A Safari - the Story

Dag 3

Väl uppståndna ur den goda sängvärmen vid femtiden väntade en snabb frukost följt av besiktning av nattens reparationsarbete. Hade Teo och Söderqvisten verkligen hunnit fixa allt?

När så visade sig vara fallet sadlade vi upp BLF för att 06.18 ge oss ut på första transporten om 65 km. Denna "transportsnutt", vi har börjat bli tuffa nu, skulle följas av en manligt tilltagen SS på 176,4 km. Efter detta väntade ännu 31 km transport innan vi återigen skulle träffa våra "solstrålar" i servicebranschen Ritva, Teo och Söderqvisten. Alltså totalt 272,4 km utan möjlighet till kontakt med "vänligt sinnade" mekaniker. Ungefär två ordinära SM-rallyn!

Transporten gick som smort! Vi var, som vanligt, i tid till vår SS då Eugen både hittade bra eller inte sparade på piskan under transporterna.

Längden, på de vanliga SS i Safarirallyt ca 70-90 km, påminde mera om när man var ung och skulle på dans. Start, i fars Amazon, hemma på gården med ca 30 km grusvägar upp mot Nössemark för att hämta bästa kamraten. Därifrån ännu 50-70 km till "närmsta" dansbanan, Det kunde vara Club Blå i Grebbestad, Bygdegården i Tanum, Gästis i Fjällbacka eller de mera närbelägna Bengtsfors Folkets Park, Bäckefors Granbacka. Eller, Gud förbjude, Dansbanan Kåtebol som låg mitt i ingenstans och hade ett namn som delar av publiken emellanåt levde upp till.

Det här var det dubbla!!

SS8 176,4 km

Bara siffrorna verkade lite imponerande på oss. Vi hade redan kissat två gånger före start för vi trodde oss veta att några toalettbesök inte skulle bli aktuella på bortåt 2 timmar.

Vi drar iväg på en hejdundrande fin väg som var väldigt rak. Söderqvisten hade lovat oss 7.500 rpm på fyran och det höll vi. Ofta! Vägen byter karaktär till att bli spårig med höga "ryggar" att köra på. Noterna flyter finfint och längdmåtten stämmer bra. Trotts detta drar vi med väldig fart rakt i ett "ditch" då troligen jag eller Eugen missat noten något.

"Drick mera vatten", var då vår interna replik när någon av oss gjort en miss. Strax därefter kom vi ikapp en Escort som stannat för att byta däck. Vår bil kändes sladdrig så vi stannade för att snabbt "räkna in" vår hjul och när det stämde utan punktering drog vi vidare.

Redan efter 25 km  beklagade jag mig för min reskamrat om vådan av att dricka tre glas juice till frukost. Han höll sig helt kallsinnig och förklarade att några stopp var inte aktuella förrän vi kunde göra ett "joint venture" bakom buskarna. Bara att bita ihop och öka farten!

Efter ca 75-80 km kom Fredric o Dor i en Porsche ikapp oss. Vi släppte den disciplinerat förbi och fick handviftningar till tack. Landskapet byter återigen karaktär och det blir mera kuperat med stenigt underlag. Det bär uppför så BLF jobbar hårt, stenhårt. Efter några 10-tals km kommer utförslöpan. Utför i hårnålar omväxlande med länga svepande kurvor med fin sikt. Vi ligger på hårt och Volvon går som ett spjut. Ut på flackt landskap igen men grova de stenarna finns kvar.

Ännu en Escort har fått stopp och de vinkar så vi stannar för att höra vad som felas. De vill "låna olja" och letar igenom Volvons jättebagage på egen hand efter ett par liter racingolja. Detta tar en faslig tid så när de äntligen hittat den kommer Porsche nummer två upp bakom oss. Dessa är så till den milda grad uppjagade att de kör om utan att se sig för när vi står stilla med bagageluckan på vid gavel. Detta straffar sig dyrt för Surkålsåkarna och de får böta med en stukad framvagn. Med både framvagn och självförtroende "på lösen" hankar de vidare.

