"A Safari - the Story"

Dag 5

"Mot oändligheten - och vidare....", brukar Buzz Lightyear  , Rymdhjälten från Toy Story, utbrista!

Vi hade ett eget slagord nästan i samma klass! "Mot Masai Mara - och vidare..." det kändes tidvis nästan lika ovisst....

Den initierade förstod därmed att vi absolut siktade på att ta oss till nattuppehållet för dag 5, Masai Mara. Därefter väntade en "vilodag", vilken vi redan hade utnämnt till "arbetsdag". Då skulle vi nämligen kolla över bakaxeln igen och kanske svetsa på ännu mera förstärkningar. Därefter skulle vi alltså kunna ta oss "vidare". Med "vidare" förstods då Mombasa och dit var det "bara" några hundra mil så det skulle väl säkert gå bra. Så var i alla fall vår plan!

Men först tidig frukost i Kampala följt av bussresa till Parce Ferme. Som vanligt var det lite av "lucköppning" på morgonen, vilket ju var passande för det lackade ju mot jul. Vi skrev 14 december på "luckan", när vi kom till BLF, och det visade sig att den ännu en gång fått sig en "liten renovering" av det flitiga servicegänget. 

Att de behövde beväpnad eskort på sin nattliga tur tillbaka till hotellet kunde man väl förstå. De måste alltså återigen ha jobbat som vilddjur och troligen också sett ut som sådana efter en natt under den leriga och oljiga "Kyrkbilen".

På dagens program stod först en kort transport där de största svårigheterna var att hitta utrymme mellan åskådarleden. Vägen var åter snitslad av den mångtusenhövdade publiken, vilka alla entusiastiskt vinkade och pekade åt vilket håll man skulle åka. Transportsträckan bar raka vägen till "Nilens Källa", alltså stället där den mäktiga floden rinner upp. Denna plats lär ha varit en av Idi Amins favoritplatser för krokodilmatning.....

Följande SS på ynka 34 km gick i "kyrktempo" och vi lyckades ta oss helskinnade i mål ännu en gång. Därefter ännu en bit transport, på finfina vägar, innan SS15 stod på programmet. 

Även SS15 togs med "bakaxeltempo" så Eugen började se kraftigt uttråkad ut. 

För att fördriva tiden höll vi en upphetsad semantisk diskussion. "hur i h-e kan man kalla det "Backstart" när man menar att man skall rulla framåt och starta på växeln?" Denna språkliga diversion mellan Sverige-svenska och Finland-svenska hade så när satt våra glödhetta nerver i brand. Självklart måste vi starta utan startmotor, eftersom vi inte hade full laddning på batteriet via egen generator, men då måste man väl för h-e vara överens om HUR man skulle uttrycka sig, eller?!!  Eftersom jag är svensk så gick ju mitt resonemang mest ut på att hitta en kompromiss som vi kunde ena oss om. Eugen, däremot, som är finländare, sökte minsann inga kompromisser eftersom han hade ju rätt! I alla fall sett ur sin egen synpunkt. Resultatet blev att ännu ett finskt ättat ord lades till vårt interna mumbo-jumbo språk, vilket nu bestod av en blandning av svenska, finska, engelska, tyska och swahili.  

Så här kunde det låta i "Intercommen":

- Ditch och ruff om tvåhundra

* WAS?

- DITCH OCH RUFF om äääh hundra meter

* Hakuna Matata! ( "Hakuna Matata= inga problem", är faktiskt äkta swahili och INTE uppfunnet av Disney´s figurer Timon & Pumba ur Lejonkungen)

- DIIIIIIIIIIITCH!!!

* PPPPERKILLLE, det var väl inga tvåhundra...???!!

- Drick mera vatten!!

* OK Ukko, Wasser vá dé...

Efter den väl genomförda SS blev det åter dags för transport med gränsövergång. Vi skulle komma "hem" till Kenya! En av våra starkaste mardrömmar hade varit att bilen skulle braka ihop inne i Uganda, hur vänliga folket än var. Men de var så otroligt intresserade och så många, så väldigt många..... Uganda kändes väldigt, väldigt långt hemifrån och vi såg ett berg av svårigheter resa sig i horisonten om vi skulle nödgas att frakta bilen hela vägen tillbaka till Kenya och utskeppningshamnen Mombasa. Därför pustade vi allt ut lite när vi kom "hem". 
Ännu en gränsövergång avlöpte smärtfritt och vi satte av mot vad som skulle bli den sista SS före transporten till det kombinerade natt- och daguppehållet i Masai Mara. 

Nu hade arrangörerna strukit friskt bland transporter och SS så det blev ganska hetsigt att ta sig dit men Eugen piskade sin chaufför flitigt och denne vidarebefordrade dessa hugg och slag till BLF, vilket gjorde att vi återigen anlände helt enligt tidtabell. 

SS16 58 km

Ännu en gammal Safariklassiker vilken inte använts på länge. Stor Dödskallevarning var utfärdad för sträckan och den gällde troligen speciellt sådana tävlande med dåliga bakaxlar! Vi konstaterade att "hela paketet"  av ruff, ditch, rough, etc, etc fanns representerade och att sträckan enkelt uttryckt "gick uppför". Avslutningen lutade lite neråt, men vi hade klättrat upp till avsevärda höjder i alla fall. Återigen gjorde Teamet Lagom HakkaPelle en solid insats! Vi offrade "farten" på "uthållighetens altare" och tog oss i mål med den inte alltför imponerande medelhastigheten av 55 km/tim. men vi var alla fall i mål!

