"A Safari - the Story"

Dag 10

 

När väckarklockan skrällde i det lilla rummet på Tanga Resort Hotell var klockan som vanligt väldigt lite. Många av oss längtade efter att få komma till målet i Mombasa, men jag längtade mest efter att få sova ut. Under rallyt hade vi sovit sparsamt, tidiga starter kombinerat med sent sänggående började nu ta på en gammal kropp. Detta var den tionde (10) dagen vi var igång i tävlingen.

 

Låt oss göra en liten uträkning.

                                                                                                          Crew                                Servcieteam

 

 

Serviceteamets bristande intresse för nattsömn har två förklaringar (minst). Dels så jobbade de på bilen till sent på kvällen/natten, samt att de vanligtvis drog iväg före oss så de skulle hinna ut till första serviceplatsen.

Nu invänder troligen den förhärdade läsaren med att "detta är väl inget, tänk på hur det var förr i Safari" och i detta har läsaren troligen rätt. Men betänk då att när "förr" inträffade, så var även de numera äldre kropparna avsevärt yngre. Därmed absolut ingen skugga över Maraton åkarna på 50-, 60- och 70-talet, tvärtom! Att sitta i en tävlingsbil, eller kanske servicebil för den delen, är ju inget latmansgöra. Dån, vibrationer, ständiga rörelser på dåliga vägar gör att kroppen verkligen jobbar. Du som åkt tävling vet och Du som inte gjort det kan göra ett enkelt test för att känna atmosfären.

 

Gå ut i garaget, dra igång en värmefläkt (gärna byggfläkt), knäpp på radions P1 Sjörapporten och stäng dörrarna. Tänd Din starkaste strålkastare, starta motorgräsklipparen, dra upp den i fullt varv. Sätt Dig nu på gräsklipparens motorkåpa och stirra in i strålkastaren. Försök så höra på väderutsikterna för sträckan Koster - Måseskär, samtidigt som Du räknar alla verktyg i garaget, Glöm inte de som ligger på golvet! Har Du en självgående gräsklippare så är Du väldigt nära upplevelsen från Safari!

 

På startplatsen hälsades vi av samma Stealband som spelat när vi gick i mål dagen före. Visst är det trevligt med musik, men före sju på morgonen klarar jag mig i alla fall utan. Vi flaggades iväg av de lokala dignitärerna så dessa kanske uppskattade musiken mera än vad vi gjorde.

 

Som vanligt var det full fart på transporten. Att hitta ut ur Tanga var en barnlek för Eugen givetvis så med god fart stävade vi norrut på en dålig väg för att söka oss mot SS 26. På vägen dit händer det som vi fruktat under hela vår Afrikaresa men dittills klarat oss ifrån.

 

Magen gör sig påmind! Påminnelsen var av digniteten "MC-gäng knackar på dörren och vill ha betalt" så det var tvärnit och skogen som gällde. Med raska steg försvinner jag upp mot djungelbrynet. Samtidigt försöker jag dra mig till minnes geografi- och biologilärdomarna från realskolan i Dals-Ed. Finns det ormar, spindlar, krokodiler, lejon, tigrar, blodiglar eller vargar i Tanzania?  Svaret var antagligen JA på det mesta, efter vad jag kunde komma ihåg. Frågan var snarare hur stora och hungriga de var?! En tröst i eländet, där man satt bakom ett stort buskage, var att väldigt få djur anfaller Skunken. Den klarar sig ju mot allehanda rovdjur genom att sända ut elaka luktsignaler. Jag skulle säkert inte bli uppäten om de lokala bestarna kände till detta.

 

Tillbaka in i BLF, efter noggrann tvätt, där överlade "Dr Damstedt" med sin nyvordne patient. Doktorns diagnos var att "grillad lobster" är ingen mat för rallyfolk och nu gäller det att knipa ihop för detta upploppet. Skulle det verkligen "skita sig" sista dagen, bokstavligt talat?

I medicinförrådet fanns magstabilisatorer och Nouvalucol. Vi bedömde att med en kombination av dessa skulle man kunna bygga ett hus. Så medicineringen startade omgående i höga doser. Doktorn ställde också in allt ätande för dagen, möjligen skulle lite ljummen energidryck utdelas.

 

SS 26 23,4 km

Det tanzaniska kustlandskapet var leendet, platt och mjukt. Vägen slingrade genom gröna idyller, in i byar med massor av åskådare och farthinder, ut över slätter, upp över kullar, genom vattendrag. Vägen ganska smal och helt öppen. Ganska mycket mötande trafik, bland annat ett par 4WD Servicebilar vilka är de värsta att möta då de inte sparade på gasen eller vägbredden. Dessa var på väg in på sträckan för att undsätta sina havererade tävlingsbilar. Alla tävlingskilometer hade satt spår på de flesta ekipage.