När Escortfolket äntligen fått sin olja och lyckats stänga bakluckan sätter vi högsta fart igen för vi har ju bara 20 km till målet och "buskarna", men redan efter 4-5 km börjar BLF tröttna på slitet. Motorn går tyngre och tyngre och den svarar alls inte på gas. Efter att ha kollat alla instrument vilka ser normala ut försöker jag lirka lite med den, utan framgång.

"Har f-nskapet skurit"? "Den tålde troligen inte de sjuåetthalvt som Ingenjör´n lovade oss"?! Vi rullar in mot kanten och innan bilen stannat helt springer två nordmän in bland buskarna. Äntligen dags för ett "joint venture"!! När vi kommit till "sunda vätskor" igen berättar Eugen att han hållit sig sedan 35 km, men inget velat säga.

Ståendes i en enslig liten uppförbacke mitt i Afrika tittar vi på Hisingeskrotet med modfällda ögon. Här tog det alltså slut! Det enda positiva vi kunde framhålla just nu var att vi inte var kissnödiga längre. Vi sökte genom motorrummet efter eventuella synliga fel som motorolja, etc men såg inget.

Eugen kommer då med den briljanta idén att vi skulle vända bilen och putta den nerför backen för att se om motorn "lossnat" då den fått svalnat en stund. Sagt och gjort! Vi vänder, baxar och puttar, Jag hoppar ombord, smäller in tvåan och bilen startar direkt!

Vad i hela friden?! Vi vänder snabbt igen och drar ut mot sträckmålet. Under tiden funderar vi på vad det kan ha varit. Efter en stund kommer jag på att det kan bero på att vi nu kör utan ljus och den elektriska fläkten till oljekylaren är också avstängd. BLF tar målflaggan med Sjuochfem på direkten!

Tid 2.03.07 snittfart 86 km/tim. Inte illa med tanke på att vi lagt tre stopp varav ett på minst 15 minuter!

Direkt efter målgången ligger Eugen som en rem över satellittelefonen, GSM-telefonen och alla andra telefoner som vi hade ombord. Var finns service? Vi hade avtalat med servicegänget att de INTE skulle träffa oss efter sträckan då medelhastigheten på "Kokande Snigeln" i så fall hade pressat dem att åka redan före de somnat på kvällen. Men nu var vi väldigt intresserade av service. BLF hackade fram mot den servicearea som var fullt bemannad med vissa av de bättre bemedlade teamens servicebilar.

Vi stängde bränslepumpen, vi rullade med avslagen motor i utförslöpor, vi gjorde allt för att hushålla med de få ampere vi hade kvar i batteriet. Bilen dog, men gick igång igen, när den fått vilat sig lite med. Väl framme i serviceområdet försökte vi uppbringa ett extra batteri, men det fanns inget att tillgå. Eugen satte iväg med en privatbilist för att försöka köpa ett batteri hos en närbelägen batterihandlare. Han kom tillbaka med beskedet att det var ca 300 km till närmsta bilbatteriåterförsäljare. På den lokala bensinstationen skakade de bara på huvudet när vi frågade efter att köpa bilbatteri!

- Bilbatteri?! Var tror Du att Du är någonstans?! Mombasa eller....???!!! I personalens ögon kunde vi utläsa att de var minst lika förvånade över frågan som deras svenska kollegor är om man frågar efter vilket däckstryck man skall ha i sina vinterdäck!

Samtidigt hade jag lobbat hos en Peugote servicekille. Han kom med en dellösning som vi tacksamt tog emot. Med hjälp generatorn i sin Land Rover servicebil laddade han vårt befintliga batteri. Det tog ca 20 minuter innan vi fått ström nog för att hoppas på att klara den påföljande transporten på 31 km.

Alltså ut från serviceområdet ca 30 minuter försenade och in i TK för en transport på 31 km. Redan här anade vi oråd! Varför denna speciella TK?

Svaret var enkelt! Istället för att kalla transporten SS hade man satt så snål tid till transporten så för att inte dra strafftid fick man köra "benet". "Tottally Fllaat Out", som Tommie sa på sin tid.

"Sträckan" gick på delvis finfin asfalt i de mest ljuvliga gröna och sköna omgivningar. Halva delen steg rakt upp, i serpentiner och avslutningen gick ner igen på samma sätt. Lokalbefolkningen jublade när vi drog förbi med långa powerlides i en Safarihög Volvo på grusdäck. Kul sträcka faktiskt! Eugen fick glädja sig åt att vi klarat sträckan med en ½-minuts marginal. 

