Lahti Historic Rally 11-13/8 2005

När Lahti återigen hade den goda smaken att bjuda in till Historiskt Rally, vilket ingick i FIA:s EM-serie, hörsammade vi genast kallelsen. Det har ju blivit lite av tradition, under min korta karriär, att åka i Lahti. Att de dessutom bjöd på 150 km SS, under två dagar, får väl anses som en välkommen bonus som vi gärna tog emot.

Det är alltid lika spännande att uppsöka Lejonet i dess kula, men anfall lär ju vara bästa försvar så vi tvekar inte. Att få komma till Hakkapellarnas land och njuta av deras behagliga landskap, stora gästfrihet och elakt snabba rallyvägar är en upplevelse utan på det mesta.

Men som vanligt började det långt tidigare.........

Det nuvarande Lahti-området bär spår av civilisation från ca 9 000 år tillbaka i tiden. Men den egentliga utvecklingen för staden spåras till 1870-talet, när järnvägen kom. Då knöts det omfattande sjösystemet ihop med en bra transportväg på land och förutsättningar för ett drägligare liv skapades. I dag verkar det mest i området kretsa kring Polymerer (plast).

På 1870-talet, fanns det inte mycket Polymerer, för då var Finland ett ryskt protektorat sedan ca 60 år tillbaka, eftersom Sverige förlorade Finland till Ryssland som ett resultat av 1808-1809 års krig. Ni vet kriget där Sven Dufva förgäves höll stånd vid Virta Bro. Stånd höll sedan ryssarna fram till efter den Ryska Revolutionen, 1917, då äntligen finnarna blev herrar i sitt eget hus.

 Den totala kostnaden för kriget 1808-1809 beräknades till 25 miljoner riksdaler, alltså vad en grupp N säsong skulle kosta om man åker hela WRC-serien. 1809 var 25 miljoner däremot tre svenska årliga BNP, så kriga var dyrt redan då.

Att vi förlorade kriget kan skrivas på desinformationens, storpolitik och de dåliga beslutens konto. De smarta ryssarna lät förstå att man skulle anfalla 200 000 man starka vilket var en nästan 10-faldig överdrift. Den samlade svensk-finska försvarsstyrka var knappt 20.000, så baserat på tillgänglig information valde de att retirera västerut för att invänta "bättre tider". I det här fallet förstärkning från Fäderneslandet, sjövägen.

Ryssarna promenerade glatt efter och på vägen lyckades de även inta en av dåtidens mest moderna fästningar. Sveaborg , utanför Helsingfors. Detta var en av de tänkta stödjepunkterna för den svenska motattack.

Där lyckades ryssarna lura i kommendanten att "slutet stod för dörren", så han valde att kapitulera utan strid. Det sensationella var att anfallarna var färre än försvararna och jämförelsevis uruselt utrustade för att inta en fästning. Den svenska katastrofen stod väl i paritet med när vi i hockey-VM, för några år sedan, förlorade till Vitryssland! 

Vi intog "fästningen" Lahti  första gången vid Historic Rally 2002. Massor av desinformation torde ha bidragit till att vi startade som nr. 5 med en röd 911: a av 1965 års modell, tävlandes i tidsperiod F. Den numera totalt MC-burne Thomas Lagström var co-driver och Perry stod för service. Lahti Historic 2002.

2003 stod vi över då det fanns andra åtaganden, samt brister i tid, material och motivation.

2004 var det ingen brist på motivation, i alla fall inte före start, för då var det full HakkaPelle satsning i en vit 911 RS, med Muminpappan Damstedt som co-driver. Servicegänget var också fulltaligt med både Perry och Ingenjör´n på plats. Materialet var däremot inte på topp. Lahti Historic 2004

Att vi överhuvudtaget kom att starta i Lahti, år 2002, kan skyllas på Porsche åkaren Magnus Wigren. Han tubbade oss så till den milda grad att bege oss österut att något annat varit otänkbart. I alla fall om man önskade lite ära i behåll! Så det är egentligen Magnus fel alltsammans!

