"A  Safari – the Story"

Dag 2

När frukosten var avklarad, vilket den är rätt kvickt vid 5-tiden på morgonen, drog vi iväg ut till bilen. Den stod knappt att känna igen sedan gårdagen. Hjulen pekade nu inte bara åt samma håll, utan dessutom tydligen åt rätt håll. I alla fall om man skulle lita på Ingenjör Söderqvist och det skulle man ju.

Men redan vid 4-tiden hade Servicefolket varit på benen för att hinna ut till sin första serviceanhalt. För detta belönades de med att få njuta synen av bufflar och elefanter vid det lokala vattenhålet, strax invid frukostbuffén. Inte illa.

Vi själva hade gårdagens sista sträcka att köra, fast åt andra hållet. Tanken var givetvis att vi skulle åka kraftfullt  som Juha Mieto uppför och elegant som Stenmark utför. Ut till sträckan hade vi också gårdagens hiskligt snabba transport också ”baklänges”. Det gick inte mindre fort på transporten åt det här hållet! Men att "köra tok" strax efter klockan sex på morgonen faller sig inte naturligt!

SS5 27,1 km

Samma som SS4 men nu åt andra hållet, alltså utför. Och då menar vi UTFÖR!!! 

Gårdagens klättring hade varit rysansvärd på obefintlig väg och med gränslöst djupa diken. Vi beslöt oss för att ”ge bort” sträckan. Alltså ta det väldigt ”piano” och nöja oss med att gjort en "Mieto" uppför, men undvika att göra en "Gran" utför. (alla kommer väl ihåg svenske utförsåkaren Gran vilken brukade leda efter första åket men väldigt sällan kom till mål i det andra åket)

När den första Escorten körde ikapp oss såg Eugen lite surmulen ut, detta inte minst eftersom vi startade i topp-tio hade vi tre minuters mellanrum till bakomvarande bilar. När sedan en Porsche kom kilande efter ännu en stund drack Eugen ivrigt av Ritvas energidryck.

Sista biten in mot mål gick ju på Finlandsvägar, med fullt blås på BLF, så då blev han lite blidare igen. Men kanske hade vi hållit igen för mycket? Var verkligen ”sakta” så här lite fort? Att tappa 6-8 minuter över 20 km var givetvis inte bra. Å andra sidan är det inte mera än en ordentlig punktering och hade vi lyckas spara ihop till en punka mindre eller ha friskare bromsar, genom att lusa nerför berget så må det vara hänt. Vi var i alla fall nere i ett stycke.

Vid målet stod vår service och såg orolig ut. Detta eftersom det kom in två bilar före oss, vilka rätteligen skulle ha varit efter. När vår service hade frågat i bilarna om de sett oss, fick de svaret att ”det gick väldigt sakta, de hade säkert något allvarligt problem”.

Tvärtom, inga problem. Däremot hade vi lagt den första stenen i vår nya strategiska grundval, helt i linje med vad ”de stora pojkarna” sagt. ”Spara materialet så snart ni kan, tävlingen är lång….”

Tid: 34 min 18 sek, snittfart 47 km/tim. Alltså nästan 4 min långsammare nerför över 27 km, vilka egentligen bara var 20 km då slutet av sträckan var finfin Finlandsväg.

En snabb service och sedan ut på en lång transport om 168 km, körtid 2 timmar inkl. servicetiden. Transport var alltså inget latmansgöra!

På denna transport introducerade sig, det som Eugen döpte till, ”Söderqvisten”. Det var ett resonansljud som började vid 5.800 rpm på fyran och sedan följde så långt bilen varvade. Alltså vid 5.800 kom ”Söderqvisten”, ingen behövde kolla på varvräknaren mera. Själv höll jag på att bli tokig av oljudet, speciellt innan vi fick förklarat att det var ofarligt. Det kunde ju ha varit vad som helst som höll på att braka ihop, men vi förstod att det var en liten plåt som satt monterad för att skydda bromsrören på bakaxeln.    

”Hans ande svävar i rummet”, lär Castro ha sagt om Chequvara. Vi hade som inte är så revolutionära fick nöja oss med ”Söderqvisten”! Eugens kommando på transporter kunde vara ”det måste bli Söderqvisten hela vägen” eller på SS ”hela paket i 13 km sedan verkar det vara Söderqvisten igen…”

Alltså över 5.800 eller fullt spett, vi hade mentalt varvstopp vi 6.000 rpm på fyran. För detta fick vi senare mycket skäll av Ingenjör Söderqvist. Ingenjören menade att 7.500 var som en ”pick-nic i parken” för den motorn. Lätt att säga när man inte behövde åka med…

SS6 76,6 km

Inget speciellt, som fastnade i minnet, fanns under de 14 sidorna road-book. Alla tidigare eländen fanns med i varningarna plus några nya. Vi höll nu återigen god fart och var verkligen kompis med ”Söderqvisten”….