Servicen var efterlängtad och behövlig. Vi behövde inte bara ström, vi behövde också mat. Efter att ha brandskattat Ritvas förråd med bananer skämde hon också bort oss med den mest utsökta lunchlåda jag ätit sedan skolresan till Halden 1964, och då var det mammas pannkakor i den.

Om lunchboxen va finfin så var inte vår medhavda extragenerator detsamma. Den gav inte full laddspänning trotts en massa fix och trix. Vi satte ändå in ett nytt batteri och med betygelser om att "detta race batteri lätt skulle klara sig till nästa service" sändes vi iväg. Bara för att nästa frontalkrocka med en tjeckregistrerad Skoda som höll hårt på hemlandets trafikregler. Den kom rakt emot oss på "vår" sida. Kenya har vänstertrafik det har inte Tjeckien!

Följande transport var 84 km till vilket man, generöst, avsatt hela 60 minuter! "Söderqvisten" som sällskap mest hela transporten! Avslutningen på transporten gick på en nyanlagd asfaltväg så brant att BLF hade fullt jobb att ta sig upp på ettan!! Vad i herrans namn var denna väg planerad för??!! Bussar och lastbilar, med last, kunde omöjligtvis klara stigningarna. Av privatbilar kan jag enbart tänka mig 4WD, gärna med lågväxel.

SS 9 65,7 km

Här hade man verkligen chans att få möta sin skapare! Halva sträckan rakt upp på delvis obefintliga åsnestigar. På mitten fanns höjdpunkten, i dubbel bemärkelse.

Gods Bridge!

Ett, mellan två alptoppar, uppkastat stenröse med två hjulspår över och 450 meter fritt fall på båda sidor. Sedan bar det nerför igen. Lika brant som tidigare och på lika obefintliga vägar. I alla fall det som vi vanligtvis benämner vägar.

Sträckan omfattade 15 sidor varningar, vilka omfattade alla tidigare kända begrepp plus ett nytt gäng. Vilka en hel del var tydliga även för en nybörjare. Om en varning innehåller texten "Blind Crest" plus tre (3) utropstecken och en ritad fallskärm så är det läge att se sig för, eller vad tycker Du?

"D.N.C" betyder Do Not Cut och det gör man inte när det i innersvängen finns bara luft. Luft och inget annat i ca 200 rakt ner! Man varnade alltså INTE för att det kunde bli en ynka punktering om man skar kurvan!! Dessa noter var till och med mera pragmatiska än de finska roadbooks som jag kört efter.

Uppför mot Gods Bridge höll vi Gods Speed! Till hjälp hade vi en motor som dog under kamvinkeln på ca 3.200 rpm. Alltså inte långsammare än 3.200 rpm och absolut INGEN koppling, det ger bra fart!! Detta problem delade vi med flera andra. En av BDA-Escorterna fick försöka fyra (4) gånger innan han lyckades ta sig upp för en av de värsta stigningarna. Gissa om han kom med fart i sista försöket??!! Ny framvagn stod på deras önskelista efter sträckan.

Vi snirklade oss uppför backarna för att sedan störta ner igen i alla likadana hårnålar som vi jobbat oss upp i på andra sidan berget. Under nerfarten faddade frambromsarna så vi fick tidvis ta till handbromsen i hårnålarna. Inte på grund av fart eller stilpoäng utan enbart på grund av bromsverkan.

Tid 1.10.00 Snittfart 56 km/tim

Äntligen klara med eländet och ut på asfaltväg igen. Snart skulle vi få service det var vi utlovade. Lite visste vi om att "Kokande Snigeln" firade nya framgångar i den lokala grenen "kokning av litet smutsigt kyl". Men redan ca 2 km efter målgången fick vi egna problem.

Med ett storstilat brak och ett stillsamt gnisslande lade sig BLF 003 ner på magen. Mitt på släta asfaltsvägen. Snabbt ut ur stolar och bälten, enbart för att konstatera det faktum att bakaxeln gått av. Gått av!! En, i teorin oförstörbar, Volvo 1031-bakaxel hade gått rakt av!!! Alltså inte en drivaxel utan röret, banjon, själva bakaxeln, hade på vänster sida gått tvärt av. Som om vi inte hade nog med bekymmer kom också, den vid våra olyckor och misstag alltid närvarande, fotografen Tony Welam till platsen för att dokumentera eländet.