Som vi alla fått information om, via ett ovanligt välformulerat inlägg i gästboken på Klassikernas hemsida, så är ”utlandsåkarna ..... solbrända lirare med byxorna fulla med dollar”. "De solbrända" är ju verkligen en grupp man alltid längtat att få räknas till så det fanns ju egentligen inte mycket annat val än att åka!

Andra svenskar som närde samma längtan var Västerås stolthet i solbrända sammanhang nämligen Bergqvist/Magnusson i Volvo Amazon. Dessa hade också tagit med fruarna, troligtvis de egna och solbrända, som service-crew.

Tony Jansson/Mikael Lööf kom utan fruar, i alla fall egna, men de hade Norrlund med sig istället. Han äger däremot den stackars Lotus Cortina de förgäves försöker plåga livet ur.

Vad, den via media numera välkände PV-profilen, ”Knaggen” har i byxorna vet inte jag men han kom med Webmaster Forsell som codriver och sina trevliga godis-/glass hungriga söner som förstärkning till servicen. Att de åkte Volvo PV behöver väl knappast tilläggas...??!

Ett internationellt historiskt rally i Finland är ju inte komplett utan Sellberg, numera parkerad i Volvo PV. Hans gjorde sin 30 start i Finland, för dagen tillsammans med meriterade kartläsare Sture Boström.

Vårt eget lilla team bestod av, förutom undertecknad, en Ford Escort RS1600 och Ulf Storm på karta samt den nytillkomne team medlemmen Verkmästar´n, Håkan Nilsson, på skiftnyckel. Självaste Ingenjör´n skulle ansluta på plats i Lahti eftersom han redan var på plats hos finnarna. Han var ute i den mörkaste av skogar nära ryska gränsen och skruvade på en illasinnad amerikansk generator.

Det var alltså 5 svenska team, vilka sammantaget borde ha representerat större delen av den samlade svenska solbrännan, denna regniga sommar 2005.

Vårt val av bil var en eftergift åt traditionen. Ingen annan stans har väl gamla Ford Escort varit så välkörd som i Finland eller rullat så hemskt, för den delen. Jag tror dessutom att nästan ”alla” de stora finska namnen åkt Escort vid något tillfälle i karriären. Att vår bil var lackad i de finska färgerna, vit med blå rand, kunde tyckas på gränsen till inställsamt, men det var faktiskt så fabriksbilarna såg ut innan Ford lyckades skaffa full sponsring och därmed lackering i sponsorns färger.

Dagarna, veckorna före avresan hade varit hektiska, inte minst beroende på val av däck. ”Alla” syntes ha olika åsikter om vad som skulle till för att hålla en Escort kvar på de finska grusvägarna. Själva hade vi, med ringa framgång, provat det som fanns i det ”friska hörnet” på mitt eget däckslager. Där vi pendlade mellan hopp och förtvivlan, via 175 smala Avon till gamla Safari-Michelin och ännu äldre men feta bakelit-Pirelli.

Att nya och vassare don måste till det framstod som helt tydligt! Råd inhämtades, bokstavligt talat, från när och fjärran. Frågeställningarna och svar surrade runt jorden via Internet och mobiltelefon, från Nya Zeeland, via England, Portugal och Göteborg till Finland.

Den oeniga sakkunskapen slog fast att det var 195:or på 15x7” fälg som gällde, minst! Gärna 205 på bakhjulen, sades det från mycket, mycket meriterat håll.

En beställning lades till Michelin, på 195: or, vilka levererade 6 stycken monsterdäck ”Hugo”. Större däck har jag inte sett sedan grannen bytte bakdäck på sin Fordson Major.

Efter att viss förvirring uppstått i Västra Frölunda, avseende Michelins beteckningar, mättes slitbanebredd in till det som motsvarar 205: or, höjden skall vi bara inte tala om. Rejäla don och återigen ett mycket manligt däcksval. Då större gummi går troligen inte att köpa, så de döptes de av somliga servicemän till John Holmes Size .........