Tid 52.18 snittfart 88 km/tim

Efter sträckan en transport på 40 km, vilken för en gångs skull inte var i snittfart hundra. Här missade vi vår service eftersom servicebussen, ”Kokande Snigeln”, hade en högtidsdag. Efter mycket telefonerande lyckades Eugen, via GSM (!), få kontakt med servicegänget. Vi lyckades vända om och fick en slurk bensin samt ett nytt hjul. In i service med vår första  minuts försening, känd kartläsare grät, eftersom nollan i kolumnen Transportprickar var knäckt.

SS7 116,3 km

Riktig ”Söderqvist-väg” direkt efter starten. Långa svepande kurvor och sedan jump, varje 500 m. Vi får in ännu ett ringande ljud i bilen vilket är varvtalsberoende. Stannar och kollar men hittar inget. Jagar vidare i full fräs, kör om ett par bilar som hade olika typer av problem. Vägen var, efter den fina inledningen, sedan avsevärt sämre. Kommer in i ett parti om ditch, drift och resten av paketet alldeles för fort då bromsarna fram börjat fadda. BLF hoppar för livet mellan stenbumlingarna och självklart finns påpasslige svenske fotografen Tony Welam på plats.

Foto: Tony Welam länkat från http://www.eastafricansafarirally.com/

Vi stannar, utom kameraskotthåll, och räknar hjul. Fortsätter mot målet i god fart men rattens mittmarkeringen står nu åter vid halvtre.

Körtid 1.17.05 ger 90,5 km/t inklusive två stopp

Efter sträckan hade vi service igen. Ritva, som troligen fått ett bra pris på ett större parti bananer, skämde återigen bort oss med gula, böjda frukter. Vi åt lydigt för snart borde de väl ta slut. Dessutom fick vi lite skäll för att vi inte drack tillräckligt med vatten och det stämde säkert för vi var lite småirriterade, inte minst undertecknad.

Det ringande ljudet förklarades av Serviceingenjörerna som att det kunde vara urtrampningslagret. Inga goda nyheter, vi skulle ju passera genom Nairobi på vår väg mot etappmålet i Mount Kenya Safari Club. Hela transporten var 289 km och det var avsatt ca 5 timmar, det såg inte alls illa ut faktiskt!

Men det skulle snart bli värre.

På väg in i Nairobi fastnar vi i rusningstrafik, afrikansk rusningstrafik. Om Du kört i Rom, Paris eller kanske Bangkok förstår Du vad jag menar. Jodå, alla trafikanter var mycket vänliga, men de KUNDE inte släppa oss för då hade de antagligen blivit överkörda av bakomvarande bilister. Hela systemet balansera på kaos och pendeln i systemet utgår ifrån att ingen, INGEN, bromsar "i onödan". Allt skulle flyta.

BLF gillade inte köer och visade sin ovilja mot dessa urbana påfund genom att kvickt skicka upp temp. mätaren mot det rött samt att protestera våldsamt mot samarbete under 4.000 rpm, en söt kopplingslukt hade börjat sprida sig i coupéen. Bludder och spott vad var som kom ur B20-motorn.  

Efter desperata manövrer genom ett par rondeller, vilka gick ut på att skaffa lucka till framförvarande så att vi inte skulle behöva stoppa, hade misslyckats gav kopplingen upp med ett vänskapligt poff! Samtidigt dog motorn helt!

Vi lyckades med startmotorn mala upp bilen på en grässträng. Huven upp och felsökning varför motorn inte gick. Alltså förutom att vi var utan koppling. Tändkabeln hade lossat vid ingången i tändspolen vilket Eugen genast kastade sig över med sin Swiss Army Pukko.

Under tiden så stoppade jag en stor stabil Jeep som vi lyckades övertala att bogsera oss ut ur Nairobi och dess kokande trafikgryta. Vi lyckades till och med få dem att dra oss åt det håll vi skulle.