 

Vi hade en relativt enkel resa på denna sprintsträcka, men jag hade tidvis svårt att höra Eugens notangivelser. Det blev en hel del "VA?"

 

Tid 16 min snittfart ca 86 km

 

 

Transporten gick fint och magen höll sig i schack, så vi fick vår välförtjänta service efter sträckan. En slurk bensin, ett par nya hjul och lite uppmuntrande ord. Bland annat passade Teo på att föreslå "det går ju alltid att skära hål i stolen, så behöver ni ju i alla fall inte stanna...." Med ett fnysande drog jag mig tillbaka till min heltäckande svarta och dammiga Sparco Pro!

 

SS27 37,2 km

Landskapet lika leende som på förra SS. Vi börjar nu köra bra undan, för vägtypen passade både oss och bilen bra. Så dags nu.... Eugen är i alla fall dubbelt glad. Dels är det "rally igen" och dels verkar teamkamratens mage ha stabiliserat sig. Batteriet i intercom anläggningen är också bytt men jag håller fortfarande på med "VA?".

Efter halva sträckan kommer vi fram till en Escort som brinner i högan låga. Vi stannar och kollar snabbt men besättningen är ur bilen så vi åker igen. Det är enbart fotografer på plats för att föreviga snabb kapitalförstöring, de kom i helikopter......

Tid 28 min snittfart ca 78

 

 

En sista gång skall vi passera gränsen "hem" till Kenya. Återigen går överfarten smidigt och vi glider som på en räkmacka genom all byråkrati. Värmen börjar också göra sig påmind. Var det så hääär hett vid kusten? 35 grader varmt och 90% luftfuktighet. Vi ser inte fräscha ut längre. Tack gode Gud för vädringsluckorna nere vid fötterna som står på vid gavel. Vi kör helt reglementsvidrigt, sett ur svenskt perspektiv, med båda rutorna nedvevade samt takventilen öppen och luckorna öppna. Det ger ett härligt genomdrag i bilen så vi ser ut som Snobben när han sitter på sin hundkoja och är Röde Baronen. Håret hade stått rakt bakåt om det inte varit genomblött av svett!

 

 

SS28 59,2 km

Sista sträckan är alltid ett skrämmande begrepp! Vi hade gott om utrymme bakåt och en massa tid framåt till nästa placering. Det är nu man kan riktigt göra bort sig, eller hur?

Start i svag uppför utanför en by, vidare genom gröna skogar och ut på fält med te- och bananodlingar (?). Sedan slingrande sig den rödbrun väg genom det vänligaste av landskap, samt några partier som drog ner farten. Arrangörerna var glada, publiken var glad, medtävlarna var glad, aporna tjattrade glatt till och med bufflarna såg lite positiva ut. En av våra medtävlare skaffade före start fram färska Kokosnötter som han bjöd på. Vi drack njutningsfullt av mjölken, men vägrade skåla med de andra för ett lyckat rally. För allt annat var vi beredda att dricka, men vi hade ju en sträcka kvar. Det var klokt av oss!!

 

Vi strävade iväg med god fart! Efter ca 20 km kom vi ifatt dammolnet från bilen som startat 6 minuter framför oss. Stor diskussion bryter ut inne i Peltorhjälmen. Skall vi pressa på och köra ikapp och förbi eller skall vi "backa av". "Backa av" blir beslutet! Följaktligen tog vi det hela lite lugnare.

Efter 25,86 km (troligen innan) kom notangivelsen "Slow, Blind Crest, 90 grader Höger". Om detta var jag helt ovetande utan tog istället "sats" uppför backen med ligga på 3:ans växel och 6 500 rpm.

Uppe på krönet ser jag bara en massa publik och deras 4WD som står rakt i färdriktningen, samtidigt anar jag vägen ut genom Eugens fönster. Jag börjar ta över bilen åt höger, ser ett krondike rakt fram, så jag vågar inte fullfölja högersvängen i rädsla för att rulla i diket. Istället låter jag bilen gå rakt. BLF hoppar rakt genom det stora diket och upp på andra sidan. Här stoppar vår in-car-camera. Där har farten lugnat sig så vi svänger nerför backen åt höger där vägen vidare mot målet går.