Nu var verkligen goda råd sparsamt förekommande! Som öppningsaktivitet var det klokt att söka samband med vår stolta serviceavdelning. Till vår hjälp hade vi en icke fungerande satellittelefon och två sparsamt fungerande GSM-telefoner.  Eugen lyckas efter en bra stunds försök få kontakt med Ritva, vilken hör och häpnad, var på väg till oss tillsammans med Teo. De hade chartrat en lokal privatbil , i vilken de stoppat två reservhjul, en bensindunk samt troligtvis massor av bananer, då ordinarie servicebilen, "Kokande Snigeln", hade beslutat sig för att ta en liten extra rast i något uppförslut. Efter en stunds konversation lyckas Eugen få dem att vända åter för att väcka liv i Servicebilen och med den hanka sig till vår nuvarande destination. Vi skulle, högst sannolikt, inte röra oss långt!

Under tiden hade det samlats massor av åskådare vilka beundrade vraket och den stora pölen av olja som bakaxeln hade släppt ut. Vi själva tog det till att börja med i godan ro. Jag hade nämligen för mig att vi hade med oss en komplett extra bakaxel. När vi sedan diskuterade "var" den i så fall kunde vara packad kom tvivel smygande som en kall hand över strupen. Ingen av oss hade sett någon bakaxel i Servicebussen?! Inte kunde den vara i den centrala lastbilen vilken fraktade "mindre frekventa överskottsdelar", för där hade jag varit med och packat vårt utrymme?! Var kunde den vara?

När äntligen servicegänget kom fram fick vi svaret rakt av.

"Nej, vi har ingen extra axel!"

Söderqvist gled under BLF:s bakdel, lika lätt som en förlupen icing-puck i en VM-final. Där underifrån kunde man höra lite mummel och sedan:

" Det här fixar vi lätt!"

För att understryka det hela gled Teo efter och han konstaterade, utan mummel, att:

"Jodå, den går att svetsa!"

Detta var precis vad vi behövde som vitamininjektion! Både Eugen och jag kände oss upplyfta, som efter ett stort knippe bananer, av att slippa långrandiga frågor om "hur detta kunde hända och varför ni inte gjort si eller så...." osv i all oändlighet. Nej, detta var lösningsinriktat och det var just en lösning som Teamet behövde!

Fördelen, likväl som nackdelen, med Afrika är att det alltid samlas mängder med folk vilka egentligen inte ser ut att ha någon uppgift mera än att vara åskådare. Många av dessa passiva åskådare längtar oftast efter en aktiv roll och erbjuder därför sina, samt andras, tjänster. Denna tjänstvillighet i kombination med ett väl utvecklat språköra skiljde snart agnarna från vetet, på så sätt att en man kom fram till oss och berättade att "han kände en man som var bekant med en man som ägde en traktor". Han hade antagligen uppfattat ordet "traktor", gärna med hydrallyft, i vår interna svensk/finska konversation. Vi hade nämligen kommit fram till att det skulle behövas en traktor med lyft för att flytta BLF från sin nuvarande plats, vid vägkanten, till något annat ställe där det skulle gå att reparera. Bilen låg ju platt på magen, som en överårig tax, med bara framhjulen som rullande stöd.

Sagt och gjort!

Denne man tog kontakt med sin kamrat vilken kände en traktorägare. Traktorägaren "himself" materialiserar sig snart och förklarar att traktorn var ute på fälten i viktiga uppdrag. MEN, vi skulle givetvis kunna åtnjuta förmånen av dess tjänster mot ett, i sammanhanget, blygsamt vederlag. Accepterade vi detta??!

Jodå, inga problem! Undertecknad är van, sedan dikeskörningar i Dalsländska skogar, att betala ockerpriser för traktorassistans så varför inte här i Afrika?! Bönder är ju bönder, oavsett vilken färg de har på åkrarna....

