt, där det var rött ljus. I tid som vanligt.

Hakuna Matata – inga problem!

SS19 50,3 km

En riktig ”sprintsträcka”, bara 50 km. Gick över ett kargt landskap med mycket svängar och rätt dålig väg.

Vi drar iväg med stort självförtroende men kommer på att vår in-car-camera inte är påslagen. Samtidigt kör vi ikapp en Bubbla som startat två minuter före. I omkörningen kör jag i ett ”dåligt parti” och får givetvis en punktering. Folkan tuffar förbi oss när vi byter däck, det gör Minilite-Escorten, samt en Kenyansk 914-Porsche också.  Vi kör ikapp Porschen strax för målet och belönas med att, från första parkett, se ”the Local Boys” dra rakt ner i ett ditch och studsa upp igen så Porschen nästan nuddade skyarna. Väldigt effektfullt!!

 Tid 46 min, medelhastighet ca 65 km/tim

Återigen transport, den här gången 98 km, före vår service vilka gladde sig åt att få stå kvar och serva på samma plats även nästa gång. Nu finns även en ny generator att montera!

SS20 60,5 km

Återigen ett kargt landskap, där vi passerar genom stora raviner. Delar av sträckan flyter på bra och slutet är samma som SS 7, fast jag kände inte igen mig. Kanske Eugen gjorde det för kartläseriet går som på räls. Vi utmanar inte ödet utan tar det relativt lugnt.

Tid 46 min, ca 79 km/tim

Nu styrdes kosan mot Tanzania! Med Kilimanjaro i fonden stretar BLF på i ca 300 km. Gränsövergången klaras av i ett huj och strax är vi i ännu ett östafrikanskt land. Tanzania! Namnet ringer välbekant i svenska öron då detta varit ett land som stått högt upp på den svenska listan för bistånd. Hoppas det varit till glädje för fler än de svenska SIDA-tjänstemännen!

Vi tar oss i alla fall, utan problem, fram till starten för nästa SS. Där har samlats en hel del bilar eftersom en del av våra kollegor kör något förfärligt fort på vissa transporter. Vad det nu kan tjäna till eftersom vi måste gå in på rätt minut. De får alltså stå och vänta så vackert på sin tur oavlåtligt när de kommer fram. Ett gäng ”lokala entreprenörer” i 10-12 års ålder samlas och börjar sälja vatten på flaska. Trotts den synbart hygieniska fabriksmässiga förpackningen drar vätskan lite i brunt och torde lämpa sig bättre som kylarvätska än för känsliga nordeuropeiska magar. Vi går inte på tricket för vi har sett när grabbarna plockat flaskor och anar sambandet.

SS21 inställd så vi åker direkt till SS22

SS22 66,2 km

Sträckan drar rakt över savannen, genom ett busklandskap med multipla val på vägar. Skyltar och ATA-band? Skojar Du?!

Roadbooken ser ut som någon spillt bläck i den, med streck och plumpar överallt. Ibland går vägen rakt fram men väganvisningen är att man kan köra antingen vänster eller höger för det har skapats en ”ny väg”. Ibland ges båda alternativen, länge leve det valfria samhället!

Eugen jobbar verkligen på och med en kombination av finsk bilorienterare och engelsk blodhund spårar han ”rätta vägen”. Denna består vanligen av två hjulspår, mellan buskar, i och över stenrösen och uttorkade floder. Det är trångt och bökigt, en riktig Escortsträcka. Avslutningen på sträckan går utför på stenhård, bred och lite spårig väg, utförslöpan är oavbruten i ca 5-7 km. Till och med ”Kyrkbilen” orkar varva ut för fullt på slutet, vilken är en skön omväxling mot bökandet på 1:an, 2:an och vid högtidliga tillfällen 3:an på lejonparten av sträckan.

Vi öppnar med att köra fel och får väganvisning av en åskådare. Dennes uppfattning om vägval sammanfaller turligt nog med det interna kartläseriets världsåskådning så vi vänder och drar iväg.

Under vändningen utslungar Eugen de hemskaste hotelser om repressalier om han ”lurar oss”. Detta görs på finska för att understryka allvaret i att visa oss fel. När den lokale indienättade gentlemannen, efter vändningen, ser den blå-vita flaggan bleknar han betänkligt och förstår det seriösa i situationen. Hade han månne tidigare ”lurat” någon annan Mannasmäki på fel kurs, vi stannade inte kvar för att förhöra honom.

Vi kör ikapp Minilite-Escorten efter redan 15 km och får hänga på honom i ännu 10 km innan vi mer eller mindre vräker honom av vägen. Han har ”inte sett oss” trotts av vi bränner massor av ström på både helljus och tuta med vår nya generator. F-n ta alla fälgtillverkare!

När sedan dammet försvunnit gör vi riktigt hyfsad fart och roar oss kungligt. På slutlöpan ner mot målet går det för allt vad tygen håller. När vi i full fart på fyran kommer skuttandes runt en lång, lång höger och tar en stenbumling mitt under plåten, så motorhuven nästan lyfter, ger Eugen den enda kommentaren om min körning på alla 5300 km vi åkte.

”Lugna ner dig, Perkille”. Jag blev nästan lika rädd som indiern …..

Många körde fel på sträckan, ett gäng fick köra upp på en hög kulle för att spana efter dammoln. När de så hittade ett par som verkade vara på väg åt samma håll tog de ut kompassriktning och körde ”raka vägen” dit. Oavlåtligt hur ”vägarna” gick.

Tid 1.06 ca 60 km/tim vilket var riktigt anständigt

På vägen till etappmålet i Aurosa upptäcker jag en gammal Volvo 240 som ligger på magen i ett kåkstadsområde. Bakaxeln ser ut att finnas kvar, så Eugen och jag slår vad om huruvida vi kan få Mekargänget att sticka dit och köpa den som reservdel till BLF. Jag förlorade!

Mottagningen vid etappmålet på Aurosa Novotell stod inte Alesvängen långt efter! Infödingar uppförde akrobatiska danser ackompanjerade av trummusik. I Alafors dansade infödingarna också när vi körde in med Porschen i höstas, men Alaforsarna hade inga trummor och Aurosas motsvarighet såg avsevärt nyktrare ut.

På serviceplatsen träffade vi ännu en svensk som hade en Volvo 544 hemma i garaget. Detta hade kanske inte varit så uppseendeväckande om inte garaget varit i Nairobi! Han hade för avsikt att åka Safari ”nästa gång” så det är bara att hoppas.

Serviceeliten anlände efter en ”lat dag”, då de bara haft en 400-500 km att köra i ”Kokande Snigeln”.

Teo och Söderqvisten kollade snabbt av sin BLF och grymtade belåtet. Detta tolkade vi som att det var OK att dra sig tillbaka för en dusch, vilket var välbehövligt efter att ”käkat damm” till den milda grad att det knastrade i tänderna när man lade in snus.

Vi konstaterade, efter en öl, att vi klättrat lite i listan men att det i alla fall varit en mycket lyckad dag. Att dessutom få trakassera Minilite-gänget, samt bli bjuden på öl, för att de uppehöll oss kändes också finfint!

Om Aurosa Novotell finns mycket att säga, men låt mig sammanfatta det enkelt med ”Fransk ledning och afrikansk personal”……..

Vi närmar oss nu slutet, skall de ta sig ända fram?

Nästa stopp är Tanga, har det något att göra med onämnbara benkläder?

Följ den spännande fortsättningen!