Årets resa startade som vanligt i Göteborg, men gick den här gången via Stenungsund och Karlstad till Stockholm. Där väntade färjan SeaWind på att få föra de förväntansfulla över Bottenviken till Hakkapellarnas land. Samlade på kajen var två New Ford team, Knaggens Volvo och vi med den äkta varan. Med på resan var dessutom team ägare Norrlund vilken på överresan avslöjade planer på att byta kärleksobjekt.

Tanken att ersätta de nuvarande Lotus Cortina med Escort RS1600 är ju spännande. Det ligger ju också väl i logiken att äldre män ibland söker sig till yngre partners. En varning utifrån personliga erfarenheter kan dock redan nu utfärdas eftersom de yngre också är mera krävande och inte minst dyrare i underhåll ..... men det visste Du kanske redan?!

Ett annat matnyttigt tips som Du kan plocka upp alldeles gratis: Ta med matsäck och/eller ät ALLTID ordentligt INNAN Du bordar SeaWind!!

På finska heter meny ”Ruokalista”. Detta är ett sammansatt ord bestående av i översättning ”mat/käk” och ”lista”. Finska ordet ”lista” kan också användas i beteckningar som ”jalkalista=golvlist och kattolista=taklist”.

Så när man väl har hittat något på ”käklistan” skriker man in i en lucka där, den nästan pratbara, kökspersonalen slevar upp käket. Då synar man nästan golvet, men man ryker i taket när den bestämda damen i kassan, utan ett leende eller en blick, konstaterar att man just spenderat 200 kr på gud vet vad. Det kändes långt till San Remo eller till och med McDonald´s i Säffle! Vi frågade om kocken kom från Sysmä, men jag tror inte kökspersonalen riktigt förstod allvaret i frågan. Glassen kan vara ett tips, för ”Små-Knaggarna” såg i alla fall glada ut.

Väl framkomna till Åbo satte vi av mot Lahti och vårt hotell. Vi valde att bo på samma hotell som förra året, då det där fanns ett torrt garage och den finska sommaren var lika vått som vår svenska. I Lahti väntade ”lite fixa med bilen” vilket Verkmästare Håkan skulle fördriva tiden med, i väntan på Ingenjör´n.

 Ulf och jag hade däremot inga problem att fördriva tiden då vi hade ca 15 mil SS att skriva noter på. Detta skulle klaras av på en dag, torsdag, så det gick inte att ligga på latsidan.

Bakgrunden till denna knappa tid var enligt arrangören att detta skulle ge fler lokala startande eftersom dessa inte ville ta ledigt från jobbet i två dagar för att skriva noter. Samtidigt skulle det då bli mera ”rättvist”, eftersom ”de solbrända” då inte skulle få bättre noter. I sanning en tveksam argumentation, kan tyckas, inte minst då de lokala känner landskapet, väg karaktären bättre samt troligen åkt sträckorna fler gånger. Men, men mot arrangörers retorik står sig vanligen logiska argument slätt. Att sträckorna varit väl kända under en längre tid rådde det i alla fall ingen tveksamhet om när man talade med ”local heros”

 Vi förberedde oss väl med matsäck från hotellet, för att undvika lunchpauser i Sysmä-kompatibla orter och satte åstad i arla morgonstund för att kvittera ut roadbook på tävlingscentrat. Det var som vanligt beläget i Lahtis mäktiga Skidstadion, som vanligt välorganiserat och luften dallrade, som sig bör, av förväntan. 

Eftersom sträckorna var koncentrerade till två områden, väst för fredagens SS och norr om Lahti för lördagens SS, drog alla i samlad tropp ut till SS1 med pennor och block i högsta hugg.  Här skulle notas!

Det är ordning och redan i vårt östra broderland. Sträckorna fick åkas tre gånger och vid infarten satt en allvarlig man med en stämpel. Så när man kom fram var det bara att lämna över sitt träningskort, med ett glatt Terve, och få sin stämpel. Inte som i Belgien där det hängde en stämpel på en pinne och man skulle stämpla själv. I Italien eller Tjeckien har de troligen aldrig hört talas om stämplar eller att åka bara tre gånger.