Allt ordnades till det bästa och Traktor-Kapitalisten lät skicka efter sin investering. Han körde ju självklart inte sin traktor själv. Nej, det var som sig bör i bättre kretsar överlämnat åt tjänstefolk! Under väntetiden lät William, Traktorägaren, berätta att han hemma på farmen också hade el-ström.

Detta är skillnaden mellan att ÄGA en traktor och drömma om att köra en traktor. Förmågan att sätta sig in i vad en potentiell kund kan behöva, merförsäljning kallades det gamla läroböcker. Konceptuell och flexibel  tjänsteförsäljning heter det nuförtiden. Självklart skulle vi behöva el-ström, om inte annat så skulle det vara becksvart om minde än två timmar!! Vi fick alltså en, gratis, men handfast lektion i affärsutveckling mitt på det kenyanska höglandet.

Vår lycka var fullständig!

Söderqvisten hade från fjärran Frölunda medbringat såväl elsvets som el-smärgel med kap-skiva och med hjälp av dessa basala verktyg, samt Teo, lovade han att på ort och ställe bygga minst en ny Volvo XC90 2,5T av de plattjärn och reservdelar vi hade med oss. Om det skulle krävas. Att laga en avkörd Volvo 1031-bakaxel lät i sammanhanget mera som en parantes! Vi beslöt oss för att satsa på parentesen!!

Den i sammanhanget historiskt bevandrade Volvoiten kan lugna sig med att reglementet i Safarirallyt innehöll meningen "bakaxel fritt" vilket gjorde det möjligt för oss att åka med en 240-axel på en 140-bil, alltså absolut inget fusk från vår sida!!!

BLF 003 släpades under förnedrande former baklänges efter en gammal, men fyrhjulsdriven, Ford traktor hem till Traktorägarens farm. Bilen var nu en bra bit från den trygga Torsbylunk den vant sig med under sin 33-åriga levnadsbana. BLF såg riktigt ledsen ut då den antagligen undrade om den någonsin återigen skulle få rastas vid Frykens strand eller få 1000-mila service hos Walfridssons Bil uppe vid Torsby-rondellen. Inga av dessa alternativ syntes närbelägna för oss även om vi längtade efter en Volvohandlares fulla reservdelsförråd.

I Dalsland är betecknas uttrycket "Farm" som lite vårdslöst språk, så var det i alla fall när jag bodde på landet. "Farm" var en omskrivning för en enklare typ av bondgård. Troligen hade dessa äldre dalsländska språkvårdare varit på plats hos vår nyfunne vän William, traktorägare till trotts.  

Farmen bestod av ett hus, en öppen brunn, en "carport" där investeringen stod, samt en inhägnad gräsmatta. Denna inhägnad var gjord så att getterna inte skulle komma in i huset, eftersom det senare saknade reglad dörr. För oss och troligen Williams familj representerade detta ändå ett litet paradis på jorden. Här fanns vänliga människor, i massor, vilka var villiga att, efter bästa förmåga, hjälpa oss. Så när bilen efter mycket handviftande baxats in på gårdsplanen tog alla dessa människor helt sonika tag i bilen och lyfte den högt upp i luften så vi fick våra pallbockar på plats.  

Under tiden hade Söderqvisten fördelat oss i arbetsgrupper, troligen så vi inte skulle vara i vägen för de "proffesionella" som Teo och Ingenjör´n själv. Undertecknad blev ansvarig för det elektriska, eftersom det ansågs ligga närmast mitt vanliga gebit datorer, medan Teo och Ingenjör´n började riva ner bakaxeln.

William hade ju sålt sitt koncept på kombinationen Transport och Energi. Transporten var avklarad så nu var vi vid energin! Stolt presenterar han två koppartrådar vilka han hävdade skulle innehålla ström. Försiktigtvis påpekade jag att det kanske vore idé att stänga strömmen innan vi skarvat in anslutningar till aktuella maskiner. William sken upp, nickade jakande och utfärdade genast en order vilken fick sju man att springa iväg för att "stänga av".

Ett försiktigt levnadssätt lär gynna den som söker hög ålder, så jag lade en skruvmejsel över trådarna. Den mer eller mindre förångades av strömmen..... När jag då försökte förklara för "Wille" att proppen troligen har gått genom min kortslutning, ler han bara överseende och säger något till de femtioelva kringstående på swahili. Dessa formligen vrider sig av skratt!

