LAHTI HISTORIC RALLY 20-21/8 2004

Det sägs att: ”Åka rally I Finland är som att spela golf på S:t Andrews!”

Om det inte var här alltsammans med rally startade, så var det definitivt här allt fortsatte! Det har oomtvistligen varit så att detta lilla land har producerat fler VM-titlar i rally än resten av världen tillsammans. Det har avgjorts 25 VM för förare, med vår egen Björn Waldegård som förste världsmästare 1979. Av dessa 25 titlar har 13 (!) tagits av finska chaufförer! Helt otroligt faktiskt!

 Finnarna har haft fler VM-titlar än vi svenskar har haft seriösa tävlande i VM, under samma period. Med seriösa tävlande menas sådana med chans på mästerskapet, för de kan för vår del sammanfattas med två. Läs Stig och Björn, då vi bara räknar den stora klassen.

 Så det var alltså till detta ”Hartland of Rallying” som vi styrde kosan, i ljumna augusti 2004. Liksom David hade vi alltså för avsikt att möta Lejonen i deras kula och liksom David var främsta beväpning TRON!

 Men vi som kom var inga Rookies! Det var, förutom undertecknad Rookie, självaste Ingenjör Söderqvist vilken dagen till ära kamperade med Finlandsvännen Perry, på service. För att bli helt kompletta hade vi också ”Local Hero” och gamle vapendragaren Eugen på karta.

"If you wan´t to winn – you need a finn!" Lär gamle Ford-basen Stuart Turner ha rimmat redan på 60-70 talet, i alla fall om man skall tro Roger Clark. Vi förutsatte att detta stämde, så beslutet var ju inte direkt svårt när Eugen anmälde sig frivilligt till kartläseriet.  

Formatet var strikt enligt FIA. Givetvis kanske man skall tillägga, för finnarna är striktare med FIA-reglementet än Påven är med bibeln. Hursomhelst var tävling upplagd med träning under två dagar, onsdag och torsdag, samt en trevlig välkomstmiddag på torsdagskvällen.  

Besiktning, samt 4 SS på fredag, och målgång för de uthålliga på lördag. Bankett var inplanerad lördag kväll och vi skulle ta färjan från Åbo hem till Svedala på söndag morgon.  

Att åka tillsammans med Eugen, brukar ju i allmänhet ha sina fördelar, men i synnerhet om man skall åka i Finland eftersom ju Damstedt är permanent resident i Republiken.

Därför bestämdes det att jag skulle flyga ut till Helsinki redan måndag kväll för att övernatta hos Eugen. Sedan skulle vi träna tillsammans, äta tillsammans och sova tillsammans (nästan i alla fall) i några dagar innan vårt rallyhögkvarter flyttade från Box till Lahti på torsdag kväll. Tids- och kostnadseffektivt värre alltså! Att flyga Stockholm - Helsingfors kostar mindre än en ordinär parkeringsbot nuförtiden! Om man vill ha bagaget redan samma dag tillkommer det troligen en extra-avift, men det upplyste ingen mig om på FlyMe ( www.flyme.se ), så bagaget anlände först på torsdag morgon.

 Nu gällde det bara att undvika beslut i den stekheta Box-bastun!

Vid min tidigare visit, i densamma, hade jag ”lurats” att åka Safari-rallyt! Denna gång skulle jag ta det lite försiktigare med badandet och ”Björn-drickat”. Det fick absolut inte avges några som helst bindande löften om absolut någonting, det hade jag fått lova min fru för att överhuvudtaget få åka ensam till Finland.

Eugen hade inte mycket farligt att föreslå, mer än möjligen Southern Cross Rally i avlägsna Australien, så vi Rally-Kallarna hade det väldigt trevligt på den trolska altanen. Vi kunde istället koncentrerade oss på planeringen inför vårt nästa gemensamma rallyäventyr, efter Lahti. Vi har redan tidigt i år beslutat oss för att åka La Carrera Panamericana , tvärs genom Mexico i slutet av oktober, men mera om det senare! http://www.lacarrerapanamericana.com.mx  

Nu gällde det Lahtis!

 Tävlingen omfattade totalt 387 km varav 106 km SS. Inte mycket mera SS än en ordinär Safaristräcka alltså.... Tävlingen gick i en västlig slinga med 2SS som skulle köras två gånger på fredag. På lördagen skulle vi styra norrut, från Lahti, till det otroligt vackra området omkring orten Sesmä och där fanns det 5SS, av vilka två skulle köras två gånger. Totalt 11 SS om 106 km ger ett snitt omkring 10km/SS och längsta SS var 12,59 km . Ett riktigt sprintrally skulle man kunna säga!