Vi jobbade på och lyckades nota alla sträckorna även om det inte blev kört tre gånger överallt. Lunchpausen drogs in till förmån för träning och hungern hölls på avstånd med ett ägg eller två medan vi rullade. Nöjda drog vi oss tillbaka med notblocken fyllda med ”Full hö/krön 200”  ”Svag vä/krön 100”.

Väg karaktären var som 2004. Första dagen var vrålsnabb med rätt breda vägar, även om de värsta autostradorna var borta. Andra dagens sträckor, av vilka många var samma som 2002 och 2004, var också snabba men på lite smalare, mera tekniska vägar.  Men det fanns en sträcka, dag två, där man lyckats kombinera allt elände. Det var både smalt och grymt snabbt med stadiga träd som växte långt upp på vägen. Huvva!

Kvällen tillbringades tillsammans med andra sociala Rally-Kallar, vilka haft den goda smaken att ta sig till arrangörens trevliga Välkomstparty. Det avhölls och avåts i skuggan av skidbacken och bjöd på en finfin buffé, av italienskt/finskt snitt. Speciellt laxen med pasta var god!

Där fick vi också lära oss om det allra senaste inom rallysporten. Virtuellt reservdelslager!

En begåvad  man berättade följande sedelärande historia. Ett ekipage körde av en drivaxel under det finska VM-rallyt. Föraren, som vet att de inte har någon extra drivaxel med sig, är helt otröstligt. De måste ju bryta och försitta chansen att få starta om nästa dag. Som vanligt är en bra codriver ovärderlig och just denne codriver är tydligen en sådan för han har lösningen:

"Jag har ingen DRIVAXEL, MEN jag har MOBILTELEFON!"

Så med hjälp av en Nokia 3310 ordnas både drivaxel och montage och de kan starta om i rallyt påföljande dag. Helt historiskt korrekt var det nog inte, men väldigt effektivt.

Fredagsmorgonen bjöd på uppehållsväder och besiktning. Besiktningen skulle företas i nummerordning och då vi av någon outgrundlig anledning hade nummer sex var vi bland de första att köra fram. Du har säkert sett besiktningsplatsen på TV. Den var nämligen under den bro som skidlöparna använder när de anabolstinna, svettiga och snoriga kommer in på Lahti Skidstadion.

Vi besiktigade i finast möjliga sällskap då den italienska Stratosen också var på plats. Har man en tveksam bil skall man se till att besiktiga i par med italienare och gärna Stratos-Team. Dels är ALLA i besiktningsteamen upptagna av att titta på en livs levande Lancia Stratos, dels är italienare väldigt italienska. Hela Lancia teamet fanns på plats vid bilen och ALLA pratade i mun på varandra och gestikulerade vilt, allt på italienska. Det blir liksom inte utrymme för mycket annat....

Vi tog oss smidigt genom nålsögat, men andra svenskar hade inte samma tur. Solbrände Bergqvist fick backning på Amazon-bromsarna, men det hela löste sig genom att han flyttades upp en klass från -1969 till -1975.

I besiktningen träffade vi också smålänningar på besök. Det var Mats Svensson med sin fotobegåvade son, Morgan, som tagit sig till Lahti för att studera den finska EM-tävlingen. Att även dessa smålänningar bar på "Ericsson-smittan" hade vi inte kunnat ana.....

Efter en närande lunch var det dags att ställa upp för starten, som var högtidlig värre. På torget fanns en portal vilken vi skulle passera och där vederbörligen presenteras för publiken. Vad speakern sa var för oss en väl fördold hemlighet, då allt föregick på finska, men det var troligen lika bra.

Inte minst därför att vi i väntan på starten hade rullat nerför den branta backen i vilken uppställningen av bilarna fanns. När vi skulle köra in i själva startområdet slog vi igång bilen på ”backstart” som finnarna säger, alltså startade den på växeln. Spottande och frustande tog vi oss över startrampen. Varför bilen gick så illa kunde vi inte förstå, men mer om detta senare.