Hur som helst lyckades "bakaxelteamet" snabbt och lyckosamt få loss den olycksaliga axeln och lade upp den på arbetsbänken vilken bestod av två stockar. Under tiden hade jag lyckats koppla samman kablarna så kapskivan fungerade och med den i högsta hugg kapades brottkanterna rena och ett spår i materialet gjordes så att svetsen skulle bränna igenom. Då visade det sig att även andra bakaxelröret hade allvarliga sprickanvisningar!

Mörkret hade nu fallit tungt över bygden så vi lyckades även rigga upp en lampa för arbetsljus. Där i kolsvarta Afrikanatten, i skenet av en ynka lampa, fixerades bakaxeln, mellan två stockar, så att Ingenjör´n kunde nästa fast det lösa röret. Efter denna lyckade operation tillkallades "Syster Teo" vilken assisterade med handräckning av verktyg, justeringar av strömstyrka samt initierade grymtanden om "slagg", "genombränning", "svetsvinklar", "a-mått", "förstärkningsjärn".

Själv blev jag utsedd till "pressningshållare" så att smältan skyddades från vinddrag och det begynnande kvällsregnet. Söderqvist prisade i lyriska ordalag den "underbart jämna strömmen", vilket gjorde det möjligt att genomföra operationen.

 Att "Wille" var traktorägare och lokal storpamp var som sagt inte av en händelse. Detta var en smart affärsman! Han hade helt enkelt dragit sina strömkablar in genom huset och ut på baksidan. Där fanns en elektrisk luftledning. Direkt på denna luftledning hade han hakat på "vår" matarkabel. Skälet till att han hade dragit kabeln genom huset var givetvis för att det då framstod tydligare att det var HAN som sålde strömmen till oss. Att vi upptäckte att vi hade direktkontakt med kraftverket var nog inte alls meningen. Men för vår del spelade det ju ingen roll.

Arbetet fortskred i furiöst tempo så efter fyra timmar satt bakaxeln på plats igen! Mycket tack vare Ritvas goda, näringsrika och mättande bananer.

Inte nog med att bakaxeln satt på plats, bakhjulen snurrade också! Dessutom hade Ingenjör´n tullat på sitt förråd av plattjärn så det satt också en tjusig förstärkning på högersidan av axelhuset. Mera ville han inte släppa järn till. "Kan vara bra att ha sedan", var svaret.

Efter detta heroiska stordåd, väl att jämföra med Herkules femte uppgift, städningen av Kung Augias stall, stod nu åter "kyrkbilen" BLF 003 på sina egna fyra Michelindäck igen. Eugen och jag tog plats, repade igång Vilddjuret från Torsby och lämnade William och hans familj.

Dessa var avsevärt rikare på Kenyanska kontanter och oerhört välklädda i våra Teamkläder när de vinkade efter oss där vi drog ut i den Kenyanska natten, för att söka oss mot etappmålet i Eldoret! Vi var starkt försenade men "Team Lagom Hakkapelle" var "on the move again"!!

B20 motorns Weber 45:or brölade, växellådan tjöt, bakaxeln skorrade, gaseller hoppade över vägen och Eugen muttrade färdangivelser! Allt var precis som det borde vara en helt svart och totalt galen natt mitt i Afrika!

Följ den spännande fortsättningen!

Kan man verkligen svetsa samman  härdstål och gjutgods med ESAB 48:or och en "garagesvets"?

Skall bakaxeln verkligen hålla hela vägen till Eldoret efter gårdsreparationen?

Hur i herrans namn kunde axeln bli rak???!!

Om man har så mycket tur, behöver man då verkligen KÖPA lotter??

Var det verkligen tält man skulle övernatta i på Eldoret? Det ligger ju på nästan 2.500 m.ö.h och är det inte kallt om natten?

Hur har placeringen påverkats av förseningen, vilken starttid blir det då?

Hur sköter apor, vilka har bananer som huvudsaklig föda, magen?

På dessa frågor, samt kanske många andra, garanteras inga seriösa svar, men äventyret fortsätter!

Det garanteras!

Klicka på länken och läs om dag 4