Träningen gick alldeles utomordentligt, trots sena bastukvällar. Vi gled stilla fram i det måleriskt vackra landskapet i Eugens BMW och rabblade kursangivelser.  

Tidsramen var relativt generös så vi hann både luncha samt pröva fiskelyckan i en liten sjö. Om utfallet av dessa aktiviteter var ett omen för den kommande tävlingen så stämde de väl. Ingen fisk, vilket vi beklagade speciellt djupt när vi försökte äta av lunchen i Sesmä. Den äldsta och benigaste abborren hade varit perfekt, jämfört med omeletten på Sesmä lunchrestaurang. I övrigt verkade de lokala näringsställena mest servera ”road-kill of the month”, men vi överlevde!

 I förhandssnacket talades det mycket om ”Local Heros” och så om "Humlan"! De lokala hade skymfats grovt, mest enligt egen uppfattning, förgående år av Humlan. Nu var det dags att visa var skåpet bodde, sades det.

Det lär finnas en sanning eller vandringssägen, välj själv, som säger att: ”en Humla kan egentligen inte, tekniskt sett, flyga, men eftersom den inte vet om det så flyger den ändå”. Detsamma menade finnarna gällde för Tony ”Humlan” Jansson. Han borde inte kunna vinna med en Lotus Cortina MK1, men eftersom ingen talat om detta för honom så vann han ju ändå!

I år hade de tänkt bestå honom med den informationen! De hade inte lyckats, några veckor tidigare, då upplänningarna varit på härnadståg i österled för då hade han också vunnit. Om än en mindre tävling, som tyvärr, tyvärr, ingick i deras Historiska Mästerskap. Men den här gången skulle det till Humlan förtäljas om omöjligheten på äkta Kalevala-språk!

 Det lät så spännande att vi inte kunde låta bli, utan kastade in lite extra ved på brasan genom att påminna om att ”Humlan”, numera troligen är arg som ett bi (vilket tekniskt kan flyga). Kände sig troligen också svårt revanschlysten efter att åkt på smörj i sin hemmatävling, veckan innan! Det upprörde de annars så kyliga pojkarna svårt. De lugnade sig i alla fall lite när de fick veta att den nyinkallade kartläsaren var en Opel-fantast. Om man nöjde sig med sådana förebilder så kunde det troligen inte vara så farligt.....  

Förutom ”Humlan” så satsades det friskt på Eklundh, Laaksonen, Rämänen  med Westerback som outsider nu när Damstedt hade andra sysslor.

 EM rallyn uppvisar en stor artrikedom bland åkdon såväl som förare. Bland de mera avvikande, ovanliga bilarna intog självklart Tossavainens Jaguar E-Type en särställning. Detta torde vara den enda (?) E-Type som går grusrally! Vidare fanns det en italiensk Lancia Fulvia HF 1.6, alltså en Fanalone. Ole Ströms vassa men oberäkneliga Fiat 124 Special, NSU TT, Alfa Romeo, Triumph Spitfire, Trabant, Wartburg, Isuzu Bellet, Chevrolet Monza, Fiat 850 Sport Coupé.

Vidare en snygg PV 444 från mitten av 50-talet, med mycket meriterad besättning och takgök, ett par synnerligen ilskna Sundbeam Imp, en Avenger och ett par otroligt läckra BDA-Escorter. Dessutom mängder av de vanliga "smör och bröd" bilarna som Volvo, Ford, Porsche, BMW.

Ett kärt återseende var det också att få se min gamla ”Polkagris”, PCT925, vilken tydligen levde ett synnerligen aktivt pensionärsliv på de finska rallysträckorna.

 Besiktningen var upplagd i en yrkesskola för fordonsmekaniker. Ungdomarna satt uppflugna på tillfraktade läktare inne i besiktningshallen för att få bra överblick på fordonen som passerade. Kanske hade de tänkt lära sig något?

Här skiljde det sig kraftigt från Belgien! Allvarsmän synade bilarna och kommunicerade med sina kollegor via grymtningar. Detta var folk som inte tog nej som ett svar eller en undanflykt som en ursäkt!

Kalsonger fram! Strumpor fram! Overall, huva, hjälm och handskar! Alla papper fram!  Allt kollades lika noga som när Kardinalen i Boston har inspektion på sina korgossar. Helt och rent inifrån och ut skulle det vara! Å de va de, mestadels, så även vi slank igenom utan prut!

 Vi hade som vanligt förberett oss minutiöst före resan och Söderqvisten hade dessutom dubbelkollat Porschen på onsdagskvällen precis före avfärd. Då hade han till sin oförställda förvåning upptäckt att stolarna passerat sitt ”bäst före datum”. De var stämplade med 90, vilket högst sannolikt betydde 1990. Detta hade Belgarna inte upptäckt alternativt inte brytt sig om, kanske för att vi besiktigade ju framåt lunchtid...