Redan på väg ut till SS1 började rally åkandets totala komplexitet framstå i lika tydlig dager som någonsin för Sven Dufva vid Virta Bro. Det räcker tyvärr inte att hålla en bro eller köpa några däck!

När vi rullade på motorvägen, i lagliga 100 km/tim, hade vi enbart 3 900 rpm på direkten! Det gav ännu 1 000 rpm på trean och på tvåan i 100 km/t hade vi ca 6 000 rpm! Då skall man komma ihåg att effektkurvan hos bilen startar vid ca 5 500 rpm och varvtalsstopp ligger på 9 500 rpm. 

Omräknat hade vi alltså en bil med toppfart på nästan 240 km/tim, eftersom den gjorde dryga 25 km/tim vid 1 000 rpm på direkten. Vi var växlade för Le Mans och Mulsannerakan snarare än grusrally, även om det kördes i en gammal svensk koloni!

Bakgrunden var vår egen förskyllan eller som man frågar får man svar. VI hade bara frågat efter vilka DÄCK man optimalt skulle åka på, inte vilken kombination däck/utväxling man skulle välja. För att åka feta 15” bör man givetvis inte åka 5:14, utan troligare 5:4 eller kanske ännu hellre 5:83.

Med dylik utväxling går transporterna som en dans så strax var vi vid starten på SS1, där den obligatoriska kön väntade. Här kunde också en enkel översikt över motståndet göras.

Först ut var italienarna Bianchini/Balcaddini i Lancia Stratos. Dessa skulle antagligen vinna ”best in show” och mest fotograferade bil, om det nu fanns något sådant pris.

Finska Volvo-värstingarna Laaksonen/Kristeri siktade däremot säkert på en väldigt framskjuten totalplacering i sin 142:a. 2004 snurrade 142:an i första vägbytet och därmed försvann segerchansen det året. De hade, för andra året i rad dessutom, en färsk Rally Akropolis seger under bältet.

Brittiska Graham/Cooper kör hela EM-serien i en Escort RS1600 och gör det väldigt bra. Tvåa i Acropolis och med massor av EM-poäng

Tyskarna Wolfgang Pfiffer och Peter Knöbel brukar ofta göra mycket goda resultat med sin Porsche. Detta var tredje gången de gästade Lahti och hitills hade de facit en ordentlig rullning och året därpå en relativt stillsam åktur. Nu hade de förberett sig väl genom att ligga på träningsläger två veckor i skogarna utanför Lahti. De siktade dessutom på EM poäng då de kör hela serien. Kuriosa är att Peter Knöbels son är en god VOC-åkare som tävlat i Sverige.

Stroschek/Schneppenheim åkte med samma 911 som de vann den Historiska avdelningen med i La Carrera Pan Americana, men hade troligen inget med det hela att göra.

Sedan kom stackars vi som ”bara” ville slå Eugen Damstedt för att undvika onödiga diskussioner och trakasserier under det kommande Safarirallyt. Om vi förlorade kunde det bli oändliga diskussioner om "vem" som "egentligen" borde köra. Då Safari varar i 10 dagar saknades inte motivationen!

Efter oss kom det däremot att par som ville ha ”med det hela att göra”. Mångfaldige norske rallymästaren Walther Jensen i par med Pedersen och en otroligt vacker Carrera RS ville troligen inte åka hem till Oslo tomhänt. 

Sellberg/Boström siktade säkert på att vinna sin klass med PV:n från 1961.

Muminpappa Damstedt i par med Rinne hade säkert siktet inställt på oss och eventuell klasseger med den svarta Porschen.

Safarimeriterade tysk/portugisen Alex Hack fick noterna på engelska av sin portugisiske kartläsare Lorena. De åkte en Aaltonen-preparerad Escort RS1600 i drömskick och tog Lahti som en uppvärmning för årets Safarirally.

Sedan kom ”värsta grejorna”! Två, Ascona 400, gamla fabriksbilar vilka tävlade i klassen 1976-1981.