Bilen rullar fortfarande men mittmarkeringen på ratten står nu på klockan halv sex och bilen drar våldsamt ät vänster. Vi stannar till för att "räkna hjul". Antalet stämmer men riktningen önskar massor i övrigt att önska. Vänster framhjul pekar åt vänster, vänster bakhjul pekar åt samma håll. Höger framhjul pekar lite hursomhelst medan höger bakhjul verkar ha klarat sig bäst. Men allt verkar i alla fall sitta fast!!

 

Sakta, sakta börjar vi köra mot målet. De längsta och mest tystlåtna 23 km SS som jag någonsin har åkte följde. Eugen såg inte glad ut, jag såg antagligen heller inte glad ut, solen hade gått i moln och allt var botten, nästan i alla fall. det fanns ju en smal möjlighet att kanske ta sig de 25 km till vår service för att där få hjälp. Skulle Kyrkbilen från Torsby klara detta sista test?

 

Tid 49 min snittfart 71 km/tim. det måste ha gått okristligt fort första biten

 

 

Jodå, vi tog oss haltande i mål och vidare fram till vår service. Här bedömde expertisen att det skulle vara fullt möjligt att köra ännu några mil, vilket kulle räcka för att vi skulle ta oss över den slutgiltiga mållinjen i Mombasas södra utkant.
Sagt och gjort. Efter att ha dekorerat bilen med en stor svensk flagga, vår serviceflagga, och beväpnat Eugen med den blå-vita nationalsymbolen puttrade vi ut från servicestället.

 

 

Direkt efter vi kommit ut på vägen  small det till från vänster bakhjul och ett molande ljud adderades. Vi tvärnitade och hoppade ut. Två alternativa ljudkällor kunde tänkas. Ett hjullager eller förhoppningsvis en sten som kilat in sig mot bromsskivan. När man hoppas på mirakel brukar man sällan bli bönhörd och det blev inte vi heller. Det var i alla fall ingen sten! Servicegänget kom springandes för att höra efter vad som försegick och blev snabbt uppdaterade på situationen.

Vi beslöt att köra vidare, gärna med Gud i hågen. Det kunde kanske tänkas hålla ända fram, vilket var ca 30 km.

 

Stilla, som på väg till julottan, sökte vi oss fram i trafiken. Det molade från höger bakhjul, ratten stod i nedan, bilen drog våldsamt åt höger och det var 35 grader varmt med 90% luftfuktighet. Vi var svettiga!!

 

Lika ohejdat lyckliga som en kändiskåt Robinsonvinnare skådade vi målet på "Leisure Lodge Hotell on the beautiful Diani Bech", som det stod i reklamen! Sällan har en reklamslogan stämt såååååååååå väl med vår upplevda verklighet.

 

Vi klarat det!

 

Hakuna Matata!

 

 

Efter målgången väntade en mera ceremoniel målgång med passering av målramp på stranden, efter det att tävlingsåken samlat ihop sig. Så egentligen stod bilarna bara i Parc Ferme och fick inte röras. Men nu kunde inget hindra oss, vi firade denna "delmålgång" med massor av Cola och kanske en och annan öl (för de som inte körde).

 

Efter ännu en timma var det dags för den slutliga målgången. På väg fram till podiet skulle vi köra över sandstranden, vilket ju inte var optimalt med vår bil, då den gjorde spår efter sig som en korsning mellan dreverhund och 4-skärig Åkermanplog. Det gick väldigt tungt helt enkelt. Som vanligt hade serviceteamet lösningen. De ställde sig helt sonika på fotstegen på bakre kofångaren för att få tryck på drivhjulen. Sedan skulle jag "mata på" det värsta B20 förmådde, Eugen skulle hålla utkik efter "fast mark" och nog skulle vi ta oss upp på rampen där Ritva skulle dirigera hjulen rätt! Vad som hände sedan var helt ointressant, sett ur tävlingssynpunkt.

 

Sagt och gjort!

Detta gjorde också att Teamet tog sig till målrampen på ett symboliskt helt korrekt sätt. Hela Teamet jobbade tillsammans och det var därför, enbart därför, som vi tog oss HELA VÄGEN, alla 5 335 kilometrarna!!!!

 

Så här fräscha såg faktiskt teamet ut före start!

 

 

Vår placering blev nummer 17. Samma placering som en gång Bengt Söderström haft med sin Volvo 142 året 1971, så visst var vi mer än nöjda!

 

 

Trodde Du att berättelsen slutade nu?

 

Inte då, en epilog med ännu mera elände och liten sammanfattning följer!

 

Där kommer frågor som "var resan mödan värd" troligen att besvaras!

 

Så häng med en gång till, sedan slipper Du mig, Safari och Volvo på ett bra tag!