 De hade antagligen, precis som vi, läst det hela som 00. Där stod vi alltså med två utsökt eleganta, bekväma, ändamålsenliga och väl inpassade stolar som var för gamla. På onsdagskvällen var alltså goda råd mycket dyra, detsamma gällde för nya stolar och speciellt för nya stolsfästen.

Eftersom Ingenjör´n är en driftig och händig karl bestämde han sig omgående för att stolarna måste bytas. Chansen att passera en finsk besiktning med 14 år gamla stolar ansågs lika obefintlig som att en svensk totalvinner rally-VM före 2010.

Då själva sittobjektet inte fanns tillstädes, utan troligen lögade sig bland lavahetta furubänkar på andra sidan finska viken, yxade Ingenjör´n dit nya/andra stolar i bilen med första målsättning att de i alla fall skulle sitta fast. Skulle det sen gå att sitta i bilen kunde detta anses som en bonus!

 Därför rullade vi genom besiktningen med en bil vars ”bänkar” satt nästan i framrutan. Då både förare och kartläsare är snudd på två meters män var placeringen långt från optimal. Efter besiktningen skulle detta justeras, lätt som en plätt, enligt storslaget löfte från närvarande tekniker. Lita aldrig på bilmekaniker, har jag sagt förut och jag säger det igen!

Tiden verkade försvinna och det gjorde också de flesta av de inställningsmöjligheter som vi önskade. Till sist får vi till en inställning som i alla fall var bekväm. Så mycket rally körställning blev det inte, men stolen satt i alla fall fast! Några minuter före vår officiella starttid drar vi ner till startplatsen med ringnycklarna fortfarande hängandes på bultskallarna!

 Vi hade av någon outgrundlig anledning tilldelats startnummer fyra (4).

Tony ”Roten” Jansson, även kallad Humlan, tillsammans med Opelfantasten Mikael Lööv hade i kraft av sin fjolårsseger startnummer ett (1). Sedan följde en bil som gick utanför den ”riktiga” tävlingen, nämligen en Opel Ascona 400 med nummer 2.

Vår gamle bekant Laaksonen med Simonen i högerstolen och vinst i Akropolis Rallyt, hade tejpat nummer 3 på sin potenta Volvo. Sedan Team HakkaPelle och efter oss kom det ännu en Opel Ascona 400 som gick utanför totalisatorn.

Kuikka och Korkka åkte en Volvo 142 med sex, i alla fall på dörren.

Sedan kom det trevliga paret Beeler och Posch i en Chevy Monza, med nummer sju. Beeler var väl mest att anse som en turist i Finland, vilket tyvärr skulle visa sig gälla även för andra, men han är väldigt snabb på asfalt. Då kör han en Corvette med LT1 motor.  

Sedan kom Pekkala/Rosberg i Jaggan, med nummer åtta. Efter dem kom ännu en plastbehängd Opel, alltså 400:a, utom tävlan som hade nummer nio. En italienare i en lokalt hyrd Lotus Cortina hade 10.  

Efter dem kom det två tyskar, vilka vi träffat i Safarirallyt. Alexander Hack åkte med samma Escort RS1600 som han kört Safari med och Wolfgang Pfeiffer/Peter Knöbel hade även de sin Safaribil, en Porsche 911.

Längre bak i fredagens startfält, med startnummer 30, 34 och 32, kom resterande svenskar. På plats fanns Tom Axelsson med kartläsare Krister Norlund samt det strävsamma paret Nils Bergqvist och Karl-Erik Magnusson, båda Volvo Amazon. I Volvo PV hade Arne Bäckström och Björn Wessel mött upp. De senare hade traumatiska minnen från Finland och stortävlingar. Två gånger har de startat, Lahti och Arctic, och två gånger har de tvingats bryta med trasig topplockspackning. Skulle det bli tredje gången gillt...?!

 Spelet kunde börja!

Följ den spännande fortsättningen!

STORT tack till Kjell Wallin ELWA-Motors, vilken har tagit alla foto.

Redan nu kan det avslöjas att ELWA-Fotos bidrar med ett unikt fotomaterial till de kommande avsnitten i skrönan om

Lahti Historic Rally 2004

Copyright Kjell Wallin alltså!!!!

Jag vill läsa del 2 redan nu! 

Alla eventuella likheter med verkliga händelser, personer eller annat, förekommande i denna historia, är helt slumpmässiga och kan inte ligga som grund för rättssak.