”Värsta grejorna” har också Fredrik Eklund/Timo Jaakkola i sin Escort RS1600 och de ville vinna! Eklund har varit "nära" tidigare och har definitivt farten som krävs för att vinna.

Erola/Raltanen har kanske inte ”värsta grejorna” vid första påseendet. Deras VW1302 var visserligen en ”S”, men påminner mest om småskolefrökens gamla Bubbla. Det är däremot en ulv i fårakläder! Bilen har tagit totalsegrar under vinterns finska mästerskap och går som Herbie.

”Roten/Lövet”, i LoCort, behöver väl ingen vidare presentation bland segeraspiranterna. Vi noterade dock att Tony´s skinnsmäck satt ovanligt långt nedtryckt i pannan och Lööv´s Opel-historier var osannolikare än vanligt. De var laddade!

Rahkonen/Ahonen i Escort RS2000 visste vi inte mycket om.

”Lilla Sjön”, alltså Järvinen vet vi däremot mera om. I par med Kiesi och gamla goda BDA-1 var de helt klart med i snacket. Järvinen åkte tidigare Volvo 142 men bytte upp sig (?) till Escort för ett par år sedan.

I snacket fanns definitivt stilåkande Rämenen/Manninen. De åkte en Escort RS2000 som såg så snäll, så snäll ut. Inga vulgära skärmbreddare och små ynkliga 13” hjul, allt var precis så som det i svenska Veterankretsar sägs att det är ”omöjligt” att åka. Rämenen, som åkte Opel Rallye Kadett för några år sedan, hade segern på gaffeln i Lahti 2004 men då svek Escorten paret

Vuohio/Yrjönen kämpade i sin Escort GT, vilket brukar gå alldeles utmärkt.

Laaksonen-kompatibla är Taipale/Hyppänen, även om de ännu saknar de internationella meriter som originalet har.

Den Sunbeam 900 som Velin/Saarinen åkte i är bara en av flera Sunbeam som lär finnas hemma hos Velin. Han sa att han hade en som var ”mycket snabbare” hemmavid. Fan tro´t...

Bäst bilsmak har i alla fall Veikkkanen! Han går från Triumph Spitfire till Porsche 911. Så i par med Salminen åker de "min gamla" röda Porsche 911 och de gör det så bra att de har finska Historiska titeln på gaffeln! Vilken bil....!!!

Som startnummer 42 går Knaggen och KRC-Webmaster Forsell ut med PV i klassen upp till 2 liter och 1969. Detta är deras premiär för utlandsåkning, i alla fall i historiska sammanhang. Därför har paret jobbat hårt med notskrivandet. Råd lär de ha fått från Västerås-hållet, så om det blir trubbel är det åt det hållet pekfingret kommer att riktas......

Bergqvist och Magnusson har startnummer 44, med sin uppgraderade Amazon. De är vana utlandsresenärer och gjorde senast ett bejublat framträdande, med bra resultat, på den smala asfalten i Ypres. Skulle även den "breda vägen" passa paret?

Senare i fältet kommer ”lyxlirarna”! Det är Ole Ström/Egil Eriksson i Mercedes 280E samt vår ”sponsor” Cellbase OY, Klaus Wilkman/Reino Kousa i en Volvo 164. Båda dessa bilar lär ”tillförlitliga källor” var utrustade med både AC och radio.

  Tyvärr ingen bild på Wilkmans 164:a

Ström/Eriksson åkte förra året i en, lika läcker som opålitlig, FIAT 124 och bröt sista dagen när de hade en riktigt bra placering. Wilkman kommer från en lika läcker och opålitlig Isuzi Bellet. Båda har tydligen tröttnat på opålitliga, obekväma småbilar och satsar på stil, klass och komfort! Kul med udda bilar.

     Bilder: Kjell Wallin, Lahti Historic 2004

Däremellan och efter kommer massor av folk från när och fjärran. Det var bastupojkar, korvätare, tedrickare, klockmakare, joddlare, groddätare och spaggettikokare i en salig röra. Ja, det var folk från hela Europa!

Spelet kan börja!