Väl ute ur detta, för kopplingar så slitsamma, gehenna, kopplar vi loss och tackar för hjälpen. Nu återstod bara att, med ettan i, dra igång spelverket igen. BLF belönade oss direkt med ett par kvicka spottanden och sedan gick den igång som en gammal Skandia motor. På två cylindrar, alltså. Dunk, dunk som en gammal fiskebåt sniglade vi fram i 4-5 knop längs motorvägens utförslöpa. Längst där nere skulle det vara slut om den in tog sig på någon mer burk. Då började den spotta i med 3:an och strax därpå kom fyran. Med gasen stumt, som de snabba grabbarna hemma på gården säger, bluddrade vi med 3 och ibland 4 cylindrar uppför den långa backen innan den helt tog sig och gick som en klocka igen. Med den glada "Söderqvisten" på plats igen, vilken var starkt efterlängtad.

Nästa pärs var tankning. Vi behövde bensin, det var det ingen tvekan om. Alltså stannade vi och tankade. Den vänliga bensinstationspersonalen puffade igång oss men bilen ville inte ta sig riktigt igen. Tur var väl det för vi var strax minus en Damstedt, eftersom han upptäckt att tidkortet slunkit ut. Med fara för livet räddade han kortet och oss kvar i tävlingen.

Vi fick nytt stopp utanför ett område av brädskjul där folket såg allt annat än riktigt rallyintresserade ut. Det var tändkabeln igen och denna fixades i flygande fläng av den lokale finske elektrikern. På igen och när bilen tagit sig ordentligt fick vi snart sällskap av Söderqvisten.

Under transporten var givetvis inte tempot ett problem, problemet bestod istället av alla byar och samhälle alla ”bumps” alltså farthinder som fanns där. Dessa fick tas med viss attack och viss finess så att vi inte skulle ”tappa kammen” på BLF. Den behövde minst 3.000 och koppla ur var inte längre ett alternativ.

Väl framme vid målet kom vi in med sjungande sirener. De närvarande dignitärerna skruvade lite på sig av allt vårt tutande, visst kan man vara lycklig, men… de finns ju gränser. Vårt triumfatoriska intåg berodde mera på att Eugen kilat fast vänster sandal mellan bågen och fot tutknappen än på att vi var så jublande glada att vi klarat transporttiden precis på minuten. Eftersom vi inte kunde koppla ur körde vi, helt sonika, rakt fram och bröt strömmen. Herr Världsmästare Seppo Harjanne, som övervakade målgången, såg lite generad ut på nordiska vägnar.

Sedan ut på serviceområdet, det var en stor och lite fuktig gräsmatta vilket verkligen var dåliga nyheter för oss då vårt servicegäng ju hade ett kopplingsbyte på programmet.

Damstedt drog iväg som en finsk pionjär och kom tillbaka med nyheten att han lyckats lokalisera och hyra den enda smörjgropen inom 200 km radie. Våra ögon strålade ikapp med den alltmer framträdande månen. Servicegänget var försenat för det var digra stigningar upp till etappmålet och det gillade inte ”Kokande Snigeln”. Målplatsen låg på dryga 2.500 meter över havet, alltså högre än Kebnekaise!

Vår strategi hade både lyckats och misslyckats. De sex-åtta minuterna vi "gav bort" på första SS var skillnaden upp till vår "gamla sjätteplats" och ingen av de som kört om oss på sträckan låg före oss. Tvärtom de hade tappat på oss under dagen. Men att kopplingen skulle ge sig var ju en missräkning. Kopplingsproblemen hade vi antagligen tjänat ihop till på första dagens sista sträcka med alla uppförsbackarna. Kanske hade jag emellanåt vilat vänsterfoten på kopplingspedalen...??!!

Vi låg ändå på åttonde plats totalt med 5 timmar och 1 minuts körtid. Med detta hade vi 27 minuter fram till ledaren, men bara 16-17 minuter fram till "pallen" och nästa dags första SS mätte, bar den, över 180 km!!!

Först vid 8-tiden, på kvällen, kom servicegänget på plats. Även de var nästan rörda över den fantastiska serviceplatsen. ”Inga problem, det fixar vi” var det sista jag hörde innan jag somnade.  

Följ den spännande fortsättningen!

Kommer gänget verkligen att vakna i tid imorgon eller vad händer?

Kommer Teo att få ihop det med  Hotelldirektörn´s dottern?

I så fall, kommer det något extra på notan?

Morgondagens första SS är dryga 180 km, hur mycket juice och kaffe kan man dricka till frukost?

Frågorna är många och svaren dröjer!

I nästa avsnitt kommer även utdrag ur nothäftet för SS!

Klicka på länken för att läsa vidare om Dag 3