Nästa transport innehöll 165 km och var tidsatt till 2 timmar och 15 minuter. Den goda nyheten var att vi inte behövde slösa tid på service, för de fanns troligen i någon annan del av Afrika, den dåliga nyheten var att på de sista 100 km var "vägen" väl i klass med den sista SS. Om det senare visste vi inget om för vi tog det halvlugnt första delen, vilket fick till följd att den sista delen körde vi som "rackar´n". Vår tempoökning berodde säkerligen också på det faktum att vi närmade oss uppehållet och då växte självtillitens röda tuppkam kraftigt på oss. Vi "såg ju slutet i tunneln", som gamle Holmér sa. På de sista 100 km passerade vi ett flertal bilar som stod stilla med varierande problem. En Datsun 1600SSS fick byta tre (3) stötdämpare innan den lyckades hanka sig i mål. 

För oss var det ändå en härlig tur då vi nu för första gången på två dagar hade fått upp "rallytempo" igen. Att detta ackompanjerades av  syner som Masaier och stora elefanthjordar ute på savannen gjorde det hela bara mera lustfullt. På precis "rätt" minut dånar vi in i TK med ett jättestort dammoln i släptåg. Vi är säkrare på ankomsttider än X2000!!

Här ställdes nu bilen upp i en improviserad Parc Fermé. Vi var egentligen inte ledsna för att bilen nu var låst för reparationer, utan firade den lyckliga tilldragelsen, att vi kommit till Masai Mara alltså, med en Tuska i det uppställda bartältet. Sällan har en halv liter öl smakat sååå fantastiskt! 

Masai Mara är en jättelik nationalpark vilken lär vara ett absolut MÅSTE för Kenya turister som gillar vilda djur. Här finns också, följaktligen, ett stort hotellkomplex för att härbärgera dessa "Måste-turister". Eftersom hela "Cirkusen" omslöt uppåt 600 personer, tävlande, servicefolk, arrangörer, sponsorer, läkare, journalister, etc, etc  krävdes det stora övernattningsfaciliteter. Därför kan man säga att "Cirkusen" turnerade runt till de största hotellanläggningarna för att alla skulle få plats. Detta gav också den bieffekten att alla hotell var av väldigt god standard, vilket ju är uppskattat när man kommer fram och är trött som en gammal utter. Alltså fungerar oftast det mesta och man behöver inte spendera extra energi på att klaga hos oförstående hotellpersonal över irriterande småsaker. 

Vad som däremot inte fungerade så bra var "Växla-Ner-Salim" och hans väderkorn! Han hade på ditvägen "lovat" alla i servicebilen att han "visste en genväg". Denna "genväg", som väl följde ordspråket, gjorde att servicefolket anlände till hotellet vid ½12-tiden på natten. Cirka 5-6 timmar efter alla andra servicebilar. Det fick också till följd att våra ombyteskläder inte kom fram utan vi fick äta middag i de kläder vi haft på oss under hela dagen, vilket i sin tur förde med sig  att Eugen och jag satt helt ensamma vid ett bord för 15 personer......

Medan jag drog mig tillbaka lyckades Eugen hitta kartläsarikonerna Seppo Harjanne och Fred Gallagher, vilka antagligen hade mindre känsliga näsor, att fördriva väntetiden med. Vad jag hoppades var att de skulle proppa Box-mannen full av god rallykunskap och inte fransk konjak! Jag tror det blev lite av varje....

Morgondagen var en "fridag" för alla, utom serviceteamen vilka kunde få en härligt stärkande10 timmars arbetsdag, 08.00 - 18.00. Jag hade frivilligt anmält mig till vårt eget serviceteam om inte annat så för att "hålla och lyfta". Vi hade "avancerad bakaxelvård" på programmet för nu skulle 1031:an ner och det tidigare arbetet utvärderas. Kanske skulle vi även lägga på extra förstärkningar på den. Dessutom fanns det ju alltid lite andra småjobb som skulle göras, inte minst framvagnen borde ses över.

När natten sänkt sig och slutit Masai Mara i ett lent sammetsmörker höll var och en på med sitt. Flodhästarna frustade hemtrevligt i floden strax utanför fönstret, aporna tjattrade upphetsat i de upplysta träden, lejonen förberedde troligen nattens jakt, guiderna räknade in deltagare för morgonens Safari,  bartendern bar fram ännu flera kylda Tuska och fransk konjak till kartläsarna, Söderqvist funderade över plattjärn, Teo över nya strumpor, Ritva försökte bärga maken tillbaka till hotellrummet och jag sov redan gott.

Fortsättning följer! Läs om det spännande arbetslägret under dag 6!

Vem är egentligen smartast?

Den som tar det lugnt i skuggan av sitt eget hus eller den som rest över halva jordklotet och  jobbar oavbrutet i 10 timmar under stekhet sol och dessutom har fått betala för det?

Kommer Söderqvisten "att släppa till" av sina dyra plattjärn?

Kommer de afrikanska svetselektroderna att fungera?

Hur kommer det sig att Teo´s sida alltid verkar vara färdig först?

Har verkligen "Växla-Ner-Salim" (VNS) kvar alla framtänder efter ännu en dag fylld av fadäser?

Hur kommer det sig att när Ritva säger "vänster" kör VNS "rakt fram", men om "Big Papa Söderqvist" säger "vänster" så hugger VNS babord direkt?

Kan äntligen Ritvas bananstock ha tagit slut?

Hur kommer det sig att Imi är sex timmar försenad till sträckmålet när bilen, för en gångs skull, har fungerat hela dagen?